Wednesday, May 30, 2012

Från Likvidatorrådet tlll Revolutionära Elevförbundet

Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.

Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.

Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".

Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.

Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.

Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.

Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.

Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.

Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.

Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.

Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.

Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.

En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…

Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.

Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.

De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?

----------------------------------------

"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!

En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.

De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.

STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.

Det första val jag röstade i - skolvalet 1970

Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.

Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.

Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.

Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.

Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.

Det var en hårresande läsning.

Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.

Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.

Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.

I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.

Thursday, May 24, 2012

Kiremaj70

Jag hade en hemsida som heter Kiremaj70. Nu är den nedlagd.

Men här tänkte jag berätta varför den hette Kiremaj70.

I mitten av maj 1970 åkte vår klass, 8d i Rålambshovsskolan i Stockholm, på en bussresa till Savalen i Norge. Klassen var kanske den stora ljuspunkten i mitt liv, trots att jag i själva verket var nästan totalt isolerad i den. Jag umgicks i stort sett inte med någon i den utanför skoltid, men den var ändå det ljusaste som fanns i mitt liv.

Första dagen på skolresan fick vi namnskyltar. Min var upp-och-ner, och det innebar att den också var baklänges. Så någon sa, "Åh, du heter Kire!"

Och sedan blev det mer och mer mitt namn, ända tills skolan slutade nästa vår. Och den perioden kom jag faktiskt in i klassen på ett annat sätt än någonsin förr, i synnerhet på hösten 1970.

Och vad gäller själva Savalenresan blev det på många sätt en av de lyckligase veckorna i mitt liv.

Därför är namnet Kire laddat med en ljus känsla för mig, det är hoppfullt, känns fint på många sätt.

Därför Kiremaj70, eftersom jag fick detta namn på en skolresa maj 1970 som för mig var helt underbar, och innebar en så stor öppning för mig.

Tuesday, May 22, 2012

Signaturmelodin för ett psykotiskt genombrott

Jag har tidigare skrivit om det psykotiska genombrottet jag fick vid 16 års ålder, våren 1971.

En av de saker det förde med sig var att jag slutade lyssna på popmusik.

Att lyssna på popmusik var annars ett viktigt led i mitt försök från tolvårsåldern och framåt att hitta en identitet, någon form av glädje, och ta steget från en barndom som till minst 90 procent var glädjelös och dyster.

Det var förknippat med en viss rädsla. Jag minns hur nervös jag var när jag sommaren 1967 köpte första numret av Bildjournalen.

Då började jag också skaffa lång hår (vilket jag faktiskt velat ha redan 1961, när jag var sex år, men då fick jag inte!) och bry mig mer om mitt utseende.

Jag hade känslan av att allt detta på något sätt var förbjudet. Men jag drev igenom det, med en viss glädje.

Psykosen var på många sätt en motreaktion. I maj 1971 slutade jag abrupt att lyssna på popmusik, och slutade totalt att bry mig om mitt utseende. Däremot behöll jag det långa håret, men nu i en helt och hållet ovårdad och otvättad variant.

Någon gång i slutet av maj 1971 lyssnade jag på Kvällstoppen sista gången. Då låg denna sång av Middle of the Road etta på listan. Den gick in i mig, nästan brände sig fast.

För mig blev den det psykotiska genombrottets signaturmelodi. Varje gång jag hör den känns den som att gå tillbaka till dessa omstörtande dagar.

Mitt första elevrådsmöte och ett lämpligt åsiktsbyte

Det 1 oktober 1968 var jag på mitt första elevrådsmöte. Det var en betydelsefull händelse för mig. Jag hade utsetts till suppleant för den ordinarie klassrepresentanten - eller det var kanske två klassrepresentanter. Nåväl, den eller de kom inte, och så förblev det. Så jag blev i praktiken klassens representant i elevrådet.

Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.

Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.

Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.

Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.

Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.

I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.

Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.

Men så såg jag det inte då.

Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var på kvällstid, jag tror det var klockan sex.

Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.

Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.

När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.

Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.

Ett svindlande ögonblick

/Skrivet 8 juli 2011/

Det var någon gång i 11-årsåldern sommaren 1966. Jag tror det var i juli.

Jag stod på gräsmattan framför sommarstugan. Och plötsligt fick jag en hisnande känsla inför framtiden.

Det var inte vad det låter som. Jag tänkte bara på hur det skulle vara om ett halvår, eller var det kanske ett år.

Det var omöjligt att föreställa sig. Ett halvår, eller ett år, föreföll som så oerhört långt in i framtiden. Det var nästan som att jag skulle vara vuxen då. Jag undrade vad som skulle hända, och hur det skulle vara då.

Men tiden går. Ett halvår, eller ett år är inte längre en lång tid.

Om jag hade kunnat se in i framtiden, inte ett år, men längre hade jag nog blivit mer än förskräckt.

Det är lite oklart vad jag verkligen innerst inne föreställde mig skulle bli i framtiden. Men det är helt säkert att det inte på något sätt liknade vad som kom att hända.

Monday, May 21, 2012

En dispyt om pyramider i småskolan

/Skrivet 5 april 2011/

Jag skrev tidigare om Klastorpsskolan, där jag gick i första och andra klass, efter en termin i Gubbängsskolan. . Nu håller jag på att läsa om det gamla Egypten och drar mig till minnes en irriterande dispyt jag hade med vår klassföreståndare om de egyptiska pyramiderna.

Vår klassföreståndare hette alltså Kally Holmström. Hon hade en tendens att bli irriterad på mig. Mycket ofta. Det var ganska ömsesidigt.

En dag berättade hon om hur Israels barn var med och byggde pyramiderna när de var slavar i Egypten. Jag kunde inte låta bli att säga emot.

Jag hade nämligen läst en hel del om Egypten. Det hade börjat med att jag läste Bibeln och sedan hade jag gått över till att läsa historieböcker om samma tidsperiod. Jag hade beställt en massa tjocka böcker från vuxenbibliotek.

Och där framgick det klart att pyramiderna byggdes mer än tusen år innan det ansågs att "Israels barn" var i Egypten. Dessutom stod det förresten inte ett ord i Bibeln om några pyramidbyggen.

Så det var vad jag sade. Hon blev väldigt irriterad. Hon förklarade att jag hade fel, de byggde VISST pyramiderna. Jag insisterade och ville inte alls ge med mig.

En flicka i klassen försökte medla och sa nånting i stil med "men de byggde kanske de FLESTA pyramiderna". Jag bara suckade.

Vad jag däremot aldrig gjorde var att bevisa att jag hade rätt. Jag skulle lätt ha kunnat göra det. Jag skulle ju ha kunnat ta med mig någon av de tjocka böcker jag hade hemma och visa på årtalen, så skulle Kally Holmström blivit ganska så ställd.

Men det vågade jag inte. Jag kände nog på mig att hennes irritation på mig i så fall skulle stiga till oanade höjder.

