Dies Irae finns nästan överallt

Denna intressanta video tar upp hur större eller mindre delar av en domedagspsalm från 1200-talet dyker upp snart sagt överallt. 

Den lär vara skriven av Thomas av Celano och är en varning för Guds dom över mänskligheten. 

Den började efter ett tag spridas bortom de  kyrkliga kretsarna. Många klassiska kompositörer integrerade melodin i sin musik, och senare har oerhört många filmer använt sig av den. 

Den som kollar länken ovan kan där ta del av många exempel. 

Själv läste jag texten till den svenska versionen av sången innan jag hörde melodin. Någon gång i 8- eller 9-årsåldern stötte jag på den när jag tittade igenom psalmboken.  

Jag läste framförallt de två första verserna. 

"Vredens stora dag är nära, elden då skall allt förtära, så var siarsångens lära.

Hela värden skräckbetagen, skåda skall de stränga dragen, hos sin domare den dagen".

Jag hajade till. Och upplevde en känsla av skräckblandad fascination.

Att jag fick känslor av skräck är ju inte så underligt, med tanke på textens karaktär.

Men samtidigt blev jag fascinerad. Det här var ingen vanlig snäll psalm som talade om att Gud är god, eller att Jesus älskar barn. Det här var blodigt allvar.

Svavelosande sådant.

Fascinationen hade i viss mån också en positiv underström. Jag hade själv en stark känsla i magtrakten av att vissa människor begår illdåd och aldrig ställs till svars för dessa. Och kände att det kändes bra om det ändå fanns någon rättvisa någon annanstans... 

Då hade jag  som sagt inte hört melodin. Den kanske första gången jag hörde den var när jag såg filmen "The Shining" 1980. Jag vet inte om jag då fattade att det nästan helt följde melodin till Dies Irae, men om jag inte visste det har jag ändå en känsla av att jag anade det.

Här kan man konkret se och höra av hur den ingår i öppningsscenerna i The Shining. Jag nästan ryser när jag ser och hör det - för första gången sedan hösten 1980.

Hela sången, plus den svenska översättningen av texten, kan ses och höras här.

 

Thomas av Celano 

Dörrar som stängdes

Natten till igår hade jag en märklig dröm.

Jag bodde i en lägenhet med kanske tio personer. 

Vid en viss tidpunkt började de försvinna.  

De öppnade dörrar, gick ut, och sedan kom de aldrig igen. De försvann en efter en. 

Jag förstod inte varför.

Dörren spelade en bildmässigt stor, och symbolisk roll i drömmen. Den öppnades när någon gick - och sedan stängdes den. 

Efter att alla försvunnit öppnades efter ett tag dörren en gång till. In kom en kvinna.

Hon sa att hon hade saker att berätta. Hon visste att försvinnandet inte var slumpvist. Hon hade hört diskussionerna mellan de som hade bott här. 

Hon berättade att hon hade hört dem diskutera varför de ville lämna mig, och hur de skulle göra det.

Så vaknade jag. 

Den första minuten fattade jag ingenting. 

Men sedan fick jag genast upp associationer. 

Från och med början av mars 2023 förlorade jag gradvis kontakten med en stor grupp av människor som jag på ett eller annat sätt hade haft någon sorts kontakt med en mycket, mycket lång tid. 

Det blev helt klart ett de - med kanske två undantag - inte längre ville ha något som helst med mig att göra. 

Det märktes på  planerade sammankomster jag inte blev inbjuden till, och det märktes också på att en stor grupp Facebookvänner försvann och aldrig kom tillbaka. 

Inte ens när jag skickade nya vänförfrågningar till dem. 

Och jag fick aldrig någon förklaring. 

Jag uppfattade - och uppfattar  - det som elakt.  

Jag är ganska så säker att det var detta drömmen handlade om...   

Boken som skapade min barnatro

Under hela barndomen längtade jag efter något som var bättre. Denna längtan kunde ta sig många uttryck. 

Ett av dessa uttryck var ett hopp om att det skulle komma någon, eller några, eller till och med något, utifrån. Som skulle kunna göra tillvaron bättre.

Ett tag försökte jag finna det i kristendomen. Våren 1963 (jag var åtta år) började jag läsa Bibeln. Pedantisk som jag var började jag från början - med Första Mosebok. Denna läsning skapade dock mer rädsla och motvilja än hopp. Gud verkade fasansfull.

