Ett minne av Gagarin

På förstasidan i SvD idag för sextio år sedan  - 13 april 1961.   

"Jorden runt på 108 minuter

Jubel och fest på Moskvas gator

Gastkramande drama då Sovjets rymdman togs ner till jorden"

Det var alltså om Jurij Gagarins rymdfärd - den första människan i rymden. Det är den tidigaste  världshändelse jag minns.

På förskolan (kallad  "lekskola") jag gick på hade den kvinna som ledde denna klippt ut artiklar från olika tidningar som vi fick titta på.  

När jag kom hem frågade jag min mor om hon visste att det hade hänt en stor sak. Det visste hon inte, sa hon. Då skrev jag "RAKET" på ett papper.

Hon låtsades missförstå och sade "skrev du racket?" .Dels ville hon nog retas, men dessutom tror jag att hon var betydligt mindre glad över vad som hänt än jag. Hon var antisovjetisk och var nog oroad för att Sovjets makt skulle öka.

Några sådana tankar hade jag inte. Jag var alltså sex år då.

 

Nedan: Jurij Gagarin i Helsingfors 1961.

  

Den siste mohikanen

Igår la jag ut denna låt på Facebook men drog tillbaks den eftersom jag var rädd att någon skulle uppleva den som kränkande. 

Jag hittade den via Google efter att  jag hade sökt på sökord om en sång  jag mindes från sex-sjuårsåldern. Den heter alltså "Den sista mohikanen",  och visade sig till min förvåning  vara gjord av den svenske rockartisten "Little Gerhard"-  och kom 1961. Namnet på den  är taget från en av de mest kända romanerna om "indianer".

Och det är sant att den absolut innehåller diverse fördomsfulla generaliseringar om Amerikas urinvånare. Men det var ju inte därför  jag ville lägga ut den. 

Att jag överhuvudtaget minns den (jag brukar inte minnas sånger jag hörde på radion från den tiden) berodde på att jag i den åldern i hög grad  idealiserade just Amerikas ursprungsbefolkning. Frågan varför är ganska komplex, och jag tänker inte ta upp den här.  

Men jag såg "indianerna" som bättre, snällare, klokare och till och med vackrare än "de vita". Om barnen  lekte indianer och vita vägrade jag absolut att vara "vit". Om jag inte fick vara indian fick det vara. 

Jag brukade måla "indiansk" krigsmålning på ansiktet och frågade en gång en vuxen om hen trodde att det var  möjligt att bygga en flotte och paddla till Amerika. Uppenbarligen för att jag ville träffa indianer.. 

Att det överhuvudtaget heter "indianer" är ju en uppenbar rest från  Columbus misstag - han trodde att han hade kommit till Indien 1492. I Sverige har det lett till att vi kallar Amerikas ursprungsbefolkning för "indianer" medan vi kallar de som verkligen bor i Indien för "indier". 

Att ett sådant misstag kan påverka språket så länge är ju lite märkligt. 

Förresten var min idealisering av "indianer" inte speciellt unik. En idealisering av Amerikas ursprungsbefolkning slog igenom tidigt även hos många som i övrigt hade en negativ inställning till andra ursprungsbefolkningar. 

Om detta kan man läsa i Sten Skånbys avhandling i religionshistoria - "Den mystiske indianen : Schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet" från 2005. 

Eftersom denna avhandling lades fram på samma institution som jag var på, var jag också med på flera av de forskarseminarier där kapitel ur den kommande avhandlingen presenterades. Den idealisering jag hade haft i så tidiga år, satt kvar så mycket att jag på diskussionerna drev en linje som sågs som lite udda. 

Jag hävdade att det inte behövdes några socialpsykologiska förklaringar till att förklara en sådan idealisering - den berodde nog snarare på att det fanns mycket goda skäl till att idealisera just Amerikas ursprungsbefolkning. De var helt enkelt värda att idealisera.... 

Jag tror inte att någon höll med mig, med det möjliga undantaget en man som hade bedrivit fältarbete hos nordvästkustindianerna i Nordamerika. Att den ende på seminariet som verkligen hade träffat "indianer" verkade hålla med mig stärkte nog min känsla av att ha rätt...  

 

Svensk utgåva av en roman från 1826. 

Tryptizol

/Från min huvudblogg 30 april 2020. Lägger in den här eftersom den beskriver hur nutiden möter dåtiden på ett, ska vi säga,  biokemiskt sätt..)

