Jag var helt förfärlig

Men att jag i exemplet i inlägget nedan verkade ganska solidarisk hindrar inte att jag före våren 1967 var helt förfärlig.

Ett exempel: en vinterdag i fyran eller femman skulle vi just sluta skolan. Läraren hade glömt att nämna något om läxor och alla drog en lättnadens suck. Dvs alla utom jag. Jag räckte upp handen och sa "men ska vi inte ha några läxor?" "Oj, då, det hade jag glömt, tack för det ,Erik" sa läraren. Och så fick vi läxor.

Efteråt gick en helt rasande tjej i min klass fram till mig i korridoren och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, nästa gång hon stötte på mig på skolgården skulle hon mula mig med en snöboll. Så vitt jag minns verkställde hon aldrig sitt hot.

Att ange sig själv

Tittar i gamla dagböcker. Ser att jag just måndagen den 24 januari 1969 lade en lapp i en lärares fack där jag anonymt anmälde mig själv före en skadegörelse jag var helt oskyldig till.

Bakgrunden var denna. Jag hade just fyllt 14 och gick i vårterminen i sjuan. Det fanns något som hade gått sönder i skolan. Jag minns inte vad, men lärarna trodde att det var en medveten skadegörelse.

För att ta reda på vem som hade gjort det gick det ut ett meddelande i hela skolan att man kunde lämna lappar i en specifik lärares (vi kan kalla honom H) fack och tala om vem som hade gjort det. Man fick vara anonym.

Om det här hade hänt före våren 1967 hade jag nog tyckt att det hade varit en utmärkt idé. För innan den våren hade jag sett lärarna som kort och gott rättmätiga upprätthållare av ordningen. Men våren 1967 hade en erfarenhet av en sadistisk vikarie fått mig att tänka om. Från och med då tyckte jag att det fanns en ojämlik maktrelation mellan lärare och elever, och att  angiveri var fel, om det inte fanns oerhört starka skäl till ett sådant. Och att något hade gått sönder tyckte jag inte var oerhört starka skäl.

Då kom jag på idén att man kunde sabotera systemet geom att komma med falska angivelser. Men jag skulle ju inte vilja ange någon som sedan fick lida för det. Så jag kom på den ljusa idén att ange mig själv.

Men för att det skulle se mer övertygande ut borde det vara två lappar, med två olika handstil. Så jag konspirerade med två killar om saken. Tills sist kom vi på att den ene av dessa skulle skriva den andra lappen.

Den 24 lämnade jag min lapp i H:s fack. Sedan var det lördag-söndag, men på måndagen den 27 lade jag den andre killens lapp i samma fack. Och väntade.

Väntan varade två dagar. Så - onsdagen den 29 - tog vår klassföreståndare upp saken i klassen. Hon lät allvarlig och sa att H mottagit två anonyma brev. Hon sa att det var uppenbart att de måste ha skrivits av några i vår klass. Sedan gick hon runt till alla och tittade dem djupt i ögonen och frågade om de hade gjort det. Alla svarade nej, inklusive jag och min kompis.

Jag tror nu inte att hon trodde att jag var skyldig till skadegörelsen. Snarare trodde hon att det var ett uttryck för mobbning av mig, och ville ta reda på vilka som låg bakom. I själva verket var det ganska så riskfritt att ange mig själv. Mitt rykte bland lärarna var nog inte sånt att någon av dem på allvar skulle tro att jag ägnade mig åt em sådan meningslös skadegörelse.

Sedan kom jag och den andre killen överens om att vi skulle berätta sanningen för klassföreståndaren på kvällen. För om vi inte gjorde det skulle det ju kunna startas en ny kampanj fört att man skulle ange de som hade lämnat in breven. Det skulle vara lite pinsamt.

Så vi ringde upp henne. Till mig sa hon att hon hade sett på våra ögon att det var vi två som var skyldiga. Men jag tror faktiskt att hon bluffade.

Dessutom frågade hon mig varför jag hade gjort det. Jag svarade lite vagt att det var så tråkigt i skolan. Så modig var jag inte att jag tog upp vad jag tyckte om angiveri, och att syftet var att sabotera kampanjen.

