På ett forum stötte jag på frågan om de som deltog haft knallpulverpistol när de var barn.
Ja, det hade jag men det var nåt jag inte gillade med dem. Och, nej, det berodde inte på att jag var pacifist, för det var jag inte.
Redan som nioåring hoppades jag att FNL (eller Viet Cong, som det först hette i väst) skulle driva ut USA ur Vietnam. Och tidigare än så hoppades jag att den högerextrema terrorgruppen OAS skulle besegras både i Frankrike och Algeriet.
Och det krävde ju vapen... Och att leka krig var därför inte något helt och hållet omoraliskt. Tyckte jag nog..
Nej, det var det där med "pang, du är död". Det var helt hopplöst. Om jag "sköt" någon med knallpulverpistol och sa just dessa ord kunde den andra klara sig hur lätt som helst genom att säga "det är jag inte alls, du missade". Vad svarar man på nåt sånt? "Nej, jag missade inte alls"? Det kunde ju leda till oändliga dispyter.
Hur löser man nåt sånt på allvar.? Jo, genom att "kriga" med vattenpistoler istället. Det var definitivt mitt favoritleksaksvapen.
För då kunde inga såna dispyter uppstå. Antingen blev man blöt eller inte. Om man blev blöt kunde man definieras som "död" (eller åtminstone sårad) och då hjälpte det inte alls att protestera.
Och om man inte blev blöt hade den andra missat. Vad hen än själv trodde.
Så det så.
Thursday, August 29, 2019
Thursday, August 22, 2019
Svenska MAD
/Från min huvudblogg 30 september 2018//
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik. Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.
Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Sunday, July 21, 2019
Om en resa till månen - och en resa till Hamburg
Månlandningen den 20 juli 1969 är för mig rent personligt förknippad med djup olust. Av åtminstone två skäl.
Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.
Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg. Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.
Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.
På morgonen den 21 juli väcktes jag av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.
Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...
Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.
Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.
Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.
En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande.
Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....
Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.
Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.
En sak till.
USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här
Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga
Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.
Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg. Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.
Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.
På morgonen den 21 juli väcktes jag av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.
Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...
Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.
Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.
Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.
En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande.
Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....
Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.
Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.
En sak till.
USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här
Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga
Friday, February 15, 2019
Att slippa Gräddö - och lyssna på "Midnight Hour"
Ikväll för femtio år sedan - 15 februari 1969 - lyssnade jag på pop-programmet "Midnight Hour" mellan elva och tolv på kvällen. Jag hade kommit hem från familjens lantställe i Gräddö, där vi varit under sportlovet, och var äntligen i stan igen. Jag var nyss fyllda 14.
I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour.
Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.
För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,
Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.
Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.
Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.
Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen. Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar. De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.
Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.
Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...
I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour.
Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.
För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,
Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.
Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.
Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.
Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen. Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar. De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.
Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.
Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...
Saturday, December 1, 2018
Att lyssna på "Hello, Goodbye" - på Psyke 2
Den första gången jag hörde Beatleslåten "Hello, Goodbye" på radio var på fredagen den första december 1967, idag för 51 år sedan. Då var jag inlagd på Psyke 2 på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (numera nedlagt). Jag hade legat på en medicinavdelning på samma sjukhus i oktober, men då de inte hittade något medicinskt fel lades jag in på psyket i slutet av november.
Det fanns också Psyke 1, där fanns flickor från 12 och uppåt och barn av båda könen under 12.
På Psyke 2 fanns bara killar över 12. En ganska tuff stämning, med andra ord. Jag blev (bland annat) slagen av en alldeles ovanligt "tuff" kille flera gånger.
Jag tyckte det var tråkigt att jag var 12 och alltså låg över åldersstrecket . Om jag hade varit ett år yngre hade jag fått hamna bland flickor och barn istället. Det skulle jag ha föredragit. Det skulle varit lugnare.
Det som jag gillade bäst var rummet. Jag hade ett eget rum och alldeles ovanför huvudkudden satt en jättelik Beatlesbild på väggen.
Jag tyckte det var häftigt att sova under en Beatlesbild.
Dessutom kunde jag ha lampan tänd eftersom jag hade eget rum. Det fick jag inte ha hemma - förrän jag fick eget rum den 27 maj 1968..
Det var bra att kunna ha lampan tänd, eftersom jag var mörkrädd....
18. 30 denna fredag sändes Grammofonhörnan av Kersti Adams-Ray. Jag hade en radio på rummet. Jag lyssnade på programmet och hörde till min förtjusning att Beatles nya singel hade kommit - och spelades i programmet.