Men hemma fanns en bok som hette "Flygande tefat - fantasi eller verklighet? , skriven av en Max B Miller. Jag vet inte när jag började läsa den. Jag vet inte om det var 1962 eller 1963. Den hade getts ut 1959.

Den var inte fasansfull. Dels verkade den vara - tyckte jag nog - mer realistisk än Bibeln. Dels var de rymdmänniskor som beskrevs skildrade av vad som numera kallas "contactees". Och de beskrevs alltid som välvilliga, och ibland som såväl kärleksfulla och goda.

Boken var ganska så pedagogiskt upplagd. Den började med forntida skildringar som man med lite god vilja skulle kunna tolka som rymdskepp. En av dessa hade jag redan tillgång till. Det var första kapitlet i Hesekiels bok i Bibeln. Jag fascinerades storligen av att det fanns ett kapitel i Bibeln som kanske handlade om flygande tefat.

Det andra kapitlet handlade om debatten om tefat. Den gav definitivt en bild av myndigheter som försökte tysta ned något viktigt.

Som ett kuriosa kan nämnas att där också finns ett litet gåtfullt uttalande av Albert Einstein om saken.  Han hade skrivit detta: "Dessa människor har sett NÅGOT. Vad de såg vet jag icke och jag har ingen åstundan att få veta det".

Sedan kommer ett kapitel om jordiska rymdfärder - från och med Sputnik till och med Luna 3. Syftet med det var nog att visa att rymdfärder faktiskt är möjliga. Om vi så försiktigt har börjat, torde en mycket mer utvecklad civilisation ha kommit mycket, mycket längre.

För övrigt finns också i boken - Luna 3:s bild av månens baksida. Vilket nog kan förklara varför författaren när han beskriver kontaktberättelser undviker att redovisa George Adamskis. Adamski hävdade ju att han fått flyga runt månen och sett städer på dess baksida.

Kapitlet om försök att hitta radiosignaler från yttre rymden är ju helt inaktuellt idag...

Kapitlet "Den mystiska planeten Mars" är ju om möjligt än mer inaktuell. Idag ter sig Mars inte speciellt mystisk, och den verkar helt entydigt verka - i högsta grad obebodd.

De två helt centrala kapitlen är dels "Världsgåtan" (137-182) och dels "Möten med rymdvarelser" (183-217). Det var definitivt dessa som gjorde störst intryck på mig.

På två helt olika sätt.

I "Världsgåtan" läggs det fram en rad mycket övertygande observationer. Och, nej, Miller har inte hittat på dem, eller ens i någon högre grad förvrängt dem. De ÄR märkliga. Det handlar dels om observationer med många vittnen. Någon har dock bara ett vittne - men det vittnet råkar vara ingen mindre än Clyde Tombaugh - som upptäckte (den f.d planeten) Pluto.

Många är dessutom observationer som bekräftades på radar.

Berättelserna är av den karaktären att de dementier som US Air Force och deras akademiska talesmän (varav den främste nog var Donald Menzel) tedde sig besvärande pinsamma. Skulle verkligen tränade piloter jaga planeten Venus och tro att det var en flygande farkost? Hade verkligen hägringar (Menzels favorithypotes) plötsligt blivit så vanliga att den ena efter den andra skulle se hägringar som såg ut som luftfarkoster?

Just det kapitlet gav mig det jag behövde för att KUNNA tro att det kanske skulle kunna vara farkoster som inte kom från jorden. 

Framförallt för att många av dem verkade ha mycket märkliga rörelsemönster och andra egenskaper som det vore märkligt om någon jordisk farkost hade - i alla fall så tidigt som på 40-talet.

Men det var kapitlet om rymdmänniskor som gav mig motiv för att VILJA tro på det.  I tur och orning presenterades Daniel W Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Ray Stanford, och Elizabeth Klarer. Ja, det fanns även två norska kvinnor med i kapitlet - Edith Jacobsen och Asta Solvang. Som sade sig ha sett ett flygande tefat 1954 - och träffat en man som kom ut från detta.

