En klassfest att fira

Jag skulle inte kunna tänka mig att fira nationaldagen. Vadå, Gustav Vasa och 1809 års regeringsform?

Det enda jag skulle kunna tänka mig att fira den 6 juni är att det är årsdagen av första gången jag var på en klassfest. Den 6 juni 1967.

Innan dess hade jag hållit mig på min kant och inte velat gå på sådant. Jag var ganska så isolerad från de andra i klassen. Men just i början av juni 1967 hade jag fått hand om penninginsamlingen för att köpa en present till en klassföreståndare som skulle sluta. Och någon kom på att det skulle redovisas på den klassfest som skulle vara på kvällen.

Så jag gick dit. Och till min stora förvåning tyckte jag att det var jätteroligt. Som att dansa till popmusik - och leka "Sanning eller Konsekvens".

Det var en upplevelse jag aldrig glömmer. Dagen efter kändes det som en dröm - så roligt hade det varit.

Så årsdagen av denna kväll skulle jag ju kunna fira på den 6 juni....

Lite personligt om tecknade serier

Under 11-12-årsådern började jag läsa och lyssna på sådant som barn förväntas göra. Innan dess hade jag till stor del varit instängd i en elitistisk egenvärld där ansåg att jag var för fin för den vanliga barnkulturen. Jag läste böcker om forntida historia, nutida historia, astronomi, fysik, filosofi.

Denna syn var inget jag hade skapat själv. Den var definitivt skapad av vuxna, även om jag inte har några klara medvetna minnesbilder över exakt hur den skapades.

Jag har tidigare berättat om hur jag gradvis bröt denna de facto programmering genom att i våren 1966 elvaårsåldern börja läsa Enid Blyton och våren 1967 i tolvårsåldern lyssna på popmusik och läsa Bildjournalen.

En annan sak jag började våga göra våren 1966 var att läsa tecknade serier. Med "tecknade serier" menar jag här då inte Kalle Anka, som jag hade läst sedan 1960, utan sådana som Stålmannen, Stålpojken, Läderlappen (dvs Batman), Fantomen, Nya Seriemagasinet och Gigant.

Nu hade jag till och från tittat i sådana tidigare. Jag hade till exempel i början av 1962 börjat läsa ett avsnitt i Stålpojken, Stålpojkens mardrömmar, och fått en sådan ångest av det att jag inte vågade läsa klart (det gjorde jag inte förrän 1973, då jag hittade numret i en nyööpnad butik som sålde gamla tecknade serier).

Men våren 1966 började jag läsa serier systematiskt. Min mycket låga veckopeng gick efter ett tag mycket ofta till att köpa serietidningar, och framförallt då serier med superhjältar. Och de man inte kunde köpa kunde man ju låna av kompisar.

Sommaren 1966 kom en ny sådan, med namnet "Demonen". Den hette på engelska "Daredvil" och var så vitt jag förstår en av de första av Marvel Comics karaktärer som kom till Sverige. Jag började köpa varje nummer av den, och meningen var att jag skulle få en komplett samling. Men jag tröttnade redan efter något halvår, och gav bort dem till min bror - i utbyte mot något som jag inte minns.

Precis som när det gällde andra saker, fick jag ett behov att rättfärdiga mitt nya intresse. Och då hade jag tur - för just sommaren 1966 kom en rad TV-program och tidningsartiklar som drev linjen att tecknade  serier egentligen var intressanta kulturprodukter, och inte det skräp som de tidigare ofta setts för.

Vad tycker jag nu? Ja, när det gäller Blyton, pop och Bildjournalen tycker jag ju numera att det var ett mycket stort framsteg när jag började intressera mig för dessa...

När det gäller superhjältesserier (för det var alltså nästan enbart dessa det handlade om) är jag lite mer ambivalent. Visserligen var det i sig ett framsteg när jag som barn bröt en fix programmering, som förbjöd mig att ens titta i sånt som många andra barn slukade. Men när det just gäller superjhältesserier tycker jag nog så här i efterhand att mitt oerhörda intresse var lite, på något sätt betänkligt.

Det var ju inte att bryta med den tidigare elitismen. Förut hade jag kunnat läsa om assyriska storkonungar, nu om Stålmannen. Det var mindre elitistiskt i ett avseende - nu blev jag ett av tusentals andra barn som läste om hjälten från Krypton - men handlingen i själva serien var ju desto mer elitistisk...

Hemma hade vi den USA-imperialistiska propagandatidningen Det Bästa ur Readers Digest.. Någonstans i en undagömd vrå hade jag hittat ett gammalt nummer från femtiotalet av denna,  och där stod det om Fredric Wertham. En psykolog i USA som 1954 hade gett ut en bok, "Seduction of the Innocent", där han hade varnat för att serietidningar hyllade våld, de facto glorifierade brott, och spred en fördomsfull människosyn.

