Björkens visa

Jag vaknade ur en konstig dröm - med denna sång i huvudet.

Det var en sång som låg på Svensktoppen då jag började lyssna på det programmet i elvaårsåldern, våren 1966. 

Då gick den in i mig på ett mycket djupgående sätt. 

Jag har inte tänkt på den på åratal - men nu vaknade jag alltså till den.

Tidsresedröm

Natten till den 23 april hade jag en mycket märklig dröm - men en både nostalgisk och positiv grundkänsla. 

Det var en sorts dubbel tidsresa. Jag hade i drömmen tänkt besöka ungdomskliniken på Långbro sjukhus (där jag var patient 1971-1972) men hamnade också i Gubbängen hösten 1962. Samtidigt. 

Syftet var alltså att besöka en klinik som inte finns idag - som en gång faktiskt varit en positiv upplevelse för mig.  Det var den första längre period som jag bodde utanför hemmet, och det var en mycket positiv upplevelse. 

Men redan i början av det jag minns av drömmen såg det istället ut som på Gubbängsvägen, där jag bodde som barn. 

Till sist gick jag till ett hus för att fråga var ungdomskliniken ligger. Jag kommer in i huset och när jag sedan öppnar en dörr kommer jag in i ett bibliotek. Jag uppfattar det genast som det bibliotek som låg i Gubbängsskolan - som jag brukade gå till  i första klass i grundskolan.  

I biblioteket stod en kvinna. Hon var mycket vänlig,.. Jag frågade var ungdomskliniken låg. Hon pekade på en röd pyramidformad byggnad som syntes i ett fönster och sa att den låg där. Det bör sägas att den inte på något sätt liknade den byggnad som ungdomskliniken en gång låg i. 

Hon började sedan av någon anledning tala om Kejneaffären, en komplex rättsskandal på 50-talet, och sa att det väl var en häxjakt på några helt oskyldiga män i toppen av samhällshierarkin.  Jag sa att jag var mycket tveksam till den beskrivningen. 

Det är i stort sett vad jag minns av drömmen. 

Frågan är ju varför ungdomskliniken och Gubbängens skolbibliotek kopplas ihop på detta sätt. Men jag tror att båda har något gemensamt. För även detta bibliotek gjorde att jag kom "utanför" familjen. Inte geografiskt, men intellektuellt. 

För den öppnade dörren till en väg av kunskaper som gav mig en helt annan plattform i livet än de jag hade haft tidigare. Och liksom jag idag upplever Långbro ungdomsklinik positivt upplever jag skolbiblioteket i Gubbängen som positivt. 

Den tidsresa som jag gjorde i drömmen gjorde jag en gång på sätt och vis i verkligheten. Den 2 maj 1972 (ja, jag minns faktiskt datumet) fick jag ett infall och åkte till Gubbängen, där jag inte bott sedan februari 1963, Det kändes verkligen som en tidsresa. 

Jag gick runt och tittade, och plötsligt fick jag ett nytt infall. Jag gick till Gubbängsskolan och så till dess bibliotek. Det var öppet. Jag gick in och tittade runt lite grann. Det kändes nästan magiskt. 

Årtionden senare gjorde jag om samma resa. Skolan finns ju kvar, men jag hittade inget skolbibliotek.  Om det fortfarande fanns ett sådant låg det numera på en helt annan plats i skolan. 

Det tyckte jag var lite tråkigt.

Det där med Kejneaffären var ju lite mystiskt. Men jag tror att jag har en förklaring till det också, men den tar jag inte här. 

PS. Som ni märker anser jag att det går att tolka och förstå drömmar. I alla fall många drömmar.

2000 ljusår hemifrån - den 26 februari 1968

Det var den 26 februari 1968. Jag hade fyllt 13 år två månader tidigare.

Under helgen före (fredags- lördags- eller söndagskvällen) hade jag sett ett popprogram på TV. Där var det flera som spelade - bland annat Rolling Stones.

Jag visste att de mot slutet av 1967 hade gjort en psykedelisk LP - för övrigt den första och sista psykedeliska LP de någonsin skulle göra.

Jag hade efter mycket tjat fått Beatles likaså psykedeliska Sgt.Pepper-LP till julklapp 1967. Så jag var intresserad över hur psykedelisk den Stones-låt jag skulle höra var.

Den låt de spelade var 2000 Light Years From Home. Jag lyssnade fascinerat. Den var förvisso psykedelisk. Den var också spöklik, kuslig.

Till en början tänkte jag inte på texten, men efter ett tag tog jag in den.  Och till sist förstod jag att den handlade om att vara tusentals ljusår hemifrån. Jag blev milt sagt fascinerad.

Rymden hade intresserat mig sedan sexårsåldern. Och en psykedelisk låt om ensamhet långt ut i rymden, gjord av Rolling Stones, insåg jag att jag måste ha.

Min veckopeng var liten och jag visste att jag inte skulle ha råd att köpa deras LP. Men jag trodde mig veta att den låt de spelade på TV var b-sidan på deras just nu aktuella singel, där She´s a Rainbow var a-sidan.