De beskrev honom på detta sätt: ""Det som gjorde det starkaste intrycket på oss, var den uppriktiga vänlighet han utstrålade. Det gav oss en känsla av godhet och pålitlighet, så att vi inte kände oss rädda för mötet. Hans småleende övertygade oss om att han inte hade några onda avsikter."(s. 210)

Ungefär samma intryck gav alla de kontaktberättelser som fanns i boken. Jag har ju tidigare lagt ut Truman Bethurums beskrivning av hans möte med Aura Rhanes 1952. Det var förmodligen den berättelse som tilltalade mig mest.

Kapitlet efter detta tog upp de olika projekt som funnits för att undersöka tefatsrapporter. Det mest slående i detta var den inre spänningen i fältet mellan mycket trovärdiga rapporter och konstiga bortförklaringar.

Det sista kapitlet domineras av ett brev som UFO-anhängaren Donald Keyhoe skrev till Donald A Quarles i US Air Force - och de meningslösa "goddag-yxskaftssvar" han fick från denne.

Boken var oerhört övertygande för mig som sju-åttaåring.  Och de närmaste åren efter. Jag blev nästan en missionär för tefatssaken i min grundskoleklass och läste högt ur Millers bok, på den "aktuella timme"vi hade en dag i veckan.

Och vad säger jag idag? 

Det första är att i stort sett alla kontaktberättelser verkar ha demolerats totalt. Det ser ut som att nästan alla som på något sätt kunnat kontrolleras varit medvetna påhitt. Det är faktiskt oerhört sorgligt. Om så sympatiska rymdvarelser cirklade runt i lufthavet var och varannan dag skulle världen vara en mycket tryggare plats.

Vad värre är - den typen av berättelser har ju numera ofta ersatts av andra typer av berättelser - som gör tanken på UFOs betydligt mindre angenäm.

Vad jag däremot fortfarande är övertygad om är att US Air Forces närmast bisarra mörkläggning existerade. Den vanligaste förklaringen till denna från ufologer var att myndigheterna var rädda för panik om sanningen om "tefaten" skulle avslöjas. En annan förklaring som jag själv nog snuddade vid då var att myndigheterna var rädda för att världen skulle bli bättre om tefaten tog över. Och att alla hemskheter som pågick skulle avslöjas.

Och att de ansvariga kanske skulle kunna ställas till svars.

Air Forces och andras bortförklaringar VAR faktiskt ofta pinsamma. Men det SKULLE ju exempelvis kunna bero på att "tefaten" var hemliga USA-projekt - som myndigheterna av lätt förståeliga skäl inte ville bli offentliga.

Det är en mycket mer övertygande förklaring än planeten Venus, Menzels hägringar/temperaturinversioner ellrc för den delen Philip Klass´ klotblixtar.

Men problemet är i så fall alltså att det i många fall ser ut som om "tefaten" hade förmågor som det (milt sagt) är mycket svårt att tänka sig att någon stat på jorden skulle haft från och med 40-talet. Eller ens idag.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

 

"Far, far away..."

Denna sång med Middle of the Road hörde jag på Kvällstoppen på kvällen den 25 maj 1971, idag för 56 år sedan. Den hette alltså Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Den gick in i mig direkt och omedelbart - på ett sätt som få andra sånger någonsin gjort.

Den enda som kommit i närheten av detta är, möjligen, när jag hörde "Moonlight Shadow",  på en Clock-restaurang söndagen den 17 juli 1983, eller när jag hörde "San Francisco" i augusti 1967,

Chirpy Chirpy Cheep Cheep handlade om att vakna upp en morgon och finna att båda ens föräldrar hade försvunnit. Sången är inte ledsen -  tvärtom sjungs den med en nästan extatisk glädje.

Den är suggestiv - och upprepar nästan hypnotiskt detta tema - "Where´s you´re mama gone - where´s you´re papa gone - far, far away"....

Den kändes som en uppenbarelse. Och det är ingen tillfällighet - det var just då som jag höll på att bryta upp från mina föräldrar på ett radikalt sätt. Det var ingen enkel resa - den  inledde en period som också präglades av ångest och tumult.

Den gick genom många skilda vägar - allt ifrån Långbro ungdomsklinik och psykavdelningar till kollektivboende och politisk aktivitet. Men det var en livsavgörande resa.