Jag fnös åt detta - jag hade ju hittat en ny spännande genre och ville inte att vuxna igen skulle lägga näsan i blöt.

Men idag undrar jag om inte det låg lite i vad han sa. Jag har aldrig läst honom i original, men han influerade uppenbarligen Nils Bejerot, vars bok "Barn - serier - samhälle" också kom ut 1954. Bejerot tillägnade till och med Wertham sin bok.

Bejerots bok kan förresten läsas i PDF-fil här.

Bejerot var 1954 medlem i Sveriges Kommunistiska Parti (som han lämnade 1956, i protest mot nedslåendet av Ungernrevolten), och bokens kritik mot seriegenren kom ofta från vänster. Så mycket att den f.d. kommunisten Ture Nerman, som 1954 hade hunnit bli en varm anhängare av USA, hävdade att kritik av amerikanska serier i sig var en del av en kommunistsk komplott för att underminera den fria världen,

Bejerot finner, föga förvånande, obehagliga drag i många serier - elitism, övermänniksoideal, våldsdyrkan, reaktionär kvinnosyn, inslag av rasism, och så vidare. Det är ett tag sedan jag läste boken, men den verkar värd att läsa om.

Om den hade kommit i dag hade nog de stora tidningarnas kultursidor genast utdefinierat den som ett uttryck för - "moralpanik". Dvs de skulle använt ett av modeorden för dagen, som brukar användas för att stereotypt avfärda människors oro för allehanda obehagliga saker. Vare sig det nu handlar om satanism, tecknad barnporr, våldsfilmer eller black metal-musik. För att nu bara ta fyra exempel.

Men för att återgå till mitt nyvunna intresse som elvaåring. Jag tror nu inte att jag direkt tog skada av att läsa superhjältesserier, men så här efteråt tycker jag kanske att det hade varit bättre om jag hade hittat något annat spännande att läsa istället.

När jag blev vuxen

Det finns ju olika kriterier på när man blir vuxen. Och det tidigaste måste nog vara när man får rätt att låna på vuxenavdelningar på bibliotek.

Jag vet inte var den gränsen ligger nu, men jag antar att den är densamma som i min ungdon. Dvs. 14 år.

Jag tittar i gamla dagböcker från tidigt 1969 och ser var jag skrivit om denna stora dag (ja, det var en stor dag, det var nog den första gången man sågs som vuxen i något avseende!).

Trots att jag fyllde 14 redan den 31 december 1968, gjorde jag konstigt nog inget åt saken förrän måndagen den 17 februari 1969 .

Då gick jag till F6 (Filial 6) som det då hette , ett bibliotek som låg vid Hantverkargatan på Kungsholmen.  (Det flyttade senare till S:t Eriksgatan 33, där det finns än idag. Idag heter det inte F6 utan  "Kungsholmens bibliotek".)

Den 17 februari står detta i min dagbok. "Gick till biblioteket. Fyllde i ett kort, som man skulle göra när man ska få vuxen-kort. Ska betala 45 öre i morgon". 45 öre var inte speciellt mycket ens då, trots all inflation som varit sen dess.

Dagen efter, den 18, kan man läsa detta: "Var till biblioteket. Skulle lämna 45 öre men bibliotekarien (en annan än igår) sa att det skulle jag vänta med".

Och så till sist, Den Stora Dagen, torsdagen den 20 februari: "Fick lånekort. Lånade". Kort och gott. Tråkigt nog står det inte vad jag lånade. Det skulle vara kul att se vilka de allra första böcker var, som jag lånade på vuxenavdelningen med eget lånekort.

Jag hade förstås lånat där tidigare, men då alltid med en vuxen, som lånade åt mig på sitt lånekort. Nu kunde jag gå dit och låna själv när jag ville.

Det var alltså en betydelsefull dag!

Jag var helt förfärlig

Men att jag i exemplet i inlägget nedan verkade ganska solidarisk hindrar inte att jag före våren 1967 var helt förfärlig.

Ett exempel: en vinterdag i fyran eller femman skulle vi just sluta skolan. Läraren hade glömt att nämna något om läxor och alla drog en lättnadens suck. Dvs alla utom jag. Jag räckte upp handen och sa "men ska vi inte ha några läxor?" "Oj, då, det hade jag glömt, tack för det ,Erik" sa läraren. Och så fick vi läxor.

Efteråt gick en helt rasande tjej i min klass fram till mig i korridoren och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, nästa gång hon stötte på mig på skolgården skulle hon mula mig med en snöboll. Så vitt jag minns verkställde hon aldrig sitt hot.

