Sä här skrev Jan Myrdal om Gösta Harding

Vill gärna komplettera inlägget från den 24 juli.

Jag har fått tag i Jan Myrdals "Skriftställning 2". Den publicerades 1969. Artikeln om Gösta Harding, "Den inre värdigheten", som jag alltså  läste på kvällen den 12 mars 1971, publicerades först i Aftonbladet den 11 november 1968. 

Första delen av artikeln handlar inte alls om Harding. Den handlar om hur Myrdal blev felciterad en gång, det stod "värdig" i texten när han sade "väldig". Han går igenom olika betydelser av ordet "värdig" och menar att det är en politisk term. Det är vissa saker som ses som "värdiga" i ett givet samhällssystem, andra som "ovärdiga".

Så kommer han till intervjun med Gösta Harding. Han inleder avsnittet så här:

"Ta ett exempel på värdighet, ta dr Gösta Harding".

Han fortsätter:

"Torsdagen 21-12 -67 talade han i radio om demonstrationer. Han lät presentera sig som 'psykiatriker av facket'. Han sade många sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten mellan 'demonstranter' och 'normalbefolkning'. Hade han varit kunnig - vilket han som fackman borde ha varit - då hade han vetat att olikheten består i att 'demonstranter' är mer kunniga, mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade än motsvarande 'normalbefolkning'".

Sedan diskuterar Myrdal ett konkret avsntt ur intervjun, som han anser antyder den personliga basen för Hardings värderingar.

Efter några egna reflektioner citerar han Harding direkt från radiointervjun:

"Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg med t. ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit tysta tåg, t. ex begravningståg där någon stupat i någon strid för friheten och där en samlimg människor alltså tyst går fram"....

Myrdal kommenterar:

"Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan plötsligt - bryts associationskedjan med 't.ex' och orden vänder till begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja en död - förnämare till och med än att ha 'stupat i någon strid för friheten'; sorgen har bivit sitt eget värde, ett värde högre än det sörjda objektet. Där tränger starka och omedvetna personliga affekter fram...".

Och vidare: "Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig. Se än en gång på texten. Märk det patetiska  kravet på tystnad: '...ett tyst tåg... tyst och stilla går man... tysta tåg... tyst går fram'...´ Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri om tystnad. Det är intressant. Det tyder på en stark aggressionshämning..."

Det är ju en nästan infamt elak polemik mot en psykoanalytiker, men det blir snart värre.

"Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet. Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och andras död. Heller ingen konkret begravning... utan en drömd begravning, en drömd död."

Gösta Harding var ju ordförande i Psykoanalytiska Föreningen. Här fick han finna sig i att psykoanalyseras offentligt i en av Sveriges största tidningar....

Myrdal fortsätter, helt skoningslöst: "Den privata psykologiska bakgrunden är klar; även om de individuella upplevelser under barndomen som kan ligga till grund för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående betraktaren"

Han fortsätter sedan med att slå fast att "den djupt aggressiva drömmen om andras död som kläs i 'förnämhet' är en farlig dröm".

Han tar ett exempel. Anta att Sara Lidman skulle slås ihjäl av en motdemonstrant. Det skulle bli en stor, mäktig "värdig" demonstration vid hennes begravning. Kända personer skulle delta. Det skulle med andra ord bli precis den typ av demonstration som Harding ville ha...

Men, fortsätter Myrdal: "jag kan inte se annat än att den levande, den 'ovärdiga', den icke 'tysta' Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga begravningen av Sara Lidman".

När jag kommit så långt rös jag ordentligt. Jag hade i minst två års tid haft en välgrundad känsla att Gösta Harding egentligen inte letade efter sanningen - hans syfte var inte att jag skulle få reda på något riktigt och verkligt  - det egentliga syftet var att jag skulle anpassas. Så för mig bekräftade Myrdals ord på ett nästan kusligt sätt min egen inre bild av Gösta Harding.

Det var en fantastiskt omskakande upplevelse. Men också kuslig - och ångestskapande. 

Jerome Holland, äggkastning - och Gösta Harding

Våren 1970 utnämnde  USA en ny ambassadör i Sverige. Han hette Jerome Holland och blev i Sverige nog mest känd för de ägg som med jämna mellanrum kastades på honom.

Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.

Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.

Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.

Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.

Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.

Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung  och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.

När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.

Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.

En av artiklarna i denna samlingsvolym  hette "Den inre värdigheten".  Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,

Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.

Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm  den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.

Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.

Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.

Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.

Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.

PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"

När jag önskade att det aldrig vore sommar

Som barn hatade jag sommaren. För det var då man måste åka från stan och bo i sommarstugan på landet. Och det var då skolan var stängd.

Sommaren var en enda väntan. Väntan på att den äntligen skulle ta slut och man fick komma tillbaka till stan. För då  slapp man att vara ensam med familjen i en liten håla.

Dagen jag åkte tillbaka till stan mot slutet av augusti var alltid som julafton. Jag väntade på den dagen med en innerlig intensitet.

Sommaren 1966 var jag elva år. Då kom jag, någon gång i juli, på att jag skulle göra en kalender. Eller rättare sagt skriva ner alla datum som var kvar tills jag skulle få åka tillbaks till stan. Och stryka dem ett efter ett, dag efter dag.

Ju färre datum som fanns kvar på listan ju gladare blev jag. Och till sist var det bara några få kvar.

Och så kom glädjedagen - då man kunde sätta sig i bilen och påbörja resan hem till stan. Och sedan var det mindre än två timmars bilresa fram till dess att det verkliga livet kunde börja igen - och den tröstlösa sommarparentesen äntligen var över.

