Frukta intet ont

Det var på kvällen, lördagen den 4 oktober 1969. Som vanligt på lördagar brukade jag titta oå TV. Jag var 14 år.

Klockan 22.25 började en film som på svenska hette "Frukta intet ont". Det var en övernaturlig thriller av ett slag som vad jag vet inte hade tagit del av förut.

Den var otäck. Det var jag inte den ende i min ålder som tyckte. Många tonåringar som såg den samma dag har efteråt kunnat berätta om hur nästan vettskrämda de blev.

En man som står under någon sorts kombinerad hypnotisk och ockult påverkan köper en spegel åt sin fru. Det visar sig att det inte är vilken spegel som helst.

I spegeln bor en demon som först visar sig för mannen ifråga (i hans backspegel!) och får honom att köra ihjäl sig. Sedan börjar den uppenbara sig på natten för hans fru - i just den köpta spegeln - och hon tror att det är hennes döde man. Mannen som framträder i spegeln är klädd i svart och ger ett vederbörligt skrämmande intryck.

Änkan börjar i sin förvirring planera att ge sig in i spegeln - för att gifta sig med det väsen som hon tror är hennes döde man.

Efter en serie kusliga episoder krossas spegeln till sist (av filmens hjälte!) och dess magi upphör då att verka.

Filmen hade även många andra fängslande bottnar, som jag inte ska ta upp här. Men de var sammantaget sådana att de förstärkte filmens skrämmande intryck. En upplevelse som  jag idag minns som om den var igår. .

Den sändes mellan 22.25 och 24.00. Den slutade alltså precis vid midnatt. Då gick jag in i mitt rum. Vid sängens ena ände stod en stor spegel. Jag minns än idag hur jag medvetet såg till att jag inte ens en enda sekund skulle få titta in i spegeln...

Filmen fanns under en period i sin helhet på You Tube, men upphovsrättsnissarna verkar nu ha stoppat den. Men trailern kan ses här.

Mot okänt land i oktober 1967

Det var i oktober 1967. Jag var tolv år. Jag mådde dåligt. Jag hade ångestanfall. Mitt liv höll på att förändras. Det var som att ha börjat på en resa. Jag hade känslan av att jag flydde från något, men jag visste inte riktigt från vad. Och till något, men varthän visste jag ännu mindre.

Mitt i all detta kom denna sång. Den gick upp på Kvällstoppens elfte plats idag för femtio år sedan. Den skulle sedan hamna mycket högre, och stanna kvar länge.

Den handlade också om någon som flyr från något. Här får lyssnaren i alla fall reda på från vad. Dess berättarjag reser också till något,  men vart får ingen reda på.  Och han vet det inte själv. Men han drömmer.

"Ingen var varför jag reser eller var min färd går fram, under flykten från ett minne och en ring". 

Det gick på flera sätt rakt in i mig.

Efter ett tag skaffade jag grammofonskivan. Och spelade den ofta, och tänkte intensivt på orden.

Dessa grep alltså tag i mig. Djupt.

Those were indeed the days...

"Those were the daya" med Mary Hopkin gjorde en blygsam entré på Kvällstoppen den 24 september 1968 - på tjugonde plats. Sedan började den så sakta klättra uppåt, och den 22 oktober hade den nått första plats.

På sätt och vis blir det en dubbel nostalgi i den. Mary Hopkin sjunger nostalgiskt om en svunnen tid med mer glädje, och denna kan i sin tur kanske en del av oss nästan femtio år senare  placera  in just då - i slutet av 60-talet.  Eller i början av 70-talet.

I det här liveframträdandet av Mary Hopkin saknas dock en vers. Jag valde ändå att lägga ut det först, bland annat för att jag inte har sett det förut, Och för att jag tycker att hon här (dessutom i färg) framför den på ett mer uttrycksfullt sätt än dei den svartvita version jag sett med alla verserna.....

Den svartvita versionen med alla verserna jag nämnde (och som jag lagt ut tidigare på denna blogg) kan man höra och se här.