Att ange sig själv

Tittar i gamla dagböcker. Ser att jag just måndagen den 24 januari 1969 lade en lapp i en lärares fack där jag anonymt anmälde mig själv före en skadegörelse jag var helt oskyldig till.

Bakgrunden var denna. Jag hade just fyllt 14 och gick i vårterminen i sjuan. Det fanns något som hade gått sönder i skolan. Jag minns inte vad, men lärarna trodde att det var en medveten skadegörelse.

För att ta reda på vem som hade gjort det gick det ut ett meddelande i hela skolan att man kunde lämna lappar i en specifik lärares (vi kan kalla honom H) fack och tala om vem som hade gjort det. Man fick vara anonym.

Om det här hade hänt före våren 1967 hade jag nog tyckt att det hade varit en utmärkt idé. För innan den våren hade jag sett lärarna som kort och gott rättmätiga upprätthållare av ordningen. Men våren 1967 hade en erfarenhet av en sadistisk vikarie fått mig att tänka om. Från och med då tyckte jag att det fanns en ojämlik maktrelation mellan lärare och elever, och att  angiveri var fel, om det inte fanns oerhört starka skäl till ett sådant. Och att något hade gått sönder tyckte jag inte var oerhört starka skäl.

Då kom jag på idén att man kunde sabotera systemet geom att komma med falska angivelser. Men jag skulle ju inte vilja ange någon som sedan fick lida för det. Så jag kom på den ljusa idén att ange mig själv.

Men för att det skulle se mer övertygande ut borde det vara två lappar, med två olika handstil. Så jag konspirerade med två killar om saken. Tills sist kom vi på att den ene av dessa skulle skriva den andra lappen.

Den 24 lämnade jag min lapp i H:s fack. Sedan var det lördag-söndag, men på måndagen den 27 lade jag den andre killens lapp i samma fack. Och väntade.

Väntan varade två dagar. Så - onsdagen den 29 - tog vår klassföreståndare upp saken i klassen. Hon lät allvarlig och sa att H mottagit två anonyma brev. Hon sa att det var uppenbart att de måste ha skrivits av några i vår klass. Sedan gick hon runt till alla och tittade dem djupt i ögonen och frågade om de hade gjort det. Alla svarade nej, inklusive jag och min kompis.

Jag tror nu inte att hon trodde att jag var skyldig till skadegörelsen. Snarare trodde hon att det var ett uttryck för mobbning av mig, och ville ta reda på vilka som låg bakom. I själva verket var det ganska så riskfritt att ange mig själv. Mitt rykte bland lärarna var nog inte sånt att någon av dem på allvar skulle tro att jag ägnade mig åt em sådan meningslös skadegörelse.

Sedan kom jag och den andre killen överens om att vi skulle berätta sanningen för klassföreståndaren på kvällen. För om vi inte gjorde det skulle det ju kunna startas en ny kampanj fört att man skulle ange de som hade lämnat in breven. Det skulle vara lite pinsamt.

Så vi ringde upp henne. Till mig sa hon att hon hade sett på våra ögon att det var vi två som var skyldiga. Men jag tror faktiskt att hon bluffade.

Dessutom frågade hon mig varför jag hade gjort det. Jag svarade lite vagt att det var så tråkigt i skolan. Så modig var jag inte att jag tog upp vad jag tyckte om angiveri, och att syftet var att sabotera kampanjen.

Men hur som helst, vår lilla aktion fick kanske effekt. För inte en enda gång till under högstadiet användes metoden att uppmana till anonymt angiveri.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

PS. Ja, jag hade naturligtvis förvrängt min handstil. Men jag var inte så säker att jag övertygande kunde förvränga den på två olika sätt  - därav behovet av en medkonspiratör.

Lärarhögskolans övningsskola 2

Jag har tidigare skrivit om Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) .

Men nu tänkte jag lägga till något om  om hur jag kom att återuppleva den långt senare.  I en intensiv och innerlig tidsresa.

Det var någon gång 1992 det började. Jag bodde i ett studentrum på Västra Skogen och en dag åkte jag till Fredhäll och gick runt. Så kom jag till LHÖ. Det var en märklig känsla.

Jag gick runt på skolgården och kom till ett stort vattenfat som stod  där. Det hade funnits när jag gick där, och plötsligt fick jag en omtumlande upplevelse av att vara tillbaka i tiden. Det kändes som om ingen tid hade gått.

LHÖ var ett av mina vackraste barndomsminnen, av en som jag tyckte underbar skola, som jag gick i hela fem år. Och då stod jag där och kände att tiden hade upphört.  Det var svindlande.

Jag började gå dit ofta. Speciellt på somrarna. Då satt jag ofta på gräsmattan utanför vad som en gång varit ett skolbibliotek. Jag satt ofta och läste där. Och jag kunde också sitta på en bänk som stod alldeles i närheten av där vi hade haft vårt klassrum.