Den blev etta på Tio i Topp redan dagen efter.
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus ca 1900. Fast då hette den Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.
Det fanns också Psyke 1, där fanns flickor från 12 och uppåt och barn av båda könen under 12.
På Psyke 2 fanns bara killar över 12. En ganska tuff stämning, med andra ord. Jag blev (bland annat) slagen av en alldeles ovanligt "tuff" kille flera gånger.
Jag tyckte det var tråkigt att jag var 12 och alltså låg över åldersstrecket . Om jag hade varit ett år yngre hade jag fått hamna bland flickor och barn istället. Det skulle jag ha föredragit. Det skulle varit lugnare.
Det som jag gillade bäst var rummet. Jag hade ett eget rum och alldeles ovanför huvudkudden satt en jättelik Beatlesbild på väggen.
Jag tyckte det var häftigt att sova under en Beatlesbild.
Dessutom kunde jag ha lampan tänd eftersom jag hade eget rum. Det fick jag inte ha hemma - förrän jag fick eget rum den 27 maj 1968..
Det var bra att kunna ha lampan tänd, eftersom jag var mörkrädd....
18. 30 denna fredag sändes Grammofonhörnan av Kersti Adams-Ray. Jag hade en radio på rummet. Jag lyssnade på programmet och hörde till min förtjusning att Beatles nya singel hade kommit - och spelades i programmet.
Den blev etta på Tio i Topp redan dagen efter.
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus ca 1900. Fast då hette den Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.
Monday, November 5, 2018
Fin version av Beatrice Aurore
Det finns några få sånger som gått mer djupt in i mig än allt annat. Som kan få mig att plötsligt gråta hejdlöst. Det är först de senaste 25 åren som jag har börjat förstå vad det handlar om..
Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.
På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.
Den kan höras här.
Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.
På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.
Den kan höras här.
Sunday, September 2, 2018
Anita Lindman spred glädje till många barn
Anita Lindman är död. Hon är nog mest känd för barnprogrammen med Televinken.
Hon spelade mot en marionettdocka, som föreställde ett barn i kanske sexårsåldern, och som alltså kallades Televinken.
Televinkens röst tillhörde Ola Lundberg, men det hade jag inte en aning om då.
Jag gillade programmen. Jag vet inte riktigt har gammal jag var när jag lyssnade på det, men jag var mot slutet kanske äldre än dess målgrupp. För jag minns att jag betraktades som barnslig, när jag berättade i skolan att jag gillade det.
Däremot hade jag definitivt slutat att se på dem när jag var i trettonårsåldern. Därför minns jag inte det program man kan se på här.
Det sändes den 5 november 1968, och finns på SVTs Öppet Arkiv.
Det var ett mer avancerat program än de jag såg. Dessa utspelades i en TV-studio, där Anita satt vid ett bord och Televinken stod på det. Och de pratade med varandra, rakt av. Om jag minst rätt.
Det ovan länkande programmet utspelar sig i en lägenhet, och har en mer komplex handling. Något sådant säg jag nog aldrig.
Ja, programmen var definitivt populära hos många barn. Åren om de flesta som sagt kanske slutade att titta på det i en tidigare ålder än vad jag gjorde. Om jag får döma av mina klasskamraters reaktion när jag oförsiktigt nog berättade att jag fortfarande gillade det...
Tack, Anita, du spred glädje. Må du vila i frid.
Anita Lindman, Ola Lundberg och Televinken
Hon spelade mot en marionettdocka, som föreställde ett barn i kanske sexårsåldern, och som alltså kallades Televinken.
Televinkens röst tillhörde Ola Lundberg, men det hade jag inte en aning om då.
Jag gillade programmen. Jag vet inte riktigt har gammal jag var när jag lyssnade på det, men jag var mot slutet kanske äldre än dess målgrupp. För jag minns att jag betraktades som barnslig, när jag berättade i skolan att jag gillade det.
Däremot hade jag definitivt slutat att se på dem när jag var i trettonårsåldern. Därför minns jag inte det program man kan se på här.
Det sändes den 5 november 1968, och finns på SVTs Öppet Arkiv.
Det var ett mer avancerat program än de jag såg. Dessa utspelades i en TV-studio, där Anita satt vid ett bord och Televinken stod på det. Och de pratade med varandra, rakt av. Om jag minst rätt.
Det ovan länkande programmet utspelar sig i en lägenhet, och har en mer komplex handling. Något sådant säg jag nog aldrig.