Sången griper tag i mig. Det gjorde den redan hösten 1968, men nu har känslorna inför den fått en annan typ av djup. Kan man kanske säga. På nåt sätt...

VPK, KFML och valet 1970

Minnen och personliga reflektioner

Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.

Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .

Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut -  "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades  till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.

Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam".  Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.

Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.

På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan  romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...

Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin.  Det var en skola som  definitivt verkade  mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.

I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin  i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma  gång -  på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".

VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.

Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.

På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....

Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...

 S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.

Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.

För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna.  Men det är en helt annan historia.

Den 15 september 1968

Några personliga minnen från en valdag

Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller  nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.

Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.

Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val -  varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett  kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.

1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.

Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.

Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.

Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.

Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.

Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.

En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.

Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.

Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.

Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.

Så jag somnande ovanligt gott den natten.

Tisdagen den 29 augusti 1967

Idag för femtio år sedan. Första arbetsdagen i sjätte klass. I går hade vi samlats för upprop, nu ska det bli riktiga lektioner.

Eller förresten, nej. Hela första veckan ska nästan helt ägnas åt högertrafiken, och den omläggning som ska ske. Det ska alltså bli högertrafik den 3 september och att lära oss vad det innebär ses som viktigare än de vanliga skolämnena.

Man känner sig lite förflyttad tillbaks till den trafikskola man hade gått i som sjuåring, då man hade fått lära sig vad vägmärken betyder.

Vi har fått en ny lärare. Helge Lundstedt som har haft oss som klassföreståndare från trean till och med femman har slutat. Han hade varit populär, i alla fall gillade jag honom och jag var nog inte ensam.

Den som vi får istället är en kvinna som heter Jane. (Vi uttalar det Jen). Det är inget större fel på henne, men någon som kan jämföras med Helge Lundstedt - kommer hon aldrig att bli. Vid en efterkontroll på henne på Google visar det sig förresten att hon senare blev aktiv moderat. Hon kommer att ha oss bara ett år, i sjuan får vi en ny klassföreståndare.

En klasskamrat frågar mig om jag inte hört att Beatles propagerar för LSD. Frågan irriterar mig, jag säger att visst har jag hört det, men att det bara är spekulationer. Det finns inga bevis.

Jag kommer hem och på kvällen lyssnar jag som vanligt på Kvällstoppen. Scott McKenzies San Francisco tar denna vecka över förstaplatsen från Beatles All You Need Is Love. Och Monkees, som väl fortfarande är ett av mina främsta favoritband, är representerad med två låtar på listan. Dels Pleasant Valley Sunday, nykomling på tjugonde plats. Och den "gamla" Alternate Title (som fick sitt namn för att skivbolaget inte ville acceptera Monkees första namnförslag) ligger på åttonde.

Sedan går jag och lägger mig, och vet att nästa dag också kommer att vara fylld av prat om högertrafik.

En dag för exakt femtio år sedan. Alltså.

Femtio år gammal dagbok

Idag - den 10 juli - för femtio år sedan (1967)  började jag skriva dagbok. Då var jag i Gräddö på sommarlov. Jag var tolv år. Jag hade försökt göra det tidigare också men då hade jag lagt av efter en kort tid varje gång,

Men efter den 10 juli 1967 förde jag i stort sett permanent dagbok (med olika uppehåll, förvisso) fram till våren 1971. Det mesta av dessa har tyvärr försvunnit, men jag har kvar de från 1967,  från våren 1968, första halvåret 1969 och juli 70-mars 71.

Nedan är den allra första dagens dagboksanteckningar.

/"Identitets-register" låter konstigt (och är missvisande). Det gick  så vitt jag minns ut på att ta genomskinliga papper (därav smörpappret!) och på dem rita olika typer av munnar, ögon, näsor etc. Genom att lägga dem över varandra kunde man få bilder på olika typer av ansikten./
------------------------------------------------------------------
10/7, måndag. Idag var vi i Norrtälje. Jag köpte såpbubblor och knallpulver till min pistol. Jag fick detta block. Åt en "88" i Norrtälje. Det var + 28 grader i skuggan. Jag badade mycket idag. Simmade runt båthuset 5 gånger. Jag har fått en gräslig handsvett. Jag har gjort ett identitets-register. Jag missade reprisen på Tio i Topp. Köpte smörpapper. Kostnad: 1 kr 5 öre.