Men hur som helst, vår lilla aktion fick kanske effekt. För inte en enda gång till under högstadiet användes metoden att uppmana till anonymt angiveri.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

PS. Ja, jag hade naturligtvis förvrängt min handstil. Men jag var inte så säker att jag övertygande kunde förvränga den på två olika sätt  - därav behovet av en medkonspiratör.

Lärarhögskolans övningsskola 2

Jag har tidigare skrivit om Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) .

Men nu tänkte jag lägga till något om  om hur jag kom att återuppleva den långt senare.  I en intensiv och innerlig tidsresa.

Det var någon gång 1992 det började. Jag bodde i ett studentrum på Västra Skogen och en dag åkte jag till Fredhäll och gick runt. Så kom jag till LHÖ. Det var en märklig känsla.

Jag gick runt på skolgården och kom till ett stort vattenfat som stod  där. Det hade funnits när jag gick där, och plötsligt fick jag en omtumlande upplevelse av att vara tillbaka i tiden. Det kändes som om ingen tid hade gått.

LHÖ var ett av mina vackraste barndomsminnen, av en som jag tyckte underbar skola, som jag gick i hela fem år. Och då stod jag där och kände att tiden hade upphört.  Det var svindlande.

Jag började gå dit ofta. Speciellt på somrarna. Då satt jag ofta på gräsmattan utanför vad som en gång varit ett skolbibliotek. Jag satt ofta och läste där. Och jag kunde också sitta på en bänk som stod alldeles i närheten av där vi hade haft vårt klassrum.

Och det var magiskt. Det var en så komplett illusion att jag inte skulle ha blivit förvånad om några av mina klasskamrater plötsligt hade dykt upp - i sin dåvarande ålder. Det var en svindlande känsla.

Nu var det ju inte en övningsskola längre, men det var en del av Lärarhögskolan. Och inget hade ändrats.

Så sommar efter sommar satt jag där och drömde om en tid som varit. Ända till 2002.

Då började de bygga om. Mer och mer. Och snart var den nästan oigenkännlig. Jag såg det som om marodörer ville förstöra mina vackraste minnen.

Ingen annan av de skolor jag gått på har byggts om som denna. Just denna, som var den jag tyckte så innerligt om.

Som jag skrev i ett inlägg jag sedan raderade, om jag föreställer mig paradiset så blir det något som liknar LHÖ. Och min bästa föreställning om ett liv efter detta är nog att få komma tillbaks dit.

Kennedymordet

Ingen kan väl undgå att märka att det i dagarna är 50 år sedan John F Kennedy mördades. Det brukar då ofta sägas att de flesta som var med minns vad de gjorde när de fick reda på det. Ja, det gäller i alla fall mig.

Det var alltså på kvällen den 22 november 1963. Jag var då åtta år och gick i andra klass. Jag och mina två syskon låg till sängs och lyssnade på radio. Så plötsligt  avbröts sändningarna av meddelandet att Kennedy hade skjutits.

Dagen efter - en lördag - gick både jag och min bror i skolan. Det var innan de lediga lördagarna.  I min klass tog vår klassföreståndare Kally Holmström upp mordet. Så jag trodde att det togs upp i alla klasser. Men då jag frågade min bror som gick i första klass fick jag reda på att det inte alls hade tagits upp i hans klass.

Det var ju förnuftigt av Kally H att ta upp mordet. Det var ju något omskakande som alla visste om, och det var nog bra att något tog upp det i skolan.  

En kontaktannons i Bildjournalen

Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.

Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.

Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.

Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.

Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.

Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.

Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.

Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.

Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.

Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.

Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.

Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre  ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.

Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.

Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.

Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret  till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.

Varför minns jag nåt sånt?

Det finns en sak som är konstig. Vi hade ett badrum och en toalett i lägenheten på Fyrverkarbacken som vi flyttade in i 1963. I båda fanns någon form av mätare som jag antar mätte vattenförbrukningen.

De var båda försedda med varsitt nummer. Jag glömmer dom aldrig. Jag skulle på en sekund kunna börja rabbla dem utantill om någon väckte mig mitt i natten och frågade om saken.

Det ena var M48804, det andra var M48510. Varför i allsina dar minns jag en sån sak?

Att titta på TV och få vara uppe på kvällen

I september 1965, när jag var tio år,  köpte mina föräldrar en TV. Jag minns dagen den kom. Det var en vardag, men jag låg sjuk hemma. Min mor kom in och sa att nu hade vi en TV.

