När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.
Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"
Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.
Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.
Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.
När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.
Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.
Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.
Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.
Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.
Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".
Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....
Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...
Tuesday, October 13, 2015
Friday, October 9, 2015
Jag borde ha blivit mer mobbad
/Det här är ett inlägg med en medvetet provokativ rubrik. Som jag skriver nedan är inte dess syfte att debattera "mobbning" som fenomen. Det har heller ingen klar definition av "mobbning" utan det glider lite mellan olika betydelser av ordet. Det är väl mest ett försök att problematisera lite runt frågan utifrån mina personliga erfarenheter./
-----------------------------------------
Det står en del om mobbning numera. Det var en artikel om en tjej som numera tycket att hon var en förfärlig mobbare och har ägnat en del tid åt att söka upp sina offer och be dom om ursäkt. Det är väldigt fint av henne, förvisso.
Själv blev jag intensivt mobbad av (en del av) killarna i min klass i Gubbängsskolan. Det ledde till att jag tydde mig till tjejerna, och ställde mig bland dom under rasterna. Det gav en ganska positiv upplevelse så på sätt och vis kan man säga att den mobbingen ändå ledde till något positivt.
Efter att jag hade flyttade till Kungsholmen andra terminen i ettan blev jag inte längre mobbad av någon i min klass.*. Fast jag numera tycker att jag borde ha blivit det.
För jag var en lillgammalt outhärdlig vuxenidentifierad typ. När en flicka i min klass i Klastorp i ettan eller tvåan ritade på svarta tavlan, något helt oskyldigt, anmälde jag henne mitt under en lektion. Jag tyckte jag var duktig, men blev tillrättavisad av den (i alla fall i det avseendet) förnuftiga lärarinna vi hade. Det kanske räddade mig från att bli mobbad den gången.
Om jag hade blivit det skulle jag nu ha haft en viss förståelse för det.
Eller vad sägs om en dag i mellanstadiet när läraren hade glömt att ge läxor och alla var glada. Jag kunde inte låta bli att räcka upp handen och säga "men magistern har ju glömt läxorna". Nej, jag gillade inte läxor mer än någon annan, jag ville bara ställa mig in. En tjej i klassen gick fram till mig efteråt och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, en vacker dag skulle hon mula mig med en snöboll. Men det var bara ord, hon gjorde det aldrig.
Vad om hon hade gjort det? Jag skulle nog även då numera haft en viss förståelse för det. Och inte ens när det begav sig tror jag att jag skulle ha blivit så upprörd, egentligen.
Missförstå mig inte, det här är inte ett inlägg om mobbning. Det är inte ett försvar för mobbare. Det är inte ett förringade av mobboffers lidanden. Jag talar bara om mig själv, och mina erfarenheter.
Någon gång i slutet av femman började jag fatta hur outhärdlig jag hade varit. Och då började jag se de incidenter som funnits av mobbning med lite andra ögon. När det gått några år och jag hade börjat i sjuan tyckte jag att en mycket stor del av den mobbning jag fått hade framprovocerats av mig själv.
Det tycker jag inte ALLTID på samma sätt nu. Då tyckte jag att jag fick skylla mig själv om killarna hade slagit mig i Gubbängen. För om man säger till alla killar man ser slåss att "ni ska inte slåss, det är fel, ni måste sluta" är det inte så konstigt att man efter ett tag blir slagen själv.
Tyckte jag då. Nu har jag väl blivit mer kritisk till att killar tidigt lär sig att slåss, ser det som en del av utvecklingen av ett manligt våldsideal. Så jag vill inte försvara dom som jag retroaktivt började göra i sjuan.
Men det där med snöbollen. Hon som hotade med det, hon borde ha samlat ihop några och verkligen mulat mig. Ordentligt. Det tycker jag faktiskt. Jag skulle ha förtjänat det. Det skulle inte ha varit mobbning, det skulle ha varit kamratuppfostran. Så tycker jag alltså nu....
Om jag satt där och ville ställa mig in hos läraren genom att få honom att ge mina kamrater de läxor som de så innerligt hade hoppats att de skulle slippa, borde det ha fått konsekvenser. Och det var bara ett av de exempel jag minns. Jag var outhärdlig fram till andra terminen i femte klass.**
Varför skulle just jag komma så lindrigt undan, när jag förtjänade att inte göra det? När det nu har funnits en massa helt oskyldiga som har mobbats till förtvivlan?
-----------------------------------------------------------------------------------
*Däremot av en del killar utanför den, men det var ett minimalt problem
** Då började det ändras, men delar av den gamla arrogansen levde kvar ända fram till slutet av sexan.
-----------------------------------------
Det står en del om mobbning numera. Det var en artikel om en tjej som numera tycket att hon var en förfärlig mobbare och har ägnat en del tid åt att söka upp sina offer och be dom om ursäkt. Det är väldigt fint av henne, förvisso.
Själv blev jag intensivt mobbad av (en del av) killarna i min klass i Gubbängsskolan. Det ledde till att jag tydde mig till tjejerna, och ställde mig bland dom under rasterna. Det gav en ganska positiv upplevelse så på sätt och vis kan man säga att den mobbingen ändå ledde till något positivt.
Efter att jag hade flyttade till Kungsholmen andra terminen i ettan blev jag inte längre mobbad av någon i min klass.*. Fast jag numera tycker att jag borde ha blivit det.
För jag var en lillgammalt outhärdlig vuxenidentifierad typ. När en flicka i min klass i Klastorp i ettan eller tvåan ritade på svarta tavlan, något helt oskyldigt, anmälde jag henne mitt under en lektion. Jag tyckte jag var duktig, men blev tillrättavisad av den (i alla fall i det avseendet) förnuftiga lärarinna vi hade. Det kanske räddade mig från att bli mobbad den gången.
Om jag hade blivit det skulle jag nu ha haft en viss förståelse för det.
Eller vad sägs om en dag i mellanstadiet när läraren hade glömt att ge läxor och alla var glada. Jag kunde inte låta bli att räcka upp handen och säga "men magistern har ju glömt läxorna". Nej, jag gillade inte läxor mer än någon annan, jag ville bara ställa mig in. En tjej i klassen gick fram till mig efteråt och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, en vacker dag skulle hon mula mig med en snöboll. Men det var bara ord, hon gjorde det aldrig.
Vad om hon hade gjort det? Jag skulle nog även då numera haft en viss förståelse för det. Och inte ens när det begav sig tror jag att jag skulle ha blivit så upprörd, egentligen.
Missförstå mig inte, det här är inte ett inlägg om mobbning. Det är inte ett försvar för mobbare. Det är inte ett förringade av mobboffers lidanden. Jag talar bara om mig själv, och mina erfarenheter.
Någon gång i slutet av femman började jag fatta hur outhärdlig jag hade varit. Och då började jag se de incidenter som funnits av mobbning med lite andra ögon. När det gått några år och jag hade börjat i sjuan tyckte jag att en mycket stor del av den mobbning jag fått hade framprovocerats av mig själv.
Det tycker jag inte ALLTID på samma sätt nu. Då tyckte jag att jag fick skylla mig själv om killarna hade slagit mig i Gubbängen. För om man säger till alla killar man ser slåss att "ni ska inte slåss, det är fel, ni måste sluta" är det inte så konstigt att man efter ett tag blir slagen själv.
Tyckte jag då. Nu har jag väl blivit mer kritisk till att killar tidigt lär sig att slåss, ser det som en del av utvecklingen av ett manligt våldsideal. Så jag vill inte försvara dom som jag retroaktivt började göra i sjuan.
Men det där med snöbollen. Hon som hotade med det, hon borde ha samlat ihop några och verkligen mulat mig. Ordentligt. Det tycker jag faktiskt. Jag skulle ha förtjänat det. Det skulle inte ha varit mobbning, det skulle ha varit kamratuppfostran. Så tycker jag alltså nu....
Om jag satt där och ville ställa mig in hos läraren genom att få honom att ge mina kamrater de läxor som de så innerligt hade hoppats att de skulle slippa, borde det ha fått konsekvenser. Och det var bara ett av de exempel jag minns. Jag var outhärdlig fram till andra terminen i femte klass.**
Varför skulle just jag komma så lindrigt undan, när jag förtjänade att inte göra det? När det nu har funnits en massa helt oskyldiga som har mobbats till förtvivlan?
-----------------------------------------------------------------------------------
*Däremot av en del killar utanför den, men det var ett minimalt problem
** Då började det ändras, men delar av den gamla arrogansen levde kvar ända fram till slutet av sexan.
Saturday, October 3, 2015
Men killarna i klassen hade ju rätt...
Någon gång denna oktober för 50 år sedan fick jag reda på hur barn kom till världen. Dvs jag fick kunskap om den specifika akt som leder till att barn kommer till världen. Min första reaktion blev: "men då hade ju killarna i klassen rätt"!
Bakgrunden var denna. Någon gång i tredje klass, 1964-65, fick jag av några killar i klassen höra en förskräcklig rövarhistoria. Den gick ut på att det fanns något som kallades "knulla" och som i princip innebar att en man kissade in i en kvinna och att detta kiss nio månader senare blev till ett barn. Det lät inte klokt. Jag tänkte att de måste ta mig för en jubelidiot.
Men de gav inte upp. Efter ett tag hade nästan alla killar enats bakom denna rövarhistoria (jag tror aldrig jag vågade fråga någon tjej!) . Jag blev mer och mer konfunderad.
Under hela första delen av 1965 pågick denna "debatt". Kulmen var, kanske, en klassutflykt i maj 1965. Vi sov på ett vandrarhem, eller nåt. Vi sov där en natt och killarna hade ett eget rum.
På morgonen började den eviga konflikten igen.
Jag förklarade lugnt och tålmodigt att kiss var en avfallsprodukt och inte kunde skapa några barn. De blev lite osäkra, men insisterade på att fenomenet "knulla" ändå existerade, och att de var helt säkra på detta.
Då fick jag en idé. Det fanns ett sätt att slutgiltigt ta reda på sanningen... Så jag sa ungefär så här: "ni säger att det finns något som heter knulla, och att det är det som leder till barn. Jag säger att det inte finns det. Men lärarna borde ju veta. Jag föreslår att vi idag frågar en lärare om saken, lägger fram våra olika åsikter, så får de tala om vem som har rätt".
Resultatet blev spridda flämtningar och ett gallskrik: "NEJ, GÖR INTE DET!" Jag log förnöjt. Här hade jag fått det slutliga beviset på att de ljög. De måste de väl göra, för annars skulle de väl inte vara så rädda för att ta upp frågan med lärarna?
Nu var saken den att jag var extremt lillgammal, och beläst., Jag hade läst hundratals böcker för vuxna om politik. historia, astronomi, fysik. Det är helt otänkbart att jag inte till och från i dessa hade stött på åtskilligt som borde lett till att jag fattat att det låg NÅGOT i den berättelse som jag avfärdade.
I själva verket kan jag idag komma på åtskilliga saker som jag bevisligen redan hade läst, som styrkte grunddragen, om än inte detaljerna, i klasskamraternas story. Dessutom minns jag hur vår lärarinna i tvåan hade berättat lite om att tuppen hade ett rör som han stoppade in i hönan när hon skulle ha barn...
Att jag inte ifrågasatte mitt eget förnekande var alltså inte ren okunnighet; det var på sätt och vis ett bortträngningsfenomen av renaste vatten. Jag VILLE inte veta.
Så, en dag i fjärde klass, i oktober 1965. Jag hade läst en artikel i "Det Bästa". Den handlade om preventivmedel och aborter. Närmare bestämt var den mot det senare och för det förra. Den menade att om det fanns en god tillgång till preventivmedel skulle man kunna undvika aborter. Jag fattade ingenting.
Till sist valde jag att fråga min mor om saken. Så jag ställde frågan om vad det var för skillnad på abort och preventivmedel.
Hon insåg nog att om hon svarade undvikande skulle jag riskera att ganska snabbt kunna ta reda på saken i alla fall. Så hon berättade i korta drag hur saker låg till.
Min första tanke var alltså - "men då hade ju killarna i klassen rätt"! Här hade jag hånat dom för deras rövarhistoria i ett års tid, och så hade de haft rätt hela tiden. Nåja, inte i alla detaljer, det där med kiss stämde ju inte, men ändå....
Så jag insåg nu att det inte alltid var från de vuxna som man fick reda på sanningen. Ibland kunde det vara bra att istället lita på sina jämnåriga, även när de berättade sånt som de vuxna inte vågade säga ett knyst om.
Det var en både omtumlande och nyttig upplevelse.
Bakgrunden var denna. Någon gång i tredje klass, 1964-65, fick jag av några killar i klassen höra en förskräcklig rövarhistoria. Den gick ut på att det fanns något som kallades "knulla" och som i princip innebar att en man kissade in i en kvinna och att detta kiss nio månader senare blev till ett barn. Det lät inte klokt. Jag tänkte att de måste ta mig för en jubelidiot.
Men de gav inte upp. Efter ett tag hade nästan alla killar enats bakom denna rövarhistoria (jag tror aldrig jag vågade fråga någon tjej!) . Jag blev mer och mer konfunderad.
Under hela första delen av 1965 pågick denna "debatt". Kulmen var, kanske, en klassutflykt i maj 1965. Vi sov på ett vandrarhem, eller nåt. Vi sov där en natt och killarna hade ett eget rum.
På morgonen började den eviga konflikten igen.
Jag förklarade lugnt och tålmodigt att kiss var en avfallsprodukt och inte kunde skapa några barn. De blev lite osäkra, men insisterade på att fenomenet "knulla" ändå existerade, och att de var helt säkra på detta.
Då fick jag en idé. Det fanns ett sätt att slutgiltigt ta reda på sanningen... Så jag sa ungefär så här: "ni säger att det finns något som heter knulla, och att det är det som leder till barn. Jag säger att det inte finns det. Men lärarna borde ju veta. Jag föreslår att vi idag frågar en lärare om saken, lägger fram våra olika åsikter, så får de tala om vem som har rätt".
Resultatet blev spridda flämtningar och ett gallskrik: "NEJ, GÖR INTE DET!" Jag log förnöjt. Här hade jag fått det slutliga beviset på att de ljög. De måste de väl göra, för annars skulle de väl inte vara så rädda för att ta upp frågan med lärarna?
Nu var saken den att jag var extremt lillgammal, och beläst., Jag hade läst hundratals böcker för vuxna om politik. historia, astronomi, fysik. Det är helt otänkbart att jag inte till och från i dessa hade stött på åtskilligt som borde lett till att jag fattat att det låg NÅGOT i den berättelse som jag avfärdade.
I själva verket kan jag idag komma på åtskilliga saker som jag bevisligen redan hade läst, som styrkte grunddragen, om än inte detaljerna, i klasskamraternas story. Dessutom minns jag hur vår lärarinna i tvåan hade berättat lite om att tuppen hade ett rör som han stoppade in i hönan när hon skulle ha barn...
Att jag inte ifrågasatte mitt eget förnekande var alltså inte ren okunnighet; det var på sätt och vis ett bortträngningsfenomen av renaste vatten. Jag VILLE inte veta.
Så, en dag i fjärde klass, i oktober 1965. Jag hade läst en artikel i "Det Bästa". Den handlade om preventivmedel och aborter. Närmare bestämt var den mot det senare och för det förra. Den menade att om det fanns en god tillgång till preventivmedel skulle man kunna undvika aborter. Jag fattade ingenting.
Till sist valde jag att fråga min mor om saken. Så jag ställde frågan om vad det var för skillnad på abort och preventivmedel.
Hon insåg nog att om hon svarade undvikande skulle jag riskera att ganska snabbt kunna ta reda på saken i alla fall. Så hon berättade i korta drag hur saker låg till.
Min första tanke var alltså - "men då hade ju killarna i klassen rätt"! Här hade jag hånat dom för deras rövarhistoria i ett års tid, och så hade de haft rätt hela tiden. Nåja, inte i alla detaljer, det där med kiss stämde ju inte, men ändå....
Så jag insåg nu att det inte alltid var från de vuxna som man fick reda på sanningen. Ibland kunde det vara bra att istället lita på sina jämnåriga, även när de berättade sånt som de vuxna inte vågade säga ett knyst om.
Det var en både omtumlande och nyttig upplevelse.
Subscribe to:
Posts (Atom)