Så efter att skolan slutat på måndagen den 26 gick jag till den närmaste skivaffären. Och, mycket riktigt, 2000 Light Years From Home var b-sidan på den singel som just hade legat på Tio i Topp. Jag köpte den, och började lyssna på den hemma. Jag blev inte besviken.

I denna musikvideo - som jag kollade för några månader sedan - kan man även läsa texten. Där får man ta del av historien om en rymdfarare som med en ofattbar hastighet avlägsnar sig från vårt solsystem.

Och det är först i sista versen han har kommit hela två tusen ljusår hemifrån.

Det visste jag redan. Men när jag nu kunde läsa, och inte endast höra, berättelsen - fick jag en både road och lite nördig reflektion.

För i texten beskrivs hur han mot slutet av resan kommer till en känd stjärna, som har namnet Aldeberan.

När jag först hade kollat texten kunde jag inte låta bli att kolla Aldeberan på Wikipedia. Den visade sig ligga endast 65 ljusår från jorden.  Det är ju lite närmare än 2000 ljusår.

Men det är klart - att göra imponerande rockmusik förutsätter ju inte stora astronomiska kunskaper. 😉

  

Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

Apropå bortträngning - ett personligt exempel

Jag har ett exempel på vad som definitivt måste vara något sådant,  från småskolan.

Det handlar inte om ett fruktansvärt trauma, men något som uppenbarligen trängdes bort för att det var plågsamt, och inte försvann av någon annan anledning.

I de första klasserna i grundskola. ändå fram till slutet av femte klass - hade jag en tendens att försvara lärare när de hamnade i konflikt med mina klasskamrater. Jag var också vad man skulle kunna kalla för - "angivare".

En dag i andra klass (eller möjligen i andra terminen i första klass) hade en flicka i klassen ritat på tavlan, vilket av någon anledning var förbjudet. Vår klassföreståndare kom in och upptäckte saken.

Hon sa - "Vem har ritat detta, jag vill veta". Det var tyst. Flickan i klassen som gjort det sa inte något. Varför skulle hon egentligen göra det, "erkänna" denna bagatell?

Mem så höjde någon rösten. Det var jag.

Jag sa - "det var Kristina som ritade på tavlan".

Det var allt vad jag mindes under årtionden. Men så en dag för tolv år sedan mindes jag plötsligt vad som hände efteråt.

Det var ganska chockartat. Jag mindes att klassföreståndaren sa detta.

"Det vore mycket bra om Kristina hade berättat detta. Men du, Erik, har inte med den saken att göra. Det är inte din sak att berätta vad ANDRA har gjort". 

Jag mindes också en känsla av chock och skam. Jag hade ju försökt hjälpa klassföreståndaren,och nu sa hon att det var fel...

Det bör tilläggas att min respekt för henne kraftigt ökade den dag jag plötsligt fick upp detta minne.

Det hon sa var förnuftigt, hon var emot angiveri, och räddade mig dessutom eventuellt för repressalier från klassen. Läraren hade ju redan tillrättavisat mig, då behövde ingen annan göra det.

Men frågan är - varför glömde jag under årtionden hennes svar - men inte det jag sa.

Det finns de som säger att bortträngning inte finns - man glömmer helt enkelt det som är oviktigt. Och det är klart, visst kan man glömma oviktiga saker,

Men om det här nu var så oviktigt, varför glömde jag då inte hela incidenten? Varför kom jag ihåg början av den, men den för mig obehagliga fortsättningen klipptes bort från minnet, fram till årtionden senare - då jag stod ut med att ta emot minnet?

Det faktum att jag inte glömde min egen kommentar men endast det svar som gjorde mig så ställd och generad - kan faktiskt inte förklaras som något annat än - bortträngning..

En vacker melodi

I morse hade jag en märklig dröm. Den gick ut på att jag tyckte mig minnas fragment av en vacker melodi som jag antog att jag hört någon gång. Jag försökte minnas hela melodin, och dessutom komma på var jag i så fall hört dem.

Det kanske märkligaste var att jag samtidigt tänkte att det ju inte var "Si god afton och god kväll".

Nu är "Si god afton" för mig en ganska specifikt betydelsebärande sång, så vad betydde denna tanke  - att den melodi jag sökte efter INTE var just denna...

Jag tillhör inte de som tror att drömmar kan avfärdas som meningslösa. Och just denna dröm kändes också ovanligt viktig.

NÅGOT betyder den.

Bortglömd Ikaros

Stötte idag på en låt som jag för flera årtionden sedan glömde (trängde bort?) att den fanns . Den gjorde stort intryck när jag hörde den för länge sedan men snart försvann den ur minnet.

Jag talar alltså om Ikaros med Björn Afzelius.

Den kan höras här.

 

Citerad i Per Gahrtons memoarer

Håller på att läsa Per Gahrtons memoarbok "Motvalls". Det är del ett i hans självbiografi och den kom i år, så någon del två lär inte komma. 

