Fyrverkarbacken

Det var i mars 1963 vi flyttade från Gubbängen till Fyrverkarbacken. Det hus vi flyttade in i var nytt, det hade blivit klart året innan, 1962. Det kändes väldigt "modernt" och det var som att flytta från en avkrok till så att säga händelsernas centrum. Detta förstärktes av att vi i huset som närmaste grannar hade både Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters hus. DN:s är fortfarande kvar, men SvD har numera flyttat därifrån.

Jag var åtta år när vi flyttade in. Sedan bodde jag där fram till 1 februari 1976, med undantag av perioden november 1971 till april 1974, då jag inte bodde hemma.

För mig upplevs huset väldigt mycket som "nutid". Väldigt långt efter att jag flyttade ut utspelade sig mina drömmar ofta just på Fyrverkarbacken.

Vi bodde på nummer 30, och just den uppgången kan man se på det nytagna fotot nedan till vänster. Lika nytaget är fotot till höger, som avbildar trapporna ner från Fyrverkarbacken. Det röda huset man ser i mitten av detta foto, var när jag var barn ett hus för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen - men nu är det något helt annat.

Fyrverkarbacken och huset är faktiskt i stort sett sig likt, även trapporna ner liknar ganska mycket scenariot på sextio- och sjuttiotalet, dock inte helt.

Det hus vi bodde i brukade kallas polkagrishuset, efter den röd- och vitrandiga fasaden. Mittemot detta stod ett hus som brukade kallas dragspelshuset, pga dess säregna form, eller Erlanderhuset, eftersom Tage Erlander hade en lägenhet där (han visade sig dock aldrig).

Jag har ganska ambivalenta känslor av Fyrverkarbacken. Dock är det något som jag innerst inne fortfarande i hög grad uppfattar som både "hemma" och "nu", på ett märkligt sätt.

Jag minns ofta datum och händelser mycket bra. Vid exakt den här tiden den 21 december 1969 höll jag just i vår lägenhet i detta hus på att föra statistik över melodier som spelades i P3. Hela detta dygn, från 11 på morgonen till 11 nästa morgon. (Det var andra gången jag gjorde något sådant, första gången var i Gräddö den 29-30 juli tidigare samma år.)

Dagen efter, den 22 december, somnade jag mitt på dagen, och kunde knappast väckas när vi skulle äta på kvällen. Senare samma kväll skulle jag och min bror "trolla" för de andra. Han hade fått en walkie-talkie som present för att han var så bra på att sälja jultidningar, men det visste bara han och jag om i familjen.

Så på kvällen samlades familjen, och de fick reda på att jag hade utvecklat telepatiska förmågor,och att jag skulle gå ut i vardagsrummet och de skulle gömma en sak i min brors sovrum, och jag skulle genast veta var det låg.

Jag hade dock inga märkbara telepatiska förmågor, men hade med mig ena delen av walkie-talkien och kunde i den höra deras nästan viskande konversation. Så jag hittade lätt det gömda föremålet....

Från den 23 december minns jag bara diverse julmat, och lustigt nog att de spelade Jingle Bell på radio, och jag tror det var första gången jag hört den på engelska. Jag minns att jag gillade den mer än den övriga julmusiken som skvalade hela dagen.

Den 24 var det ju julafton. Jag fick en papperskorg som tror jag främsta julklapp detta år, vilket kanske inte var idealpresenten för en 14-åring på gränsen till 15. Men det var ju praktiskt med en sådan i rummet, förstås.

Att vara 60 och inte 16

Det är nog vanligare att vilja byta ålder än att vilja byta kön. Däremot är det nog mindre vanligt att mycket starkt uppleva sig ha en annan ålder än den man egentligen har. Och nu syftar jag inte på romantiska diller, som till exempel när Lasse Lönndahl på 60-talet brukade kalla sig "världens äldsta tonåring", en beteckning som var och en som lyssnade på hans mossiga och inte speciellt tonårsmässiga sånger endast kunde fnysa åt.

Men varje gång jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig innerst inte att få se en 16-årings ansikte. Varje gång får jag en chock. Ju äldre jag blir ju större blir chocken.

Varför just 16? Jo, det har en förklaring.

Jag mådde förvisso dåligt innan jag blev 16. Men jag hade ändå en upplevelse av en kropp, och av en tidslinje. Jag åldrades gradvis, och var en del av detta. Det var jag som åldrades, det var min kropp. Som 16-åring förväntade jag mig inte att se en 10-åring i spegeln. Om jag plötsligt hade gjort det skulle jag nog blivit livrädd.