Det var bra, i synnerhet när man var sjuk, för då kunde man titta på skol-TV. Det var ofta intressant.

Men det var en sak jag inte kunde göra. Något som alla klasskompisar kunde. Det var att vara uppe på lördagarna och titta på TV på kvällen. För reglerna var att jag alltid måste lägga mig åtta, vare sig det var vardag eller helg.

Nåväl, jag berättade för mina klasskompisar om att vi fått en TV. En av dessa klasskompisar var Moni, som var ny och hade kommit till klassen samma höst. Hon frågade om jag hade sett något program som hade gått lördagen innan.

Nej, jag måste lägga mig åtta, sa jag. Hon blev upprörd. Hon frågade vad det var för konstig familj jag hade. ALLA fick vara uppe på lördagar. Hon tyckte väldigt synd om mig.

Jaha, alla fick vara uppe på lördagar. Det var bra att jag fick reda på det. Nu hade jag ett bättre läge i förhandlingarna, så att säga.

Så jag berättade för mina föräldrar om samtalet. Och var noga med att påpeka det där om att Moni tyckte att vår familj var konstig. Jag visste att det skulle få någon form av effekt. Om det var något mina föräldrar blev störda över var det att utomstående kunde se familjen som konstig.

Och det gick snabbare än jag trodde. Efter bara någon dag fick jag reda på att från och med nu skulle jag få vara uppe på lördagskvällar och titta på TV. Det gällde även min bror, som var ett och ett halvt år yngre än mig.

Så lördagen den 2 oktober 1965 tittade jag och min bror på TV hela kvällen. Det var spännande.

Jag tror att jag glömde att tacka Moni då, med det gjorde jag å andra sidan långt senare, retroaktivt, för något år sedan...   Hon mindes förstås inte händelsen, men för mig är det ett ovanligt betydelsefullt minne.

Att springa i skog klockan tolv på natten

Jag sökte efter sökord på nätet för att hitta en film jag såg på sent på TV kvällen den 24 juli 1970. Jag fann detta.

Och, ja, det stämmer, det var den jag såg denna mörka julikväll i Gräddö. Jag var 15 år.

Jag såg den hos en familj vi kände. Jag var den ende från vår familj som var där. I normala fall skulle väl min bror vara med också, men han var på ett sommarläger med CISV (Childrens International Summer Villages) i Rumänien.

Filmen slutade nästan exakt tolv. Den var i egentligen tre filmer i en. De var alla rysliga. Men i alla straffades synden på olika sätt.

I en har vi en girig och grym rik kvinna, som är blind. Hon tvingar sin läkare att pressa en fattig sate att donera sina ögon åt henne. Så han blir blind istället. Nu slutar det ändå inte så trevligt för henne. För när hon får hans ögon och kan se blir hon så entusiastisk så hon tittar på solen. Den ska man inte göra. Hon blir blind igen.

I en annan har vi en nazistisk krigsförbrytare som vill få ro. Han är jagad men tror att han kan försvinna in i en vacker naturmålning på ett konstmuseum. Till sist blir läget kärvt för honom, han kanske hotas av att avslöjas, jag minns inte exakt. Så han rusar in i rummet där den fina tavlan hänger och lyckas med en oerhörd viljestyrka transformera sig in i tavlan. Det är bara det att nu hänger en annan tavla där. En som föreställer Jesus som plågas på korset. Om jag nu minns rätt.

Så han byter plats med den lidande Jesus och blir för evigt korsfäst.

Den tredje handlar om en girig man som har mördat en nära släkting. Så plötsligt märker han att en tavla där man ser den mördade gå uppåt, hänger på trappan till övervåningen där ha sover. Han tar ner tavlan. Men nästa gång hänger den där igen, men nu några meter längre upp för trappan. Och tavlan förflyttas - närmare och närmare den onde mannens rum. Om jag nu nu minns rätt. Hur det slutade minns jag inte....

Nu kan man tycka att alla historierna egentligen slutar lyckligt. De onda besegras ju. Men jag är rädd i alla fall.

Och jag har sett klart, klockan är tolv. Jag ska gå hem. Det är ett skogsparti mellan huset där jag ser filmen och huset där jag bor. Jag bor ensam i något som heter "Gäststugan", som ligger nära mina föräldrars sommarstuga.