Klastorpsskolan

Jag tror det var måndagen den 4 mars 1963 jag började på Klastorpsskolan. Vi flyttade in på Fyrverkarbacken 30 omedelbart efter sportlovet, då vi hade varit på landet. Det var en ovanligt kall vinter - isen mellan Gräddö och den närmaste ön Asken hade frusit, och färjorna kunde inte ta sig fram. Däremot gick det lätt att gå mellan Gräddö och Asken.

Jag minns inte de första dagarna på Klastorpsskolan. Det är en kontrast till Gubbängsskolan. Där minns jag mycket väl första dagen, och att jag var förvånad över att jag kom för tidigt.

Vår lärare i Klastorp hette Kally Homström. Långt senare insåg jag att hon var lite av en kändis. 1938 hade hon skrivit en bok som hette "Nomadskola : en lapplärarinnas upplevelser". Det nämnde hon aldrig.

Hon var inte speciellt bra - tyckte jag. I så fall hade läraren i Gubbängen, Tyra Tjernberg, varit bättre. Och den vi fick på Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) 1964 - Helge Lundstedt - tyckte jag också bättre om. Kally Holmström var tjatig och gnällig och var för övrigt ofta sjuk, så vi hade ofta vikarier.

Den klass jag kom in i på Klastorpsskolan var den som jag gick med ända till nian. Däremot fick vi flytta ofta. Från Klastorp till LHÖ, från LHÖ till Rålambshovsskolan, och från Rålambshovsskolan till Essingeskolan.

En stor skillnad mellan Klastorp och Gubbängskskolan var att på Gubbängsskolan hade jag mobbats av flera av killarna i klassen. På Klastorp och senare LHÖ mobbades jag också, men inte av någon från min egen klass.

Eleverna i Klastorp kom oftare från medelklassen än de som gick i Gubbängsskolan. De var nog ofta mer "väluppfostrade", på gott och ont. Killarna var mindre bråkiga, och - tror jag - skillnaden mellan killar och tjejer var lite mindre uttalad.

Flera i min klass bodde i ett kollektivhus på Wennerbergsgatan 6. Långt senare fick jag höra att det fanns en massa fördomar om barnen från kollektivhuset från föräldrarna som bodde på andra håll. Det låter konstigt, men en av föräldrarna berättade det för mig långt senare.

På något sätt var Klastorp en mellanskola. Jag trivdes inte riktigt där - jag skulle senare trivas oerhört bra på LHÖ.

På Klastorp fanns inget skolbibliotek. Däremot fanns det ett på LHÖ, så jag fick gå dit när jag skulle låna böcker. Det låg nära, men det fanns en ganska så trafikerad gata man måste passera.

Jag har en vag känsla av ett moraliserande klimat på Klastorpsskolan som till större delen försvann när vi kom till LHÖ. Det kan delvis bero på att Helge Lundstedt inte direkt var en moraliserande typ (vilket däremot Kally Holmström var!).

Klastorpsskolan av idag liknar till utseendet mycket hur den såg ut då. Det gör tyvärr inte LHÖ, som idag har upphört, och om jag minns rätt nu är någon form av campus på Lärarhögskolan. Den är ombyggd och förvandlad till oigenkännlighet.

När man skulle gå hemifrån till Klastorpsskolan och tillbaka var man tvungen att gå över en bilväg. Det hade man sluppit i Gubbängen. Jag var ofta nervös för bilarna - rädd för att bli överkörd.

Jag gick ungefär ett år och (lite mer än) en halv termin på Klastorp. På LHÖ gick jag fem år (från hösten 1964 till och med våren 1969).

Att sabotera tobaksreklam

/Skrivet 28 februari 2011/

I dessa dagar för 41 år sedan höll jag på att sabotera tobaksreklam. Sådan var då tillåten även på offentlig plats. Några år senare förbjöds det på offentlig plats, senare även i andra sammanhang.

Jag kom på idén lördagen den 31 januari 1970. Jag hade fyllt 15 en månad tidigare. Jag gick ut och klistrade upp en sida ur tidningen Mad från oktober 1968 på en affisch med cigarettreklam nära Västerbroplan. På Madsidan stod "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. En dag har det gått för långt." Till en bild av en jättelång cigarett som hölls av en skeletthand.

En halv vecka senare köpte jag en tuschpenna och började systematiskt förstöra all tobaksreklam i min omgivning. Jag åkte aldrig fast, men en gång passerade en bil förbi och en man hötte med näven och skrek att jag skulle sluta. På bilen stod namnet på en reklamfirma.

En annan gång långt senare höll jag på att råka illa ut. Det var Valborg och när jag saboterade tobaksreklam i en telefonkiosk vid Fridhemsplan blev jag av några äldre ungdomar beskylld för att vara ansvarig för en smällare som smällt i närheten. Jag förbättrade inte min ställning när jag sa att jag pratade i telefon och det bevisligen inte var någon i luren när de kollade min story. Men de släppte mig och lät mig gå.

Jag brukade skriva saker som "Jag har också gått över till cancer" och "Snabbt som vinden dödar Minden" och ritade dödskallar. Ibland rev jag ner affischerna.

Det fanns dock ett moraliskt dilemma. Jag var aktiv i elevrådet, och vi krävde rökruta på skolgården. Men jag såg det inte som en motsägelse. Jag ansåg då att ungdomar hade rätt att röka även om det var farligt, men att mäktiga företag inte hade någon rätt att försöka lura folk in i skadliga vanor. Kort sagt: individen skulle ha frihet, företagen skulle hållas kort. Ungefär så tyckte jag.

(Idag tycker jag nog att rökruta på skolan var en ovanligt korkad idé!)

Men det var spännande. En gång träffade jag en som jag då tyckte mycket mystisk kvinna vid Västerbroplan. Detta möte står kvar som ett vemodigt men vackert minne.

Tyvärr har den dagbok jag förde över mina sabotage kommit bort. Det är väldigt synd. Jag skulle gärna vilja gå igenom den idag.

Lärarhögskolans övningsskola

Av alla skolor jag gått i gillade jag nog Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) bäst. Den kallades också Fredhällsskolan. Området är numera en del av Lärarhögskolans campus, och byggdes i början av 00-talet om så att det numera är nästan oigenkänligt. Det är synd, då det ju just var den skolan jag trivdes bäst i.

Vår klass flyttade från Klastorpsskolan till LHÖ när vi började i trean. Det var hösten 1964.

Första dagen i den nya skolan torde ha varit måndagen den 24 augusti 1964. Vi tilldelades vårt klassrum och fick träffa vår nya klassföreståndare, Helge Lundstedt. För övrigt den ende man vi hade som klassföreståndare under hela grundskolan.

