Jag har aldrig gillat att man ska klippa gräsmattor. Och i synnerhet inte sedan sommaren 1961, då jag var sex år.*
På tomten på lantstället i Gräddö fanns det gräs. Det var högt gräs, och jag älskade det. Man kunde krypa i det, men kunde gömma sig i det.
Så en dag kom chocken. Gräset skulle klippas. Jag var chockad, jag var ledsen.
Jag kunde inget göra. Gräset klipptes - av en slåttermaskin, och jag grät hela dan, och halva natten. Det är något jag aldrig kunnat glömma.
Nåväl, åren gick och gräset växte upp igen. Sommaren 1967 kunde man göra gångar i det, där man kunde krypa. Jag lyckades till och med få med mig några andra barn i att göra gångar, och leka att vi var FNL-soldater. Som gömda i gångarna sköt ner USA-soldater... (!!!)
Men nästa sommar var det dags igen. Nu skulle gräset klippas igen. Det var sommaren 1968, och jag var 13 år.
Jag hade väl tagit till mig lite av samma sensmoral som finns i en Ted Gärdestad-sång som kom fyra år senare: "Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl".
Nåja, någon "karl" var jag minst av allt, men jag var som sagt 13 och kände mig som som jag höll på att bli vuxen. Och kom fram till, att , nej, gråta var ingen lösning.
Det innebar inte att jag accepterade det. Jag var fast besluten att sabotera det hela.
Jag hade någonstans fått reda på att en slåttermaskin kunde skadas av att det låg stenar i gräset. Så innan den skulle komma letade jag reda på stenar lite här och var och lade ut i det i det höga gräset.
Syftena var väl två. Dels ville jag skydda gräset, dels ville jag nog ge igen för tårarna jag hade tvingats fälla åtta år tidigare.
Så när slåttermaskinen kom stod jag och tittade på. Min plan både lyckades och inte lyckades. Gräset blev fällt - men jag fick reda på att slåttermaskinens blad faktiskt hade blivit skadade av stenarna.
En av mina föräldrar frågade mig misstänksamt om det var jag som hade lagt ut stenar i gräset. Men nu var jag ju 13, och jag kunde ljuga utan svårighet. Så jag sa med ett mycket lugnt tonfall "nej, varför skulle jag gjort det?".
Jag sov gott den natten. Jag hoppades att det skulle bli dyrt att betala för den nödvändiga reparationen av slåttermaskinen. Lite borde väl de som 1961 fått mig att gråta en hel dag och en halv natt få betala....
---------------------------------------------------
*Vid närmare eftertanke skulle det också ha kunnat vara sommaren 1960, då jag var fem.