Sedan kom något som jag numera gärna använder ordet Katastrofen för. Det är för övrigt samma ord som palestinier brukar använda som term för staten Israels bildande 1948 - inga jämförelser i övrigt!

Jag tänker inte här spekulera i varför jag blev psykotisk våren-sommaren 1971. Det skulle bara leda till att många skulle ställa sig skeptiska till analysen, och fixera sig vid detta. Det enda jag vill säga är att den förklaring jag använde i åratal, att jag hade rökt hasch några månader årsskiftet 1970/71, i stort sett inte hade något alls med saken att göra. Innerst inne trodde jag heller inte på den, vilket visade sig av att jag våren 1974 inte tvekade att på nytt börja röka hasch under en kort period. Då hände ingen katastrof alls -  i stort sett hände det ingenting,

Men oavsett vad den berodde på - Katastrofen kom våren 1971. Den ledde till den paradoxala upplevelsen av att inte kunna tänka, vilket ju i sig är en självmotsägelse. Men den var ändå oerhört ångestfull. Den ledde också till att jag inte upplevde mig som att jag hade en kropp överhuvudtaget. Det ledde sedan till att jag slutade sköta den, och snart såg hemsk ut och luktade väldigt illa.

Jag förlorade också förmågan att städa, och mitt rum såg snart lika äckligt ut som mig själv.

Men framförallt förlorade jag upplevelsen av en tidslinje, Jag kände inte längre att jag åldrades, allt var en evig nutid, som jag hade ett närmast intellektuellt förhållande till. Varje tidigare datum kändes som om det skulle kunnat vara idag, eller igår. Framförallt var de dagar som föregick Katastrofen en evig nutid. Allt som hände efter det var som en drömlik avvikelse från tidslinjen,

Den rent kroppsliga oförmågan att sköta hygienen varade i stort sett i kanske sju år. När jag började på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1978 började jag till sist duscha varje morgon och regelbundet tvätta mina kläder, vilket jag inte hade gjort på sju år.

Men tidsuppfattningen påverkades inte av det. Jag ser fortfarande mig själv som 16, det är ett konstant tillstånd, Jag får som sagt samma chock varje gång jag ser mig i spegeln. Jag vill inte vara 60 (snart 61) och jag fasar för hur jag kommer att uppleva det om och när jag blir 70. Vågar inte ens tänka på det.

Det här påverkar ju också vardagslivet och dess små händelser. En gång på McDonalds beskrev att barn mig för sin mamma som "den där gubben". Jag fick nästan ett ångestanfall.

Och ibland händer det att snälla ungdomar reser sig i bussen och säger att farbror kan gärna få ta min plats. Jag svarar alltid nej, och säger att du behöver nog sitta lika väl som jag, men jag försöker att låta så vänlig som jag bara kan. De menar ju så väl.

Sedan vänder jag mig snabbt bort och hoppas att de inte ska se att mina ögon tåras.

Rålambshovsskolan

Om man ska tala om en period då jag kände verklig optimism är det nog perioden från hösten 1964 till våren 1970. Dvs från att jag började på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ) i augusti 1964, till dess jag slutade på Rålambshovsskolan juni 1970.

Ja, optimismen försvann ju inte i juni detta år direkt, men redan senare samma år dök orosmoln upp, som kanske förebådade kraschen 1971.

Därför har jag en ganska så positiv minnesbild av Rålamshovsskolan, som jag gick på i åttonde klass h 69 - v70. Inte riktig LIKA positiv som den av Lärarhögskolans Övningsskola där jag gick de fem föregående åren, men åndå väldigt ljus!

Det är nu roligare att besöka Rålambshosskolan än det som finns kvar av LHÖ, för det senare är ombyggt till oigenkännlighet. Rålambshovsskolan är sig lik, i alla fall nästan.

Det var alltså åttan. Det var det år man hade PRYO (idag kallat PRAO, tror jag) och höstterminen praktiserade jag som lärare i en mellanstadieklass (tror jag, det KAN kanske varit en trea också!), på vårterminen (dvs i januari!) på skivavdelningen på NK.

Det var också det år vi hade vår längsta klassresa, fem dagar till Savalen i Norge i maj 1970. Detta var några underbara dagar, några av de absolut bästa i mitt liv.

Rålambshovsskolan låg ett stenkast från där jag bodde, tog väl två minuter högst att gå dit. Det var ju praktiskt.

