Tuesday, October 7, 2014

Myrstacken

När jag var tio år (tror jag att det var) fanns det en myrstack på vår tomt på landet. Jag älskade den. Jag kunde stå timmar och titta på den. Myrornas liv var så spännande.

Jag tog reda på vad jag kunde om myror, jag tyckte det var fascinerande att de byggde en hel stad av det enklaste material. Det var en minicivilisation som aldrig upphörde att fascinera.

Så en dag var det slut. Alla myror var döda. Det luktade fotogen om stacken. Jag var otröstlig och undrade vem som begått detta illdåd.

Jag frågade min far. Han svarade att det kanske var någon granne. Att en granne skulle ta sig in på vår tomt för att hälla fotogen på en myrstack verkade konstigt. Mem jag accepterade väl förklaringen.

Ett år senare - det torde ha varit sommaren 1966 - medgav plötsligt min far att det var han som hade gjort det. Han ville inte ha myror på tomten, sa han.

Jag blev fruktansvärt upprörd. Och min replik blev oerhört hård. Jag sa - med ett så neutralt tonfall jag kunde uppbåda - "På vilket sätt skiljer sig det du har gjort från Hitlers förintelseläger?". Jämförelsen kunde ju te sig absurd, men den avspeglade faktiskt vad jag kände.

Min far tittade på mig, sa inget, och gick därifrån. Och, nej, jag blev inte bestraffad. Jag blev nästan aldrig bestraffad för intellektualiserad opposition. Däremot blev jag ofta bestraffad om jag sa "dumma mamma" eller "dumma pappa".

"Barnsliga" vredesutbrott tolererades inte. Vredesutbrott som tog sig formen av intellektualiserade kommentarer tolererades för det mesta. Det är väl därför jag är så intellektualiserad idag...

Wednesday, September 3, 2014

Håll dig till höger, Svensson...

Den 3 september 1967 gick Sverige över till högertrafik. Det var en nervös stämning, och många trodde att det skulle bli en oerhörd massa olyckor då folk skulle vänja om sig. Så blev det dock inte.

Jag var tolv år då, och jag upplevde nog denna dag som en stor händelse. Jag var i Gräddö den 2, och åkte tillbaka till Stockholm den 3. Jag förde dagbok då, och så här skrev jag den 2 respektive 3 september.

"2/9    Vackert väder hela dan. Jag var ute 7 timmar. På kvällen såg jag på TV till klockan 11. Det var jätte-pådrag på TV. *All you need is love" är 1:a på Tio i Topp..
3/9   Vi åkte till stan - i högertrafik. Det kändes inte så avigt som jag trodde det skulle kännas. Färden tog 3 timmar. Jag såg på sista 'Fredens nederlag' på kvällen
".

Nåväl, det hade röstats fram en högertrafiklåt också. Det bidrag som vann var Telstars Håll dig till höger, Svensson.

Det var ett lite märkligt bidrag, för det handlade inte på något sätt om högertrafikomläggningen, eller om trafik överhuvudtaget. Lyssna gärna och se hur de lyckade med det.

En av verserna handlade om politik, och de lyckades där fiffigt få in frasen "håll dig till höger Svensson" på ett sätt så att det inte alls kunde tolkas som högerpropaganda...

Men i låten repeterades temat om att hålla sig till höger på ett riktigt suggestivt sätt. Så här i efterhand är jag nästan lite imponerad. Det var nog rätt låt som vann.

Sunday, August 24, 2014

Helge Lundstedt och en mobbare

Måndagen den 24 augusti 1964 började jag på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ). Den skolan var nog den bästa jag någonsin gått på. Om det har jag ju skrivit tidigare.

Den klassföreståndare vi där hade de tre första åren (från trean till femman) hette Helge Lundstedt. Jag tyckte om honom från den första dagen, och han var faktiskt bra. Jag har faktiskt svårt att hitta NÅGRA dåliga sidor hos honom.

Man kan skriva mycket om honom men här ska jag ta upp när han satte en mobbare på plats.

Jag märkte i och för sig inte mycket av mobbing på LHÖ. På Gubbängsskolan hade jag mobbats av killar i min klass. På Klastorpsskolan av killar utanför min klass. Men från LHÖ kan jag bara komma på ett exempel. Men det var ganska olustigt.