Det speciella med LHÖ var att det mycket ofta inte var de ordinarie lärarna som undervisade. Vi hade lärarkandidater en stor del av tiden. Nu var lärarkandidater väldigt trevliga att ha, de var unga och inte så auktoritära, och gillade nästan alltid barn. Jag tror att det var ett klart plus.

På sätt och vis var vi i centrum för pedagogiskt experimenterande. Det tog sig bland annat uttryck i att vi hade en typ av specialmatematik med ett fokus på mängdlära. Den var väldigt pedagogisk, och jag gillade den.

Vi hade förstås ett skolbibliotek. Där var jag mycket ofta, milt sagt. Jag lånade de mest udda böcker, eller beställde dem från andra bibliotek. Men våren 1966 började mitt läsval bli lite mer i samklang med min ålder. Då upptäckte jag Enid Blyton, då nästan alla barns favorit och alla skolbibliotekariers stora skräck. Bibliotekarierna försökte få mig att låta bli att låna Blyton. Det var dumt av dem. De borde fattat att det för en 11-åring i grunden var mer sunt att läsa Blyton än att beställa tunga volymer från Stadsbiblioteket om Mesopotamiens historia, eller sånt.

Att komma från Klastorp till LHÖ var på sätt och vis som att komma från en by till den stora världen. På något sätt kände man sig väldigt "modern" på LHÖ, och det gillade jag på sätt och vis. Känslan av att vara i centrum förstärktes möjligen av att vi visste att vår klassföreståndare var ordförande i Svenska Livräddningssällskapet.

Jag var väldigt udda i klassen. Jag umgicks de första åren mest med en kille som var lika intellektualiserad som jag själv, men det var inte det jag ville. Det var de "normala" jag egentligen ville umgås med. Jag hatade nog att betraktas som en intellektuell kuf, och att kallas "professorn".

Skolan var egentligen en ljuspunkt, som på sätt och vis räddade mitt förstånd, men det förstod jag inte själv förrän i slutet av femman. Innan dess försökte jag ofta undvika att gå dit genom att låtsas vara sjuk. Jag blev specialist på att simulera illamående.

Våren 1967 hände något mycket dramatiskt. Klassen upplevde en öppet sadistisk vikarie, och då tog jag för första gången ställning för klassen mot de vuxna, och började känna mig mer som en del av den. Sedan började jag lyssna på popmusik, också en del av min utveckling mot större "normalitet". Och så den 6 juni 1967 gick jag till och med på en klassfest, för första gången. Jag kom hem med en känsla av att det varit en lycklig dröm. Det var så roligt att det inte kunde vara verkligt.

Efter det var allt annorlunda. Om jag inte vågat se mig som barn på många år, vågade jag nu ändå med en ökad tillförsikt se fram mot att jag skulle bli tonåring. Och skolan var inte längre något jag försökte undvika, vilket visade sig i att min frånvaro sjönk mycket drastiskt...

Sunday, May 20, 2012

Supercalifragilisticexpialidocious

/Skrivet 19 september  2010/

Nu har vallokalerna stängts och man kan pusta ut. Även om vi inte vet resultatet, är valet redan avgjort. Så jag skriver om något helt annat.

För några dagar sedan dök ett ord upp i mitt huvud. Det var "Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt". Det tog inte en sekund innan jag insåg att det var den svenska titeln på sången Supercalifragilisticexpialidocious från Julie Andrews Mary Poppins-film från 1964.

Jag såg den i januari 1967 när jag nyss fyllt tolv, och jag älskade den. En övernaturlig (kvinnlig) barnvakt som ger hopp åt barnen i en olycklig familj var en handling som tilltalade mig mycket.

Jag minns att när jag lämnade bion var jag så koncentrerad på filmens innehåll att jag fick rema raserianfall mot alla som försökte skämta eller skoja med mig. Jag tyckte att man ett tag efter en sådan film borde vara andaktsfullt tyst och begrunda dess handling....

Klass 3d, tusen kyssar och lite minnesarbete

/Skrivet 16 september  2010/

Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.

Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).

Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.

Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".

Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".

Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?

Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.

Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".

Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.

Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.

Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.

Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.

På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.

Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.

Saturday, May 19, 2012

Den sadistiske vikarien

I den tidiga skolåldern var jag vuxenidentifierad. Jag verkade i det närmaste programmerad till att försvara vuxna mot barn, och gjorde det också ofta. I synnerhet gjorde jag det inför de andra barnen, vilket inte direkt gjorde mig populär i klassen. Denna inställning vittrade gradvis sönder, men en av de viktigaste händelserna här var när vi fick en vikarie under våren 1967, i femte klass..

Vår lärare var ofta sjuk, vilket var lite tråkigt eftersom han faktiskt var bra och ganska så omtyckt. Vi hade alltså ofta vikarier, men de flesta av dem var också ganska bra, så det gjorde väl inte så mycket. Men så plötsligt fick vi en obehaglig man, som verkade ha tagit jobbet för att han tyckte om att trakassera och plåga barn.

Jag märkte ganska snart att inte ens jag, som brukade försvara alla lärare, kunde säga något positivt om denne man. Han var osedvanligt elak, och till och med beklagade sig över att lärare inte längre hade rätt att slå barn. I början försökte jag ändå försvara honom, och sa att det var bra att någon höll ordning, men det blev totalt ohållbart efter bara några dar. Konflikten gjorde mig alltmer nervös, och jag använde mig snart av en av mina vanliga försvarsmekanismer i sådana situationer, jag låtsades vara sjuk.

När jag kom tillbaka några dar senare rådde en upprörd stämning. Vikarien hade nämligen beslutat att straffa klassen för att några hade pratat under lektionen, genom att tvinga den att stanna kvar en längre tid efter sista lektionens slut. Inte nog med det, han hade tvingat alla att stå upp under den tiden, och hålla i sina väskor. Varje gång någon inte orkade, och satte ned väskan på golvet, förlängdes tiden med ytterligare fem minuter. Sammanlagt fick alla stå upp i 45 minuter.

Under hela tiden satt läraren i sin stol med fötterna på katedern, läste en deckare och kastade ur sig kommentarer som "jag vill att ni ska få lida". När slutligen han släppte iväg klassen gick alla upp till rektorsexpeditionen och anmälde läraren. Han fick dock fortsätta, men hade förmodligen fått någon form av varning, för han var ganska försiktig de dagar han hade kvar.

Just denna händelse inträffade alltså när jag hade varit "sjuk", och jag har många gånger undrat hur jag skulle reagerat om jag verkligen hade varit där och tvingats stå upp i 45 minuter..

Men det var en viktig händelse för mig. För första gången var jag helhjärtat på klassens sida mot en lärare, och det dröjde inte länge förrän mitt nästan automatiska ställningstagande för vuxna var ett minne blott.

Friday, May 18, 2012

Sigmund Freud och människans påstådda egoism

/Skrivet den 3 november 2009/

Jag skrev igår om den ångest som läsandet av en Bradbury-novell gav upphov till i 13-årsåldern. Men det var ingenting mot vad som hände när jag började läsa Freud.