Det var nog året jag slutligen i maj gjorde mitt genombrott och kom in i klasslivet på allvar. Det var just genom resan till Savalen. En vecka efter den hade jag till och med en fest för klasskamraterna hemma hos mig, vilket skulle ha varit otänkbart tidigare. Den resan hade en oerhörd effekt på min ställning i klassen, innan den hade jag varit utanför det mesta, så blev det inte efter den.

Det mesta som kan sägas om åttan är positivt, det enda undantag jag kan komma på var när vi i höstterminen gjorde livet surt för en ung kvinnlig lärare, som undervisade i religionskunskap. Normalt sett var vi en ovanligt snäll klass, det här var det enda undantag jag kan komma på. Jag tror inte vi riktigt insåg hur grymt vi betedde oss mot henne. Inte en enda lektion fungerade för henne, hon fick knappast säga ett ord. Hon slutade i förtid.

Nej, bortsett från detta mystiska undantag var vi en mönsterklass. Välartad, men ändå självständig. Ingen satte sig på oss, vilket en sadistisk vikarie fick erfara redan våren 1967.

Och just åttan gav för mig en känsla av att allt var möjligt,. Det fanns en sorts optimism, då, både i skolan, för mig själv privat, och i det samhälle utanför som då var präglat av starka vänstervindar.

För min del började optimismen spricka upp lite redan den första terminen i nian, för att till sist krossas i den andra. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.

 
Bild av Rålambshovsskolan tagen av mig idag. Tyvärr reflekterades  solen så starkt  i många av fönstren på den ena flygeln, så de bilder jag tog som visade hela skolan framifrån går inte att lägga ut.

Lite om Beatles dubbel-LP

När the Beatles den 22 november 1968 släppte den dubbel-LP som många väntat på länge, brukade den vanligtvis kallas "Beatles dubbel-LP", rätt och slätt. Det var först långt senare man började kalla den "The White Album" .

Själv var jag, som 13-åring nära gränsen till 14, oerhört förväntansfull. Jag minns att jag köpte det nummer av den engelska popmusiktidningen "New Musical Express" som hade en helsida (eller två?) med en långvarig presentation av alla låtar på skivan. (En sak jag nog minns ännu mer från detta nummer var dock att det också innehöll denna bild av Dusty Springfield, som jag blev så attraherad av att jag satte upp den på väggen i mitt sovrum!)

Jag kunde dock inte köpa skivan förrän ett tag senare, i slutet av januari eller början av februari 1969. Det berodde på att min veckopeng var så liten att jag inte hade råd.

Alla stora dagstidningar i Sverige hade långa recensioner av dubbel-LP:n. De var alla entusiastiska, med undantag av en ganska gnälligt kritisk recension av Ludvig Rasmusson i DN. Den var ambivalent till skivan; några månader senare skulle denne man starta en ren kampanj mot dubbel-LP:n och beskriva den som en skitskiva och en kommersiell produkt som enligt honom var en konstnärlig katastrof!

Måndagen den 16 december 1968 fick jag en tillfällighet att lyssna på hela dubbel-LP:n. På kvällen den dagen hade skolbiblioteket öppet för alla som ville lyssna på den. Jag gick naturligtvis dit....

Jag tyckte att den var mycket bra. Inte lika superbra som Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band, som jag nog fortfarande tycker var en av de absolut bästa popskivor (möjligen den allra bästa, trots att jag förstås inte har hört alla popskivor!) som någonsin har gjorts. Men ändå förödande bra.

En sak som utmärkte dubbel-LP:n var något som också påpekades av popjournalisten Håkan Sandblad i , tror jag, den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nämligen att den ovanligt djärvt kombinerade en rad olika stilar. Ibland lät det som Tamla Motown, ibland var det jazztakter, ibland rock, ibland lite av Beach Boys. Och till och från närmast parodierade Beatles faktiskt också saker de själv hade gjort tidigare.

Det mest uppenbara exemplet på det sistnämnda var Glass Onion,  som var en sorts parodi på några av Beatles egna mer "mystiska" sånger, och även på olika försök att tolka dem. Ironiskt nog kom en rad i "Glass Onion" att leda till senare, än mer hejdlösa tolkningar! Nämligen "Well, here´s another clue for you all, the walrus was Paul". Det var nog ett av de viktigaste "bevisen" som presenterades i en idiotkampanj som startade kanske ett år senare, som gick ut på att Paul McCartney var död och hade ersatts med en dubbelgångare.