Jag insåg förmodligen detta redan när jag stod nära fönstret i köket i lägenheten vid Fyrverkarbacken 30 - denna symboliskt laddade kväll.

Resan berodde inte på sången - med sången kom att symbolisera dess inledning.

Ett varmt tack till Middle of the Road och dess sångerska Sally Carr - 56 år senare...

 

Middle of the Road - 1972

Björkens visa

Jag vaknade ur en konstig dröm - med denna sång i huvudet.

Det var en sång som låg på Svensktoppen då jag började lyssna på det programmet i elvaårsåldern, våren 1966. 

Då gick den in i mig på ett mycket djupgående sätt. 

Jag har inte tänkt på den på åratal - men nu vaknade jag alltså till den.

Tidsresedröm

Natten till den 23 april hade jag en mycket märklig dröm - men en både nostalgisk och positiv grundkänsla. 

Det var en sorts dubbel tidsresa. Jag hade i drömmen tänkt besöka ungdomskliniken på Långbro sjukhus (där jag var patient 1971-1972) men hamnade också i Gubbängen hösten 1962. Samtidigt. 

Syftet var alltså att besöka en klinik som inte finns idag - som en gång faktiskt varit en positiv upplevelse för mig.  Det var den första längre period som jag bodde utanför hemmet, och det var en mycket positiv upplevelse. 

Men redan i början av det jag minns av drömmen såg det istället ut som på Gubbängsvägen, där jag bodde som barn. 

Till sist gick jag till ett hus för att fråga var ungdomskliniken ligger. Jag kommer in i huset och när jag sedan öppnar en dörr kommer jag in i ett bibliotek. Jag uppfattar det genast som det bibliotek som låg i Gubbängsskolan - som jag brukade gå till  i första klass i grundskolan.  

I biblioteket stod en kvinna. Hon var mycket vänlig,.. Jag frågade var ungdomskliniken låg. Hon pekade på en röd pyramidformad byggnad som syntes i ett fönster och sa att den låg där. Det bör sägas att den inte på något sätt liknade den byggnad som ungdomskliniken en gång låg i. 

Hon började sedan av någon anledning tala om Kejneaffären, en komplex rättsskandal på 50-talet, och sa att det väl var en häxjakt på några helt oskyldiga män i toppen av samhällshierarkin.  Jag sa att jag var mycket tveksam till den beskrivningen. 

Det är i stort sett vad jag minns av drömmen. 

Frågan är ju varför ungdomskliniken och Gubbängens skolbibliotek kopplas ihop på detta sätt. Men jag tror att båda har något gemensamt. För även detta bibliotek gjorde att jag kom "utanför" familjen. Inte geografiskt, men intellektuellt. 

För den öppnade dörren till en väg av kunskaper som gav mig en helt annan plattform i livet än de jag hade haft tidigare. Och liksom jag idag upplever Långbro ungdomsklinik positivt upplever jag skolbiblioteket i Gubbängen som positivt. 

Den tidsresa som jag gjorde i drömmen gjorde jag en gång på sätt och vis i verkligheten. Den 2 maj 1972 (ja, jag minns faktiskt datumet) fick jag ett infall och åkte till Gubbängen, där jag inte bott sedan februari 1963, Det kändes verkligen som en tidsresa. 

Jag gick runt och tittade, och plötsligt fick jag ett nytt infall. Jag gick till Gubbängsskolan och så till dess bibliotek. Det var öppet. Jag gick in och tittade runt lite grann. Det kändes nästan magiskt. 

Årtionden senare gjorde jag om samma resa. Skolan finns ju kvar, men jag hittade inget skolbibliotek.  Om det fortfarande fanns ett sådant låg det numera på en helt annan plats i skolan. 

Det tyckte jag var lite tråkigt.

Det där med Kejneaffären var ju lite mystiskt. Men jag tror att jag har en förklaring till det också, men den tar jag inte här. 

PS. Som ni märker anser jag att det går att tolka och förstå drömmar. I alla fall många drömmar.

2000 ljusår hemifrån - den 26 februari 1968

Det var den 26 februari 1968. Jag hade fyllt 13 år två månader tidigare.

Under helgen före (fredags- lördags- eller söndagskvällen) hade jag sett ett popprogram på TV. Där var det flera som spelade - bland annat Rolling Stones.

