2000 ljusår hemifrån - den 26 februari 1968

Det var den 26 februari 1968. Jag hade fyllt 13 år två månader tidigare.

Under helgen före (fredags- lördags- eller söndagskvällen) hade jag sett ett popprogram på TV. Där var det flera som spelade - bland annat Rolling Stones.

Jag visste att de mot slutet av 1967 hade gjort en psykedelisk LP - för övrigt den första och sista psykedeliska LP de någonsin skulle göra.

Jag hade efter mycket tjat fått Beatles likaså psykedeliska Sgt.Pepper-LP till julklapp 1967. Så jag var intresserad över hur psykedelisk den Stones-låt jag skulle höra var.

Den låt de spelade var 2000 Light Years From Home. Jag lyssnade fascinerat. Den var förvisso psykedelisk. Den var också spöklik, kuslig.

Till en början tänkte jag inte på texten, men efter ett tag tog jag in den.  Och till sist förstod jag att den handlade om att vara tusentals ljusår hemifrån. Jag blev milt sagt fascinerad.

Rymden hade intresserat mig sedan sexårsåldern. Och en psykedelisk låt om ensamhet långt ut i rymden, gjord av Rolling Stones, insåg jag att jag måste ha.

Min veckopeng var liten och jag visste att jag inte skulle ha råd att köpa deras LP. Men jag trodde mig veta att den låt de spelade på TV var b-sidan på deras just nu aktuella singel, där She´s a Rainbow var a-sidan.

Så efter att skolan slutat på måndagen den 26 gick jag till den närmaste skivaffären. Och, mycket riktigt, 2000 Light Years From Home var b-sidan på den singel som just hade legat på Tio i Topp. Jag köpte den, och började lyssna på den hemma. Jag blev inte besviken.

I denna musikvideo - som jag kollade för några månader sedan - kan man även läsa texten. Där får man ta del av historien om en rymdfarare som med en ofattbar hastighet avlägsnar sig från vårt solsystem.

Och det är först i sista versen han har kommit hela två tusen ljusår hemifrån.

Det visste jag redan. Men när jag nu kunde läsa, och inte endast höra, berättelsen - fick jag en både road och lite nördig reflektion.

För i texten beskrivs hur han mot slutet av resan kommer till en känd stjärna, som har namnet Aldeberan.

När jag först hade kollat texten kunde jag inte låta bli att kolla Aldeberan på Wikipedia. Den visade sig ligga endast 65 ljusår från jorden.  Det är ju lite närmare än 2000 ljusår.

Men det är klart - att göra imponerande rockmusik förutsätter ju inte stora astronomiska kunskaper. 😉

  

Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

Apropå bortträngning - ett personligt exempel

Jag har ett exempel på vad som definitivt måste vara något sådant,  från småskolan.

Det handlar inte om ett fruktansvärt trauma, men något som uppenbarligen trängdes bort för att det var plågsamt, och inte försvann av någon annan anledning.

I de första klasserna i grundskola. ändå fram till slutet av femte klass - hade jag en tendens att försvara lärare när de hamnade i konflikt med mina klasskamrater. Jag var också vad man skulle kunna kalla för - "angivare".

En dag i andra klass (eller möjligen i andra terminen i första klass) hade en flicka i klassen ritat på tavlan, vilket av någon anledning var förbjudet. Vår klassföreståndare kom in och upptäckte saken.

Hon sa - "Vem har ritat detta, jag vill veta". Det var tyst. Flickan i klassen som gjort det sa inte något. Varför skulle hon egentligen göra det, "erkänna" denna bagatell?

Mem så höjde någon rösten. Det var jag.

Jag sa - "det var Kristina som ritade på tavlan".

Det var allt vad jag mindes under årtionden. Men så en dag för tolv år sedan mindes jag plötsligt vad som hände efteråt.

Det var ganska chockartat. Jag mindes att klassföreståndaren sa detta.

"Det vore mycket bra om Kristina hade berättat detta. Men du, Erik, har inte med den saken att göra. Det är inte din sak att berätta vad ANDRA har gjort". 

Jag mindes också en känsla av chock och skam. Jag hade ju försökt hjälpa klassföreståndaren,och nu sa hon att det var fel...