Glass Onion kan man lyssna på här.

Och jag återkommer till the Beatles.

Tidiga Beatlesminnen

När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.

Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"

Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.

Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.

Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.

När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.

Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.

Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.

Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.

Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.

Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".

Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....

Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...

Jag borde ha blivit mer mobbad

/Det här är ett inlägg med en medvetet provokativ rubrik. Som jag skriver nedan är inte dess syfte att debattera "mobbning" som fenomen. Det har heller ingen klar definition av "mobbning" utan det glider lite mellan olika betydelser av ordet. Det är väl mest ett försök att problematisera lite runt frågan utifrån mina personliga erfarenheter./
-----------------------------------------
Det står en del om mobbning numera. Det var en artikel om en tjej som numera tycket att hon var en förfärlig mobbare och har ägnat en del tid åt att söka upp sina offer och be dom om ursäkt. Det är väldigt fint av henne, förvisso.

Själv blev jag intensivt mobbad av (en del av) killarna i min klass i Gubbängsskolan. Det ledde till att jag tydde mig till tjejerna, och ställde mig bland dom under rasterna. Det gav en ganska positiv upplevelse  så på sätt och vis kan man säga att den mobbingen ändå ledde till något positivt.

Efter att jag hade flyttade till Kungsholmen andra terminen i ettan blev jag inte längre mobbad av någon i min klass.*. Fast jag numera tycker att jag borde ha blivit det.

För jag var en lillgammalt outhärdlig vuxenidentifierad typ. När en flicka i  min klass i Klastorp i ettan eller tvåan ritade på svarta tavlan, något helt oskyldigt, anmälde jag henne mitt under en lektion. Jag tyckte jag var duktig, men blev tillrättavisad av den (i alla fall i det avseendet) förnuftiga lärarinna vi hade. Det kanske räddade mig från att bli mobbad den gången.

Om jag hade blivit det skulle jag nu ha haft en viss förståelse för det.

Eller vad sägs om en dag i mellanstadiet när läraren hade glömt att ge läxor och alla var glada. Jag kunde inte låta bli att räcka upp handen och säga "men magistern har ju glömt läxorna". Nej, jag gillade inte läxor mer än någon annan, jag ville bara ställa mig in. En tjej i klassen gick fram till mig efteråt och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, en vacker dag skulle hon mula mig med en snöboll. Men det var bara ord, hon gjorde det aldrig.

Vad om hon hade gjort det? Jag skulle nog även då numera haft en viss förståelse för det. Och inte ens när det begav sig tror jag att jag skulle ha blivit så upprörd, egentligen.

Missförstå mig inte, det här är inte ett inlägg om mobbning. Det är inte ett försvar för mobbare. Det är inte ett förringade av mobboffers lidanden. Jag talar bara om mig själv, och mina erfarenheter.

Någon gång i slutet av femman började jag fatta hur outhärdlig jag hade varit. Och då började jag se de incidenter som funnits av mobbning med lite andra ögon. När det gått några år och jag hade börjat i sjuan tyckte jag att en mycket stor del av den mobbning jag fått hade framprovocerats av mig själv.

Det tycker jag inte ALLTID på samma sätt nu. Då tyckte jag att jag fick skylla mig själv om killarna hade slagit mig i Gubbängen. För om man säger till alla killar man ser slåss att "ni ska inte slåss, det är fel, ni måste sluta" är det inte så konstigt att man efter ett tag blir slagen själv.

Tyckte jag då. Nu har jag väl blivit mer kritisk till att killar tidigt lär sig att slåss, ser det som en del av utvecklingen av ett manligt våldsideal. Så jag vill inte försvara dom som jag retroaktivt började göra i sjuan.

Men det där med snöbollen. Hon som hotade med det, hon borde ha samlat ihop några och verkligen mulat mig. Ordentligt. Det tycker jag faktiskt. Jag skulle ha förtjänat det. Det skulle inte ha varit mobbning, det skulle ha varit kamratuppfostran. Så tycker jag alltså nu....

Om jag satt där och ville ställa mig in hos läraren genom att få honom att ge mina kamrater de läxor som de så innerligt hade hoppats att de skulle slippa, borde det ha fått konsekvenser. Och det var bara ett av de exempel jag minns. Jag var outhärdlig fram till andra terminen i femte klass.**

Varför skulle just jag komma så lindrigt undan, när jag förtjänade att inte göra det? När det nu har funnits en massa helt oskyldiga som har mobbats till förtvivlan?
-----------------------------------------------------------------------------------
*Däremot av en del killar utanför den, men det var ett minimalt problem
** Då började det ändras, men delar av den gamla arrogansen levde kvar ända fram till slutet av sexan.