Jag läste Freud första gången i december 1967, när jag var 12, och just skulle fylla 13. Jag hade ju inte vuxenkort, men jag hade från barnbiblioteket beställt hans ”Drömtydning” från ett vuxenbibliotek. Jag tyckte den var fascinerande.

När jag sedan i februari 1968 började i terapi hos Gösta Harding ökade intresset för Freud. Harding var fortfarande medlem i Psykoanalytiska föreningen (han lär ha lämnat den senare) och jag ville ta reda på vilka teorier som vägledde den läkare jag gick till en gång i veckan. Det brukar inte uppmuntras att patienter läser psykoanalytisk litteratur, men att läsa satt i ryggmärgen på mig och inget skulle ha kunnat hindra mig från att göra det.

Så jag började läsa Freuds ”Orientering i psykoanalysen” våren 1968. Den var intressant, men lite underlig. Att det fanns ett omedvetet själsliv och att minnen och känslor kunde trängas bort tyckte jag omedelbart var självklart. Världen blev betydligt mer begriplig om man antog att det var så.

Men andra saker var olustiga. Det som störde mig mest var nog Freuds syn på moralen.

Freud delade upp personligheten i tre delar – detet, jaget och överjaget. Detet var ren drift, jaget var en egoistiskt beräknade instans. Både detet och jaget var absolut egoistiska, skillnaden var att detet var lite dummare, det följde en oreflekterad lustprincip. Jaget var mer beräknade och följde ”realitetsprincipen”, vilket innebar att lusten ibland måste skjutas upp för att undvika missöden och hotfulla situationer.

Men ”överjaget” skulle vara lika med samvetet. Eller? Det visade sig nu att överjaget i grunden var egoistiskt det också. Det representerade föräldrarnas påbud, som barnet hade tvingats att internalisera för att inte förlora föräldrarnas kärlek.

Eller det var mer komplicerat än så, eftersom Freud menade att överjaget dessutom var det så kallade oidipuskomplexets ersättare. Dessa teorier är för komplicerade för att jag vill behandla dem i en bloggartikel. Jag nöjer mig med detta enkla: överjaget var föräldraauktoritetens röst i barnet. Något utrymme för en självständig, rationell moral fanns inte i Freuds system.

Detta skrämde mig lika mycket som idén att tillvaron var en dröm eller att andra människor inte fanns. För om alla människor var absolut egoistiska och om ”samvetet” endast var ett uttryck för föräldrarnas makt över barnet är ju människorna i grunden lika ensamma som om inga andra människor fanns. Det som numera kallas ”empati” saknades i Freuds system. Och för mig var det det viktigaste av allt, även om jag då aldrig hört ordet.

När jag sedan läste böcker av andra psykologer visade det sig att många tyckte ungefär som Freud.

Ett exempel var en av Freuds bittraste kritiker, behavioristen H.J. Eysenck. Jag läste flera av hans böcker 1968-69 och såg snart att även han menade att samvetet var skapade av föräldrar och andra vuxna. Inte genom oidipuskomplex förvisso, men genom något som kallades betingning. Denna betingning som ju Pavlov hade studerat så noga på hundar…

Så om jag inte ville skada människor berodde det på att jag betingats på ett eller annat sätt av vuxna – någon egen spontan moraluppfattning fanns inte… Det gjorde mig helt förtvivlad.

Hur kom jag ut ur denna förtvivlan? Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse. Den såg ut ungefär så här.

Freuds ”överjag” och Eysencks ”betingningsmoral” existerade förvisso. Det var en neurotisk moral, som innebar en underkastelse under auktoriteter.

Men oberoende av denna, fanns en genuin moral. Dess grund var medkänsla – förmågan att kunna identifiera sig med andra människors känslor. Den fanns potentiellt hos varje människa och detta var grunden för en icke-auktoritär moral som byggde på gemenskap med andra människor. Den kunde också komma i motsats till ”överjagets” auktoritetsmoral. Om föräldrarnas och andra auktoriteters bud stred mot denna spontana moral som byggde på medkänsla kunde en förnuftig person förkasta auktoritetsmoralen.

Jag visste ju att sådant hände till och från. Barn till notoriska rasister i USA kunde gå med i medborgarrättsrörelsen. Hårdföra generalers barn kunde bli anti-militarister. Grymma föräldrar kunde få barn som inte alls var grymma.

Denna insikt var en oerhörd lättnad. Och den syn jag fick då, någon av de två sista månaderna 1969, har jag kvar än idag.

Att vara totalt ensam i världen

/Skrivet 2 november 2009/

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte blev rädd när lejonen åt upp vuxna familjemedlemmar i Ray Bradburys ”Den illustrerade mannen”. Men det fanns två noveller i den som faktiskt gjorde mig rädd. Dels ”Världens sista kväll”, men den tar jag en annan gång. Dels en berättelse jag inte minns vad den hette, om en mycket ensam rymdfarare.

Det var inte så att han var ensam på rymdstationen rent fysiskt. Men han hade börjat fråga sig om de andra i besättningen verkligen fanns när han inte såg dem. Då fanns det ju inga bevis på att de var där, och då började han tro att de kanske inte heller fanns.

Det slutade med att han begick självmord genom att slussa sig ut i rymden. Det är i alla fall så jag minns berättelsen.

Jag läste den våren 1968, i trettonårsåldern. Jag blev djupt deprimerad av den, och började fundera i liknande banor, men än radikalare. Inte nog med att människor kanske inte fanns när jag inte såg dem. De kanske inte fanns när jag såg dem, heller.

Tänk om den enda medvetna varelse som fanns var jag, och att allt annat bara fanns i en dröm, eller hallucination.

Det var en mycket otäck tanke, som skrämde mig i åtminstone en månad, troligen längre. Om jag tänkte att det var roligt att en klasskamrat var glad kom genast tanken ”men jag vet ju inte om han finns”. Den otäcka tanken blev än otäckare eftersom det inte finns någon möjlighet att motbevisa den. Jag försökte tänka ut olika sätt, men jag fann inga.

Nu gick jag ju, som jag skrivit om på annat ställe, i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Jag berättade om denna ångest och han såg lite imponerad ut. Han påstod att en mycket känd filosof, en viss biskop Berkeley, hade utvecklat liknande idéer. Jag skriver liknande, inte lika, eftersom jag antog att Berkeley förmodligen inte ansåg att den enda människa som fanns var jag, utan snarare han själv. Det var en viss skillnad.

Det var ju intressant att den store filosofen tänkt i mina banor, men egentligen var det ingen tröst. För, trots allt, hur skulle jag kunna veta att han överhuvudtaget någonsin existerat. Eller att Gösta Harding, som berättat om honom, existerade.

Det var inte den enda metafysiska ångest som plågade mig våren och sommaren 1968. Det fanns en hel del annat som jag inte tar upp nu.

Men hösten 1968 försvann det mesta sånt. Då kom jag upp i puberteten på allvar, blev bland annat aktiv i elevrådet, och slutade med att fundera allt för mycket på om omvärlden EGENTLIGEN existerade.

TILLÄGG
Var och en som har läst lite filosofi tycker nog att Hardings beskrivning av biskop Berkeleys åsikter var en aning karikatyrartad. Men det är en annan historia.

Monday, May 14, 2012

Flygande tefat - den förlorade barnatron

/Skrivet den 24 juli 2008/

I min barndom var tro på flygande tefat viktig. Det var det närmaste barnatro jag kom. Det är sant att jag också läste Bibeln. I själva verket läste jag nästan ut hela Bibeln vid åtta års ålder. Jag hoppade bara över sånt som Psaltaren, Paulus brev och andra avsnitt som saknade handling.

Mitt hopp var väl att finna en vänlig och kärleksfull Gud, men istället fick jag läsa om en Gud som befaller Josua att döda alla kananéer - män, kvinnor och barn - i en utrotningskampanj som får Ratko Mladic att verka pacifist i jämförelse, eller som offrar sin son i en tortyrscen som jag skrämt läste om och om igen i alla de fyra evangelierna.

Då gav ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” av Max B Miller (Parthenon 1959) ett större hopp. Det var nog min favoritbok framför andra.

Den var uppbyggd på ett för mig ganska så övertygande sätt. Den började med gamla sanskrit- och bibeltexter, liksom andra gamla texter, om observationer av flygande farkoster, fortsatte med dagens debatt, och ett axplock av mycket övertygande observationer, framförallt från sent 40- och tidigt 50-tal. Vidare fanns det ett kapitel om Mars, och alla mystiska fenomen man trott sig se på den planeten, och ett kapitel om våra egna rymdfärder, från Sputnik 1 till Luna 3.

Men höjdpunkten kom i kapitlet ”Möten med rymdvarelser”, Det bestod av korta sammanfattningar av några av de tidstypiska contactee-berättelserna - Daniel Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Edith Jacobsen, Ray Stanford och Elisabeth Klarer. Anmärkningsvärt nog finns inte Adamskis berättelse med, vilket kanske berodde på att boken kom ut efter att Luna 3 hade sänt det första fotot av månens baksida, som också avbildas i boken.

Berättelserna är i boken mycket nedkortade, och beskriver bara den inledande kontakten, så de frälsningsbudskap och löften som ufonauterna i flera av fallen kom med finns inte med. Men de nämns i allmänna ordalag, i detta stycke: ”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:182).

Visserligen skriver författaren strax att detta inte nödvändigtvis är hans egen åsikt, utan en beskrivning av vad anhängarna anser, men det är ganska uppenbart att det är detta han vill tro på.

Vidare beskrivs ufonauterna som så vänliga, så balanserade, så kloka, att det var alldeles uppenbart att varje förnuftig människa måste hoppas att det var sant. Jag hoppades, och jag trodde.

Varför slutade jag tro på ”flygande tefat”? Jag har alltid trott att jag helt enkelt blev äldre och förnuftigare vid tolvårsåldern, och det blev jag ju, åtminstone det första. Men det fanns nog en annan förklaring. Den förklaringen hette K. Gösta Rehn.

Det kan verka konstigt, för han var förmodligen en av de skickligaste propagandisterna för rymdskeppsteorin, som någonsin funnits. Jag läste hans ”Flygande tefat: dokument och teori” (Zindermans 1966) någon gång på våren 1967. Han argumenterade skickligare än Max Miller, och hans samling av fallbeskrivningar var än mer övertygande. Men det var något i hans bok som gjorde att det inte längre blev så angeläget att vilja tro.

För det första avfärdade han contactees rakt av med formuleringar som ”svamlande förkunnelser”, ”geschäft”, och ”stolliga tefatsfrälsta” (Rehn 1966: 64). Det var ju tråkigt, men det fanns en sak som gjorde det hela än värre. Han avfärdade nämligen inte alla berättelser om ”närkontakt”. I sin bok har han en beskrivning av ett fall i Sverige från 1958, det så kallade Domstensfallet, som han egendomligt nog trodde på.

Två män i 20-30-årsåldern, (som Rehn i sin bok egendomligt nog kallar för ”pojkarna”) berättade att de nästan hade blivit kidnappade av 3-4 små varelser. De beskrevs som ”blyertsgrå pumpor”, c:a 1. 30 meter långa och 30 centimeter breda. De saknade armar.

Varelserna klamrade sig fast vid de unga männen och försökte dra dem till det näraliggande tefatet. Jag citerar Rehn direkt: ”När pojkarna kämpade för att komma loss märkte de att figurerna verkade geléartade och luktade unket, träskartat. Det kändes inte som ett grepp av händer, det kändes som om pojkarnas armar och ben var låsta. Varelserna parerade blixtsnabbt pojkarnas grepp, som om de läst deras tankar”. (Rehn 1966: 158).

”Pojkarna” lyckas ändå fly, och när tefatet startade känner de ”en lukt som påminde om bränd korv och eter” (samma sida).

(Det bör tilläggas att det senare avslöjats att den ene av männen redan 1960 dementerade historien för sin bror, och beskrev den som ett rent påhitt.)

Jag vet att jag blev imponerad av Rehns bok, men den ingav också en icke obetydlig ångest. Tanken på att ett tefat skulle landa när man gick ute i en skogsglänta var inte längre riktigt lika hoppfull. Vem skulle inte vilja möta Aura Rhanes en dag – men att möta pumpliknande geléartade monster som försökte kidnappa en var kanske inte direkt en höjdare.

Hösten därpå övergav jag hela tefatsidén. Jag minns bara att jag tänkte att det var nog ganska osannolikt trots allt, och så tänkte jag inte på saken på några år. Men nu misstänker jag att det var Rehns skildring av små monster som fått mig att inte längre vilja tro. Varför förvärra en redan otrygg upplevelse av världen med vandrande, illaluktande och fientliga pumpor?

K. Gösta Rehn var en intelligent och övertygande propagandist för tefatssaken. Han trodde inte en sekund på Adamskis och de andras frälsningsbudskap. Men jag undrar i så fall varför det var lättare för honom att tro på att träskluktande pumpor flög mellan stjärnorna och var så oförsiktiga att de efter en landning attackerade fredliga flanörer som råkade gå förbi deras ”tefat”. Är det verkligen mer sannolikt än Bethurum eller Fry?

Min barnatro på vänliga rymdmänniskor fick sig en avgörande knäck, och de gånger jag sedan försökt återuppliva den har det närmast tett sig som min privata variant av kyrkofädernas ”credo quia absurdum” (jag tror emedan det är absurt).