I detta inlägg beskrev jag 2009 hur jag efter mycket vånda vid 14 års ålder lyckades ta mig bort från Freuds obehagliga teori om  moralens orsaker. Freud ansåg att moralen och det så kallade överjaget uppstod genom att barnet internaliserade föräldrarnas påbud. Eftersom min egen moral snarare uppstod i en strid med mina föräldrars åsikter tyckte jag inte om teorin - men jag hade svårt att helt befria mig från den,

Jag lyckades till sist i november 1969 och i det ovan länkade inlägget spekulerar jag att detta delvis blev möjligt när jag fick en antidepressiv medicin med namnet Tryptizol:

"Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse."

Alltså en aha-upplevelse av att den från föräldrarna internaliserade moralen var en osjälvständig auktoritetsmoral - men att varje rationell moral ytterst bottnade i empati. 

Någon gång i höst fick jag för mig att försöka få Tryptizol utskrivet igen. Jag trodde inte att det skulle lyckas. Mitt intryck av psykiater hade formats under 70- och 80-talen och då hade jag inte fått intrycket att de var så benägna att godta ett djärvt förslag av en patient om en ny medicinering.

Men jag tog upp idén med en sjuksköterska och hon trodde visst att jag skulle kunna övertyga läkaren.

Den 23 oktober 2019 skulle jag då träffa läkaren. Jag hade som sagt inga större förhoppningar. Jag hade i minnet att en vän till mig en gång hade träffat en psykiater som formulerade sin cyniska filosofi på detta sätt:"Jag brukar se det på det sättet att om en psykpatient hårt driver en viss idé om behandlingen ser jag det som ett uttryck för sjukdomen och brukar då göra motsatsen mot vad patienten tror är bra".

Så jag satt nervös när jag började argumentera. Min argumentering bestod av två delar. Den mest rationella var att medicinen hade gett positiva effekter när jag var 14. Men dessutom fanns en mer, till synes, "irrationell" del av min plädering. Jag hänvisade till mina starka drag av nostalgi, och menade att bara det faktum att jag skulle återuppleva ett kemiskt tillstånd som jag hade varit i när jag var 14, en period som jag hade en stark nostalgisk känsla för,  i sig skulle ha en positiv effekt.,

Det sista var jag rädd att det skulle låta alltför tunt, och psykiatern såg också oroande skeptisk ut.

Nu visade det sig att Tryptizol inte längre finns som varumärke, men det fanns ändå tabletter med samma verksamma substans.

Psykiatern såg som  sagt skeptisk ut, och hon sade något om att ”ja, den  där tabletten är ju ... hmm... lite gammalmodig; den används ju inte så ofta nu.”

Men efter en kvart hade hon låtit sig övertygas.  Så jag fick ett recept på dagers motsvarighet till Tryptizol. Det gav mig en känsla av lättnad. Jag skulle i alla fall få chansen att pröva om min idé höll.

Jag tror faktiskt att detta glädjande accepterande av mitt förslag avspeglar att psykiatrin är lite mer demokratisk än den var på 70- och 80-talen. Att ge efter för den typen av, vad som då sågs som någon sorts ”hugskott”, rakt av, tror jag var extremt ovanligt då. En psykiater skulle nog då kanske ha sagt ungefär att "ja, du upplevde positiva effekter en gång i tiden men jag skriver nog i alla fall ut ett medel som har en del av de positiva effekter du vill ha, men som är bättre i X och Y avseende.” Typ.

Psykiatrin idag har många nackdelar och mycket har inte alls gått till det bättre . Men jag uppfattar som att den ändå på något sätt ofta har en lite större respekt för patientens vilja. Det har visat sig för mig även på annat sätt. När jag vägrade att gå över till den neuropsykiatriska avdelningen gick de efter mycket om och men med på att jag inte skulle tvingas dit.(Nu är den striden nog inaktuell; när man är över 65 hamnar man i en äldrepsykiatrisk enhet...)

Jag tror också faktiskt att åtminstone en del av orsakerna till patienternas starkare ställning är det enträgna arbete som RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) drivit under många år....  Det är absolut inte hela delen, men utan RSMH skulle nog det ha sett värre ut nu.
--------------------------------------------------------
PS. Någon har undrat hur det gick med mina förväntningar på den nya medicinen. Jo, jag tar den fortfarande, och det funkar relativt bra. Det finns nu olika varumärken för den. Det billigaste heter Amitriptylin , som också  är namnet på den verksamma substansen. Det är sannerligen inget lyckopiller, men den har även idag  de positiva effekter som den hade 1969-70. . 