Ja, programmen var definitivt populära hos många barn. Åren om de flesta som sagt kanske slutade att titta på det i en tidigare ålder än vad jag gjorde. Om jag får döma av mina klasskamraters reaktion när jag oförsiktigt nog berättade att jag fortfarande gillade det...
Tack, Anita, du spred glädje. Må du vila i frid.
Anita Lindman, Ola Lundberg och Televinken
Sunday, August 26, 2018
Att börja högstadiet för femtio år sedan
Idag för exakt 50 år sedan, måndagen den 26 augusti 1968, började jag högstadiet. Det kändes som en viktig händelse.
Att börja högstadiet var på sätt och vis ett steg mot att bli vuxen. Det var då man inte längre hade klassföreståndaren som lärare i många olika ämnen, utan man fick mera kunniga speciallärare i flera ämnen än förut. Det var också då men kunde bli aktiv i elevrådet, och alltså tilläts någon form av åtminstone skendemokratisk verksamhet.
Om jag minns rätt var det också då man fick förvara sina saker i ett fack i korridoren istället för att ha den i en "egen" pulpetlåda.
Jag hade väntat otåligt på att skolan skulle börja. Somrarna i Gräddö var alltid outhärdliga. Och denna sommar var värre än den förra. Förra sommaren hade jag just upptäckt popmusik och väntade med spänning på varje nytt Tio i Topp och Kvällstoppen. Denna sommar hade Tio i Topp stagnerat, nästan allt som låg där liknade mest av allt Svensktoppen. Och det påverkade också försäljningslistan Kvällstoppen.
Lördagen den 24 åkte vi till stan. Väl hemkommen köpte jag Ny Dag för att se vad de skrev om invasionen i Tjeckoslovakien. Ny Dag kunde man inte få tag på i Gräddö, bara det var en nackdel....
Så till sist - måndagen den 26. Det var ju upprop, inga lektioner. Men uppropet var ganska så viktigt. För vi skulle få en ny klassföreståndare. Från trean till femman hade vi haft Helge Lundstedt, som väl var den bästa klassföreståndare vi någonsin hade haft.
I sexan hade vi haft en kvinna vid namn Jane*, som väl var... så där.
Men vi visste att nu skulle vi få en ny.
Det var en pirrig väntan. lärarna stod i en rad på ett podium. En av dem visade sig heta Vega - och såg mest trevlig ut av dem. Så jag hoppades att vi skulle få henne.
Och för en gångs skull tog Murphys lag semester. Vi fick henne.
Förutom att vi började högstadiet höll jag dessutom att glida in i puberteten. Det skapade en ny typ av energi, och nya typer av känslomässiga upplevelser som man förut knappast ens kunnat föreställa sig.
Även det bidrog till att känslan inför skolstarten höstterminen 1968 var något alldeles speciellt.
-------------------------------------------
* När det gäller nu levande personer skriver jag normalt inte ut hela namnet på dem - i den här typen av offentliga minnesanteckningar. Detta pga PUL-lagen och dess efterföljare. När det gäller de som avlidit gäller inte den lagstiftningen, och då händer det ofta att jag skriver ut hela namnet.
Att börja högstadiet var på sätt och vis ett steg mot att bli vuxen. Det var då man inte längre hade klassföreståndaren som lärare i många olika ämnen, utan man fick mera kunniga speciallärare i flera ämnen än förut. Det var också då men kunde bli aktiv i elevrådet, och alltså tilläts någon form av åtminstone skendemokratisk verksamhet.
Om jag minns rätt var det också då man fick förvara sina saker i ett fack i korridoren istället för att ha den i en "egen" pulpetlåda.
Jag hade väntat otåligt på att skolan skulle börja. Somrarna i Gräddö var alltid outhärdliga. Och denna sommar var värre än den förra. Förra sommaren hade jag just upptäckt popmusik och väntade med spänning på varje nytt Tio i Topp och Kvällstoppen. Denna sommar hade Tio i Topp stagnerat, nästan allt som låg där liknade mest av allt Svensktoppen. Och det påverkade också försäljningslistan Kvällstoppen.
Lördagen den 24 åkte vi till stan. Väl hemkommen köpte jag Ny Dag för att se vad de skrev om invasionen i Tjeckoslovakien. Ny Dag kunde man inte få tag på i Gräddö, bara det var en nackdel....
Så till sist - måndagen den 26. Det var ju upprop, inga lektioner. Men uppropet var ganska så viktigt. För vi skulle få en ny klassföreståndare. Från trean till femman hade vi haft Helge Lundstedt, som väl var den bästa klassföreståndare vi någonsin hade haft.