Per Gahrton besegrades - och jag blev psykotisk...

Just nu kan jag inte låta bli att ställa en på sätt och vis helt hisnande fråga. Den låter också helt absurd, men jag kan alltså inte låta bli.

Jag har tidigare skrivit om hur jag slutligen gick över till en öppen psykos omedelbart efter att Per Gahrton besegrades av Lars Leijonborg på FPU-kongressen i Falkenberg 1971.

Gahrtons nederlag kom söndagen den 13 juni 1971. Redan på måndagen den 14 juni samma år gick jag till akuten på Falkenbergs sjukhus och sa att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter. Då skrev de en remiss till psykkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två dagar senare togs jag in där.

Det var precis den stunden jag förvandlades från en någorlunda "vanlig" tonåring till en person vars främsta identitet under många år blev en som psykpatient.

Det har jag som sagt skrivit om. Men vad skulle ha hänt om Lejonborg inte hade vunnit? Hade jag inte blivit psykotisk då? Finns det här utrymme för vad man ska kalla för en personligt kontrafaktisk historieskrivning?

Nu var det här ju droppen som kom bägaren att rinna över.

Det var visserligen så att rent intellektuellt såg jag mig från mitten av maj 1971 snarare som nån sorts "trotskist" än som gahrtonitisk vänsterliberal. Men rent känslomässigt var jag på många sätt fortfarande gahrtonit. Och jag hade verkligen hoppats på en gahrtonitisk seger vid kongressen.

När jag uteslöts från Kungsholmens FNL-grupp ett år senare, våren 1972, fanns det en fyndig formulering i ett av de två uttalanden som min lokalgrupp gjorde för att motivera min uteslutning. De skrev att jag våren 1971 hade börjar "klä min liberalism i vänsterfraser". I grunden var jag liberal, "trotskismen" var bara en förklädnad. Eller så tycktes de mena.

Det var ju inte sant. Men på något plan var det ändå träffande.

Jag hade nog länge sett fram emot ett oberoende FPU som kunde kombinera en "liberal" inställning till frihetsfrågor med en klar vänsterståndpunkt i jämlikhetsfrågor. Det var min egen magtraktskänsla för vad jag ville ha, och när Gahrton dök upp som politisk pol i och med att han blev FPU-ordförande 1969 hade det känts som ett uppfyllande av nån sorts dröm.

Sedan tyckte jag att han hade naiva illusioner om Folkpartiet. Och efter att jag gått med i FPU i augusti 1970 röstade jag ändå på VPK, i skolvalet samma år.

Men ett FPU som slitits löst från Folkpartiet och som kunde förverkliga nån sorts "anti-kapitalistisk liberalism", eller vad man nu skulle kalla det, var en sorts hägrande önskedröm.

Så när allt annat gick fel, terapin med Gösta Harding tog slut och min grundskoleklass upplöstes, (för att bara ta två helt uppenbara exempel på negativa saker som hände mig då) var tanken på ett brett och från Folkpartiet fristående FPU, som kunde stå för en sorts icke-auktoritär vänsterpolitik, en sorts innerligt sympatisk tanke. För mig denna vår.

Gahrtoniterna var i allmänhet sympatiska och empatiska. Och verkade resonera intelligent. Högerfalangen i FPU bestod av karriärister, som på ett typiskt sätt kombinerade cynism med naivitet.

Det var när jag insåg att även detta hopp var krossat - som jag alltså nästan med en gång tog det avgörande steget ned i ett psykiskt stup, bort från verkligheten.

Det är i alla fall så jag måste se på det när jag skriver detta – exakt 46 år senare.

Frågan om jag skulle kunnat undvika att bli psykotisk om den vacklande FPU:are som i sista sekunden övertalades att lägga ner sin röst istället för att rösta på Gahrton* istället hade avvisat leijonborgarnas påtryckningar, ser jag som en öppen fråga. Jag kan faktiskt inte helt utesluta att det skulle kunnat ha blivit så.

Visserligen fanns det givetvis underliggande orsaker som inte hade ett dugg med Gahrton och Leijonborg att göra, men det akuta genombrottet kanske skulle kunnat ha undvikits om omröstningen den 13 juni 1971 hade gått annorlunda...

I vilket fall som helst har jag sedan dess alltid mått illa när jag sett och hört Lars Leijonborg i radio, TV och andra medier.
---------------------------------------------------------------------
*Gahrton var sittande ordförande, det fanns 100 röstberättigade delegater. Leijonborg hade säkrat 50 röster, om Gahrton också hade fått 50 hade han, som sittande ordförande, suttit kvar. Men i sista sekunden lyckades leijionborgarna övertala en lättpåverkad gahrtonit att lägga ner sin röst för att inte "bli ansvarig för att FPU splittrades"! Tala om Murphys lag!

Roger Moore, Simon Templar och Loch Ness-odjuret

Roger Moore är död.

Somliga tänker James Bond när de hör hans namn, men jag tänker Helgonet/Simon Templar. Det var något av de första jag tittade på TV på som barn, efter att jag äntligen fick vara uppe senare på lördagarna,

Jag köpte några samlings-DVD med Helgonet för några år sedan. Man kan förstås reagera på den inte speciellt roliga politiska agenda som ligger under en hel del av avsnitten, men jag tycker än idag att de har nån sorts charm.

Men det finns bara ett avsnitt som jag har mints handlingen ända sedan barndomen.

Det handlade om att Helgonet besökte Loch Ness. Där började det hända kusliga saker och folk hade blivit attackerade av vad man trodde var Loch Ness-odjuret. Och någon hade dödats. Det visade sig mot slutet att den som låg bakom var hustrun i den familj som Helgonet bodde hos. Och hennes syfte var egentligen att döda sin man, som struntade i henne och ägnade all tid åt att skriva på en biografi över en död hertig.

Hon hade med hjälp av attiraljer, falska fotavtryck och annat fått det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret som gjorde saker.

När hon avslöjades flydde hon ut över Loch Ness-sjön med en liten båt. Man får se hur det plötsligt bubblar i vattnet och båten kränger och hon faller i.

I slutscenen konstateras att hon var död, och någon säger att kroppen var helt söndertrasad. Och att kroppen måste ha dragits in i färjans propeller.

Då ser Simon Templar mycket allvarlig ut och säger: "Det är bara det att pga dimman igår gick det inte någon färja. Den var inställd." Sedan slutar avsnittet.

Det intryck man ska få var förstås att hon mördade och försökte få det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret -men i slutändan angrips hon av det riktiga odjuret.

Och intryck tog jag. Så mycket att när jag såg om avsittet för några år sedan insåg jag att jag tydligen memorerat nästan allt. Jag kände igen nästan varje detalj. Medan jag inte mindes en enda detalj av något annat Helgonet-avsnitt jag såg.

PS. Upptäcker att avsnittet finns på YouTube, men bättre versioner har jag sett. Inte nog med att ljudet är uselt, TV-bilden har blivit en liten ruta, omgiven av en outgrundlig blå bakgrund.

Savalen

Om några timmar, på morgonen den 18 maj, är det 47 år sedan vår grundskoleklass klev på en buss utanför Rålambshovsskolan i Stockholm och åkte till Savalen i Norge.

Det är förmodligen den roligaste bussresa jag varit med om i hela mitt liv.
-------------------------------
TILLÄGG
Jag har alltid utgått från att det var den 18 maj vi åkte. Men nu kollar jag och upptäcker att den 18 maj 1970 var annandag pingst, som då var en helgdag. Det verkar osannolikt att en skolresa verkligen kunde ha startat på en helgdag. Så troligen åkte vi den 19 maj....