Tweedle Dee Tweedle Dum

/ Från min huvudblogg 27 juli 2021./

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte längre på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.

THC, narkotika och Nils Bejerot - några personliga reflektioner

Först rekommenderar jag att ni tittar på denna artikel i Flamman .

Jag håller kanske inte med om allt, men nog om det mesta. Det innebär också att jag sent omsider har ändrat mig, i en central fråga som jag har haft (förvisso skiftande) åsikter om sedan 12-årsåldern.. 

Jag tänker börja med cannabis. I artikeln i Flamman kallas den för "en rätt harmlös drog, som står för 45 procent av den illegala droghandeln i Sverige". Jag håller numera i stort sett med om denna beskrivning. Det gjorde jag inte för  ett tag sedan. 

Saken är den att jag två gånger har bytt åsikter om  cannabis, eller för att vara mer exakt Tetrahydrocannabinol (THC), dess verksamma substans.

I tidig tonår var jag för att cannabis skulle legaliseras - utan att veta speciellt mycket om saken. Men det var en ganska så allmän åsikt bland ungdomar då. De som hade prövat hade sällan upplevt något speciellt negativt, och ämnet var ju inte i sig vanebildande 

Jag bytte sedan åsikt - några månader efter att jag hade testa hasch själv (oktober 1970-februari 1971, i genomsnitt tre gånger i veckan). Det skulle ju kunna ses som en hälsosam insikt - när jag väl hade testat insåg jag hur hemskt det var.  

Men jag anser inte längre att det var så. 

Mina första upplevelser av drogen var milt positiva. Det var ingen stormande upplevelse - men milt behaglig. När jag sedan började må sämre i början av december berodde det mest av allt på andra  traumatiska händelser och upplevelser.  Jag tänker här inte gå in på vad de handlade om. 

Vad som sedan inträffade  var en ond cirkel - där det ena ledde till det andra. Det slutliga sammanbrottet inleddes med att min grundskoleklass - som i motsats till familjen hade varit en stabil känsla  av trygghet i nästan nio år -  upphörde när nian slutade. 

Samtidigt  pensionerades Gösta Harding - en terapeut vid Erica-stiftelsen, som jag hade haft stora förhoppningar på ända sedan jag första gången mötte honom i februari 1968. 

Sommaren 1971 stod jag så på ett sätt helt ensam. Händelsekedjor både inom och utom mig som slog sönder mig - som jag inte medvetet insåg, och som ingen annan på något sätt fattade. 

Min standardförklaring till allt som hände blev snart att hasch var farligt. Det var orsaken till allt ont. Jag undvik alla som rökte pipa - det KUNDE ju finnas hasch i pipan. 

Denna standardförklaring behöll jag under årtionden. Men det fanns en hel del som talade för att jag innerst inne inte trodde på den själv. Exempelvis att jag under en period började röka hasch igen våren 1974. Jag kände inte mig det minsta rädd när jag gjorde det. Och i stort sett ledde rökningen i sig inte till ångest och förvirring. Utan upplevelsen var mest av allt milt lustfylld. 

Att jag ändå behöll min personliga myt i årtionden är märkligt. Det hängde inte ihop. 

En av de som hade format den officiella synen på cannabis var socialläkaren Nils Bejerot. Det är allmänt känt att han var en militant motståndare till narkotika. Men mindre känt är att han faktiskt också vid olika tillfällen hävdat att cannabis/THC var mycket värre än andra droger. Detta  tog sig bland annat formen av en liten historia som han då och då berättade. 

Historien var fyndig - och han hävdade inte att den byggde på en sann händelse. Men däremot att den sade något väsentligt om skillnaden mellan cannabis och andra droger. 

Så här lät den. En alkoholist, en opiatmissbrukare och en haschrökare kom till en låst dörr.  Alkoholisten sa: "Låt oss slå sönder dörren". Opiatmissbrukaren sa:  "Nej, det är så jobbigt och jag är trött. Låt oss lägga oss och sova tills någon kommer och öppnar dörren". Men haschrökaren trodde sig ha kommit på  den bästa  idén: "Jag vet hur vi gör. Jag kryper in genom nyckelhålet så kan jag sedan låsa upp den inifrån".

Sensmoralen blev ju - alkoholister kan bli aggressiva, opiatmissbrukare trötta - men haschrökare kan bli fullständigt galna. 

Jag skulle ha haft större förståelse om han hade uttalat sig om LSD. Men jag har ändå genom åren träffat hur många som helst som rökt hasch men aldrig t4räffat på någon som ens mycket avlägset hade uttryckt något som visade en sådan total förvirring. 

Jag har mycket länge insett att min åsikt om hasch som det som kastade mig in i avgrunden sommaren 1971 (4-5 månader efter att jag slutat röka) alltså var en personlig myt, med syftet att undvika besvärliga frågor om mig själv och andra. Men jag har ändå dragit mig för att dra konsekvenserna av det. 

Men nu gör jag det. Förvisso under en viss tvekan. Jag tror att preparat som innehåller THC borde legaliseras. Med det menar jag att förbudet mot innehav, bruk såväl som mot spridning borde upphävas. 

Samma linje tycker jag dock inte bör drivas mot andra typer av narkotika-klassade preparat. Men där  anser jag nog att man borde gå tillbaks till den linje som fanns före den lag som kom 1988, och som skärptes 1993.  1988 förbjöds narkotikabruk, och 1993 skärptes straffen för detta så att det även kunde leda till fängelse. 

Innan dess hade innehav varit förbjudet, men däremot inte bruk. Det kan te sig ologiskt, men det fungerade på många sätt bra. Samhället kunde visa sitt avståndstagande, men lagen ledde inte till att narkomaner som kontaktade vården och berättade om sitt bruk kunde ses som brottslingar. Det enda tillfälle då någon kunde åka fast för innehav var när polisen tog någon på bar gärning - när någon exempelvis hade narkotika i handen, i fickan eller någon annanstans. De som sökte vård behövde inte vara rädda - för man kan ju anta att de sökande inte hade heroin i fickan vid dessa tillfällen. 

För tung narkotika  tycker jag alltså att man kunde gå tillbaks till den lagstiftning som fanns före 1988. Medan THC bör legaliseras.

Detta är vad jag tänker nu. Kanske inte genomtänkt, vad vet jag. Men i alla fall ett försök. 

Nils Bejerot  1968

Från kaos till ordning...

Jag har berättat om min oförmåga att hålla ordning i lägenheten, en oförmåga som de senaste åren fått en motvikt i att jag har fått boendestöd.

Det konstiga är att den senaste veckan har det skett en dramatisk förändring/förbättring i den saken. Ja, dramatisk är verkligen ordet.

Oförmågan att hålla ordning kom plötsligt i juni, eller möjligen juli, 1971. Det fungerade i princip så att jag hela tiden la saker, allt från papper till böcker etc på golv och andra platser utan att riktigt vara medveten om det. Ibland helt omedvetet, ibland vad man skulle kunna kalla randmedvetet. Det var en nästan automatiskt verkande mekanism.

Alla försök att få denna under medveten kontroll har misslyckats. Det har blivit något bättre de senaste åren, men endast något.

Men nu verkar den mekanismen helt ha upphört. Jag har märkt att jag nu har en nästan hundraprocentig medveten kontroll av var jag lägger saker. Det är första gången sedan 1971.

Det känns helt fantastiskt. Det enda tråkiga är att det dröjt ända tills jag fyllt 66 år innan detta mirakel äntligen kom.

Jag har egna teorier om både varför förlusten av denna medvetna kontroll försvann just 1971, och varför den kom tillbaks just 2021 - men de tänker jag inte diskutera här.

Men jag är omtumlad, för att uttrycka det försiktigt. 

------------------------------------------------------------------

Bilden av Jungfrun av Guadalupe nedan har inget klart formallogiskt samband med inlägget. Men jag fick en impuls att den skulle passa bra just här. 

Enkelt är det inte

De senaste åren har jag på Facebook varje vecka lagt upp vad som legat på topplistor för exakt femtio år sedan. Som  till exempel idag: "På sjunde plats på Tio i Topp idag ör femtio år sedan 26 juni 1971 - Ringo Starrs "It don´t come easy'".

Fram till månadsskiftet maj- juni minns jag också i stort sett vilka låtar det var, och vilka artister som framförde låtarna. 

Men när detta har passerats är det något helt annorlunda. När jag exempelvis  kollade upp idag för femtio år sedan insåg jag att jag visst i vissa fall kände igen låten när jag kollade dem, men att jag inte haft någon aning om vem som sjöng,  vad låten hette eller att den legat på en lista. 

Tidigare handlade det om viss typ av nostalgi - av typen att jag både kände igen låten, visste vem som gjorde den, och även minns  vilken tid i mitt liv när jag hört den,  Medan det från och med juni alltså handlar om låtar jag ibland känner igen  - men inte vet så mycket mer om. 

