När en angivare fick en tankeställare

De första åren i skolan var jag extremt lojal mot lärarna. Det varade i princip fram till våren 1967, då erfarenhetem av en sadistisk vikarie fick mig att tänka om i grunden.

Men innan dess kunde jag vara helt förskräcklig.

För någon dag sedan kom jag att tänka på en incident i Klastorpsskolan. Där gick jag från och med andra terminen i första klass till och med andra terminen i andra klass.

Vi hade Kally Holmström som lärare. Om henne har jag skrivit ganska så negativt, exempelvis här och här.

Men så idag mindes jag något som fick henne att stiga i min aktning.

Början av incidenten har jag alltid mints. Den är i sig väldigt pinsam. En flicka i klassen, som hette Kristina, hade skrivit något på svarta tavlan när Kally var borta. Minns inte vad, men Kally blev irriterad, och krävde att få veta vem som gjort det.

Ingen svarade med en gång. Men så räckte jag upp handen och sa "jo, det var Kristina som gjorde det".

Jag gjorde det inte av illvilja, i sig. Jag hade inget alls emot Kristina, men jag hade någon form av legalistisk världsbild. Lärarnas regler var viktiga, man måste följa dem, och hjälpa dom att upprätthålla ordningen.

Efter det hade jag inga minnen av vad som hände. Tills igår. Då satt jag och funderade på händelsen och plötsligt mindes jag vad som hände efteråt.

Detta hände. Kally Holmström vände sig till hela klassen och sade ungefär så här. Vänligt, men ganska så bestämt.

"Det hade varit jättebra om Kristina hade berättat att det var hon som gjorde det, men du, Erik, ska inte berätta sånt. Det är inte din sak."

Jag kände mig helt ställd. Jag hade varit beredd på att klasskamraterna skulle bli sura, men att lärarinnan skulle klandra mig hade jag inte väntat. Men det var en tankeställare.

Någonstans skämdes jag nog och det är kanske därför som jag trängde bort kommentaren tills igår.

Men idag  är jag faktiskt lite imponerad av Kally Holmströms taktfulla kommentar...
_____________________________________________________________
TILLÄGG

Förresten vill jag som en liten delförklaring till min tendens till angiveri säga att i klassen jag gick innan (i Gubbängsskolan) blev jag regelbundet slagen på skolgården. Då var jag också "angivare" - jag klagade alltid hos lärarna och försökte få mobbarna fast. Det lyckades inte, och då gömde jag mig bland  flickorna för att inte pojkarna skulle slå mig.

På något sätt tror jag att jag den första tiden i Klastorp fortfarande  hade bilden att det bästa var att lärarna visste allt, att man borde berätta allt för dom, för om man inte gjorde det skulle kaos och laglöshet triumfera. Så i den lätt bisarra världsbild jag hade var en sån sak som att skriva på svarta tavlan utan tillstånd något som i sig inte gjorde något, men som kunde vara första steget till att man började slå varandra...

Den gamla staden

Det här är den första sak jag skrivit som jag har kvar. Jag hade haft bort den och helt glömt bort den men en klasskamrat från grundskolan hittade nummer två av"Klassens Nyheter" inför en återföreningsträff . Det var en klasstidning i trean som kom ut i minst två nummer. I det första (som jag hade kvar) skrev jag inget alls, av någon anledning.

I den andra skrev jag något väldigt kort.

Jag skrev det efter att klassen hade varit i Gamla Stan i mars 1965 och hade fått reda på att man slängde allt avfall på gatan - det fanns (om jag minns beskrivningen rätt) vare sig vattentoaletter eller sopnedkast. Jag var - eller låtsades vara? - förfärad och då skrev jag alltså nedanstående till klasstidningen.

"Den gamla staden

Har ni tänkt på att jämföra den gamla och den nya staden? Det skulle inte vara roligt att bo i ett gammalt hus från 1500-talet. Och att gå på gatorna fulla med slask skulle inte heller vara roligt.

Och att det inte fanns någon ordentlig sjukvård var ingen tröst.

- Det är nog bra att vi lever på 1900-talet ändå."

Annars var det en trevlig utflykt. Efter att ha gått runt och tittat i Gamla Stan fick vi dricka choklad i en restaurang som låg i en källare.

Men själv minns jag att när vi gick på gatorna kunde jag (egendomligt nog) inte låta bli att tänka på vad som hände i Vietnam, så jag var inte totalt koncentrerad...

Jag minns alltså besöket i Gamla Stan mycket väl, men att jag skrev om den bristande renligheten i klasstidningen efteråt hade jag helt glömt.

Bobadilla

De enda gångerna jag någonsin gått på diskotek var i början av 1971.  Det var ett ställe som hette "Bobadilla" som låg i Gamla Stan. Jag var kanske där tre-fyra gånger.

Det ska inte förväxlas med ett annat "Bobadilla" som fanns några år senare, nån annanstans i stan.

Jag tror att det Bobadilla jag gick på låg på Svartmangatan. Jag är inte hundraprocentigt säker, rent teoretiskt kan det ha legat på Själagårdsgatan. Anledningen till att jag inte är säker är att min bror samtidigt brukade gå på ett ställe som hette Klubb Kamelen, som också låg i Gamla Stan.