Att möta en nazist i tioårsåldern

Det var en gång i början av sommaren 1965. Jag var tio år. Jag satt i min farmors hus på landet (Gräddö). Bredvid mig satt Manfred -  en äldre man som var en nära vän till  mina föräldrar. 

Jag och han pratade politik och jag uppfattade honom som ganska så höger. För att inte skapa något stort gräl berättade jag inte för honom  att min favorittidning var kommunistpartiers tidning  Ny Dag. Och att jag hoppades att FNL skulle segra i kriget i Vietnam. 

Jag satt i själva verket och låtsades att hålla med honom för att det inte skulle bli alltför olustigt. Han hade varit skollärare i min fars klass och det fanns ett nära band mellan dem. 

Men så sa Manfred  något som jag absolut inte kunde låtsas att hålla med om. Något som gav mig en chock. Han sa nämligen att kommunismen styrdes av den sionistiska världskonspirationen. 

Fast jag bara var tio är insåg jag på en sekund vad detta uttalande placerade honom politiskt., Det var nervöst. Här sitter jag bredvid en nazist. En man som är nära vän med mina föräldrar. 

Jag sa - lite vagt - "nä, det tro jag inte på".  Men han svarade "jo, så är det, min vän". Då  kom jag på  ett argument som jag undrade vad han skulle svara på. Nämligen  att Israel står ju på USA:s sida i det kalla kriget, och alltså är motståndare till Sovjet. Hur skulle då sionismen kunna styra världskommunismen? 

Men jag vågade inte argumentera så effektivt så att han skulle kunna bli irriterad. 

Ett tag senare satt jag och pratade med min bror. Jag sa att Manfred uppenbarligen var högerextremist. Längre vågade jag inte gå, och det var tur det. För den skvallerbyttan kunde inte låta bli att referera vad jag sa till mina föräldrar. 

Min far såg allvarligt på mig och sa förebrående "Manfred är höger så klart, men varför  kallar du honom för extremist`?"  Jag svarade,  diplomatisk som jag var, "nja, jag menar väl snarast att han  tillhör.. erhmm, dom mörkblå". Vilket ju var att säga ungefär samma sak. 

Ett rättare ordval skulle väl varit de brunblå, eller så.  Men det hade nog varit oklokt för mig att säga då.

Ett år senare. Sommaren 1966 träffade jag Manfred i tvättrummet vid  Gräddös  bastu Jag tyckte inte om att bada bastu, och dessutom hade jag en skräckslagen tvångstanke - tänk om någon skulle vara elak nog att kasta mig på kaminen?

Nu satt jag i alla fall där, och Manfred var upprörd-. För att Polen vägrade påven att besöka landet. Han var väldigt upprörd, och till sist sa han att det var det värsta han någonsin hört talas om. Då kunde inte ens skräcken för att kastas på kaminen avhålla mig. Dessutom såg faktiskt Manfred för snäll ut för att man skulle kunna tänka sig att han  skulle kunna kasta mig på en kamin.

Jag sa detta. "Nej, det är inte det värsta jag någonsin har hört talas om.  Jag tycker att Hitlers utrotning av judar var värre". Manfred såg mycket förlägen ut och mumlade "men det var ju så länge sedan"... 

1974 ställde jag förresten en direkt fråga  till min mor om Manfred hade varit nazist, och fick svaret "ja". Men det hade jag ju faktiskt insett redan 1965. 

Långt senare kollade jag upp en svensk förteckning över svenska nazister och fann att Manfred hade varit medlem av Svensk Opposition 1941. Det var en organisation som sympatiserade med Nazi-Tyskland, och som just detta år drev en kampanj för att Sverige borde ansluta sig till den tyska "nyordningen" i Europa.  

Att de mest fasansfulla ideologier kunde dyka upp så pass nära  var dock en erfarenhet. Här hade jag läst om koncentrationsläger och gaskammare  i böcker som det kanske inte var meningen att en tioåring skulle läsa. Och så stöter jag på en anhängare till dessa mördare i en soffa i min farmors kök.

Möjligen skulle man kunna säga att världen är liten.

What have they done to my song?

/Från min huvudblogg 20 december 2020/

Jag brukar alltid kolla vad som låg på topplistorna  för exakt femtio år sedan för att kunna lägga ut dem på Facebook. Både på min tidslinje och på en speciell nostalgisida. 