Jag stördes först i att uppläggningen var mer tematisk än kronologisk, vilket förvirrade mig,  men efter ett tag vande jag mig.

Och i det kapitel där Gahrton beskriver motsättningarna i FP/FPU är han både logisk och kronologisk.

Men jag blev lite paff när han på sidan 298 plötsligt nämner mig.  

Så här:

------------------------

Ett välvilligt men efterhand besviket ögonvittne till händelseutvecklingen i FPU hösten 1970 var den då 15-årige Erik Rodenborg som i en blogg 2015 berättar att han efter att han läst flera artiklar av mej i Liberal Debatt blev FPU-medlem. Men han gick bara på ett möte, söndagen  den 27 september 1970:  

 "Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.

 Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen. 'Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning, folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam."

-------------------------

Så långt Gahrtons bok. Har rättat en felstavning av mitt efternamn och en smärre grammatisk ändring Gahrton uppenbarligen av misstag gjort* när han citerade min text. 

Ja, jag visste att han läst på mina bloggar eftersom han vid ett tillfälle kommenterat i en av dem. Men jag hade knappast väntat mig att han skulle citera från dem i sin självbiografi.

-------------------------

 *Fast för att göra Gahrtons skrivning rättvisa är det tveksamt om den kan kallas en grammatisk ändring. För jag hade av misstag skrivit en punkt efter ordet "stämning", men hade sedan liten bokstav i ordet "folkpartikärlek". Så Gahrton hade valet att antingen ändra punkten till ett komma eller ändra till en stor bokstav i ordet efter, om han skulle få en grammatiskt riktig mening. Han valde det senare alternativet.

 

Per Gahrton in memorian

Per Gahrton är död. Jag har aldrig funderat på hur mina känslor skulle bli den dagen jag får reda på att han är död, men det blev en plötslig  känsla av vemod och sorg.

Första gången jag läste om Per Gahrton var i fjortonårsåldern i juni 1969 när jag fick reda på att han hade blivit ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Han ville driva Folkpartiet åt vänster.

Själv sympatiserade jag med VPK, och tyckte att det han ägnade sig åt mest av allt liknade ett kamikazeprojekt.

Men jag var lite imponerad och fick en hel del sympatier för honom.

Sympatierna förvandlades till entusiasm när han i början av 1970 drev igenom att FPU skulle föra en kampanj för barns rätt. Grundtanken i den var att föräldramakten måste minska för att barns rättigheter skulle öka.

En central punkt i  denna kampanj var att barnaga skulle förbjudas.

Jag blev som sagt helt entusiastisk och gick,  till min egen förvåning, och kanske mot bättre vetande, med i FPU i augusti 1970.

Det blev en besvikelse. På det enda möte jag gick på - 27 september samma år - insåg jag att FPU Storstockholm dominerades av trista figurer som mest av allt intrigerade för att få bort Gahrton.

Så jag slutade att gå på deras möten.

Men när det blev känt att Lars Leijonborg skulle utmana Gahrton som ordförande på kongressen i juni 1971 beslöt jag att åka dit. Jag hade väl gått ännu längre åt vänster under mellanperioden och mina inlägg på kongressen var knappast till nytta för Gahrtonfalangen - jag sågs  nog av hans motståndare närmast som en skräckbild av vad som skulle kunna hända om Gahrton inte petades.

Och Gahrton förlorade.

Jag hade sovit för lite, och gått i en konstant nervspänning så när jag fick reda på röstsiffrorna (Gahrton förlorade med endast en röst)  tog det inte lång tid förrän jag bröt samman. När jag kom tillbaks till Stockholm lades jag in på psyket.

Även  om jag i juni 1971 knappast längre var "gahrtonist" sörjde jag hans nederlag. Och även om jag idag står långt från vad Gahrton stod politiskt har jag hela tiden känt respekt för honom.

Och, ja, jag sörjer honom idag.

Essingeskolan

Den sista av de skolor jag gick på i grundskolan var Essingeskolan - i nian. Årskursen 1970-71.

Bilden nedan är inte från den tiden - troligen tog jag den 2014. 

Men den liknar i stort sett hur skolan såg ut när jag gick i den. 

Anledningen till att jag inte varit lika pigg på att göra inlägg om Essingeskolan som om Lärarhögskolans Övningsskola och Rålambshovsskolan är att mina känslor för Essingeskolan är mycket mer ambivalenta. Min period där började bra hösten 1970 - det slutade katastrofalt våren 1971.

Men om jag vill göra en hisnande tidsresa är det nog ovanligt effektivt att åka dit. 

För ca tio år sedan fanns det (vet inte om den finns kvar nu) en pizzeria alldeles bredvid skolan. Jag åkte till skolan några gånger då och fick nästan en chock. Det kändes som igår. Verkligen som igår.

Sedan satte jag mig på pizzerian och hämtade mig från chocken.

Jag kommer nog att göra om det igen.

Auld Lang Syne

Var på återföreningsträff med min gamla grundskoleklass igår, på fredag kväll. Det var väldigt fint....