Det var en kille som vårterminen 1965 började förfölja mig på hemvägen. Han var äldre än mig. Han började smygande. Han följde efter mig och började ställa olika frågor. Dessa var hånfulla, men det märkte jag till en början inte.

Den första gången frågade han om jag brukade dricka välling. Det gjorde jag ibland, så jag svarade ja. Då svarade han - med ett mycket hånfullt tonfall - att det märktes. Jag blev förvånad och undrade hur det märktes . Han svarade menande att det syntes på mina tänder.

Sedan fortsatte det. Han kom med hånfulla gliringar var och varannan dag. Aldrig på skolgården, alltid på hemvägen.Jag brydde mig inte så mycket, jag kunde svara för mig. Då började han övergå till fysiskt våld.

Jag gick hem, men han hade en cykel. Efter ett tag började han följa efter mig på cykeln. Och cykla upp på trottoaren och cykla på mig. Gång på gång.

Då fick jag nog. Jag berättade om honom för Helge Lundstedt. Han lovade att han skulle sätta stopp för saken.

Jag fick faktiskt reda på exakt vilken dag och timme han skulle prata med mobbaren. Jag ställde mig utanför ytterporten till den del av skolan där Helge Lundstedt hade sitt arbetsrum. Efter en ganska lång tid kom killen ut. Han tittade snabbt åt mitt håll och skrattade. Sedan gick han lika snabbt iväg.

Dagen efter berättade jag för Lundstedt att pojken hade skrattat när han såg mig. Jag var lite rädd att det betydde att han skulle fortsätta. Helge Lundstedt log mycket vänligt mot mig och sa att om han hade skrattat så måste han ha gjort det av skräck....

Vad hände sedan? Jag märkte snart att killen i fortsättningen tittade nervöst på mig varje gång jag såg honom. Och snabbt förflyttade sig så långt bort han bara kunde.

Jag får aldrig reda på vad som hände vid Lundstedts samtal med mobbaren.  Men vad Lundstedt än hade sagt, var det något som fick en bestående effekt. Jag skulle mycket gärna velat veta vad som egentligen fick denne arrogante och hånfulle mobbartyp att i fortsättningen undvika att ens komma i närheten av mig....

Thursday, August 21, 2014

Gubbängsskolan

I augusti 1962 började jag den ”riktiga” skolan på Gubbängsskolan första gången. Mellan hösten 1961 och våren 1962 hade jag gått på en förskola i samma skola. Mina minnen av den är lite vaga, men jag minns att vår ”klassföreståndare” där var en väldigt fin och snäll kvinna. Hon hade en hund, och jag minns att jag en gång gick med henne och hunden på gatan utanför skolan.

Men i augusti 1962 började jag på riktigt. Jag minns att jag var så förvånad av att jag kom för tidigt den första gången. Det är nog det enda jag minns från första dagen.

I övrigt minns jag att jag kunde läsa redan innan jag började, så jag hade en del fördelar i svenskan. Jag minns att lärarinnan var snäll och förstående.

Men framför allt minns jag det drama som så sakteliga började utspela sig mellan mig och en del av killarna i klassen.

Jag blev nämligen mobbad. Jag vet inte riktigt varför, men ett minne jag har kan kanske ge en delförklaring. Jag står på skolgården och ser pojkarna slåss, och jag säger till dom ”så ska man inte göra, man ska inte slåss”. Möjligen var det därför de efter ett tag började slå mig också.

Det värsta var inte att bli slagen, det värsta var när de hindrade mig att gå tillbaka till skolsalen i tid när det ringde. Jag var väldigt ordentlig och mån om att göra som lärarna sa, så jag skämdes när jag inte kom tillbaka i tid.

För min del hade jag två strategier för att bemöta mobbingen. Den första var att vända sig till lärarna och berätta om det. Den strategin misslyckades. Det visade sig nämligen att skolan inte hade några effektiva redskap för att ta itu med mobbning. Det enda som hände var att mobbarna fick en förmaning, och sen var det inte mer med det. De tog igen smäleken på mig senare.

Men det fanns en annan strategi som var mer effektiv. Det var att gömma sig bland flickorna. Flickorna stod för sig, och det krävdes lite mer för att pojkarna skulle våga tränga in bland dem bara för att kunna slå upp mig. Så jag stod och tittade på när flickorna hoppade hopprep och sjöng sånger som jag minns ord från, men inte idag kan placera bland de kända barnvisorna.

En sak minns jag som antyder att jag inte bara passivt stod där. När jag skulle byta skola på vårterminen, familjen skulle flytta till Kungsholmen, minns jag att några av flickorna i klassen var ledsna för att jag skulle flytta. En av dem sa ”men vem ska då försvara oss mot” och sen kom namnet på en pojke i klassen. Minnet är intressant. Uppenbarligen gömde jag mig inte bara hos flickorna, vi verkade ha någon sorts gemensamt försvar mot de bråkiga pojkarna.

Den klass jag kom till på Klastorpsskolan i Kungsholmen var helt annorlunda. Där blev jag aldrig mobbad i klassen, däremot ibland av elever utanför den. På många sätt var den klassen helt underbar.

Men det finns en form av innerlig känsla av gemenskap i minnet av de flickor i Gubbängsskolan som jag gömde mig hos, och som jag tydligen också hjälpte att försvara, i ett gemensamt intresse att klara oss från pojkar som slogs. Jag undrar verkligen hur det skulle ha blivit om jag hade stannat kvar på Gubbängsskolan.

Friday, June 6, 2014

En klassfest att fira

Jag skulle inte kunna tänka mig att fira nationaldagen. Vadå, Gustav Vasa och 1809 års regeringsform?

Det enda jag skulle kunna tänka mig att fira den 6 juni är att det är årsdagen av första gången jag var på en klassfest. Den 6 juni 1967.

Innan dess hade jag hållit mig på min kant och inte velat gå på sådant. Jag var ganska så isolerad från de andra i klassen. Men just i början av juni 1967 hade jag fått hand om penninginsamlingen för att köpa en present till en klassföreståndare som skulle sluta. Och någon kom på att det skulle redovisas på den klassfest som skulle vara på kvällen.

Så jag gick dit. Och till min stora förvåning tyckte jag att det var jätteroligt. Som att dansa till popmusik - och leka "Sanning eller Konsekvens".

Det var en upplevelse jag aldrig glömmer. Dagen efter kändes det som en dröm - så roligt hade det varit.

Så årsdagen av denna kväll skulle jag ju kunna fira på den 6 juni....

Sunday, March 30, 2014

Lite personligt om tecknade serier

Under 11-12-årsådern började jag läsa och lyssna på sådant som barn förväntas göra. Innan dess hade jag till stor del varit instängd i en elitistisk egenvärld där ansåg att jag var för fin för den vanliga barnkulturen. Jag läste böcker om forntida historia, nutida historia, astronomi, fysik, filosofi.

Denna syn var inget jag hade skapat själv. Den var definitivt skapad av vuxna, även om jag inte har några klara medvetna minnesbilder över exakt hur den skapades.

Jag har tidigare berättat om hur jag gradvis bröt denna de facto programmering genom att i våren 1966 elvaårsåldern börja läsa Enid Blyton och våren 1967 i tolvårsåldern lyssna på popmusik och läsa Bildjournalen.

En annan sak jag började våga göra våren 1966 var att läsa tecknade serier. Med "tecknade serier" menar jag här då inte Kalle Anka, som jag hade läst sedan 1960, utan sådana som Stålmannen, Stålpojken, Läderlappen (dvs Batman), Fantomen, Nya Seriemagasinet och Gigant.

Nu hade jag till och från tittat i sådana tidigare. Jag hade till exempel i början av 1962 börjat läsa ett avsnitt i Stålpojken, Stålpojkens mardrömmar, och fått en sådan ångest av det att jag inte vågade läsa klart (det gjorde jag inte förrän 1973, då jag hittade numret i en nyööpnad butik som sålde gamla tecknade serier).

Men våren 1966 började jag läsa serier systematiskt. Min mycket låga veckopeng gick efter ett tag mycket ofta till att köpa serietidningar, och framförallt då serier med superhjältar. Och de man inte kunde köpa kunde man ju låna av kompisar.

Sommaren 1966 kom en ny sådan, med namnet "Demonen". Den hette på engelska "Daredvil" och var så vitt jag förstår en av de första av Marvel Comics karaktärer som kom till Sverige. Jag började köpa varje nummer av den, och meningen var att jag skulle få en komplett samling. Men jag tröttnade redan efter något halvår, och gav bort dem till min bror - i utbyte mot något som jag inte minns.

Precis som när det gällde andra saker, fick jag ett behov att rättfärdiga mitt nya intresse. Och då hade jag tur - för just sommaren 1966 kom en rad TV-program och tidningsartiklar som drev linjen att tecknade  serier egentligen var intressanta kulturprodukter, och inte det skräp som de tidigare ofta setts för.

Vad tycker jag nu? Ja, när det gäller Blyton, pop och Bildjournalen tycker jag ju numera att det var ett mycket stort framsteg när jag började intressera mig för dessa...

När det gäller superhjältesserier (för det var alltså nästan enbart dessa det handlade om) är jag lite mer ambivalent. Visserligen var det i sig ett framsteg när jag som barn bröt en fix programmering, som förbjöd mig att ens titta i sånt som många andra barn slukade. Men när det just gäller superjhältesserier tycker jag nog så här i efterhand att mitt oerhörda intresse var lite, på något sätt betänkligt.

Det var ju inte att bryta med den tidigare elitismen. Förut hade jag kunnat läsa om assyriska storkonungar, nu om Stålmannen. Det var mindre elitistiskt i ett avseende - nu blev jag ett av tusentals andra barn som läste om hjälten från Krypton - men handlingen i själva serien var ju desto mer elitistisk...

Hemma hade vi den USA-imperialistiska propagandatidningen Det Bästa ur Readers Digest.. Någonstans i en undagömd vrå hade jag hittat ett gammalt nummer från femtiotalet av denna,  och där stod det om Fredric Wertham. En psykolog i USA som 1954 hade gett ut en bok, "Seduction of the Innocent", där han hade varnat för att serietidningar hyllade våld, de facto glorifierade brott, och spred en fördomsfull människosyn.

Jag fnös åt detta - jag hade ju hittat en ny spännande genre och ville inte att vuxna igen skulle lägga näsan i blöt.

Men idag undrar jag om inte det låg lite i vad han sa. Jag har aldrig läst honom i original, men han influerade uppenbarligen Nils Bejerot, vars bok "Barn - serier - samhälle" också kom ut 1954. Bejerot tillägnade till och med Wertham sin bok.

Bejerots bok kan förresten läsas i PDF-fil här.

Bejerot var 1954 medlem i Sveriges Kommunistiska Parti (som han lämnade 1956, i protest mot nedslåendet av Ungernrevolten), och bokens kritik mot seriegenren kom ofta från vänster. Så mycket att den f.d. kommunisten Ture Nerman, som 1954 hade hunnit bli en varm anhängare av USA, hävdade att kritik av amerikanska serier i sig var en del av en kommunistsk komplott för att underminera den fria världen,

Bejerot finner, föga förvånande, obehagliga drag i många serier - elitism, övermänniksoideal, våldsdyrkan, reaktionär kvinnosyn, inslag av rasism, och så vidare. Det är ett tag sedan jag läste boken, men den verkar värd att läsa om.

Om den hade kommit i dag hade nog de stora tidningarnas kultursidor genast utdefinierat den som ett uttryck för - "moralpanik". Dvs de skulle använt ett av modeorden för dagen, som brukar användas för att stereotypt avfärda människors oro för allehanda obehagliga saker. Vare sig det nu handlar om satanism, tecknad barnporr, våldsfilmer eller black metal-musik. För att nu bara ta fyra exempel.

Men för att återgå till mitt nyvunna intresse som elvaåring. Jag tror nu inte att jag direkt tog skada av att läsa superhjältesserier, men så här efteråt tycker jag kanske att det hade varit bättre om jag hade hittat något annat spännande att läsa istället.

Thursday, February 20, 2014

När jag blev vuxen

Det finns ju olika kriterier på när man blir vuxen. Och det tidigaste måste nog vara när man får rätt att låna på vuxenavdelningar på bibliotek.