Jag visste att de mot slutet av 1967 hade gjort en psykedelisk LP - för övrigt den första och sista psykedeliska LP de någonsin skulle göra.

Jag hade efter mycket tjat fått Beatles likaså psykedeliska Sgt.Pepper-LP till julklapp 1967. Så jag var intresserad över hur psykedelisk den Stones-låt jag skulle höra var.

Den låt de spelade var 2000 Light Years From Home. Jag lyssnade fascinerat. Den var förvisso psykedelisk. Den var också spöklik, kuslig.

Till en början tänkte jag inte på texten, men efter ett tag tog jag in den.  Och till sist förstod jag att den handlade om att vara tusentals ljusår hemifrån. Jag blev milt sagt fascinerad.

Rymden hade intresserat mig sedan sexårsåldern. Och en psykedelisk låt om ensamhet långt ut i rymden, gjord av Rolling Stones, insåg jag att jag måste ha.

Min veckopeng var liten och jag visste att jag inte skulle ha råd att köpa deras LP. Men jag trodde mig veta att den låt de spelade på TV var b-sidan på deras just nu aktuella singel, där She´s a Rainbow var a-sidan.

Så efter att skolan slutat på måndagen den 26 gick jag till den närmaste skivaffären. Och, mycket riktigt, 2000 Light Years From Home var b-sidan på den singel som just hade legat på Tio i Topp. Jag köpte den, och började lyssna på den hemma. Jag blev inte besviken.

I denna musikvideo - som jag kollade för några månader sedan - kan man även läsa texten. Där får man ta del av historien om en rymdfarare som med en ofattbar hastighet avlägsnar sig från vårt solsystem.

Och det är först i sista versen han har kommit hela två tusen ljusår hemifrån.

Det visste jag redan. Men när jag nu kunde läsa, och inte endast höra, berättelsen - fick jag en både road och lite nördig reflektion.

För i texten beskrivs hur han mot slutet av resan kommer till en känd stjärna, som har namnet Aldeberan.

När jag först hade kollat texten kunde jag inte låta bli att kolla Aldeberan på Wikipedia. Den visade sig ligga endast 65 ljusår från jorden.  Det är ju lite närmare än 2000 ljusår.

Men det är klart - att göra imponerande rockmusik förutsätter ju inte stora astronomiska kunskaper. 😉

  

Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

Apropå bortträngning - ett personligt exempel

Jag har ett exempel på vad som definitivt måste vara något sådant,  från småskolan.

Det handlar inte om ett fruktansvärt trauma, men något som uppenbarligen trängdes bort för att det var plågsamt, och inte försvann av någon annan anledning.

I de första klasserna i grundskola. ändå fram till slutet av femte klass - hade jag en tendens att försvara lärare när de hamnade i konflikt med mina klasskamrater. Jag var också vad man skulle kunna kalla för - "angivare".

En dag i andra klass (eller möjligen i andra terminen i första klass) hade en flicka i klassen ritat på tavlan, vilket av någon anledning var förbjudet. Vår klassföreståndare kom in och upptäckte saken.

Hon sa - "Vem har ritat detta, jag vill veta". Det var tyst. Flickan i klassen som gjort det sa inte något. Varför skulle hon egentligen göra det, "erkänna" denna bagatell?

Mem så höjde någon rösten. Det var jag.

Jag sa - "det var Kristina som ritade på tavlan".

Det var allt vad jag mindes under årtionden. Men så en dag för tolv år sedan mindes jag plötsligt vad som hände efteråt.

Det var ganska chockartat. Jag mindes att klassföreståndaren sa detta.

"Det vore mycket bra om Kristina hade berättat detta. Men du, Erik, har inte med den saken att göra. Det är inte din sak att berätta vad ANDRA har gjort". 

Jag mindes också en känsla av chock och skam. Jag hade ju försökt hjälpa klassföreståndaren,och nu sa hon att det var fel...

Det bör tilläggas att min respekt för henne kraftigt ökade den dag jag plötsligt fick upp detta minne.

Det hon sa var förnuftigt, hon var emot angiveri, och räddade mig dessutom eventuellt för repressalier från klassen. Läraren hade ju redan tillrättavisat mig, då behövde ingen annan göra det.

Men frågan är - varför glömde jag under årtionden hennes svar - men inte det jag sa.