Jag vet att dessa två ställen fanns på Svartmangatan respektive Själagårdsgatan. Jag är så där 95 procent säker på att det var Bobadilla som låg på Svartmangatan och Klubb Kamelen som låg på Själagårdsgatan. Men det finns en liten chans att det var tvärtom.

Det går lätt att kolla, ska kanske göra det.

Bobadilla fanns i en källare. Det var billigt, men lite dyrare för killar än för tjejer. Jag kände mig en smula diskriminerad, och la en gång en lapp i en förslagslåda på Bobadilla att jag tyckte att det borde kosta lika för båda könen...

I avkrokar i de vindlande källargångarna rökte man ibland hasch. Det gjorde även jag minst en gång.

Jag minns tre låtar som spelades ofta. ""Hanky Panky" , "Soldier Blue" och "My Sweet Lord". Jag var lite imponerad av discjockeyns sätt att prata, eller snarare skrika.

Men vad var Klubb Kamelen då? Det var vad man idag skulle kalla ett New Age-ställe. Där kunde man lyssna på föredrag om övernaturliga ting. Sånt intresserade min bror men inte mig. Inte då.

Fast en gång drog han iväg mig till Klubb Kamelen. Det var faktiskt riktigt trevligt.

På Bobadilla brukade vi gå ett gäng från min klass. Vi hade ganska  roligt där.

Mitt främsta minne från Bobadilla var detta. En gång just som vi skulle gå kom en tjej jag aldrig sett i hela mitt liv fram och kramade mig. Ganska intensivt och ganska så länge. Ända tills en kille, som jag antar var hennes pojkvän, ropade åt henne "Äsch, lägg av med det där, vi ska gå nu". Då gick hon.

Men jag var alldeles lyrisk. Och en tjej i min klass frågade vem hon var. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade en aning.

Men när jag kom hem skrev jag nästan en hel sida i min dagbok om just den händelsen. Jag var som sagt lyrisk.

Jag har kvar mina dagböcker från den perioden men just denna sida har försvunnit. Tråkigt nog.

PS. Har just kollat i Gröngölingsboken, förlåt på nätet. Bobadilla låg på Svartmangatan 27. Så min 95-procentiga gissning var riktig.

Klassträff 19 november 1970

/Från min huvudblogg 19 november 2009/

I kväll denna dag, 1970, hade vi klassträff i nian till minne av vår resa till Savalen våren samma år. När jag tänker efter var nog denna dag en av de mest lyckliga i mitt liv. Så lägger ut min dagbok för denna dag i sin helhet på bloggen.

Det finns några namn här, varav två är smeknamn på lärare. Jag vacklade lite om jag inte skulle ersätta namnen, men eftersom det inte finns några efternamn borde ingen kunna identifieras av någon annan än de som var med.

Jag känner mig alldeles tagen när jag skriver detta…
--------------------
Torsdag 19/11
Om ekonomi på samhällskunskapen. På kvällen hade vi Savalen-träff och visade bilder. Sedan hade vi diskotek, men så småningom tröttnade några av oss (jag t: ex) på det och gick ut i korridoren och sjöng (Moni spelade gitarr) istället. Prüsse blev förvånad över att jag rökte ”för jag (han) hade alltid trott att du (jag) var en principfast man”. Ottis lånade ”It crawled into my hand, honest” /av mig, anm. 2009/ för hon ville lyssna på låten ”Marijuana”. Efter det gick vi hem och sjöng på gatorna och pratade. Ewa J är underbar som människa, medkännande, mänsklig liksom.

Sä här skrev Jan Myrdal om Gösta Harding

Vill gärna komplettera inlägget från den 24 juli.

Jag har fått tag i Jan Myrdals "Skriftställning 2". Den publicerades 1969. Artikeln om Gösta Harding, "Den inre värdigheten", som jag alltså  läste på kvällen den 12 mars 1971, publicerades först i Aftonbladet den 11 november 1968. 

Första delen av artikeln handlar inte alls om Harding. Den handlar om hur Myrdal blev felciterad en gång, det stod "värdig" i texten när han sade "väldig". Han går igenom olika betydelser av ordet "värdig" och menar att det är en politisk term. Det är vissa saker som ses som "värdiga" i ett givet samhällssystem, andra som "ovärdiga".

Så kommer han till intervjun med Gösta Harding. Han inleder avsnittet så här:

"Ta ett exempel på värdighet, ta dr Gösta Harding".

Han fortsätter:

"Torsdagen 21-12 -67 talade han i radio om demonstrationer. Han lät presentera sig som 'psykiatriker av facket'. Han sade många sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten mellan 'demonstranter' och 'normalbefolkning'. Hade han varit kunnig - vilket han som fackman borde ha varit - då hade han vetat att olikheten består i att 'demonstranter' är mer kunniga, mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade än motsvarande 'normalbefolkning'".

Sedan diskuterar Myrdal ett konkret avsntt ur intervjun, som han anser antyder den personliga basen för Hardings värderingar.