Men killarna i klassen hade ju rätt...

Någon gång denna oktober för 50 år sedan fick jag reda på hur barn kom till världen. Dvs jag fick kunskap om den specifika akt som leder till att barn kommer till världen. Min första reaktion blev: "men då hade ju killarna i klassen rätt"!

Bakgrunden var denna. Någon gång i tredje klass, 1964-65, fick jag av några killar i klassen höra en förskräcklig rövarhistoria. Den gick ut på att det fanns något som kallades "knulla" och som i princip innebar att en man kissade in i en kvinna och att detta kiss nio månader senare blev till ett barn. Det lät inte klokt. Jag tänkte att de måste ta mig för en jubelidiot.

Men de gav inte upp. Efter ett tag hade nästan alla killar enats bakom denna rövarhistoria (jag tror aldrig jag vågade fråga någon tjej!) . Jag blev mer och mer konfunderad.

Under hela första delen av 1965 pågick denna "debatt". Kulmen  var, kanske, en klassutflykt  i maj 1965. Vi sov på ett vandrarhem, eller nåt. Vi sov där en natt och killarna hade ett eget rum.

På morgonen började den eviga konflikten igen.

Jag förklarade lugnt och tålmodigt att kiss var en avfallsprodukt och inte kunde skapa några barn. De blev lite osäkra, men insisterade på att fenomenet "knulla" ändå existerade, och att de var helt säkra på detta.

Då fick jag en idé. Det fanns ett sätt att slutgiltigt ta reda på sanningen... Så jag sa ungefär så här: "ni säger att det finns något som heter knulla, och att det är det som leder till barn. Jag säger att det inte finns det. Men lärarna borde ju veta. Jag föreslår att vi idag frågar en lärare om saken, lägger fram våra olika åsikter, så får de tala om vem som har rätt".

Resultatet blev spridda flämtningar och ett gallskrik: "NEJ, GÖR INTE DET!" Jag log förnöjt. Här hade jag fått det slutliga beviset på att de ljög. De måste de väl göra, för annars skulle de väl inte vara så rädda för att ta upp frågan med lärarna?

Nu var saken den att jag var extremt lillgammal, och beläst., Jag hade läst hundratals böcker för vuxna om politik. historia, astronomi, fysik. Det är helt otänkbart att jag inte till och från i dessa hade stött på åtskilligt som borde lett till att jag fattat att det låg NÅGOT i den berättelse som jag avfärdade.

I själva verket kan jag idag komma på åtskilliga saker som jag bevisligen redan hade läst, som styrkte grunddragen, om än inte detaljerna, i klasskamraternas story. Dessutom minns jag hur vår lärarinna i tvåan hade berättat lite om att tuppen hade ett rör som han stoppade in i hönan när hon skulle ha barn...

Att jag inte ifrågasatte mitt eget förnekande var alltså inte ren okunnighet; det var på sätt och vis ett bortträngningsfenomen av renaste vatten. Jag VILLE inte veta.

Så, en dag i fjärde klass, i oktober 1965. Jag hade läst en artikel i "Det Bästa". Den handlade  om preventivmedel och aborter. Närmare bestämt var den mot det senare och för det förra. Den menade att om det fanns en god tillgång till preventivmedel skulle man kunna undvika aborter. Jag fattade ingenting.

Till sist valde jag att fråga min mor om saken. Så jag ställde frågan om vad det var för skillnad på abort och preventivmedel.

Hon insåg nog att om hon svarade undvikande skulle jag riskera att ganska snabbt kunna ta reda på saken i alla fall. Så hon berättade i korta drag hur saker låg till.

Min första tanke var alltså - "men då hade ju killarna i klassen rätt"! Här hade jag hånat dom för deras rövarhistoria i ett års tid, och så hade de haft rätt hela tiden. Nåja,  inte  i alla detaljer, det där med kiss stämde ju inte, men ändå....

Så jag insåg nu att det inte alltid var från de vuxna som man fick reda på sanningen. Ibland kunde det vara bra att istället lita på sina jämnåriga, även när de berättade sånt som  de vuxna inte vågade säga ett knyst om.

Det var en både omtumlande och nyttig upplevelse.

Den 21 augusti 1968

Jag har en smått kuslig förmåga att ofta minnas vad jag gjorde på exakta datum under de senaste 50 åren eller så. Just den 21 augusti minns jag ovanligt bra. Jag kan mycket snabbt berätta vad jag gjorde den 21 augusti 1968, 21 augusti 1969, 21 augusti 1970, 21 augusti 1971, 21 augusti 1972, 21 augusti 1975, 21 augusti 1976, 21 augusti 1978, 21 augusti 1993, 21 augusti 2002, och 21 augusti 2007.

Som synes är minnet av denna dag bäst från och med 1968 fram till 1978, sedan blir det sämre. 1970 förde jag dagbok i augusti, men inte de andra åren under denna period.

21 augusti hade under dessa år  ofta en positiv grundton, detta trots vad som hände det första året jag minns denna dag, 1968. Möjligen var det det som hände denna dag som gjort att jag också så lått minns just den dagen tio år framåt från det året.

Positiv grundton? Ja, skamligt, och egocentriskt nog, gällde det på NÅGOT sätt även det första 21 augusti som jag minns klart, nämligen 1968. Det var det år som Sovjet invaderade Tjeckoslovakien. Då var jag 13 år.

Bakgrunden är denna. Fram till och med 1968 var jag tvungen att vara på landet i Gräddö hela sommaren. Jag åkte dit så fort skolan slutade och stannade där tills skolan började igen. Det var outhärdligt. Alla somrar fram till och med 1968 ägnade jag åt att längta till den dag jag skulle få åka till stan igen. Där hände det i alla fall saker. På landet var det så dött, så tråkigt, så stillastående.

Den 21 augusti 1968 var en onsdag. Det var sista veckan  i Gräddö, och den sista veckan  hade ofta karaktären av en förväntansfull, men just därför snudd på outhärdlig,  väntan inför  Den Stora  Dagen - lördagen - då man fick sätta sig i bilen och åka hem.

Men just 1968 bröts den outhärdliga väntan av en förvisso otäck händelse. Redan på förmiddagen fick jag höra nyheten. Jag tror radion stod på, och plötsligt hörde jag på nyheterna. Sovjet hade alltså invaderat.

Hur otäckt det än var - och jag tyckte det var otäckt - innebar det ändå att stillaståendet i Gräddö ändå slogs ut, brutalt och effektivt, av att Den Stora Världen knackade på. Det må alltså ha varit otäckt, men det innebär att den enerverande väntan bröts.

Man lyssnade på radio hela dan, jag köpte Aftonbladet på eftermiddagen, på kvällen gick jag till farmor för att se på Aktuellt i TV (som då bara hade en kanal).

Att man befann sig i den gudsförgätna hålan i Gräddö spelade plötsligt ingen roll, nu var det hela värden som hade flyttat in, så att säga.

Och dessutom, även om det var otäckt med att Sovjet invaderade, tyckte jag ändå att vad USA höll på med i Vietnam var så mycket värre. Jag tyckte att Sovjet verkade mer civiliserade än USA. Då Sovjet invaderade Tjeckoslovakien var antalet dödsfall ganska minimalt. Man sköt mycket litet, man bombade inte, man startade inga massavrättnngar, inte ens (vad jag minns) några massarresteringar. Det verkade alltså för mig som om Sovjet var mer civiliserade, även när man utövade förtryck.

Samtidigt fick de svenska kommunisterna en chans att visa hur självständiga de var. Redan den första dagen såg jag i TV hur CH Hermansson till och med - som ende partiledare! - krävde att Sverige skulle avbryta de diplomatiska kontakterna med Sovjet. Det var absurt, så vitt jag fattar krävde man inte detsamma vad gäller USA, trots Vietnamkriget. (Senare lär man ha gjort självkritik, och sagt att det var en överreaktion).

Missförstå mig inte - jag VAR genuint emot att Sovjet invaderade. Jag hade hoppats på Dubceks "socialism med mänskligt ansikte" och jag tyckte att det var sorgligt att Sovjet skulle krossa den möjligheten,

(Därför blev det väl långt senare extra sorgligt att när Östeuropa äntligen slapp Sovjet 1989, skulle det efter en mycket kort tid visa sig att det nu inte längre handlade om "socialism  med mänskligt ansikte” utan snarare om "kapitalism med nyliberalt ansikte".)