Juni 1971 var en månad då allt blev annorlunda - gamla intressen raderades ut och det enda som egentligen fanns kvar var politik. Det var inte alls en nödvändig följd av ett politiskt engagemang - det  var en följd av en jag-inskränkning där jag plötsligt inte fick något nöje av sådana saker son  varit viktiga för mig tidigare.-

Och detta i sin tur var någon sorts  resultat av en serie av besvikelser och trauman som kom just vid den tidpunkten. De mest uppenbara var väl att min grundskoleklass - det som då var det mest centrals nätverket i mitt liv - upplöstes och att samtidigt den terapeut jag gick hos pensionerades. Men det fanns också annat, som kanske var viktigare, som jag inte kommer att gå in på här. 

Jag brukar förresten använda ordet Katastrofen om denna tidpunkt.

Men om jag alltså förut la ut  låtar för femtio år sedan av en viss typ an nostalgiska skäl, fortsätter jag tydligen - och det nog av en ny typ av nostalgiska skäl. Nämligen tanken "Det här skulle jag nog ha lyssnat på och känt igen om inte Katastrofen hade kommit."

Lite av att som etr substitut uppleva något som jag inte kunde fortsätta att uppleva i juni 1971. Men som substitut är det förstås ganska klent. 

Nedan: Ring Starr 1964

Ett minne av Gagarin

På förstasidan i SvD idag för sextio år sedan  - 13 april 1961.   

"Jorden runt på 108 minuter

Jubel och fest på Moskvas gator

Gastkramande drama då Sovjets rymdman togs ner till jorden"

Det var alltså om Jurij Gagarins rymdfärd - den första människan i rymden. Det är den tidigaste  världshändelse jag minns.

På förskolan (kallad  "lekskola") jag gick på hade den kvinna som ledde denna klippt ut artiklar från olika tidningar som vi fick titta på.  

När jag kom hem frågade jag min mor om hon visste att det hade hänt en stor sak. Det visste hon inte, sa hon. Då skrev jag "RAKET" på ett papper.

Hon låtsades missförstå och sade "skrev du racket?" .Dels ville hon nog retas, men dessutom tror jag att hon var betydligt mindre glad över vad som hänt än jag. Hon var antisovjetisk och var nog oroad för att Sovjets makt skulle öka.

Några sådana tankar hade jag inte. Jag var alltså sex år då.

 

Nedan: Jurij Gagarin i Helsingfors 1961.

  

Den siste mohikanen

Igår la jag ut denna låt på Facebook men drog tillbaks den eftersom jag var rädd att någon skulle uppleva den som kränkande. 

Jag hittade den via Google efter att  jag hade sökt på sökord om en sång  jag mindes från sex-sjuårsåldern. Den heter alltså "Den sista mohikanen",  och visade sig till min förvåning  vara gjord av den svenske rockartisten "Little Gerhard"-  och kom 1961. Namnet på den  är taget från en av de mest kända romanerna om "indianer".

Och det är sant att den absolut innehåller diverse fördomsfulla generaliseringar om Amerikas urinvånare. Men det var ju inte därför  jag ville lägga ut den. 

Att jag överhuvudtaget minns den (jag brukar inte minnas sånger jag hörde på radion från den tiden) berodde på att jag i den åldern i hög grad  idealiserade just Amerikas ursprungsbefolkning. Frågan varför är ganska komplex, och jag tänker inte ta upp den här.  

Men jag såg "indianerna" som bättre, snällare, klokare och till och med vackrare än "de vita". Om barnen  lekte indianer och vita vägrade jag absolut att vara "vit". Om jag inte fick vara indian fick det vara. 

Jag brukade måla "indiansk" krigsmålning på ansiktet och frågade en gång en vuxen om hen trodde att det var  möjligt att bygga en flotte och paddla till Amerika. Uppenbarligen för att jag ville träffa indianer.. 

Att det överhuvudtaget heter "indianer" är ju en uppenbar rest från  Columbus misstag - han trodde att han hade kommit till Indien 1492. I Sverige har det lett till att vi kallar Amerikas ursprungsbefolkning för "indianer" medan vi kallar de som verkligen bor i Indien för "indier". 

Att ett sådant misstag kan påverka språket så länge är ju lite märkligt. 

Förresten var min idealisering av "indianer" inte speciellt unik. En idealisering av Amerikas ursprungsbefolkning slog igenom tidigt även hos många som i övrigt hade en negativ inställning till andra ursprungsbefolkningar. 

Om detta kan man läsa i Sten Skånbys avhandling i religionshistoria - "Den mystiske indianen : Schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet" från 2005. 

Eftersom denna avhandling lades fram på samma institution som jag var på, var jag också med på flera av de forskarseminarier där kapitel ur den kommande avhandlingen presenterades. Den idealisering jag hade haft i så tidiga år, satt kvar så mycket att jag på diskussionerna drev en linje som sågs som lite udda. 

Jag hävdade att det inte behövdes några socialpsykologiska förklaringar till att förklara en sådan idealisering - den berodde nog snarare på att det fanns mycket goda skäl till att idealisera just Amerikas ursprungsbefolkning. De var helt enkelt värda att idealisera.... 

Jag tror inte att någon höll med mig, med det möjliga undantaget en man som hade bedrivit fältarbete hos nordvästkustindianerna i Nordamerika. Att den ende på seminariet som verkligen hade träffat "indianer" verkade hålla med mig stärkte nog min känsla av att ha rätt...  

 

Svensk utgåva av en roman från 1826. 

Tryptizol

/Från min huvudblogg 30 april 2020. Lägger in den här eftersom den beskriver hur nutiden möter dåtiden på ett, ska vi säga,  biokemiskt sätt..)

I detta inlägg beskrev jag 2009 hur jag efter mycket vånda vid 14 års ålder lyckades ta mig bort från Freuds obehagliga teori om  moralens orsaker. Freud ansåg att moralen och det så kallade överjaget uppstod genom att barnet internaliserade föräldrarnas påbud. Eftersom min egen moral snarare uppstod i en strid med mina föräldrars åsikter tyckte jag inte om teorin - men jag hade svårt att helt befria mig från den,

Jag lyckades till sist i november 1969 och i det ovan länkade inlägget spekulerar jag att detta delvis blev möjligt när jag fick en antidepressiv medicin med namnet Tryptizol:

"Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse."

Alltså en aha-upplevelse av att den från föräldrarna internaliserade moralen var en osjälvständig auktoritetsmoral - men att varje rationell moral ytterst bottnade i empati. 

Någon gång i höst fick jag för mig att försöka få Tryptizol utskrivet igen. Jag trodde inte att det skulle lyckas. Mitt intryck av psykiater hade formats under 70- och 80-talen och då hade jag inte fått intrycket att de var så benägna att godta ett djärvt förslag av en patient om en ny medicinering.

Men jag tog upp idén med en sjuksköterska och hon trodde visst att jag skulle kunna övertyga läkaren.

Den 23 oktober 2019 skulle jag då träffa läkaren. Jag hade som sagt inga större förhoppningar. Jag hade i minnet att en vän till mig en gång hade träffat en psykiater som formulerade sin cyniska filosofi på detta sätt:"Jag brukar se det på det sättet att om en psykpatient hårt driver en viss idé om behandlingen ser jag det som ett uttryck för sjukdomen och brukar då göra motsatsen mot vad patienten tror är bra".

Så jag satt nervös när jag började argumentera. Min argumentering bestod av två delar. Den mest rationella var att medicinen hade gett positiva effekter när jag var 14. Men dessutom fanns en mer, till synes, "irrationell" del av min plädering. Jag hänvisade till mina starka drag av nostalgi, och menade att bara det faktum att jag skulle återuppleva ett kemiskt tillstånd som jag hade varit i när jag var 14, en period som jag hade en stark nostalgisk känsla för,  i sig skulle ha en positiv effekt.,

Det sista var jag rädd att det skulle låta alltför tunt, och psykiatern såg också oroande skeptisk ut.

Nu visade det sig att Tryptizol inte längre finns som varumärke, men det fanns ändå tabletter med samma verksamma substans.

Psykiatern såg som  sagt skeptisk ut, och hon sade något om att ”ja, den  där tabletten är ju ... hmm... lite gammalmodig; den används ju inte så ofta nu.”

Men efter en kvart hade hon låtit sig övertygas.  Så jag fick ett recept på dagers motsvarighet till Tryptizol. Det gav mig en känsla av lättnad. Jag skulle i alla fall få chansen att pröva om min idé höll.

Jag tror faktiskt att detta glädjande accepterande av mitt förslag avspeglar att psykiatrin är lite mer demokratisk än den var på 70- och 80-talen. Att ge efter för den typen av, vad som då sågs som någon sorts ”hugskott”, rakt av, tror jag var extremt ovanligt då. En psykiater skulle nog då kanske ha sagt ungefär att "ja, du upplevde positiva effekter en gång i tiden men jag skriver nog i alla fall ut ett medel som har en del av de positiva effekter du vill ha, men som är bättre i X och Y avseende.” Typ.

Psykiatrin idag har många nackdelar och mycket har inte alls gått till det bättre . Men jag uppfattar som att den ändå på något sätt ofta har en lite större respekt för patientens vilja. Det har visat sig för mig även på annat sätt. När jag vägrade att gå över till den neuropsykiatriska avdelningen gick de efter mycket om och men med på att jag inte skulle tvingas dit.(Nu är den striden nog inaktuell; när man är över 65 hamnar man i en äldrepsykiatrisk enhet...)

Jag tror också faktiskt att åtminstone en del av orsakerna till patienternas starkare ställning är det enträgna arbete som RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) drivit under många år....  Det är absolut inte hela delen, men utan RSMH skulle nog det ha sett värre ut nu.
--------------------------------------------------------
PS. Någon har undrat hur det gick med mina förväntningar på den nya medicinen. Jo, jag tar den fortfarande, och det funkar relativt bra. Det finns nu olika varumärken för den. Det billigaste heter Amitriptylin , som också  är namnet på den verksamma substansen. Det är sannerligen inget lyckopiller, men den har även idag  de positiva effekter som den hade 1969-70. . 

Att möta en nazist i tioårsåldern

Det var en gång i början av sommaren 1965. Jag var tio år. Jag satt i min farmors hus på landet (Gräddö). Bredvid mig satt Manfred -  en äldre man som var en nära vän till  mina föräldrar. 

Jag och han pratade politik och jag uppfattade honom som ganska så höger. För att inte skapa något stort gräl berättade jag inte för honom  att min favorittidning var kommunistpartiers tidning  Ny Dag. Och att jag hoppades att FNL skulle segra i kriget i Vietnam. 

Jag satt i själva verket och låtsades att hålla med honom för att det inte skulle bli alltför olustigt. Han hade varit skollärare i min fars klass och det fanns ett nära band mellan dem. 

Men så sa Manfred  något som jag absolut inte kunde låtsas att hålla med om. Något som gav mig en chock. Han sa nämligen att kommunismen styrdes av den sionistiska världskonspirationen. 

Fast jag bara var tio är insåg jag på en sekund vad detta uttalande placerade honom politiskt., Det var nervöst. Här sitter jag bredvid en nazist. En man som är nära vän med mina föräldrar. 

Jag sa - lite vagt - "nä, det tro jag inte på".  Men han svarade "jo, så är det, min vän". Då  kom jag på  ett argument som jag undrade vad han skulle svara på. Nämligen  att Israel står ju på USA:s sida i det kalla kriget, och alltså är motståndare till Sovjet. Hur skulle då sionismen kunna styra världskommunismen? 

Men jag vågade inte argumentera så effektivt så att han skulle kunna bli irriterad. 

Ett tag senare satt jag och pratade med min bror. Jag sa att Manfred uppenbarligen var högerextremist. Längre vågade jag inte gå, och det var tur det. För den skvallerbyttan kunde inte låta bli att referera vad jag sa till mina föräldrar. 

Min far såg allvarligt på mig och sa förebrående "Manfred är höger så klart, men varför  kallar du honom för extremist`?"  Jag svarade,  diplomatisk som jag var, "nja, jag menar väl snarast att han  tillhör.. erhmm, dom mörkblå". Vilket ju var att säga ungefär samma sak. 

Ett rättare ordval skulle väl varit de brunblå, eller så.  Men det hade nog varit oklokt för mig att säga då.

Ett år senare. Sommaren 1966 träffade jag Manfred i tvättrummet vid  Gräddös  bastu Jag tyckte inte om att bada bastu, och dessutom hade jag en skräckslagen tvångstanke - tänk om någon skulle vara elak nog att kasta mig på kaminen?

Nu satt jag i alla fall där, och Manfred var upprörd-. För att Polen vägrade påven att besöka landet. Han var väldigt upprörd, och till sist sa han att det var det värsta han någonsin hört talas om. Då kunde inte ens skräcken för att kastas på kaminen avhålla mig. Dessutom såg faktiskt Manfred för snäll ut för att man skulle kunna tänka sig att han  skulle kunna kasta mig på en kamin.

Jag sa detta. "Nej, det är inte det värsta jag någonsin har hört talas om.  Jag tycker att Hitlers utrotning av judar var värre". Manfred såg mycket förlägen ut och mumlade "men det var ju så länge sedan"... 

1974 ställde jag förresten en direkt fråga  till min mor om Manfred hade varit nazist, och fick svaret "ja". Men det hade jag ju faktiskt insett redan 1965. 

Långt senare kollade jag upp en svensk förteckning över svenska nazister och fann att Manfred hade varit medlem av Svensk Opposition 1941. Det var en organisation som sympatiserade med Nazi-Tyskland, och som just detta år drev en kampanj för att Sverige borde ansluta sig till den tyska "nyordningen" i Europa.  

Att de mest fasansfulla ideologier kunde dyka upp så pass nära  var dock en erfarenhet. Här hade jag läst om koncentrationsläger och gaskammare  i böcker som det kanske inte var meningen att en tioåring skulle läsa. Och så stöter jag på en anhängare till dessa mördare i en soffa i min farmors kök.

Möjligen skulle man kunna säga att världen är liten.

What have they done to my song?

/Från min huvudblogg 20 december 2020/

Jag brukar alltid kolla vad som låg på topplistorna  för exakt femtio år sedan för att kunna lägga ut dem på Facebook. Både på min tidslinje och på en speciell nostalgisida. 

Så igår, dvs lördag, kollade jag Tio i Topp för den 19 december 1970. Och upptäckte "What have they done to my song, ma", med the New Seekers. Som kan höras här . Vid lite närmare koll såg jag att den  först hade skrivits och spelats av sångerskan Melanie Safka..

Men först kopplar jag inte vad det är. Jag tänker på en annan sång "What have they done to the rain?" som var en varning för kärnvapenkrig. 

Men mina associationer till just titeln  "What have they done to my song, ma" blir nu känslor av obehag, olust. 

Men sedan letar jag reda på sången på YouTube . och förstår då vad obehaget kommer från. Och varför jag inte tänkt en tanke på den på nästan femtio år. Medan jag annars brukar då och då tänka på de sånger från den tiden som gjort intryck på mig. 

Den här sången gjorde stort intryck på mig, men det intrycket var ångestfullt. Därför tycker jag först att jag inte känner igen den. 

Det kallas ju bortträngning, och det är ju det som inte finns. Fast det finns. I högsta grad finns....

I sången frågar en flicka (ja texten skapade då för mig intrycket  av att hon är ung "flicka" snarare  än "kvinna", bland annat eftersom de förtvivlade frågorna ställs till mamman) vad "de" har gjort med hennes sång, som var det enda hon i alla fall kunde göra rätt till hälften. Sången har vänts upp och ner och slängts i en plastpåse. 

Hon frågar också vad "de" har gjort med hennes hjärna. 

Att denna sång väckte ångest hos mig var ingen tillfällighet. Och att den gjorde det just då var heller ingen tillfällighet. 

Oavsett vilken betydelse texten hade för Melanie, som ju skrev den , fick den en egen betydelse för mig. Som var så olustig att den försvann från medvetandet, och att jag nu först inte förstod vad det var för något.

Bilden nedan: Melanie Safka.

Middle of the Roads genombrottslåt, och ett minne

Den 25 maj 1971 råkade jag höra denna sång.

Det var Middle of the Roads genombrottslåt och den video som länkas ovan har jag inte sett förut.. Och den hette förstås Chirpy Chirpy Cheep Cheep. 

Det var en tisdag, det var Kvälstoppen.  Jag tror inte jag hade hört den förut. Jag lyssnade då inte lika frekvent på Kvällstoppen som jag hade gjort låt oss säga ett år tidigare. 

Det underliga med denna sång år att den närmast brände sig in i mig. Den blev symboliskt laddad. Och avspeglade någon  form av avslutning och någon form av början. 

Det räckte med att höra den en gång för att jag skulle memorera både melodin och texten. 

Och jag minns till och med vilket rum jag stod i, och faktiskt även i vilken del av rummet jag stod. 

Eftersom det var just den här tiden som jag efter ett tag slutade att lyssna på popmusik hörde jag inte deras uppföljare förrän långt senare. 

Det har jag ju nu - och de var också värda att lyssna på. Men jag tror inte det var en tillfällighet att deras första låt också  blev deras största hit.

 

Middle of the Road 1972