På Solstugan i ösregn

Vi var sju från vår gamla grundskoleklass på Solstugan vid Fredhäll. Utanför öste regnet ner men inne var det varmt, och framförallt väldigt roligt.

Att en del av oss har börjat umgås igen är ju så kul... jag skulle vilja säga underbart.

När det började närma sig midnatt gick fem av oss ut i ösregnet och gick till Fridhemsplan. Det kändes nästan deja vu-artat.

Det var en fantastisk kväll.

Från Likvidatorrådet tlll Revolutionära Elevförbundet

Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.

Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.

Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".

Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.

Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.

Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.

Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.

Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.

Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.

Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.

Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.

Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.

En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…

Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.

Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.

De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?

----------------------------------------

"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!

En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.

De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.

STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.

Det första val jag röstade i - skolvalet 1970

Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.

Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.

Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.

Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.

Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.

Det var en hårresande läsning.

Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.

Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.

Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.

I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.

Kiremaj70 - och Savalen

Jag hade en hemsida som heter Kiremaj70. Nu är den nedlagd.

Men här tänkte jag berätta varför den hette Kiremaj70.

I mitten av maj 1970 åkte vår klass, 8d i Rålambshovsskolan i Stockholm, på en bussresa till Savalen i Norge. Klassen var kanske den stora ljuspunkten i mitt liv, trots att jag i själva verket länge var ganska så isolerad i den. Jag umgicks i stort sett med mycket få i den utanför skoltid, men den var ändå det ljusaste som fanns i mitt liv.

Första dagen på skolresan fick vi namnskyltar. Min var upp-och-ner, och det innebar att den också var baklänges. Så någon sa, "Åh, du heter Kire!"

Och sedan blev det mer och mer mitt namn, ända tills skolan slutade nästa vår. Och den perioden kom jag faktiskt in i klassen på ett annat sätt än någonsin förr, i synnerhet på hösten 1970.

Och vad gäller själva Savalenresan blev det på många sätt en av de lyckligasre veckorna i mitt liv.

Därför är namnet Kire laddat med en ljus känsla för mig, det är hoppfullt, känns fint på många sätt.

Därför Kiremaj70, eftersom jag fick detta namn på en skolresa maj 1970 som för mig var helt underbar, och innebar en så stor öppning för mig.

Signaturmelodin för ett psykotiskt genombrott

Jag har tidigare skrivit om det psykotiska genombrottet jag fick vid 16 års ålder, våren 1971.

En av de saker det förde med sig var att jag slutade lyssna på popmusik.

Att lyssna på popmusik var annars ett viktigt led i mitt försök från tolvårsåldern och framåt att hitta en identitet, någon form av glädje, och ta steget från en barndom som till minst 90 procent var glädjelös och dyster.

Det var förknippat med en viss rädsla. Jag minns hur nervös jag var när jag sommaren 1967 köpte första numret av Bildjournalen.

Då började jag också skaffa lång hår (vilket jag faktiskt velat ha redan 1961, när jag var sex år, men då fick jag inte!) och bry mig mer om mitt utseende.

Jag hade känslan av att allt detta på något sätt var förbjudet. Men jag drev igenom det, med en viss glädje.

Psykosen var på många sätt en motreaktion. I maj 1971 slutade jag abrupt att lyssna på popmusik, och slutade totalt att bry mig om mitt utseende. Däremot behöll jag det långa håret, men nu i en helt och hållet ovårdad och otvättad variant.

Någon gång i slutet av maj 1971 lyssnade jag på Kvällstoppen sista gången. Då låg denna sång av Middle of the Road etta på listan. Den gick in i mig, nästan brände sig fast.

För mig blev den det psykotiska genombrottets signaturmelodi. Varje gång jag hör den känns den som att gå tillbaka till dessa omstörtande dagar.

Mitt första elevrådsmöte och ett lämpligt åsiktsbyte

Det 1 oktober 1968 var jag på mitt första elevrådsmöte. Det var en betydelsefull händelse för mig. Jag hade utsetts till suppleant för den ordinarie klassrepresentanten - eller det var kanske två klassrepresentanter. Nåväl, den eller de kom inte, och så förblev det. Så jag blev i praktiken klassens representant i elevrådet.

Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.

Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.

Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.

Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.

Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.

I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.

Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.

Men så såg jag det inte då.

Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var efter lektionstid, på eftermiddagen eller möjligen tidigt på kvällen.

Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.

Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.

När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.

Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.

Ett svindlande ögonblick

/Skrivet 8 juli 2011/

Det var någon gång i 11-årsåldern sommaren 1966. Jag tror det var i juli.

Jag stod på gräsmattan framför sommarstugan. Och plötsligt fick jag en hisnande känsla inför framtiden.

Det var inte vad det låter som. Jag tänkte bara på hur det skulle vara om ett halvår, eller var det kanske ett år.

Det var omöjligt att föreställa sig. Ett halvår, eller ett år, föreföll som så oerhört långt in i framtiden. Det var nästan som att jag skulle vara vuxen då. Jag undrade vad som skulle hända, och hur det skulle vara då.

Men tiden går. Ett halvår, eller ett år är inte längre en lång tid.

Om jag hade kunnat se in i framtiden, inte ett år, men längre hade jag nog blivit mer än förskräckt.

Det är lite oklart vad jag verkligen innerst inne föreställde mig skulle bli i framtiden. Men det är helt säkert att det inte på något sätt liknade vad som kom att hända.