Så nu ska jag hem genom miniskogen. Jag har en ficklampa. Det finns ingen väg, men en liten skogsstig. Där finns grenar och stenar som man kan snubbla på.

Jag springer rakt igenom det mörka skogspartiet. Undrar lite om jag för min inre syn ska se den där tavlan med den döde mannen som sakta går uppåt, väntande på sin hämnd.

Men jag ser ingenting. Jag minns än idag mycket väl den skräckfyllda språngmarschen, men jag har bara ett vagt minne av när jag kommer hem. Men jag minns att jag är lättad.

Då är klockan kanske 20 över tolv, natten till den 25 juli 1970.

Igår hände...

... något mycket konstigt, mycket oväntat och helt underbart.

Det började med Monkees

En av de större förändringarna i mitt liv började med att jag i tolvårsåldern började lyssna på popmusik. Det var en stor förändring eftersom det i praktiken innebar att bryta ... en programmering.

Jag skriver programmering. Det kan låta extremt men är ganska så adekvat. Jag hade internaliserat uppfattningen att popmusik var skränig musik som man inte borde lyssna på. Eller mer exakt som jag inte vågade lyssna på.

Det var inget som uppkommit spontant. Det var internaliserade vuxenvärderingar. Exakt hur de hade internaliserats vet jag inte, men de var inte i någon genuin mening mina egna.

Popgruppen The Monkees hade en TV-serie. Den var populär i klassen. Alla pratade om hur bra den var. Jag hade en nedlåtande inställning till all popmusik så jag vägrade att se den. Till en början.

Men argumenten från entusiastiska klasskamrater var svåra ett motstå. De sa att serien var väldigt rolig, och jag behövde ju inte bry mig om musiken, jag skulle nog ändå gilla den roliga handlingen.

Så till sist föll jag till föga. Och då upptäckte jag något. Inte bara det att jag faktiskt tyckte att handlingen VAR rolig. Utan att jag också gillade musiken. Till en början med kanske främst seriens signaturmelodi.

Det var som en dörr öppnades. Efter någon månad lyssnade jag regelbundet på Tio i topp, och efter ett tag  också Kvällstoppen. Det sista såg jag som så viktigt att jag slutade att gå på Vargungarnas möten. För de låg på tisdagskvällar, samtidigt som Kvällstoppen.

Men nu var jag inget genomsnittligt barn. Jag brukade regelbundet läsa tidningarnas kultursidor, Och där fick jag reda på att Monkees sågs som obehaglig kommersiell musik. Inte nog med det - de sades inte kunna spela själva.

Det sista var delvis sant, till en början. På de två första LP-skivorna var det studiomusiker som spelade. Men bandet lärde sig ändå ganska snabbt att spela...

Det första var förstås sant, det med. Men vilken popmusik var inte kommersiell? Framförallt var det inget som behövde angå mig. Om jag gillade dem, så gjorde jag det.

Så jag började gilla dom ännu mer, som en sorts protest. Om jag äntligen hade lyckats bryta den programmering som vuxna i min närmiljö hade inplanterat i mig, så tänkte jag då inte bry mig om vad andra vuxna skrev på kultursidor.

Sedan är det en annan sak att det mest strömlinjeformade i musiken efter ett tag tonades ner hos Monkees. De började vägra att acceptera skivbolagets diktat, de började skriva låtar själva. De var förvisso fortfarande både "snälla" och kommersiella, men alltså inte riktigt lika strömlinjeformade. Ett tidigt exempel på en egen komposition (av Micky Dolenz) var en låt som blev kallad Alternate Title efter att skivbolaget vägrade att acceptera den ursprungliga titeln.

Men detta var nog början till Monkees nedgång. De hade inte riktigt kapaciteten att stå på egna ben, och efter ett tag försvann deras låtar från listorna.

Då hade jag redan ersatt dom med andra favoriter - framförallt Beatles. Men även där fick jag problem med vad som skrevs i tidningarna. För den 6 augusti 1967 publicerade DN en stort upplagd artikel om att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band " var reklam för LSD "från omslaget till innerspåret". Aldrig skulle man få ha sina idoler ifred...

Men den ångest den artikeln utlöste  har jag skrivit om på andra ställen....