Det finns de som säger att bortträngning inte finns - man glömmer helt enkelt det som är oviktigt. Och det är klart, visst kan man glömma oviktiga saker,

Men om det här nu var så oviktigt, varför glömde jag då inte hela incidenten? Varför kom jag ihåg början av den, men den för mig obehagliga fortsättningen klipptes bort från minnet, fram till årtionden senare - då jag stod ut med att ta emot minnet?

Det faktum att jag inte glömde min egen kommentar men endast det svar som gjorde mig så ställd och generad - kan faktiskt inte förklaras som något annat än - bortträngning..

En vacker melodi

I morse hade jag en märklig dröm. Den gick ut på att jag tyckte mig minnas fragment av en vacker melodi som jag antog att jag hört någon gång. Jag försökte minnas hela melodin, och dessutom komma på var jag i så fall hört dem.

Det kanske märkligaste var att jag samtidigt tänkte att det ju inte var "Si god afton och god kväll".

Nu är "Si god afton" för mig en ganska specifikt betydelsebärande sång, så vad betydde denna tanke  - att den melodi jag sökte efter INTE var just denna...

Jag tillhör inte de som tror att drömmar kan avfärdas som meningslösa. Och just denna dröm kändes också ovanligt viktig.

NÅGOT betyder den.

Bortglömd Ikaros

Stötte idag på en låt som jag för flera årtionden sedan glömde (trängde bort?) att den fanns . Den gjorde stort intryck när jag hörde den för länge sedan men snart försvann den ur minnet.

Jag talar alltså om Ikaros med Björn Afzelius.

Den kan höras här.

 

Citerad i Per Gahrtons memoarer

Håller på att läsa Per Gahrtons memoarbok "Motvalls". Det är del ett i hans självbiografi och den kom i år, så någon del två lär inte komma. 

Jag stördes först i att uppläggningen var mer tematisk än kronologisk, vilket förvirrade mig,  men efter ett tag vande jag mig.

Och i det kapitel där Gahrton beskriver motsättningarna i FP/FPU är han både logisk och kronologisk.

Men jag blev lite paff när han på sidan 298 plötsligt nämner mig.  

Så här:

------------------------

Ett välvilligt men efterhand besviket ögonvittne till händelseutvecklingen i FPU hösten 1970 var den då 15-årige Erik Rodenborg som i en blogg 2015 berättar att han efter att han läst flera artiklar av mej i Liberal Debatt blev FPU-medlem. Men han gick bara på ett möte, söndagen  den 27 september 1970:  

 "Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.

 Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen. 'Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning, folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam."

-------------------------

Så långt Gahrtons bok. Har rättat en felstavning av mitt efternamn och en smärre grammatisk ändring Gahrton uppenbarligen av misstag gjort* när han citerade min text. 

Ja, jag visste att han läst på mina bloggar eftersom han vid ett tillfälle kommenterat i en av dem. Men jag hade knappast väntat mig att han skulle citera från dem i sin självbiografi.

-------------------------

 *Fast för att göra Gahrtons skrivning rättvisa är det tveksamt om den kan kallas en grammatisk ändring. För jag hade av misstag skrivit en punkt efter ordet "stämning", men hade sedan liten bokstav i ordet "folkpartikärlek". Så Gahrton hade valet att antingen ändra punkten till ett komma eller ändra till en stor bokstav i ordet efter, om han skulle få en grammatiskt riktig mening. Han valde det senare alternativet.

 

Per Gahrton in memorian

Per Gahrton är död. Jag har aldrig funderat på hur mina känslor skulle bli den dagen jag får reda på att han är död, men det blev en plötslig  känsla av vemod och sorg.

Första gången jag läste om Per Gahrton var i fjortonårsåldern i juni 1969 när jag fick reda på att han hade blivit ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Han ville driva Folkpartiet åt vänster.

Själv sympatiserade jag med VPK, och tyckte att det han ägnade sig åt mest av allt liknade ett kamikazeprojekt.

Men jag var lite imponerad och fick en hel del sympatier för honom.

Sympatierna förvandlades till entusiasm när han i början av 1970 drev igenom att FPU skulle föra en kampanj för barns rätt. Grundtanken i den var att föräldramakten måste minska för att barns rättigheter skulle öka.

