"Those were the daya" med Mary Hopkin gjorde en blygsam entré på Kvällstoppen den 24 september 1968 - på tjugonde plats. Sedan började den så sakta klättra uppåt, och den 22 oktober hade den nått första plats.
På sätt och vis blir det en dubbel nostalgi i den. Mary Hopkin sjunger nostalgiskt om en svunnen tid med mer glädje, och denna kan i sin tur kanske en del av oss nästan femtio år senare placera in just då - i slutet av 60-talet. Eller i början av 70-talet.
I det här liveframträdandet av Mary Hopkin saknas dock en vers. Jag valde ändå att lägga ut det först, bland annat för att jag inte har sett det förut, Och för att jag tycker att hon här (dessutom i färg) framför den på ett mer uttrycksfullt sätt än dei den svartvita version jag sett med alla verserna.....
Den svartvita versionen med alla verserna jag nämnde (och som jag lagt ut tidigare på denna blogg) kan man höra och se här.
Sången griper tag i mig. Det gjorde den redan hösten 1968, men nu har känslorna inför den fått en annan typ av djup. Kan man kanske säga. På nåt sätt...
Monday, September 25, 2017
Wednesday, September 20, 2017
VPK, KFML och valet 1970
Minnen och personliga reflektioner
Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.
Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).
Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .
Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut - "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.
Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam". Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.
Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.
På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...
Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin. Det var en skola som definitivt verkade mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.
I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma gång - på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".
VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.
Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.
På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....
Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...
S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.
Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.
För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna. Men det är en helt annan historia.
Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.
Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).
Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .
Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut - "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.
Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam". Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.
Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.
På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...
Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin. Det var en skola som definitivt verkade mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.
I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma gång - på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".
VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.
Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.
På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....
Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...
S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.
Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.
För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna. Men det är en helt annan historia.
Friday, September 15, 2017
Den 15 september 1968
Några personliga minnen från en valdag
Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.
Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.
Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val - varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.
1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.
Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.
Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.
Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.
Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.
Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.
En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.
Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.
Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.
Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.
Så jag somnande ovanligt gott den natten.
Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.
Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.
Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val - varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.
1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.
Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.
Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.
Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.
Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.
Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.
En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.
Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.
Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.
Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.
Så jag somnande ovanligt gott den natten.
Subscribe to:
Posts (Atom)