Och det var magiskt. Det var en så komplett illusion att jag inte skulle ha blivit förvånad om några av mina klasskamrater plötsligt hade dykt upp - i sin dåvarande ålder. Det var en svindlande känsla.

Nu var det ju inte en övningsskola längre, men det var en del av Lärarhögskolan. Och inget hade ändrats.

Så sommar efter sommar satt jag där och drömde om en tid som varit. Ända till 2002.

Då började de bygga om. Mer och mer. Och snart var den nästan oigenkännlig. Jag såg det som om marodörer ville förstöra mina vackraste minnen.

Ingen annan av de skolor jag gått på har byggts om som denna. Just denna, som var den jag tyckte så innerligt om.

Som jag skrev i ett inlägg jag sedan raderade, om jag föreställer mig paradiset så blir det något som liknar LHÖ. Och min bästa föreställning om ett liv efter detta är nog att få komma tillbaks dit.

Kennedymordet

Ingen kan väl undgå att märka att det i dagarna är 50 år sedan John F Kennedy mördades. Det brukar då ofta sägas att de flesta som var med minns vad de gjorde när de fick reda på det. Ja, det gäller i alla fall mig.

Det var alltså på kvällen den 22 november 1963. Jag var då åtta år och gick i andra klass. Jag och mina två syskon låg till sängs och lyssnade på radio. Så plötsligt  avbröts sändningarna av meddelandet att Kennedy hade skjutits.

Dagen efter - en lördag - gick både jag och min bror i skolan. Det var innan de lediga lördagarna.  I min klass tog vår klassföreståndare Kally Holmström upp mordet. Så jag trodde att det togs upp i alla klasser. Men då jag frågade min bror som gick i första klass fick jag reda på att det inte alls hade tagits upp i hans klass.

Det var ju förnuftigt av Kally H att ta upp mordet. Det var ju något omskakande som alla visste om, och det var nog bra att något tog upp det i skolan.  

En kontaktannons i Bildjournalen

Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.

Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.

Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.

Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.

Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.

Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.

Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.

Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.

Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.

Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.

Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.

Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre  ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.

Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.

Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.

Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret  till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.

Varför minns jag nåt sånt?

Det finns en sak som är konstig. Vi hade ett badrum och en toalett i lägenheten på Fyrverkarbacken som vi flyttade in i 1963. I båda fanns någon form av mätare som jag antar mätte vattenförbrukningen.

De var båda försedda med varsitt nummer. Jag glömmer dom aldrig. Jag skulle på en sekund kunna börja rabbla dem utantill om någon väckte mig mitt i natten och frågade om saken.

Det ena var M48804, det andra var M48510. Varför i allsina dar minns jag en sån sak?

Att titta på TV och få vara uppe på kvällen

I september 1965, när jag var tio år,  köpte mina föräldrar en TV. Jag minns dagen den kom. Det var en vardag, men jag låg sjuk hemma. Min mor kom in och sa att nu hade vi en TV.

Det var bra, i synnerhet när man var sjuk, för då kunde man titta på skol-TV. Det var ofta intressant.

Men det var en sak jag inte kunde göra. Något som alla klasskompisar kunde. Det var att vara uppe på lördagarna och titta på TV på kvällen. För reglerna var att jag alltid måste lägga mig åtta, vare sig det var vardag eller helg.

Nåväl, jag berättade för mina klasskompisar om att vi fått en TV. En av dessa klasskompisar var Moni, som var ny och hade kommit till klassen samma höst. Hon frågade om jag hade sett något program som hade gått lördagen innan.

Nej, jag måste lägga mig åtta, sa jag. Hon blev upprörd. Hon frågade vad det var för konstig familj jag hade. ALLA fick vara uppe på lördagar. Hon tyckte väldigt synd om mig.

Jaha, alla fick vara uppe på lördagar. Det var bra att jag fick reda på det. Nu hade jag ett bättre läge i förhandlingarna, så att säga.

Så jag berättade för mina föräldrar om samtalet. Och var noga med att påpeka det där om att Moni tyckte att vår familj var konstig. Jag visste att det skulle få någon form av effekt. Om det var något mina föräldrar blev störda över var det att utomstående kunde se familjen som konstig.

Och det gick snabbare än jag trodde. Efter bara någon dag fick jag reda på att från och med nu skulle jag få vara uppe på lördagskvällar och titta på TV. Det gällde även min bror, som var ett och ett halvt år yngre än mig.

Så lördagen den 2 oktober 1965 tittade jag och min bror på TV hela kvällen. Det var spännande.

Jag tror att jag glömde att tacka Moni då, med det gjorde jag å andra sidan långt senare, retroaktivt, för något år sedan...   Hon mindes förstås inte händelsen, men för mig är det ett ovanligt betydelsefullt minne.