I sexan hade vi haft en kvinna vid namn Jane*, som väl var... så där.
Men vi visste att nu skulle vi få en ny.
Det var en pirrig väntan. lärarna stod i en rad på ett podium. En av dem visade sig heta Vega - och såg mest trevlig ut av dem. Så jag hoppades att vi skulle få henne.
Och för en gångs skull tog Murphys lag semester. Vi fick henne.
Förutom att vi började högstadiet höll jag dessutom att glida in i puberteten. Det skapade en ny typ av energi, och nya typer av känslomässiga upplevelser som man förut knappast ens kunnat föreställa sig.
Även det bidrog till att känslan inför skolstarten höstterminen 1968 var något alldeles speciellt.
-------------------------------------------
* När det gäller nu levande personer skriver jag normalt inte ut hela namnet på dem - i den här typen av offentliga minnesanteckningar. Detta pga PUL-lagen och dess efterföljare. När det gäller de som avlidit gäller inte den lagstiftningen, och då händer det ofta att jag skriver ut hela namnet.
Monday, July 23, 2018
Att lägga ut stenar istället för att gråta...
Jag har aldrig gillat att man ska klippa gräsmattor. Och i synnerhet inte sedan sommaren 1961, då jag var sex år.*
På tomten på lantstället i Gräddö fanns det gräs. Det var högt gräs, och jag älskade det. Man kunde krypa i det, men kunde gömma sig i det.
Så en dag kom chocken. Gräset skulle klippas. Jag var chockad, jag var ledsen.
Jag kunde inget göra. Gräset klipptes - av en slåttermaskin, och jag grät hela dan, och halva natten. Det är något jag aldrig kunnat glömma.
Nåväl, åren gick och gräset växte upp igen. Sommaren 1967 kunde man göra gångar i det, där man kunde krypa. Jag lyckades till och med få med mig några andra barn i att göra gångar, och leka att vi var FNL-soldater. Som gömda i gångarna sköt ner USA-soldater... (!!!)
Men nästa sommar var det dags igen. Nu skulle gräset klippas igen. Det var sommaren 1968, och jag var 13 år.
Jag hade väl tagit till mig lite av samma sensmoral som finns i en Ted Gärdestad-sång som kom fyra år senare: "Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl".
Nåja, någon "karl" var jag minst av allt, men jag var som sagt 13 och kände mig som som jag höll på att bli vuxen. Och kom fram till, att , nej, gråta var ingen lösning.
Det innebar inte att jag accepterade det. Jag var fast besluten att sabotera det hela.
Jag hade någonstans fått reda på att en slåttermaskin kunde skadas av att det låg stenar i gräset. Så innan den skulle komma letade jag reda på stenar lite här och var och lade ut i det i det höga gräset.
Syftena var väl två. Dels ville jag skydda gräset, dels ville jag nog ge igen för tårarna jag hade tvingats fälla åtta år tidigare.
Så när slåttermaskinen kom stod jag och tittade på. Min plan både lyckades och inte lyckades. Gräset blev fällt - men jag fick reda på att slåttermaskinens blad faktiskt hade blivit skadade av stenarna.
En av mina föräldrar frågade mig misstänksamt om det var jag som hade lagt ut stenar i gräset. Men nu var jag ju 13, och jag kunde ljuga utan svårighet. Så jag sa med ett mycket lugnt tonfall "nej, varför skulle jag gjort det?".
Jag sov gott den natten. Jag hoppades att det skulle bli dyrt att betala för den nödvändiga reparationen av slåttermaskinen. Lite borde väl de som 1961 fått mig att gråta en hel dag och en halv natt få betala....
---------------------------------------------------
*Vid närmare eftertanke skulle det också ha kunnat vara sommaren 1960, då jag var fem.
På tomten på lantstället i Gräddö fanns det gräs. Det var högt gräs, och jag älskade det. Man kunde krypa i det, men kunde gömma sig i det.
Så en dag kom chocken. Gräset skulle klippas. Jag var chockad, jag var ledsen.
Jag kunde inget göra. Gräset klipptes - av en slåttermaskin, och jag grät hela dan, och halva natten. Det är något jag aldrig kunnat glömma.
Nåväl, åren gick och gräset växte upp igen. Sommaren 1967 kunde man göra gångar i det, där man kunde krypa. Jag lyckades till och med få med mig några andra barn i att göra gångar, och leka att vi var FNL-soldater. Som gömda i gångarna sköt ner USA-soldater... (!!!)
Men nästa sommar var det dags igen. Nu skulle gräset klippas igen. Det var sommaren 1968, och jag var 13 år.
Jag hade väl tagit till mig lite av samma sensmoral som finns i en Ted Gärdestad-sång som kom fyra år senare: "Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl".
Nåja, någon "karl" var jag minst av allt, men jag var som sagt 13 och kände mig som som jag höll på att bli vuxen. Och kom fram till, att , nej, gråta var ingen lösning.
Det innebar inte att jag accepterade det. Jag var fast besluten att sabotera det hela.
Jag hade någonstans fått reda på att en slåttermaskin kunde skadas av att det låg stenar i gräset. Så innan den skulle komma letade jag reda på stenar lite här och var och lade ut i det i det höga gräset.
Syftena var väl två. Dels ville jag skydda gräset, dels ville jag nog ge igen för tårarna jag hade tvingats fälla åtta år tidigare.
Så när slåttermaskinen kom stod jag och tittade på. Min plan både lyckades och inte lyckades. Gräset blev fällt - men jag fick reda på att slåttermaskinens blad faktiskt hade blivit skadade av stenarna.
En av mina föräldrar frågade mig misstänksamt om det var jag som hade lagt ut stenar i gräset. Men nu var jag ju 13, och jag kunde ljuga utan svårighet. Så jag sa med ett mycket lugnt tonfall "nej, varför skulle jag gjort det?".
Jag sov gott den natten. Jag hoppades att det skulle bli dyrt att betala för den nödvändiga reparationen av slåttermaskinen. Lite borde väl de som 1961 fått mig att gråta en hel dag och en halv natt få betala....
---------------------------------------------------
*Vid närmare eftertanke skulle det också ha kunnat vara sommaren 1960, då jag var fem.
Thursday, April 5, 2018
En minnesförlust - och ett hus
Jag hade en mycket konstig dröm inatt.
Jag drömde att jag plötsligt befann mig ute på stan med endast kalsonger på mig. Jag hade en nästan total minnesförlust.
Det enda jag mindes var att jag hade varit på någon sorts medicinsk undersökning tidigare samma dag.
Jag irrade runt tills jag fann två poliser. Jag berättade för dem om min situation.
De frågade om jag ändå inte kunde minnas var jag bodde. Jag måste befunnit mig vid Hornstull för jag kunde peka på det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken på andra sidan Västerbron.
De sa att det är ett stort hus och det kan vara svårt att börja leta där. Jag sa att jag mindes att jag bodde på nummer 30. Då sa de att det gjorde ju saken enklare.
I själva verket bodde jag i stort sett på Fyrverkarbacken endast mellan åtta och 16 års ålder, mellan 1963-71.
Sedan blev jag psykotisk och bodde inte där mer, med undantag kanske ett och ett halvt år från och med sommaren 1974.
Men i drömmen var jag ändå vuxen, så vitt jag minns. Men jag var säker på att det var just där jag bodde.
Jag ska snart på en ögonoperation som fyller mig med en skräck som är större än något annat jag upplevt i vuxen ålder.
Jag undrar på största allvar om drömmen är en beskrivning av det tillstånd som jag föreställer mig att jag kan hamna i efter den.
Jag drömde att jag plötsligt befann mig ute på stan med endast kalsonger på mig. Jag hade en nästan total minnesförlust.
Det enda jag mindes var att jag hade varit på någon sorts medicinsk undersökning tidigare samma dag.
Jag irrade runt tills jag fann två poliser. Jag berättade för dem om min situation.
De frågade om jag ändå inte kunde minnas var jag bodde. Jag måste befunnit mig vid Hornstull för jag kunde peka på det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken på andra sidan Västerbron.
De sa att det är ett stort hus och det kan vara svårt att börja leta där. Jag sa att jag mindes att jag bodde på nummer 30. Då sa de att det gjorde ju saken enklare.
I själva verket bodde jag i stort sett på Fyrverkarbacken endast mellan åtta och 16 års ålder, mellan 1963-71.
Sedan blev jag psykotisk och bodde inte där mer, med undantag kanske ett och ett halvt år från och med sommaren 1974.
Men i drömmen var jag ändå vuxen, så vitt jag minns. Men jag var säker på att det var just där jag bodde.
Jag ska snart på en ögonoperation som fyller mig med en skräck som är större än något annat jag upplevt i vuxen ålder.
Jag undrar på största allvar om drömmen är en beskrivning av det tillstånd som jag föreställer mig att jag kan hamna i efter den.
Subscribe to:
Posts (Atom)