Så igår, dvs lördag, kollade jag Tio i Topp för den 19 december 1970. Och upptäckte "What have they done to my song, ma", med the New Seekers. Som kan höras här . Vid lite närmare koll såg jag att den  först hade skrivits och spelats av sångerskan Melanie Safka..

Men först kopplar jag inte vad det är. Jag tänker på en annan sång "What have they done to the rain?" som var en varning för kärnvapenkrig. 

Men mina associationer till just titeln  "What have they done to my song, ma" blir nu känslor av obehag, olust. 

Men sedan letar jag reda på sången på YouTube . och förstår då vad obehaget kommer från. Och varför jag inte tänkt en tanke på den på nästan femtio år. Medan jag annars brukar då och då tänka på de sånger från den tiden som gjort intryck på mig. 

Den här sången gjorde stort intryck på mig, men det intrycket var ångestfullt. Därför tycker jag först att jag inte känner igen den. 

Det kallas ju bortträngning, och det är ju det som inte finns. Fast det finns. I högsta grad finns....

I sången frågar en flicka (ja texten skapade då för mig intrycket  av att hon är ung "flicka" snarare  än "kvinna", bland annat eftersom de förtvivlade frågorna ställs till mamman) vad "de" har gjort med hennes sång, som var det enda hon i alla fall kunde göra rätt till hälften. Sången har vänts upp och ner och slängts i en plastpåse. 

Hon frågar också vad "de" har gjort med hennes hjärna. 

Att denna sång väckte ångest hos mig var ingen tillfällighet. Och att den gjorde det just då var heller ingen tillfällighet. 

Oavsett vilken betydelse texten hade för Melanie, som ju skrev den , fick den en egen betydelse för mig. Som var så olustig att den försvann från medvetandet, och att jag nu först inte förstod vad det var för något.

Bilden nedan: Melanie Safka.

Middle of the Roads genombrottslåt, och ett minne

Den 25 maj 1971 råkade jag höra denna sång.

Det var Middle of the Roads genombrottslåt och den video som länkas ovan har jag inte sett förut.. Och den hette förstås Chirpy Chirpy Cheep Cheep. 

Det var en tisdag, det var Kvälstoppen.  Jag tror inte jag hade hört den förut. Jag lyssnade då inte lika frekvent på Kvällstoppen som jag hade gjort låt oss säga ett år tidigare. 

Det underliga med denna sång år att den närmast brände sig in i mig. Den blev symboliskt laddad. Och avspeglade någon  form av avslutning och någon form av början. 

Det räckte med att höra den en gång för att jag skulle memorera både melodin och texten. 

Och jag minns till och med vilket rum jag stod i, och faktiskt även i vilken del av rummet jag stod. 

Eftersom det var just den här tiden som jag efter ett tag slutade att lyssna på popmusik hörde jag inte deras uppföljare förrän långt senare. 

Det har jag ju nu - och de var också värda att lyssna på. Men jag tror inte det var en tillfällighet att deras första låt också  blev deras största hit.

 

Middle of the Road 1972

Paranoid

Den 13 oktober 1970  (idag för femtio år sedan) gick Black Sabbaths LP Paranoid - där denna låt  var titellåt - in på tolfte plats på Kvällstoppen. Jag  var 15 år och lyssnade på  programmet den dagen - och förundrades över gruppens diaboliska namn - liksom över den ångestfyllda  låttexten. Varje gång sedan LP:n presenterades i Kvällstoppen var det just denna titellåt som spelades.

På sätt och vis kom den att efter ett tag omedvetet upplevas som en symbol för vad som snart skulle bli en livskris som kulminerade i ett totalt sammanbrott  i  juni 1971. 

Nej, Black Sabbath var inte satanister - det finns  inte en enda av deras låtar som hade ett sådant budskap.. Och det finns flera av deras låtar som snarare kunde ses som en varning för såväl Satan i synnerhet som ockultism  i allmänhet. Men själva grundkänslan i nästan allt de gjorde var mörk och pessimistisk. 

Och just texten till Paranoid var ju närmast ett ångestfullt skrik på hjälp. Låtens text handlade nu inte alls om vare sig satanism eller ockultism utan om förtvivlan och psykisk ohälsa. Och avslutas med den depressiva meningen "I tell you to enjoy life - I wish I could but its too late".

Jag har alltså inte direkt tänkt på det förut - men jag har nog omedvetet associerat den till den period som sedan skulle komma. Medan själva sammanbrottet i sig av helt andra anledningar helt medvetet  förknippats med Middle of the Roads låt  Chirpy Chirpy Cheep Cheep  - till synes  paradoxalt eftersom det var en närmast  glad låt,  med en förvisso lite gåtfull text. 

 Bilden nedan. Black Sabbath 1970.

Marijuana

Medan en rad popmusiker från och med 1966-67 lade in krypiska texter i sin musik, som med lite fantasi kunde ses som drogpropaganda var "The Fugs" helt öppna. 

Det allra mest tydliga exemplet på detta är  sången "Marijuana" från deras LP "It crawled into my hand, honest" från 1968. 

Sången låter som en hymn, som kanske ger intrycket av medeltida kyrkosång. 

Å andra sidan finns det ju också en lätt beslöjad referens till samma drog i LP:ns titel. "It crawled into my hand, honest" låter ju som ett dåligt försök att förklara bort att man har marijuana i handen när polisen tar en.

Att legalisera marijuana  var ett vanligt krav i sent 60-tal. Och det verkar på nytt få en sorts aktualitet. I alla fall sägs det att Demokraterna om de vinner valet planerar att legalisera drogen. Om det stämmer vet jag inte riktigt.

Själv  var jag för legalisering i tidig tonår. Efter att jag hade rökt hasch fyra månader  oktober-februari  1970-71 och sedan fick ett psykotiskt genombrott i juni 1971 blev jag panisk för allt som innehöll tetrahydrocannabinol (THC) . Och blev en oerhört  hård anhängare av förbud mot hasch och marijuana 

Men jag undrar om jag innerst inne trodde på det. För våren 1974 rökte jag under en period hasch igen, utan att jag fick några som helst tecken på psykos. 'Eller ens illamående.

Trots detta bibehölls min THC-fobi  även efter detta under många år. 

Det är först de senaste ca  25 åren som jag har börjat att ställa kritiska frågor om denna. Jag tror numera definitivt inte att cannabis  orsakade  det psykotiska genombrottet 1971. Inte ens indirekt...

Därför är jag nu närmast agnostisk inför frågan om legalisering. Nästa steg skulle ju vara att bli för en legalisering, men jag har nog ett inre motstånd mot att gå så långt...

Nåväl - Fugs  marijuana-hymn  kan ni höra här.

 

En bit hasch såg väl ut så här.

Hiur jag såg på Sovjetunionen som barn

Jag har tidigare skrivit om min syn på Sovjetunionen genom åren. Det inlägget har en kort inledning om hur jag såg på Sovjet som barn,  men fokus låg på de mer politiskt rationella funderingarna från tonåren och uppåt.

Dessutom upptäcker jag nu att jag hade glömt bort en del reflektioner jag hade  i barndomen. Om det gick att läsa en del av det jag skrev då utifrån någon sorts politiskt perspektiv gäller det inte samma sak om det jag kommer att skriva nu.

Det första jag minns om Sovjet är att de vuxna tyckte illa om det. Och var rädda för det. De var rädda för att Sovjet skulle invadera och ta över.

Min spontana reaktion inför det mesta som de vuxna (och framförallt mina föräldrar) tyckte illa om var att undra om det egentligen inte var något bra. Därför gladde jag mig när jag läste om Jurij Gagarins rymdfärd men var likgiltig inför John Glenns.

Men jag visste inget om Sovjet, och den bild jag hade av de vuxnas uppfattning var på ett sätt missvisande. Före 1964  tolkade jag den som att de ansåg att folken i Sovjetunionen  var krigiska och brann av iver att få erövra väst.

När jag 1962 fick reda på att det  i Sverige fanns ett "kommunistparti" som ville ha det som i Sovjet blev jag fascinerad. Sämre  kunde det knappast bli, tänkte jag, och började strax under ytan hoppas på att detta parti, eller Sovjet direkt, skulle ta över.

13 Vid samma tid - hösten 1962 - fick jag som sjuåring mitt första lånekort på skolbiblioteket. En av de böcker jag efter ett tag lånade hade en bild från Sovjet som föreställde en bonde på ett sädesfält. * Jag kunde läsa, men det jag trodde mig läsa där, kan inte ha varit den verkliga texten.

Jag tyckte att han beskrevs som "en krigisk  bonde".  Det var ju helt i sin ordning, i Sovjet var man ju krigiska och då måste ju bönderna där också vara det.. Det var långt senare som jag insåg att det inte kunde ha stått så. Det som stod var troligen "en kirgizisk bonde". Men jag hade ju aldrig hört ordet kirgizisk så jag läste 'det som "krigisk" utifrån vad jag alltså hört om ryssar.