En central punkt i  denna kampanj var att barnaga skulle förbjudas.

Jag blev som sagt helt entusiastisk och gick,  till min egen förvåning, och kanske mot bättre vetande, med i FPU i augusti 1970.

Det blev en besvikelse. På det enda möte jag gick på - 27 september samma år - insåg jag att FPU Storstockholm dominerades av trista figurer som mest av allt intrigerade för att få bort Gahrton.

Så jag slutade att gå på deras möten.

Men när det blev känt att Lars Leijonborg skulle utmana Gahrton som ordförande på kongressen i juni 1971 beslöt jag att åka dit. Jag hade väl gått ännu längre åt vänster under mellanperioden och mina inlägg på kongressen var knappast till nytta för Gahrtonfalangen - jag sågs  nog av hans motståndare närmast som en skräckbild av vad som skulle kunna hända om Gahrton inte petades.

Och Gahrton förlorade.

Jag hade sovit för lite, och gått i en konstant nervspänning så när jag fick reda på röstsiffrorna (Gahrton förlorade med endast en röst)  tog det inte lång tid förrän jag bröt samman. När jag kom tillbaks till Stockholm lades jag in på psyket.

Även  om jag i juni 1971 knappast längre var "gahrtonist" sörjde jag hans nederlag. Och även om jag idag står långt från vad Gahrton stod politiskt har jag hela tiden känt respekt för honom.

Och, ja, jag sörjer honom idag.

Essingeskolan

Den sista av de skolor jag gick på i grundskolan var Essingeskolan - i nian. Årskursen 1970-71.

Bilden nedan är inte från den tiden - troligen tog jag den 2014. 

Men den liknar i stort sett hur skolan såg ut när jag gick i den. 

Anledningen till att jag inte varit lika pigg på att göra inlägg om Essingeskolan som om Lärarhögskolans Övningsskola och Rålambshovsskolan är att mina känslor för Essingeskolan är mycket mer ambivalenta. Min period där började bra hösten 1970 - det slutade katastrofalt våren 1971.

Men om jag vill göra en hisnande tidsresa är det nog ovanligt effektivt att åka dit. 

För ca tio år sedan fanns det (vet inte om den finns kvar nu) en pizzeria alldeles bredvid skolan. Jag åkte till skolan några gånger då och fick nästan en chock. Det kändes som igår. Verkligen som igår.

Sedan satte jag mig på pizzerian och hämtade mig från chocken.

Jag kommer nog att göra om det igen.

Auld Lang Syne

Var på återföreningsträff med min gamla grundskoleklass igår, på fredag kväll. Det var väldigt fint....

Allt var liksom i rörelse

Det är titeln på Blå Tågets hyllning till till 1960-talet, gjord 1999.  Den räknar upp en rad händelser och tidsfenomen från just 60-talet.

Alla var knappast sådant som Blå Tåget i någon högre grad torde ha uppskattat - exempelvis nämns LSD ("en droppe syra"), dubbelmaoister, sexliberaler. Andra saker torde de ha uppskattat desto mer - som Vietnamrörelsen, demonstrationer, popmusik, "vänstervridning". För att inte tala om "vilda strejkaktioner".

Sången ger i vilket fall som helst intrycket av ett dynamiskt årtionde, som trots förekomsten av mindre sympatiska drag i grunden var mycket mer hoppfullt än det vi har idag.

Mellan de olika exemplen kommer så de återkommande textraderna:

"60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick/
 uppror och förförelse/ allt var liksom i rörelse"

Melodin är vacker.

Jag har faktiskt inte hört denna Blå Tågets kärleksförklaring till 60-talet förrän idag. Jag blev rörd och berörd när jag hörde den.

Det var synd att 60-talet tog slut. Det kunde gott ha fått fortsätta.

(Jag märker att jag till och med har fått tårar i ögonen när jag  skriver nu.)

Sången kan höras här. Gör det.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

Får man ta hunden med sig in i himlen?

Det är ju en fråga som ställs i sången Änglahund.

Det är förmodligen en fråga som vare sig judendom, kristendom eller islam kan ge något speciellt genomtänkt svar på.

Hinduism, buddhism och jainism kan kanske komma med ett svar i sina komplexa teorier om reinkarnation. I vilket fall som helst torde de inte anse att hundar kan nå Moksha eller Nirvana.

Om hundar kan komma till himlen var en fråga jag tänkte på redan som barn. Jag ställde även frågan till vuxna och fick undvikande svar.

PS. Min utgångspunkt som barn var nog att jag tyckte att hundar var snällare än människor. Därför tyckte jag att det skulle vara outhärdligt och orättvist om människor fick komma till himlen och inte hundar.

Scott McKenzie, San Francisco och blommor i håret

Denna fantastiska sång var nykomling på fjärde plats på Tio i Topp idag för 55 år sedan - 5 augusti 1967.

Jag vet inte om jag hörde den redan denna dag. Jag lyssnade förvisso på Tio i Topp den dagen.. De vuxna var bjudna på en fest hos en granne, och vi fick reda på att barnen inte var inbjudna.

Men efter en kvart eller tjugo minuter in i programmet fick jag reda på att det var ett missförstånd. Barnen var faktiskt inbjudna.

Så jag lämnade radion och gick iväg.

Eftersom jag har för mig att de låtar som testades .spelades först borde jag väl ha hört San Francisco just denna dag.

I vilket fall som helst dröjde det i så fall inte länge innan jag hörde den igen.

Tio i Topp sändes på en lördag och redan dagen efter hade DN en artikel där jag fick reda på lite vad hippies var för något. Mina föräldrar prenumererade på SvD så vi läste normalt sett inte DN. men i Gräddö brukade de köpa DN på söndagarna..

Artikeln ifråga var visserligen inte välvilligt hållen - den hette "Den påtända generationen" och handlade mest om droger. Men den berörde också hippies kärleksbudskap och jag hade redan hört Beatles "All you need is love" - och fattat att den var en del av samma hippiekultur.

Så jag bortsåg från det där otäcka med LSD och tyckte att hippies verkade underbara.

Så resten av sommaren drömde jag vackra drömmar om att jag var i San  Francisco och - vad ska man säga - fick uppleva sann kärlek bland människor med blommor i håret.

Jag var tolv år.

Bild av mig - när jag tar bilder i Savalen

Jag har tidigare berättat om en resa till Savalen i Norge som vi gjorde i åttonde klass, Det var maj 1970. Jag var 15 år. 

Det var nog en av de roligaste resor jag varit med om, vilket väl framgår av min korta beskrivning. Och som gått in i mig så djupt att till och med IP-adressen till denna blogg påverkats av Savalenresan. . 

Vad jag inte berättade om i mitt alltför korta inlägg var att jag hade tagit med en kamera till Savalen för att dokumentera minnen från resan. Av någon outgrundlig anledning kom filmen i kameran bort. Så jag fick inte behålla de episoder som jag hade tänkt dokumentera på detta sätt. 

Men  en klasskamrat tog faktiskt en bild som visade mig när jag tänkte ta en bild. Och det är ju ett dokumenterat minne - det också. 

Och denna bild kom i alla fall inte bort. 

En sång, en gång, för länge länge sen

Idag för 55 år sedan, 14 mars 1967,, gick denna sång in  som nykomling på sjuttonde plats på Kvällstoppen. Jag hade nyss fyllt tolv år. Jag tror inte jag tänkte på den så mycket just då, men senare, någon gång på sommaren samma år,  gick den in i mig och grep tag i  mig på ett mycket märkligt och intensivt sätt. 

Men väl att märka, endast i Jan Malmsjös version. Hootenanny Singers låg  nästan samtidigt också på  både Kvälls- och Svensktoppen med samma sång, men deras version berörde mig inte alls på damma sätt.

Jag tror numera att jag vet vad det handlade om. Eller rättare sagt, jag tror inte att jag vet -  jag vet.  Men det håller jag hemligt.

Men den alltså gick in i mig, den berörde min djupaste längtan och även min djupaste sorg. 

Jag minns en gång när jag lyssnade på den, i Gräddö just denna sommar. Jag lyssnade intensivt och tagen, och då kom min bror in och ville prata om något. Jag blev rasande och skällde ut honom, och höll nästan på att slå honom. Vilket jag dock dess bättre inte gjorde. 

Han tyckte att jag var galen, och det kan jag nog förstå att han gjorde. 

Men jag var inte galen. Det var något helt annat det handlade om.