Vad gäller 21 augusti, är väl den andra dag detta datum jag minns allra bäst den som inträffade tio år senare, 1978, då jag började på Jakobsbergs Folkhögskola, Den dagen minns jag nog timme för timme. Även där var Tjeckoslovakien inblandat, för efter att ha installerat mig på internatet på skolan och ätit mat i skolans matsal åkte jag in till Stockholm för att delta i en demonstration till stöd för Tjeckoslovakien på tioårsdagen av invasionen. Den arrangerades av några små vänstergrupper så den hade definitivt inte någon antisocialistisk agenda...

Farväl till FPU

I förra inlägget var jag just ifärd med att söka medlemskap i FPU.  Jag blev medlem, och gick på endast ett möte, söndagen den 27 september 1970. Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.

Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen.

"Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning. folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam. Dessutom fick jag reda på att FPU var för anslutning till EEC och för "fri"radio-TV. Dessutom har mina sympatier denna vecka alltmer flyttats från liberalismen till socialismen. Per Ahlmark var på mötet och han var /i och för sig/ en verkligt skicklig debattör."

Dagbok 28/7 - 1/8 1970

Fram till och med sommaren 1968 (då jag var 13) var jag tvungen att vara på lantstället i Gräddö hela sommaren, från och med att skolan slutade tills den började igen. Detta ogillade jag kraftigt....

Sommaren 1969 lyckades jag tillkämpa mig rätten att bara behöva vara på landet när båda mina föräldrar var där. När någon av dem var i stan (vanligtvis min far) kunde jag välja att vara där istället för på landet.

Men det jag fick göra den sista veckan i juli 1970 (i praktiken blev det endast tisdag till och med fredag) var faktiskt unikt. Då var jag ensam i lägenheten vid Fyrverkarbacken den troligen längsta tiden dittills  i mitt liv.

Det jag gjorde i min ensamhet var mest att läsa. Det väsentligaste var att jag läste ett stort antal artiklar Per Gahrton skrev i "Liberal Debatt" mellan 1963 och 1968.  Hans typ av ovanligt radikal vänsterliberalism tilltalade mig så mycket så att jag ganska snart efteråt blev medlem i FPU. Något som jag kom att ångra redan första gången jag satte min fot på ett FPU-möte (27 september 1970) och efter dess började jag leta efter min politiska identitet långt mer vänsterut.

Här nedan kommer mina dagboksanteckningar från dessa dagar. På två ställen står det tre punkter (...). Det betyder att något är raderat nu...

"28/7 
Väcktes 8. Mamma o pappa skjutsade mig till Norrtälje med bilen och sedan gick jag på bussen 10.45. Kom fram 12.15. Jarlaplan ligger alldeles bredvid där man går på bussen från Harding! Kom hem 1 ca. (Båda klockorna stod). Köpte mjölk och åt sedan Müsli och mjölk. Hämtade förstärkaren, men den var kass - "mono" hörs inget - "stereo" = mono! Ringde till FPU för att få broschyrer. Åt köttbullar till kvällsmat. Gott! Till Stockholms-terassen på kvällen. Hörde på "Sov gott Rose-Marie". Gick hem. /.../ Regnigt när jag gick hem. Soligt tidigare.

29/7
(Onsdag) Åt ostkaka till lunch. Köttbullar till kvällen. Saboterade tobaksreklam (Look) på kvällen. Läste i BLM -48. Har fått brev av Bertil enl. mamma. Lånade Med.För. Tidskr.. 37-54. Läste i dom på kvällen. Slutade ca 1. Somnade då.

30/7
Torsdag. Vaknade halv åtta! Åt ostkaka till lunch. Varm korv till kvällen. Soligt. Lånade "Liberal Debatt" 60-68 (pga Gahrton delvis). Läste i dom till halv tolv /på kvällen, anm. 2015/. Lånade också Kretchmers självbiografi, samt "Press på villovägar", H.H. (Från "Liberal Debatt"!) Per Gahrtons första artikel: från 63 om kvinnlig värnplikt!

31/7
Fredag. Vaknade halv åtta. Läst ut "Liberal Debatt". /... /Åt frukt på kvällen. Gahrton är ju verkligt radikal! Hur kan han stöda folkpartiet? FPU-materialet har kommit (/till/ landet). Läste ut Hans Hederbergs "Press på villovägar". Tobakssabotage på kvällen. Från i förrgår en kvar vid Draken.