Efter några egna reflektioner citerar han Harding direkt från radiointervjun:

"Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg med t. ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit tysta tåg, t. ex begravningståg där någon stupat i någon strid för friheten och där en samlimg människor alltså tyst går fram"....

Myrdal kommenterar:

"Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan plötsligt - bryts associationskedjan med 't.ex' och orden vänder till begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja en död - förnämare till och med än att ha 'stupat i någon strid för friheten'; sorgen har bivit sitt eget värde, ett värde högre än det sörjda objektet. Där tränger starka och omedvetna personliga affekter fram...".

Och vidare: "Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig. Se än en gång på texten. Märk det patetiska  kravet på tystnad: '...ett tyst tåg... tyst och stilla går man... tysta tåg... tyst går fram'...´ Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri om tystnad. Det är intressant. Det tyder på en stark aggressionshämning..."

Det är ju en nästan infamt elak polemik mot en psykoanalytiker, men det blir snart värre.

"Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet. Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och andras död. Heller ingen konkret begravning... utan en drömd begravning, en drömd död."

Gösta Harding var ju ordförande i Psykoanalytiska Föreningen. Här fick han finna sig i att psykoanalyseras offentligt i en av Sveriges största tidningar....

Myrdal fortsätter, helt skoningslöst: "Den privata psykologiska bakgrunden är klar; även om de individuella upplevelser under barndomen som kan ligga till grund för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående betraktaren"

Han fortsätter sedan med att slå fast att "den djupt aggressiva drömmen om andras död som kläs i 'förnämhet' är en farlig dröm".

Han tar ett exempel. Anta att Sara Lidman skulle slås ihjäl av en motdemonstrant. Det skulle bli en stor, mäktig "värdig" demonstration vid hennes begravning. Kända personer skulle delta. Det skulle med andra ord bli precis den typ av demonstration som Harding ville ha...

Men, fortsätter Myrdal: "jag kan inte se annat än att den levande, den 'ovärdiga', den icke 'tysta' Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga begravningen av Sara Lidman".

När jag kommit så långt rös jag ordentligt. Jag hade i minst två års tid haft en välgrundad känsla att Gösta Harding egentligen inte letade efter sanningen - hans syfte var inte att jag skulle få reda på något riktigt och verkligt  - det egentliga syftet var att jag skulle anpassas. Så för mig bekräftade Myrdals ord på ett nästan kusligt sätt min egen inre bild av Gösta Harding.

Det var en fantastiskt omskakande upplevelse. Men också kuslig - och ångestskapande. 

Jerome Holland, äggkastning - och Gösta Harding

Våren 1970 utnämnde  USA en ny ambassadör i Sverige. Han hette Jerome Holland och blev i Sverige nog mest känd för de ägg som med jämna mellanrum kastades på honom.

Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.

Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.

Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.

Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.

Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.

Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung  och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.

När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.

Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.

En av artiklarna i denna samlingsvolym  hette "Den inre värdigheten".  Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,

Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.

Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm  den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.

Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.

Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.

Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.

Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.

PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"

När jag önskade att det aldrig vore sommar

Som barn hatade jag sommaren. För det var då man måste åka från stan och bo i sommarstugan på landet. Och det var då skolan var stängd.

Sommaren var en enda väntan. Väntan på att den äntligen skulle ta slut och man fick komma tillbaka till stan. För då  slapp man att vara ensam med familjen i en liten håla.

Dagen jag åkte tillbaka till stan mot slutet av augusti var alltid som julafton. Jag väntade på den dagen med en innerlig intensitet.

Sommaren 1966 var jag elva år. Då kom jag, någon gång i juli, på att jag skulle göra en kalender. Eller rättare sagt skriva ner alla datum som var kvar tills jag skulle få åka tillbaks till stan. Och stryka dem ett efter ett, dag efter dag.

Ju färre datum som fanns kvar på listan ju gladare blev jag. Och till sist var det bara några få kvar.

Och så kom glädjedagen - då man kunde sätta sig i bilen och påbörja resan hem till stan. Och sedan var det mindre än två timmars bilresa fram till dess att det verkliga livet kunde börja igen - och den tröstlösa sommarparentesen äntligen var över.

På Solstugan i ösregn

Vi var sju från vår gamla grundskoleklass på Solstugan vid Fredhäll. Utanför öste regnet ner men inne var det varmt, och framförallt väldigt roligt.

Att en del av oss har börjat umgås igen är ju så kul... jag skulle vilja säga underbart.

När det började närma sig midnatt gick fem av oss ut i ösregnet och gick till Fridhemsplan. Det kändes nästan deja vu-artat.

Det var en fantastisk kväll.

Från Likvidatorrådet tlll Revolutionära Elevförbundet

Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.

Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.

Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".

Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.

Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.

Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.

Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.

Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.

Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.

Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.

Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.

Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.

En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…

Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.

Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.

De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?

----------------------------------------

"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!

En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.

De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.

STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.

Det första val jag röstade i - skolvalet 1970

Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.

Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.

Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.

Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.

Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.

Det var en hårresande läsning.

Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.

Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.

Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.

I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.