Men visst vore det trevligt att tänka sig att kärleksfulla rymdmänniskor vakade över oss och var beredda att ingripa när tiden är mogen… /suckar resignerat/

Ett citat som berörde mig

/Skrivet 11 april 2009/

Jag har tidigare berättat om hur berörd jag var som barn av att läsa de vackra contactee-berättelserna i Max B Millers bok ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” från 1959.

Men det fanns också en annan sak i boken, som inte i sig handlade om flygande tefat, som berörde mig djupt. Jag kunde sitta och titta på det citat som avslutade det sista kapitlet i boken. Och bli så tagen att jag rös:
”Om man stänger in sanningen och begraver den under jorden skall den bara växa och samla sig till en sådan explosiv kraft, att den dag den bryter sig fri kommer den att förgöra allting i sin väg.”

Det är (eller påstås vara, jag har inte kollat) ett citat av Emile Zola. Det gick rätt in i mig 1962, det år jag var sju år och började skolan.

Annabel Lee

Vänskapen och kärleken mellan två barn i en förtvivlad situation... så associerar jag till denna dikt. Att språket på några ställen är "vuxenromantiskt" förändrar inte detta.
---------------------------

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee--
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love--
I and my Annabel Lee--
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me--
Yes!--that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we--
Of many far wiser than we--
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee:

For the moon never beams, without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee:
And the stars never rise, but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee:
And so, all the night-tide, I lay down by the side
Of my darling--my darling--my life and my bride,
In the sepulchre there by the sea--
In her tomb by the sounding sea.

Sunday, May 13, 2012

Vem kan segla förutan vind?

Jag hörde Vem kan segla förutan vind? första gången i första klass i sjuårsåldern. Jag blev förvånad över slutet. Jag trodde att de vuxna ansåg att man inte skulle fälla tårar när man skildes från sin vän. Så plötsligt fick jag reda på att det verkade inte alla vuxna anse, inte textförfattaren till denna sång i alla fall.

Det var omtumlande. Och lite hoppingivande.

Beatrice Aurore

Dikt av Harriet Löwenhjelm (1887-1918). Senare tonsatt av Hjalmar Casserman.

/Denna sång har ända sedan jag var barn till och från fått mig att gråta./


I gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

Saturday, May 12, 2012

"Föreningen för Maranatas bekämpande"

/Skrivet 24 januari 2009/

Jag har på ett annat ställe berättat om när jag det första halvåret 1970 saboterade tobaksreklam. Det var dock inte det enda jag gjorde denna händelserika tid.

Jag var som sagt 15 år, och hade åsikter om mycket. En av mina åsikter var att jag tyckte illa om fanatiska sekter. Det fanns inte lika många då som nu, men det fanns en hel del. En av de som jag tyckte som mest illa om var Maranata.

Dels hade de förstås åsikter om sexualmoral som inte brukade uppskattas av tonåringar i tidigt sjuttiotal, men det var värre än så. De ansåg bland annat att popmusik var demoniskt, och jag älskade popmusik.

Men det värsta av allt var nog att de ovanligt hårt försvarade föräldrars rätt att aga barn. Deras ledare Arne Imsen tillhörde dessa pinsamma personer som brukade säga att han hade fått stryk när han var barn och minsann inte tagit skada av det. Jag brukade tänka att allt han sade och gjorde tydde på att han hade helt fel i den andra delen av påståendet.

Så någon dag, jag tror det var i mars 1970, kom jag på att jag ville reta Maranata lite. Jag slog mitt mer eller mindre kloka huvud ihop med en kompis, och vi kom på en rolig idé.

Vi började skriva några flygblad på skrivmaskin. Vi hade ingen kopiator så det blev bara sex stycken, om jag minns rätt. De var lite olika sinsemellan, men grundidén var densamma.

De undertecknades av "Föreningen för Maranatas bekämpande" (FMB). Denna förenings syfte angavs till att bedriva kamp mot "Maranata och annan vidskepelse". I flygbladen stod till och med namnet på föreningens ordförande. Han eller hon (förnamnet skrevs aldrig ut) påstods heta E.R. Odensjö.

Läsaren fick också reda på att FMB hade haft ekonomiska problem, men att ekonomin numera var '"tryggad genom frivilliga bidrag". Föreningens adress var densamma som ordförandens, Strålgatan 112 i Stockholm. Denna adress fanns nu inte i sinnevärlden, men min kompis bodde faktiskt på Strålgatan 12 på Lilla Essingen i Stockholm.

Vi skulle snart ha årsmöte, fick man reda på i flygbladen. Där skulle en psykoanalytiker redogöra för "de omedvetna komplex som ligger bakom Maranatas bildande",

Vi var ganska så nöjda med vad vi gjort. Nu skulle vi agera.

Så vi tog reda på när Maranata hade gudstjänst nästa gång. Det var en kväll, på en lokal som låg på, om jag minns rätt, St. Eriksgatan. Vi gick dit, lätt skräckslagna.

Vi kom in i lokalen. Efter ett tag började en predikan. Det enda jag minns, eller tror att jag minns, från den är när predikanten bemötte kritiker som menade att Maranatas medlemmar var enfaldiga. "Jo, vi är enfaldiga, för Gud älskar de enfaldiga" är min minnesbild av vad han sa. Jag tänkte att jag fick mina fördomar om Maranata bekräftade.

Efter halva tiden reste vi oss. Med självande ben gick vi fram till ett bord som stod centralt placerat. Där lade vi ut fem av flygbladen. Någon sorts funktionär verkade sitta vid bordet men han tittade inte åt vårt håll.

Vi gick snabbt mot utgången. Där ställde en man sig i vägen för oss. Vi fick hjärtat i halsgropen, kan man nog säga. Men han hade inte sett att vi delat ut några lappar, han ville bara att vi skulle frälsas innan vi lämnade lokalen. "En annan gång, vi har bråttom", fick vi fram.

Han gick undan efter en kort stund, och vi kom ut ur lokalen. Sedan gick vi genom tamburen och kom ut. Där tejpade vi upp det sista flygbladet på fönstret, eller möjligen ytterporten, till Maranatas lokal.

Vi tänkte att Maranatas funktionärer och ledare kanske skulle bli lite oroade över att det hade bildats en förening för deras bekämpande. Vi roade oss med att tänka hur de skulle försöka ta reda på mer detaljer. Det skulle nog inte ta lång stund innan de insåg att det var ett skämt, men vi skulle gärna ha velat se deras min när de först såg texten.

Och än idag skulle jag nog vilja veta hur de reagerade när de såg att "Föreningen för Maranatas bekämpande" skulle ha årsmöte. Men det får jag väl aldrig reda på.

Friday, May 11, 2012

"Att krossa OAS" - om ett minne från sjuårsåldern

/Skrivet 3 november 2008/

Det finns minnen som står ut bland andra minnen som något väldigt speciellt. Det finns minnen man minns exakt och som känns som det var igår. Det finns minnen som känns viktiga, avgörande, nästan ödesmättade.

De flesta sådana är förstås personliga. Men ibland kan det vara något ytligt sett inte personligt alls. Som ett minne av en nyhetssändning, från någon gång på våren 1962.

Jag var sju år. Jag var ovanligt brådmogen, jag hade kunnat i läsa några år. Jag läste tidningar, jag lyssnade på nyheter. Jag förstod inte så mycket, men en del tyckte jag att jag förstod. Som det där med Algeriet.

Redan något år innan dess hade jag tittat och jämfört på kartor som ibland fanns i slutet av almanackor. En sak som märktes var att på Afrikakartorna hade saker förändrats. Från stora gråa och röda områden som kallades franska respektive brittiska Afrika hade en mängd små nationer skapats. De fick nya färger på kartorna. Jag visste att det betydde att folk hade blivit fria.

Men ibland gick det inte så smärtfritt. I Kongo var det krig, men det förstod jag inget av. Algerietkriget var lättare att förstå sig på.

Det var så enkelt. Algeriet vill bli fritt från Frankrika, men Frankrika tillät det inte. Därför blev det krig. Men sedan hade general Charles de Gaulle som styrde Frankrike gått med på att landet skulle få bli fritt. Då bildades en otäck hemlig organisation av militärer som kallades OAS (det stod för ”Organisation de l'armée secrete”, men jag kunde förstås inte franska) som med mord, bombattentat och andra våldsdåd ville fortsätta förtrycket.

Jag tyckte intensivt illa om OAS, som för mig blev något av ondskan personifierad. Jag hoppades att de skulle besegras.

Så till minnet, som torde vara någon gång från våren 1962. Jag sitter på en soffa i köket i farmors hus på landet. I andra ändan av rummet står en radio. Den är på, och det blir nyheter. Nyhetsläsaren berättar om ett uttalande av de Gaulle. I detta säger han att alla statens resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns inte hela meningen, men jag är säker på att ordföljden ”att krossa OAS” förekom.

Jag minns hur tagen jag blev. Jag rös. Jag minns hur jag kände att detta var något både hoppfullt och centralt.

Just de sekunderna är som inbrända i minnet. Jag kommer aldrig att glömma det.

De Gaulle blev något av en hjälte för mig, vilket ju var lite naivt. Trots allt kom han själv till makten 1958 med hjälp av de officerare som sedan skulle bilda OAS, och han fortsatte kriget i flera år efter att han tog makten. Och i ett annat läge skulle han kanske ha allierat sig med de som han nu bekämpade.

Men nu gjorde han inte det. Och för mig blev han en man som frivilligt avstod från att förtrycka andra och var villig att gå i kamp mot de som ville fortsätta att förtrycka.

Min beundran för de Gaulle höll i sig flera år. Långt senare, något av de första skolåren, fick jag frågan vilket andra språk efter engelska jag skulle vilja välja, när det blev dags för det. Jag svarade: ”Jag vill läsa franska, för att kunna det språk som general de Gaulle talar” .

Men när det ytterligare några år senare verkligen blev dags för att välja franska eller tyska, måste min beundran för de Gaulle klingat av, för jag valde tyska. Tyvärr, för jag läste det tre år, lärde mig nästan inget, och har sedan dess glömt det lilla jag lärde mig.

Sunday, May 6, 2012

Popmusik i tolvårsåldern

”Her life was saved by rock´n roll” sjunger tjejgruppen Runaways i slutet av sjuttiotalet. Kanske lite drastiskt, men jag upplevde nog något liknande om popmusik under slutet av sextiotalet.

Innan dess var det något annat. Min inställning till popmusik före 1967, då jag var 12, kan sammanfattas med orden: jag hade för mig att den var oseriös, skränig och ovårdad. Det var inte en egen åsikt, det var en ren internalisering av vuxenåsikter. Jag lyssnade inte på den, jag ogillade den men vågade inte ens försöka lyssna.

Under våren 1966 hände det en gång trots allt att min bror och jag faktiskt lyssnade på Tio i topp. Det mest bestående intrycket av det äventyret blev att jag gillade ”L.O.D.” med Lee Kings. Men jag fortsatte inte lysna på tio i topp, i stället blev det en kompromiss. Jag tänkte att Svensktoppen var mer accepterad bland de vuxna, den kanske jag vågade lyssna på.

Så jag lyssnade en massa på Sven-Ingvars och Hootenanny Singers den sommaren. Men något fattades, helt klart.

Julen 1966 fick jag till julklapp av någon släkting en plastdocka , en sån där man bygger själv, som föreställde en av beatlarna. Jag byggde den, OK, men deklarerade stolt att det minsann inte innebar att jag var intresserad av sånt skrän.

Men det blev jag. Mycket snart.

Det började egentligen med Monkees, våren 1967. Det var en amerikansk kommersiell popgrupp som musikkritkerna inte gillade. De hade utvalts för en TV-serie och elaka röster påstod att de inte ens spelade själva. Men de låg etta på topplistorna och TV-serien blev väldigt populär.

När mina klasskamrater började prata om Monkees så fnös jag. Men de försäkrade mig: serien är rolig, du behöver inte gilla popmusik alls för att uppskatta den. Så jag testade.

Det var så det började. Ja, jag tyckte den var rolig, och framförallt tyckte jag om musiken. Och jag började inse att det var något jag missat.

Jag började så försiktigt utforska fältet. I början av maj 1967 såg jag ett program om Beatles på TV, och framförallt upptäckte jag Tio i topp och Kvällstoppen. Det senare ledde till att jag slutade gå på vargungarnas möten, de var nämligen på tisdagar, liksom Kvällstoppen.

Jag minns första gången jag lyssnade på Kvällstoppen, jag minns till och med vilket rum jag satt i. ”Ha! Ha! Said the Clown” med Manfred Mann minns jag väl från den gången.

Så hela sommaren 1967 lyssnade jag på popmusik så mycket jag kunde. Jag hade en nästan obefintlig veckopeng men när jag fick råd köpte jag Bildjournalen, en ungdomstidning som skrev mycket om popmusik. Jag älskade den. Trots att jag, lillgammal som jag var, flitigt läste kultursidor som placerade denna tidning, liksom för övrigt Monkees, i kategorin kommersiellt skräp. Men , faktiskt, jag brydde mig inte.

Det var enklare med Beatles. För där hade jag svart på vitt på att Times seriöse musikkritiker hade kallat Lennon/McCartney för de största kompositörerna sedan Schubert. Ja, just det, där ser ni… tänkte jag

Men även att gilla Beatles kunde vara problematiskt. Det insåg jag den 6 augusti 1967 när Håkan Sandblad och Arne Ruth i artikeln ”Den påtända generationen” i DN förklarade att Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var LSD-propaganda ”från omslaget till innerspåret”. Jag gick i chock, det kunde väl inte vara sant, så jag började öva upp argumenten för att detta absolut inte var sant och att vad Sgt. Pepper än handlade om (och jag såg ju själv att den var ganska gåtfull) så var det något annat än droger.

Men detta ledde också till upptäckten att det fanns hippies. Hippies var snälla människor som framförallt bodde i San Francisco och de kanske drogade men dom var för kärlek och mot våld. Jag började idealisera dom, och drömde om att få åka till San Fransisco.

Min veckopeng blev aningen högre och på hösten hade jag råd att köpa Bildjournalen nästan varje vecka. Mina klasskamrater fick till sin förvåning se att den lillgamle kufen, som endast kunde prata om politik och annat tråkigt, började visa ett brinnande intresse för vilka låtar som var nykomlingar på tio i topp.

Jag gillade både den enkla kommersiella musiken typ Hollies och Monkees, och psykedeliska experiment, och tyckte inte om att musikkritiker ställde upp en motsättning mellan dessa två genrer. Ludvig Rasmusson var den strängt moraliske politiskt korrekte domaren, som dömde ut alla kommersiella avarter. På den andra extremkanten stod Klas Burling, som gillade den mest kommersiella musiken och fnös åt ”avantgarde-popen”. Jag kunde som sagt inte förstå motsättningen.

För mig stod popmusik för glädje, den stod för uppror mot den identitet jag hade tvingats in i. Den stod för något radikalt nytt. Om den inte , som Runaways sjunger om rock´n roll, ”räddade mitt liv” gjorde den i alla fall det mycket mer uthärdligt.

Saturday, May 5, 2012

Flower power och hippies

/Skrivet 1 juli 2007/

Tiden går otäckt snabbt. Kan knappast inse att det är 40 år sedan. Sommaren 1967, "the summer of love", som den kallades, då flower power-idén spred sig från San Fransisco till resten av världen. Inte för att jag var med i den på något sätt, jag var 12 år och satt i Gräddö utanför Norrtälje den sommaren, men jag läste om det, såg på TV och lyssnade på radio. Och blev efter ett tag alldeles fascinerad.

Plötsligt började popsångare sjunga om annan kärlek än om den erotiska mellan man och kvinna. Närmast religiösa teman om kärlek till nästan och att finna sitt inre ljus började fylla poptexter. Och i San Francisco hade man jättelika fester, s.k. "love-ins" där man hade blommor i håret, klädde sig i färgglada kläder och kramade varandra.

Och, förstås, tog droger. Drogerna var baksidan av det hela. Det var det som gjorde att det hela inte bara var vackert och fint utan oroande, samtidigt. Men eftersom det hela verkade så fint, började även jag undra om dessa droger (LSD och hasch) verkligen var så farliga. Något halvår senare visste de flesta svaret. Vad än hippieteoretikerna försäkrade hade verkligen dessa droger blivit inkörsporten till andra. Tung narkotika flödade i Haight Ashburys hippiekvarter, och alltför många av de som ändå inte gått vidare utan nöjt sig med LSD hade lämnat verkligheten bakom sig och gått in i gravt psykotiska tillstånd.

Men trots detta... det var ändå något fint med flower power... plötsligt hade religiösa idéer om kärlek till mänskligheten, kärlek till naturen, och samhörighet med allt levande populariserats. Från hippierörelsen går förvisso senare pilar till diverse destruktiva sekter men även till en ökad medvetenhet om viktiga existentiella frågor.

Själv fattade jag inte riktigt vad det handlade om förrän den 6 augusti 1967, då jag fick syn på en artikel i DN av Håkan Sandblad och Arne Ruth, "Den påtända generationen". Den var framförallt en analys av vad den ansåg vara drogpropaganda i Beatles LP, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. (Vid något tillfälle vill jag nog återkomma till både den artikeln och till Sgt. Pepper i en längre analys.) Men den tog också upp hippierörelsen och drogkulturen mer generellt.

Och efter den artikeln var min fascination total. Psykedelisk musik var något lockande, förbjudet, fantasieggande. Det gick att upptäcka "LSD-propaganda" och annan drogpropaganda lite överallt, om man letade. På julen 1967 smög jag själv in bokstäverna L, S och D i julkort jag målade och skickade till bekanta.

Men trots denna entusiasm har jag faktiskt aldrig någonsin tagit LSD. Det var nog tur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om jag verkligen hade prövat.

Men det viktigaste var inte fantasierna om LSD, utan drömmen om kärlek. "Summer of love" finns kvar som ett oerhört vackert minne. Jag var som sagt aldrig med, men drömma kunde man också i Gräddö. Och drömmarna var väldigt vackra...

Friday, May 4, 2012

Äventyr på 54:ans buss


Det var i slutet av maj eller början av juni 1969. Jag var 14 år.

Jag hade väldigt lite fickpengar men en kväll hade jag tänkt att använda dem till ett litet äventyr. Jag tänkte sätta mig på 54:ans buss och åka fram och tillbaka till ändhållplatsen vid Skanstull. Det kanske inte verkar vara mycket till äventyr men för mig var det det. Att åka ut på en buss genom halva Stockholm sent på kvällen, utan att någon hemma visste det.

Så jag smet försiktigt ut utan att någon såg det. Jag gick ner till busshållplatsen på Västerbroplan och väntade på 54:an.

Chauffören var en ung kvinna, kanske tio år äldre än mig. Hon verkade trevlig. Jag visste inte riktigt om biljetten gällde även för tillbakaresan så jag gick upp på övre plan och hoppades att chauffören inte skulle märka mig när tiden kom. På den tiden var 54:ans bussar dubbeldäckare.

Så kom vi fram. Jag kröp ner framför sätet och hoppades på det bästa. Men något gick fel.

Plötsligt kom chauffören upp och frågade vad jag gjorde där. Hon hade hört ljud från övre plan och hade gått upp och kollat vad det var.

Jag fick hjärtat i halsgropen. Nu var jag avslöjad. Skulle hon säga att biljetten inte räckte till en tillbakareas och slänga ut mig?

Jag hade en på samma gång skräckslagen och fascinerad känsla, med lätt masochistiska över- och undertoner. Jag upplevde som att jag var helt utlämnad till hennes godtycke. Och givet mitt dåliga lokalsinne skulle jag knappast hitta hem om jag slängdes av....

Nu blev jag förstås inte avslängd. Chauffören såg ganska så road ut, och jag fick följa med till nedre däck. Sedan höll hon koll på att jag gick av där jag skulle.

När jag kom hem blev det ett dj-a liv. Var hade jag varit? När jag sa att jag hade åkt fram och tillbaka till 54:ans ändhållplats fick jag en utskällning.

Men jag somnade ganska så nöjd. För mig hade det varit ett verkligt äventyr!