1/8
Vaknade 9.Åkte till landet med buss..... "


Här slutar jag avskriften redan på morgonen, då det var de fyra dagarna i Stockholm jag skulle skildra. När jag skriver nu tycker jag nog att jag var en väldigt underlig femtonåring. Jag får  chansen att vare helt ensam i stan... och vad gör jag? Läser "Liberal debatt", "Medicinska Föreningens Tidskrift" och en bok med namnet "Press på villovägar"!

Förutom det saboterar jag förstås tobaksreklam (vilket jag började med i februari samma år). Det mest tonårsartade jag gör är väl att gå till Stockholmsterassen (ungefär som Kulturhuset idag!) och lyssna på /International Harvesters/ proggskiva "Sov gott Rose-Marie"!

Lite udda val av aktiviteter som sagt. Men jag minns det som att jag hade väldigt roligt dessa fyra dagar...

Från psykiatriskt utlåtande om mig från 1967

2013 hade den underläkare som fanns på ungdomskliniken i Långbro när jag var intagen där 1971-73 sänt mig en lunta med hennes anteckningar och annat material om mig från den tiden. Det var snällt av henne, även om jag sen blev lite ledsen att hon omedelbart drog sig tillbaka när jag började ställa följdfrågor om det.

I materialet fanns även en sammanfattning av en journal från Kronprinsessan  Lovisas Barnsjukhus från november-decamber 1967, då jag var intagen där.  Jag var 12, på gränsen till 13.

Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag för ett tag sedan på nytt läste vad som stod där. Så jag lägger ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-

"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material  självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "

Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13.  Den låter faktiskt väldigt välvillig.

Nästa avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.

Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan  vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"

Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här. Kan bara inte låta bli.

Chirpy Chirpy Cheep Cheep gånger tre

Jag har tidigare skrivit om en sång av Middle of the Road. Den kom just som tillvaron rämnade under mina fötter i slutet av våren 1971. En transformering av hela mitt liv, och min upplevelse av världen. Skolan slutade, den terapi jag gick i upphörde, och jag blev psykotisk. Och slutade dessutom att lyssna på popmusik.

Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.

Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.

En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet

Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.

Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.

Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.

A Cold Lonely Summer

Jag har tidigare skrivit om hur jag hatade sommaren när jag var barn. Jag uppfattade tillvaron på lantstället som ensam, tråkig, hopplös.

Jag bara hoppades att den skulle gå över snart, så jag skulle få komma tillbaks till stan, skolan, klasskamraterna.

Men sommaren 1967 var lite bättre än de som varit tidigare. För nu hade jag upptäckt popmusik. Jag satt klistrad vid radion så mycket som jag bara kunde. Jag missade inte ett popprogram.

Det var verkligen en händelse som såg ut som en tanke att just denna sommar låg The Hounds version av Sealed With a Kiss på topplistorna.

Handlingen passade mig utmärkt. Mannen som hade tagit farväl av sin flickvän för en "kall, ensam sommar". Men hans hopp stod till att de skulle träffas igen - i september.

Jag behövde ju inte ens vänta till september. 1967 började skolan den 28 augusti, men redan lördagen den 26 åkte vi tillbaks till stan. Och dagen för resan tillbaks till stan efter sommarlovet var alltid en av de lyckligaste dagarna på året. Mycket bättre än julafton...

Den gången var det inte ett aprilskämt

1 april ska man vara försiktig. Man ska inte gå på vad som helst. Så när Anna-Kari i min grundskoleklass måndagen den 1 april 1968 gick fram till mig på skolgården och berättade en fantastisk nyhet trodde jag henne inte.

Hon sa att hon hade varit hemma över skolmaten, och där hört på radio att Lyndon Johnson skulle avgå.

Jag trodde som sagt henne inte. Dels för att det var första april. Dels för att det var för bra för att vara sant. Om det var något jag önskat i flera år var det att LBJ skulle försvinna dit pepparn växer....

Så jag sa ungefär "hihi, tror du att jag inte vet vilken dag det är?". Men då tittade hon mycket allvarligt på mig och sa att - nej, det är inte ett aprilskämt, det är sant. Då trodde jag henne.

Och det var ju sant. Lyndon Johnson hade beslutat att han skulle avgå, eller mer exakt att avstå från att ställa upp för omval i valet 1968. Så alla otroliga saker som man hör 1 april behöver inte vara aprilskämt...

Drömmen om San Francisco

I augusti 1967 passerade Scott McKenzies "San Francisco" Beatles "All you need is love" som etta på tio i topp.

Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.

Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.

Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.

Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt  förknippat med rörelsen. .

Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...

Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .