Middle of the Roads genombrottslåt, och ett minne

Den 25 maj 1971 råkade jag höra denna sång.

Det var Middle of the Roads genombrottslåt och den video som länkas ovan har jag inte sett förut.. Och den hette förstås Chirpy Chirpy Cheep Cheep. 

Det var en tisdag, det var Kvälstoppen.  Jag tror inte jag hade hört den förut. Jag lyssnade då inte lika frekvent på Kvällstoppen som jag hade gjort låt oss säga ett år tidigare. 

Det underliga med denna sång år att den närmast brände sig in i mig. Den blev symboliskt laddad. Och avspeglade någon  form av avslutning och någon form av början. 

Det räckte med att höra den en gång för att jag skulle memorera både melodin och texten. 

Och jag minns till och med vilket rum jag stod i, och faktiskt även i vilken del av rummet jag stod. 

Eftersom det var just den här tiden som jag efter ett tag slutade att lyssna på popmusik hörde jag inte deras uppföljare förrän långt senare. 

Det har jag ju nu - och de var också värda att lyssna på. Men jag tror inte det var en tillfällighet att deras första låt också  blev deras största hit.

 

Middle of the Road 1972

Paranoid

Den 13 oktober 1970  (idag för femtio år sedan) gick Black Sabbaths LP Paranoid - där denna låt  var titellåt - in på tolfte plats på Kvällstoppen. Jag  var 15 år och lyssnade på  programmet den dagen - och förundrades över gruppens diaboliska namn - liksom över den ångestfyllda  låttexten. Varje gång sedan LP:n presenterades i Kvällstoppen var det just denna titellåt som spelades.

På sätt och vis kom den att efter ett tag omedvetet upplevas som en symbol för vad som snart skulle bli en livskris som kulminerade i ett totalt sammanbrott  i  juni 1971. 

Nej, Black Sabbath var inte satanister - det finns  inte en enda av deras låtar som hade ett sådant budskap.. Och det finns flera av deras låtar som snarare kunde ses som en varning för såväl Satan i synnerhet som ockultism  i allmänhet. Men själva grundkänslan i nästan allt de gjorde var mörk och pessimistisk. 

Och just texten till Paranoid var ju närmast ett ångestfullt skrik på hjälp. Låtens text handlade nu inte alls om vare sig satanism eller ockultism utan om förtvivlan och psykisk ohälsa. Och avslutas med den depressiva meningen "I tell you to enjoy life - I wish I could but its too late".

Jag har alltså inte direkt tänkt på det förut - men jag har nog omedvetet associerat den till den period som sedan skulle komma. Medan själva sammanbrottet i sig av helt andra anledningar helt medvetet  förknippats med Middle of the Roads låt  Chirpy Chirpy Cheep Cheep  - till synes  paradoxalt eftersom det var en närmast  glad låt,  med en förvisso lite gåtfull text. 

 Bilden nedan. Black Sabbath 1970.

Marijuana

Medan en rad popmusiker från och med 1966-67 lade in krypiska texter i sin musik, som med lite fantasi kunde ses som drogpropaganda var "The Fugs" helt öppna. 

Det allra mest tydliga exemplet på detta är  sången "Marijuana" från deras LP "It crawled into my hand, honest" från 1968. 

Sången låter som en hymn, som kanske ger intrycket av medeltida kyrkosång. 

Å andra sidan finns det ju också en lätt beslöjad referens till samma drog i LP:ns titel. "It crawled into my hand, honest" låter ju som ett dåligt försök att förklara bort att man har marijuana i handen när polisen tar en.

Att legalisera marijuana  var ett vanligt krav i sent 60-tal. Och det verkar på nytt få en sorts aktualitet. I alla fall sägs det att Demokraterna om de vinner valet planerar att legalisera drogen. Om det stämmer vet jag inte riktigt.

Själv  var jag för legalisering i tidig tonår. Efter att jag hade rökt hasch fyra månader  oktober-februari  1970-71 och sedan fick ett psykotiskt genombrott i juni 1971 blev jag panisk för allt som innehöll tetrahydrocannabinol (THC) . Och blev en oerhört  hård anhängare av förbud mot hasch och marijuana 

Men jag undrar om jag innerst inne trodde på det. För våren 1974 rökte jag under en period hasch igen, utan att jag fick några som helst tecken på psykos. 'Eller ens illamående.

Trots detta bibehölls min THC-fobi  även efter detta under många år. 

Det är först de senaste ca  25 åren som jag har börjat att ställa kritiska frågor om denna. Jag tror numera definitivt inte att cannabis  orsakade  det psykotiska genombrottet 1971. Inte ens indirekt...

Därför är jag nu närmast agnostisk inför frågan om legalisering. Nästa steg skulle ju vara att bli för en legalisering, men jag har nog ett inre motstånd mot att gå så långt...

Nåväl - Fugs  marijuana-hymn  kan ni höra här.

 

En bit hasch såg väl ut så här.

Hiur jag såg på Sovjetunionen som barn

Jag har tidigare skrivit om min syn på Sovjetunionen genom åren. Det inlägget har en kort inledning om hur jag såg på Sovjet som barn,  men fokus låg på de mer politiskt rationella funderingarna från tonåren och uppåt.

Dessutom upptäcker jag nu att jag hade glömt bort en del reflektioner jag hade  i barndomen. Om det gick att läsa en del av det jag skrev då utifrån någon sorts politiskt perspektiv gäller det inte samma sak om det jag kommer att skriva nu.

Det första jag minns om Sovjet är att de vuxna tyckte illa om det. Och var rädda för det. De var rädda för att Sovjet skulle invadera och ta över.

Min spontana reaktion inför det mesta som de vuxna (och framförallt mina föräldrar) tyckte illa om var att undra om det egentligen inte var något bra. Därför gladde jag mig när jag läste om Jurij Gagarins rymdfärd men var likgiltig inför John Glenns.

Men jag visste inget om Sovjet, och den bild jag hade av de vuxnas uppfattning var på ett sätt missvisande. Före 1964  tolkade jag den som att de ansåg att folken i Sovjetunionen  var krigiska och brann av iver att få erövra väst.

När jag 1962 fick reda på att det  i Sverige fanns ett "kommunistparti" som ville ha det som i Sovjet blev jag fascinerad. Sämre  kunde det knappast bli, tänkte jag, och började strax under ytan hoppas på att detta parti, eller Sovjet direkt, skulle ta över.

13 Vid samma tid - hösten 1962 - fick jag som sjuåring mitt första lånekort på skolbiblioteket. En av de böcker jag efter ett tag lånade hade en bild från Sovjet som föreställde en bonde på ett sädesfält. * Jag kunde läsa, men det jag trodde mig läsa där, kan inte ha varit den verkliga texten.

Jag tyckte att han beskrevs som "en krigisk  bonde".  Det var ju helt i sin ordning, i Sovjet var man ju krigiska och då måste ju bönderna där också vara det.. Det var långt senare som jag insåg att det inte kunde ha stått så. Det som stod var troligen "en kirgizisk bonde". Men jag hade ju aldrig hört ordet kirgizisk så jag läste 'det som "krigisk" utifrån vad jag alltså hört om ryssar.

Jag började snart läsa om historia. men det lärde mig inte mer om Sovjet, eftersom jag av någon anledning endast läste om forntida historia.

Men det var en dag sommaren 1964 som jag plötsligt insåg hur innehållet såg ut i de flesta vuxnas bild av Sovjet.

Men det var inte från en vuxen, utan från en flicka som kallades "kusin", men som i själva verket var en tremänning,. Hon hette Eva och var ca  tre år äldre än mig, och hade en syster som var ungefär i min ålder. Jag var alltså 9 och Eva torde ha varit 12 eller 13.

Sommaren 1964 var de någon vecka på vårt landställe.**

Jag sa en gång till Eva att ryssarna sägs vara krigiska - då sa hon att det var inget fel på ryssar, men de levde under en diktatur som förtryckte folket.

Jag minns just detta väldigt klart. Och plötsligt blev nutids-historia av någon anledning riktigt intressant.

När jag kom hem på hösten började jag köpa Ny Dag till och från med min snålt tilltagna veckopeng. Ny Dag var ju kommunistpartiets tidning. Jag ville veta hur de såg på saker.

Men jag från början var väldigt kritisk till allt. 

Jag minns att de på ett ställe skrev att Vietnamkriget var ett befrielsekrig mot USA-imperialismen och dess marionetter. Jag minns också att jag berättade detta för min bror och sa nåt om att där ser man hur de ljuger -  alla vet ju att det är Nordvietnam som angripit Sydvietnam. Om min bror ev. hade någon kommentar till detta minns jag inte...

Så kommer då dagen då allt ändrade sig. Jag har skrivit om den här .

Det var några dagar före jul, den 21 december 1964.  Jag hade köpt Ny Dag, som då fortfarande var en dagstidning. Och läste en artikel som de  hade hämtat från New York Herald Tribune - en USA-tidning.

Och där fick jag en beskrivning om Vietnam  som faktiskt var övertygande. Saigon-regeringen och USA behärskade bara städerna. För gerillan (som här faktiskt fortfarande kallades "Viet Cong") hade stöd av landsbygds-befolkningen.   Det gick inte att se det som en invasion.  Det var en bondegerilla som kämpade mot en militärdiktatur - som var stödd av USA

Jag blev underligt nog omedelbart övertygad. Inte endast för att det var från en USA-tidning, eller för att jag kanske  omedvetet hade en önskan att se Sovjet och dess allierade om något positivt. Utan för att det stämde så bra in på annat jag läst. Även de borgerliga tidningarnas beskrivningar blev mer sammanhängande och logiska om man integrerade dem med detta...

Men detta fick ju mig att tvingas modifiera det jag läst  hösten -64 om kalla kriget. Det var något som inte stämde. USA:s roll var något helt annat än det som sades.

Och i så fall kunde ju inte heller Sovjets roll vara så  entydigt ond. De sände ju vapen till Nordvietnam och FNL som gjorde att de kunde försvara sig mot USA...

Så började det. En chockartad insikt om att världen kanske inte alls såg ut som det jag hade hört berättas....

Under tio år väntade jag för övrigt  på att USA skulle drivas ut från Vietnam. Fram till den 30 april 1975. Men då var jag ju långt ifrån barn

PS. Rädd för att Sovjet skulle invadera var jag alltså aldrig.  Vare sig medvetet eller omedvetet. Det visas också av något jag läste när jag för något eller några år sedan fick tag i mina journaler från Ericastiftelsen  där jag gick i terapi för Gösta Harding 1968-71. Från slutet av 1968 finns en notering om att jag hade drömt om att en allians av Sovjetunionen och utomjordingar i flygande tefat (!) höll på att erövra världen. Det mest intressanta var inte att jag drömde det, utan det som stod efter detta i journalen. Nämligen att när jag vaknade och insåg att drömmen inte var sann blev jag djupt besviken.
-------------------------------
* Det var kanske en bok om Sovjet. eller om olika folk i världen, jag minns inte nu.
** På ett annat ställe i denna blogg skrev jag att deras besök troligen var sommaren 1963. Båda alternativen är möjliga, men som jag ser det nu passar 1964 klart bättre in i kronologin. 

Je t'aime... moi non plus

Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..

Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.

Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?

Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*

För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....

Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.

Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...

Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.

Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.

Låten ifråga kan höras här.
 -------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala  textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".

Knallpulver eller vatten - det är frågan

På ett forum stötte jag på frågan om de som deltog haft knallpulverpistol när de var barn.

Ja, det hade jag men det var nåt jag inte gillade med dem. Och, nej, det berodde inte på att jag var pacifist, för det var jag inte.

Redan som nioåring hoppades jag att FNL (eller Viet Cong, som det först hette i väst) skulle driva ut USA ur Vietnam. Och tidigare än så hoppades jag att den högerextrema terrorgruppen OAS skulle besegras både i Frankrike och Algeriet.

Och det krävde ju vapen... Och att leka krig var därför inte något helt och hållet omoraliskt. Tyckte jag nog..

Nej, det var det där med "pang, du är död". Det var helt hopplöst. Om jag "sköt" någon med knallpulverpistol och sa just dessa ord kunde den andra klara sig hur lätt som helst genom att säga "det är jag inte alls, du missade". Vad svarar man på nåt sånt? "Nej, jag missade inte alls"? Det kunde ju leda till oändliga dispyter.

Hur löser man nåt sånt på allvar.? Jo, genom att "kriga" med vattenpistoler istället. Det var definitivt mitt favoritleksaksvapen.

För då kunde inga såna dispyter uppstå. Antingen blev man blöt eller inte. Om man blev blöt kunde man definieras som "död" (eller åtminstone sårad) och då hjälpte det inte alls att protestera.

Och om man inte blev blöt hade den andra missat. Vad hen än själv trodde.

Så det så.

Svenska MAD

/Från min huvudblogg 30 september 2018//

För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.

Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik.  Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.

Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.

Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.

Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa  och Framtida missnöjen.

Framtida missnöjen inleds med denna ingress:

"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än  dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."

Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.

Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.

En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.

Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar.  Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:

"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten,  på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"

Lasse O´Månsson svarar:

"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".

Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD,  som ständigt slåss med varandra.

En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid  på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här 

I just nr 10-1968  fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.

Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,

 "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."

Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "

Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett.  Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".

Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"

Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden  på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats

Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor.  Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....

Serieruta från MAD 10-1968.

Om en resa till månen - och en resa till Hamburg

Månlandningen den 20 juli 1969 är för mig rent personligt förknippad med djup olust. Av åtminstone två skäl.  

Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.

Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg.   Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.

Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.

På morgonen den 21 juli väcktes jag  av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.

Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...

Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.

Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.

Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.

En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande. 

Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....

Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget  för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.

Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.

En sak till.

USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här


Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga 

Att slippa Gräddö - och lyssna på "Midnight Hour"

Ikväll för femtio år sedan - 15 februari 1969 - lyssnade jag på pop-programmet "Midnight Hour" mellan elva och tolv på kvällen. Jag hade kommit hem från familjens lantställe i Gräddö, där vi varit under sportlovet, och var äntligen i stan igen. Jag var nyss fyllda 14.

I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour. 

Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.

För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,

Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.

Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.

Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.

Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen.  Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar.  De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.

Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.

Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...

Att lyssna på "Hello, Goodbye" - på Psyke 2

Den första gången jag hörde Beatleslåten "Hello, Goodbye" på radio var på fredagen den första december 1967, idag för 51 år sedan. Då var jag inlagd på Psyke 2 på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (numera nedlagt). Jag hade legat på en medicinavdelning på samma sjukhus i oktober, men då de inte hittade något medicinskt fel lades jag in på psyket i slutet av november.

Det fanns också Psyke 1, där fanns flickor från 12 och uppåt och barn av båda könen under 12.

På Psyke 2 fanns bara killar över 12. En ganska tuff stämning, med andra ord. Jag blev (bland annat) slagen av en alldeles  ovanligt "tuff" kille flera gånger.

Jag tyckte det var tråkigt att jag var 12 och alltså låg över åldersstrecket . Om jag hade varit ett år yngre hade jag fått hamna bland flickor och barn istället. Det skulle jag ha föredragit. Det skulle varit lugnare.

Det som jag gillade bäst var rummet. Jag hade ett eget rum och alldeles ovanför huvudkudden satt en jättelik Beatlesbild på väggen.

Jag tyckte det var häftigt att sova under en Beatlesbild.

Dessutom kunde jag ha lampan tänd eftersom jag hade eget rum. Det fick jag inte ha hemma - förrän jag fick eget rum den 27 maj 1968..

Det  var bra att kunna ha lampan tänd, eftersom jag var mörkrädd....

18. 30 denna fredag sändes Grammofonhörnan av Kersti Adams-Ray. Jag hade en radio på rummet. Jag lyssnade på programmet och hörde till min förtjusning att Beatles nya singel hade kommit - och spelades i programmet.

Den blev etta på Tio i Topp redan dagen efter.


Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus ca 1900. Fast då hette den Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.