Det bör tilläggas att min respekt för henne kraftigt ökade den dag jag plötsligt fick upp detta minne.

Det hon sa var förnuftigt, hon var emot angiveri, och räddade mig dessutom eventuellt för repressalier från klassen. Läraren hade ju redan tillrättavisat mig, då behövde ingen annan göra det.

Men frågan är - varför glömde jag under årtionden hennes svar - men inte det jag sa.

Det finns de som säger att bortträngning inte finns - man glömmer helt enkelt det som är oviktigt. Och det är klart, visst kan man glömma oviktiga saker,

Men om det här nu var så oviktigt, varför glömde jag då inte hela incidenten? Varför kom jag ihåg början av den, men den för mig obehagliga fortsättningen klipptes bort från minnet, fram till årtionden senare - då jag stod ut med att ta emot minnet?

Det faktum att jag inte glömde min egen kommentar men endast det svar som gjorde mig så ställd och generad - kan faktiskt inte förklaras som något annat än - bortträngning..

En vacker melodi

I morse hade jag en märklig dröm. Den gick ut på att jag tyckte mig minnas fragment av en vacker melodi som jag antog att jag hört någon gång. Jag försökte minnas hela melodin, och dessutom komma på var jag i så fall hört dem.

Det kanske märkligaste var att jag samtidigt tänkte att det ju inte var "Si god afton och god kväll".

Nu är "Si god afton" för mig en ganska specifikt betydelsebärande sång, så vad betydde denna tanke  - att den melodi jag sökte efter INTE var just denna...

Jag tillhör inte de som tror att drömmar kan avfärdas som meningslösa. Och just denna dröm kändes också ovanligt viktig.

NÅGOT betyder den.

Bortglömd Ikaros

Stötte idag på en låt som jag för flera årtionden sedan glömde (trängde bort?) att den fanns . Den gjorde stort intryck när jag hörde den för länge sedan men snart försvann den ur minnet.

Jag talar alltså om Ikaros med Björn Afzelius.

Den kan höras här.

 

Citerad i Per Gahrtons memoarer

Håller på att läsa Per Gahrtons memoarbok "Motvalls". Det är del ett i hans självbiografi och den kom i år, så någon del två lär inte komma. 

Jag stördes först i att uppläggningen var mer tematisk än kronologisk, vilket förvirrade mig,  men efter ett tag vande jag mig.

Och i det kapitel där Gahrton beskriver motsättningarna i FP/FPU är han både logisk och kronologisk.

Men jag blev lite paff när han på sidan 298 plötsligt nämner mig.  

Så här:

------------------------

Ett välvilligt men efterhand besviket ögonvittne till händelseutvecklingen i FPU hösten 1970 var den då 15-årige Erik Rodenborg som i en blogg 2015 berättar att han efter att han läst flera artiklar av mej i Liberal Debatt blev FPU-medlem. Men han gick bara på ett möte, söndagen  den 27 september 1970:  

 "Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.

 Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen. 'Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning, folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam."

-------------------------

Så långt Gahrtons bok. Har rättat en felstavning av mitt efternamn och en smärre grammatisk ändring Gahrton uppenbarligen av misstag gjort* när han citerade min text. 

Ja, jag visste att han läst på mina bloggar eftersom han vid ett tillfälle kommenterat i en av dem. Men jag hade knappast väntat mig att han skulle citera från dem i sin självbiografi.

-------------------------

 *Fast för att göra Gahrtons skrivning rättvisa är det tveksamt om den kan kallas en grammatisk ändring. För jag hade av misstag skrivit en punkt efter ordet "stämning", men hade sedan liten bokstav i ordet "folkpartikärlek". Så Gahrton hade valet att antingen ändra punkten till ett komma eller ändra till en stor bokstav i ordet efter, om han skulle få en grammatiskt riktig mening. Han valde det senare alternativet.

 

Per Gahrton in memorian

Per Gahrton är död. Jag har aldrig funderat på hur mina känslor skulle bli den dagen jag får reda på att han är död, men det blev en plötslig  känsla av vemod och sorg.

Första gången jag läste om Per Gahrton var i fjortonårsåldern i juni 1969 när jag fick reda på att han hade blivit ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Han ville driva Folkpartiet åt vänster.