Jag vet inte var den gränsen ligger nu, men jag antar att den är densamma som i min ungdon. Dvs. 14 år.

Jag tittar i gamla dagböcker från tidigt 1969 och ser var jag skrivit om denna stora dag (ja, det var en stor dag, det var nog den första gången man sågs som vuxen i något avseende!).

Trots att jag fyllde 14 redan den 31 december 1968, gjorde jag konstigt nog inget åt saken förrän måndagen den 17 februari 1969 .

Då gick jag till F6 (Filial 6) som det då hette , ett bibliotek som låg vid Hantverkargatan på Kungsholmen.  (Det flyttade senare till S:t Eriksgatan 33, där det finns än idag. Idag heter det inte F6 utan  "Kungsholmens bibliotek".)

Den 17 februari står detta i min dagbok. "Gick till biblioteket. Fyllde i ett kort, som man skulle göra när man ska få vuxen-kort. Ska betala 45 öre i morgon". 45 öre var inte speciellt mycket ens då, trots all inflation som varit sen dess.

Dagen efter, den 18, kan man läsa detta: "Var till biblioteket. Skulle lämna 45 öre men bibliotekarien (en annan än igår) sa att det skulle jag vänta med".

Och så till sist, Den Stora Dagen, torsdagen den 20 februari: "Fick lånekort. Lånade". Kort och gott. Tråkigt nog står det inte vad jag lånade. Det skulle vara kul att se vilka de allra första böcker var, som jag lånade på vuxenavdelningen med eget lånekort.

Jag hade förstås lånat där tidigare, men då alltid med en vuxen, som lånade åt mig på sitt lånekort. Nu kunde jag gå dit och låna själv när jag ville.

Det var alltså en betydelsefull dag!

Sunday, January 26, 2014

Jag var helt förfärlig

Men att jag i exemplet i inlägget nedan verkade ganska solidarisk hindrar inte att jag före våren 1967 var helt förfärlig.

Ett exempel: en vinterdag i fyran eller femman skulle vi just sluta skolan. Läraren hade glömt att nämna något om läxor och alla drog en lättnadens suck. Dvs alla utom jag. Jag räckte upp handen och sa "men ska vi inte ha några läxor?" "Oj, då, det hade jag glömt, tack för det ,Erik" sa läraren. Och så fick vi läxor.

Efteråt gick en helt rasande tjej i min klass fram till mig i korridoren och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, nästa gång hon stötte på mig på skolgården skulle hon mula mig med en snöboll. Så vitt jag minns verkställde hon aldrig sitt hot.

Friday, January 24, 2014

Att ange sig själv

Tittar i gamla dagböcker. Ser att jag just måndagen den 24 januari 1969 lade en lapp i en lärares fack där jag anonymt anmälde mig själv före en skadegörelse jag var helt oskyldig till.

Bakgrunden var denna. Jag hade just fyllt 14 och gick i vårterminen i sjuan. Det fanns något som hade gått sönder i skolan. Jag minns inte vad, men lärarna trodde att det var en medveten skadegörelse.

För att ta reda på vem som hade gjort det gick det ut ett meddelande i hela skolan att man kunde lämna lappar i en specifik lärares (vi kan kalla honom H) fack och tala om vem som hade gjort det. Man fick vara anonym.

Om det här hade hänt före våren 1967 hade jag nog tyckt att det hade varit en utmärkt idé. För innan den våren hade jag sett lärarna som kort och gott rättmätiga upprätthållare av ordningen. Men våren 1967 hade en erfarenhet av en sadistisk vikarie fått mig att tänka om. Från och med då tyckte jag att det fanns en ojämlik maktrelation mellan lärare och elever, och att  angiveri var fel, om det inte fanns oerhört starka skäl till ett sådant. Och att något hade gått sönder tyckte jag inte var oerhört starka skäl.

Då kom jag på idén att man kunde sabotera systemet geom att komma med falska angivelser. Men jag skulle ju inte vilja ange någon som sedan fick lida för det. Så jag kom på den ljusa idén att ange mig själv.

Men för att det skulle se mer övertygande ut borde det vara två lappar, med två olika handstil. Så jag konspirerade med två killar om saken. Tills sist kom vi på att den ene av dessa skulle skriva den andra lappen.

Den 24 lämnade jag min lapp i H:s fack. Sedan var det lördag-söndag, men på måndagen den 27 lade jag den andre killens lapp i samma fack. Och väntade.

Väntan varade två dagar. Så - onsdagen den 29 - tog vår klassföreståndare upp saken i klassen. Hon lät allvarlig och sa att H mottagit två anonyma brev. Hon sa att det var uppenbart att de måste ha skrivits av några i vår klass. Sedan gick hon runt till alla och tittade dem djupt i ögonen och frågade om de hade gjort det. Alla svarade nej, inklusive jag och min kompis.

Jag tror nu inte att hon trodde att jag var skyldig till skadegörelsen. Snarare trodde hon att det var ett uttryck för mobbning av mig, och ville ta reda på vilka som låg bakom. I själva verket var det ganska så riskfritt att ange mig själv. Mitt rykte bland lärarna var nog inte sånt att någon av dem på allvar skulle tro att jag ägnade mig åt em sådan meningslös skadegörelse.

Sedan kom jag och den andre killen överens om att vi skulle berätta sanningen för klassföreståndaren på kvällen. För om vi inte gjorde det skulle det ju kunna startas en ny kampanj fört att man skulle ange de som hade lämnat in breven. Det skulle vara lite pinsamt.

Så vi ringde upp henne. Till mig sa hon att hon hade sett på våra ögon att det var vi två som var skyldiga. Men jag tror faktiskt att hon bluffade.

Dessutom frågade hon mig varför jag hade gjort det. Jag svarade lite vagt att det var så tråkigt i skolan. Så modig var jag inte att jag tog upp vad jag tyckte om angiveri, och att syftet var att sabotera kampanjen.

Men hur som helst, vår lilla aktion fick kanske effekt. För inte en enda gång till under högstadiet användes metoden att uppmana till anonymt angiveri.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
PS. Ja, jag hade naturligtvis förvrängt min handstil. Men jag var inte så säker att jag övertygande kunde förvränga den på två olika sätt  - därav behovet av en medkonspiratör.

Tuesday, January 7, 2014

Lärarhögskolans övningsskola 2

Jag har tidigare skrivit om Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) .

Men nu tänkte jag lägga till något om  om hur jag kom att återuppleva den långt senare.  I en intensiv och innerlig tidsresa.

Det var någon gång 1992 det började. Jag bodde i ett studentrum på Västra Skogen och en dag åkte jag till Fredhäll och gick runt. Så kom jag till LHÖ. Det var en märklig känsla.

Jag gick runt på skolgården och kom till ett stort vattenfat som stod  där. Det hade funnits när jag gick där, och plötsligt fick jag en omtumlande upplevelse av att vara tillbaka i tiden. Det kändes som om ingen tid hade gått.

LHÖ var ett av mina vackraste barndomsminnen, av en som jag tyckte underbar skola, som jag gick i hela fem år. Och då stod jag där och kände att tiden hade upphört.  Det var svindlande.

Jag började gå dit ofta. Speciellt på somrarna. Då satt jag ofta på gräsmattan utanför vad som en gång varit ett skolbibliotek. Jag satt ofta och läste där. Och jag kunde också sitta på en bänk som stod alldeles i närheten av där vi hade haft vårt klassrum.

Och det var magiskt. Det var en så komplett illusion att jag inte skulle ha blivit förvånad om några av mina klasskamrater plötsligt hade dykt upp - i sin dåvarande ålder. Det var en svindlande känsla.

Nu var det ju inte en övningsskola längre, men det var en del av Lärarhögskolan. Och inget hade ändrats.

Så sommar efter sommar satt jag där och drömde om en tid som varit. Ända till 2002.

Då började de bygga om. Mer och mer. Och snart var den nästan oigenkännlig. Jag såg det som om marodörer ville förstöra mina vackraste minnen.

Ingen annan av de skolor jag gått på har byggts om som denna. Just denna, som var den jag tyckte så innerligt om.

Som jag skrev i ett inlägg jag sedan raderade, om jag föreställer mig paradiset så blir det något som liknar LHÖ. Och min bästa föreställning om ett liv efter detta är nog att få komma tillbaks dit.