Jag började snart läsa om historia. men det lärde mig inte mer om Sovjet, eftersom jag av någon anledning endast läste om forntida historia.

Men det var en dag sommaren 1964 som jag plötsligt insåg hur innehållet såg ut i de flesta vuxnas bild av Sovjet.

Men det var inte från en vuxen, utan från en flicka som kallades "kusin", men som i själva verket var en tremänning,. Hon hette Eva och var ca  tre år äldre än mig, och hade en syster som var ungefär i min ålder. Jag var alltså 9 och Eva torde ha varit 12 eller 13.

Sommaren 1964 var de någon vecka på vårt landställe.**

Jag sa en gång till Eva att ryssarna sägs vara krigiska - då sa hon att det var inget fel på ryssar, men de levde under en diktatur som förtryckte folket.

Jag minns just detta väldigt klart. Och plötsligt blev nutids-historia av någon anledning riktigt intressant.

När jag kom hem på hösten började jag köpa Ny Dag till och från med min snålt tilltagna veckopeng. Ny Dag var ju kommunistpartiets tidning. Jag ville veta hur de såg på saker.

Men jag från början var väldigt kritisk till allt. 

Jag minns att de på ett ställe skrev att Vietnamkriget var ett befrielsekrig mot USA-imperialismen och dess marionetter. Jag minns också att jag berättade detta för min bror och sa nåt om att där ser man hur de ljuger -  alla vet ju att det är Nordvietnam som angripit Sydvietnam. Om min bror ev. hade någon kommentar till detta minns jag inte...

Så kommer då dagen då allt ändrade sig. Jag har skrivit om den här .

Det var några dagar före jul, den 21 december 1964.  Jag hade köpt Ny Dag, som då fortfarande var en dagstidning. Och läste en artikel som de  hade hämtat från New York Herald Tribune - en USA-tidning.

Och där fick jag en beskrivning om Vietnam  som faktiskt var övertygande. Saigon-regeringen och USA behärskade bara städerna. För gerillan (som här faktiskt fortfarande kallades "Viet Cong") hade stöd av landsbygds-befolkningen.   Det gick inte att se det som en invasion.  Det var en bondegerilla som kämpade mot en militärdiktatur - som var stödd av USA

Jag blev underligt nog omedelbart övertygad. Inte endast för att det var från en USA-tidning, eller för att jag kanske  omedvetet hade en önskan att se Sovjet och dess allierade om något positivt. Utan för att det stämde så bra in på annat jag läst. Även de borgerliga tidningarnas beskrivningar blev mer sammanhängande och logiska om man integrerade dem med detta...

Men detta fick ju mig att tvingas modifiera det jag läst  hösten -64 om kalla kriget. Det var något som inte stämde. USA:s roll var något helt annat än det som sades.

Och i så fall kunde ju inte heller Sovjets roll vara så  entydigt ond. De sände ju vapen till Nordvietnam och FNL som gjorde att de kunde försvara sig mot USA...

Så började det. En chockartad insikt om att världen kanske inte alls såg ut som det jag hade hört berättas....

Under tio år väntade jag för övrigt  på att USA skulle drivas ut från Vietnam. Fram till den 30 april 1975. Men då var jag ju långt ifrån barn

PS. Rädd för att Sovjet skulle invadera var jag alltså aldrig.  Vare sig medvetet eller omedvetet. Det visas också av något jag läste när jag för något eller några år sedan fick tag i mina journaler från Ericastiftelsen  där jag gick i terapi för Gösta Harding 1968-71. Från slutet av 1968 finns en notering om att jag hade drömt om att en allians av Sovjetunionen och utomjordingar i flygande tefat (!) höll på att erövra världen. Det mest intressanta var inte att jag drömde det, utan det som stod efter detta i journalen. Nämligen att när jag vaknade och insåg att drömmen inte var sann blev jag djupt besviken.
-------------------------------
* Det var kanske en bok om Sovjet. eller om olika folk i världen, jag minns inte nu.
** På ett annat ställe i denna blogg skrev jag att deras besök troligen var sommaren 1963. Båda alternativen är möjliga, men som jag ser det nu passar 1964 klart bättre in i kronologin. 

Je t'aime... moi non plus

Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..

Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.

Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?

Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*

För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....

Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.

Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...

Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.

Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.

Låten ifråga kan höras här.
 -------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala  textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".