Själv sympatiserade jag med VPK, och tyckte att det han ägnade sig åt mest av allt liknade ett kamikazeprojekt.

Men jag var lite imponerad och fick en hel del sympatier för honom.

Sympatierna förvandlades till entusiasm när han i början av 1970 drev igenom att FPU skulle föra en kampanj för barns rätt. Grundtanken i den var att föräldramakten måste minska för att barns rättigheter skulle öka.

En central punkt i  denna kampanj var att barnaga skulle förbjudas.

Jag blev som sagt helt entusiastisk och gick,  till min egen förvåning, och kanske mot bättre vetande, med i FPU i augusti 1970.

Det blev en besvikelse. På det enda möte jag gick på - 27 september samma år - insåg jag att FPU Storstockholm dominerades av trista figurer som mest av allt intrigerade för att få bort Gahrton.

Så jag slutade att gå på deras möten.

Men när det blev känt att Lars Leijonborg skulle utmana Gahrton som ordförande på kongressen i juni 1971 beslöt jag att åka dit. Jag hade väl gått ännu längre åt vänster under mellanperioden och mina inlägg på kongressen var knappast till nytta för Gahrtonfalangen - jag sågs  nog av hans motståndare närmast som en skräckbild av vad som skulle kunna hända om Gahrton inte petades.

Och Gahrton förlorade.

Jag hade sovit för lite, och gått i en konstant nervspänning så när jag fick reda på röstsiffrorna (Gahrton förlorade med endast en röst)  tog det inte lång tid förrän jag bröt samman. När jag kom tillbaks till Stockholm lades jag in på psyket.

Även  om jag i juni 1971 knappast längre var "gahrtonist" sörjde jag hans nederlag. Och även om jag idag står långt från vad Gahrton stod politiskt har jag hela tiden känt respekt för honom.

Och, ja, jag sörjer honom idag.

Essingeskolan

Den sista av de skolor jag gick på i grundskolan var Essingeskolan - i nian. Årskursen 1970-71.

Bilden nedan är inte från den tiden - troligen tog jag den 2014. 

Men den liknar i stort sett hur skolan såg ut när jag gick i den. 

Anledningen till att jag inte varit lika pigg på att göra inlägg om Essingeskolan som om Lärarhögskolans Övningsskola och Rålambshovsskolan är att mina känslor för Essingeskolan är mycket mer ambivalenta. Min period där började bra hösten 1970 - det slutade katastrofalt våren 1971.

Men om jag vill göra en hisnande tidsresa är det nog ovanligt effektivt att åka dit. 

För ca tio år sedan fanns det (vet inte om den finns kvar nu) en pizzeria alldeles bredvid skolan. Jag åkte till skolan några gånger då och fick nästan en chock. Det kändes som igår. Verkligen som igår.

Sedan satte jag mig på pizzerian och hämtade mig från chocken.

Jag kommer nog att göra om det igen.

Auld Lang Syne

Var på återföreningsträff med min gamla grundskoleklass igår, på fredag kväll. Det var väldigt fint....

Allt var liksom i rörelse

Det är titeln på Blå Tågets hyllning till till 1960-talet, gjord 1999.  Den räknar upp en rad händelser och tidsfenomen från just 60-talet.

Alla var knappast sådant som Blå Tåget i någon högre grad torde ha uppskattat - exempelvis nämns LSD ("en droppe syra"), dubbelmaoister, sexliberaler. Andra saker torde de ha uppskattat desto mer - som Vietnamrörelsen, demonstrationer, popmusik, "vänstervridning". För att inte tala om "vilda strejkaktioner".

Sången ger i vilket fall som helst intrycket av ett dynamiskt årtionde, som trots förekomsten av mindre sympatiska drag i grunden var mycket mer hoppfullt än det vi har idag.

Mellan de olika exemplen kommer så de återkommande textraderna:

"60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick/
 uppror och förförelse/ allt var liksom i rörelse"

Melodin är vacker.

Jag har faktiskt inte hört denna Blå Tågets kärleksförklaring till 60-talet förrän idag. Jag blev rörd och berörd när jag hörde den.

Det var synd att 60-talet tog slut. Det kunde gott ha fått fortsätta.

(Jag märker att jag till och med har fått tårar i ögonen när jag  skriver nu.)

Sången kan höras här. Gör det.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt