Mitt ointresse för idrott

Handlingen i Svensson, Svensson - i nöd och lust börjar ju med att ett äktenskap håller på att krascha på grund av mannens fanatiska idrottsintresse.

Själv har jag nästan aldrig varit intresserad av idrott. Jag försökte lite i barndomen men inte ens då var det mer än halvhjärtat.

Det enda indrottsevenemang jag någonsin följt från början till slut var nog fotbolls-VM 1966. Då var jag elva år. Jag minns inte idag vem som vann men jag minns att Nordkorea kom förvånansvärt högt.

Däremot sa jag mig vara AIK:are (och säger nog fortfarande, om någon frågar). Men jag visste inte ett skvatt om AIK. Anledningen till att jag sade mig vara AIK:are var egentligen att förkortningen AIK hade likheter med förkortningen (tillika smeknamnet) på en tjej i min klass som jag beundrade. Så jag kunde skriva "jag gillar AIK" i mina skolböcker utan att någon behövde veta vad det stod för.

Jag tyckte inte heller om att spela själv. När jag ändå spelade fotboll ville jag vara målvakt, för då slapp man springa. Problemet var bara att ingen annan än jag (och möjligen motståndarlaget) ville att jag skulle vara målvakt. Anledningen till det var nog att jag ofta blev rädd för bollen när den kom, så jag försökte springa undan för den.  Vilket kanske inte var helt lyckat.

Fast jag brukade senare gilla att titta på konståkningstävlingar - och backhoppning. Det senare vet jag inte riktigt  varför.

Men när det var VM (eller EM?) i damfotboll för kanske tio år sen eller så lyckades jag uppbåda ett intresse. Jag till och med hejade på Sverige, vilket jag annars aldrig brukar. Då kom Sverige tvåa, Tyskland kom etta.

Som sagt jag brukade aldrig heja på Sverige när jag motvilligt råkade se på en match. På de större tävlingarna, som EM, VM och OS, brukade jag alltid hålla på de länder som jag av politiska skäl gillade.

Så jag kan nog förstå att Lena Svensson i den ovan nämnda filmen inte stod ut med Gustavs idrottsintresse...

Den 12 juni 1971

En av de absolut sorgligaste dagarna i mitt liv var tveklöst avslutningen i nian. Den ägde rum fredagen den 12 juni 1971.

Det var i Essingeskolan. Jag hade inte varit i skolan i slutet av terminen. Men jag gick ändå på avslutningen.

Jag kände nog på mig att jag inte skulle kunna fortsätta på Kungsholmens gymnasium på hösten. Därför var jag medveten om att denna dag var farväl till en hel värld.

Och vad som än hände efter denna dag har det aldrig kommit något som kunnat ersätta den världen.

Allt efter denna dag har varit som någon sorts blek kopia.

June April, Edwin Roman - och Alpha Centauri

När jag läser om att att en jordliknande planet har upptäckts vid Alpha Centauri tycker jag att det är lite kul.

Alpha Centauri är det närmaste stjärnsystemet  och ligger "bara" lite mer än 4 ljusår bort.. Det är naturligtvis i sig  roligt att jordliknande planeter upptäcks så pass nära.

Men för mig är det kul också av en annan anledning. För i åttonde klass - närmare bestämt i april 1970 - skrev jag en liten romantisk novell i svenskan som just handlade om att en planet upptäcks runt Alpha Centauri.

Någon gång mellan 1984 och 1990 hade jag bort pärmen med svenskuppsatser som den satt i, men jag minns den mycket väl. Dessutom har den nog nog inte försvunnit helt, jag är nästan säker på att den finns någonstans i Gräddö. Och att jag förr eller senare kommer att läsa den igen.

Den är som sagt romantisk, men samtidigt aningen misantropisk.. För att uttrycka det försiktigt.

Så här kom den till. Vi skulle skriva uppsats i svenska för vår svensklärare, Stig Starrsjö.  Han gav oss några alternativa ämnen. Ett var "Vi missade jorden". Det lät ju lite kryptiskt, och jag var nog den ende som valde detta.

Handlingen i uppsatsen var att två astronauter -som jag döpte till June April och Edwin Roman - skulle åka på den första färden till vår närmaste stjärna. Det kan tyckas vara en lång resa, men jag antog väl att einsteinska relativitetseffekter - eller möjligen nedfrysning - skulle göra att de inte hann dö innan de kom fram.

Själva grundtemat i uppsatsen var alltså dels romantiskt, dels misantropiskt. I den fanns inbyggd  en stark kontrast mellan den positiva idealiserade beskrivningen av de två astronauterna och de syrliga beskrivningarna av hur dumma alla andra var. Ungefär. Jorden beskrevs som en plats präglad  av inskränkthet, dumhet, elakhet och hyckleri. I kontrast med detta framställdes de två astronauterna närmast som ett romantiskt idealpar.

Nåväl, vare sig de nu hade fått vara med om tvillingparadoxen eller om de hade frysts ner så kom de fram till Alpha Centauri nästan lika unga som när de for. Där upptäckte de en jordliknande planet.

Jag tror att jag hade inspirerats av Fred Hoyles sf-roman "Den femte planeten" när jag beskrev den. Där fanns en atmosfär av vår typ, samt gräs,  frukter, och grönsaker. Däremot är jag inte säker på att de stötte på några djur.

När de väl hamnar på denna planet börjar de reflektera över hur fint och vackert det är där - och hur hopplöst och eländigt det är på jorden.  Och framförallt hur jobbiga (för att inte säga obehagliga) människorna var.

Men det är ju inte meningen att de ska stanna där. Så en dag ska de sätta sig i rymdskeppet för att ta sig tillbaka. Men det kan de inte. Det är nämligen något fel på det. Det startar inte.

Och jag tillade (citerat ur minnet, med siffrorna utbytta mot bokstäver): "Och det var nog lika bra det. För exakt X år, Y månader, X dagar. Å timmar, Ä minuter och Ö sekunder tidigare hade det vi kallar jorden förvandlats till ett ljusknippe i universum".

Jorden hade alltså förintats i någon katastrof. Och Edwin och June skulle alltså bli de nya Adam och Eva på en idealplanet med idealisk temperatur, och enorma fält av växande gräs, skogar, hav, och sjöar.

Den underförstådda  poängen var förstås att det skulle bli mycket bättre. Sämre kunde det ju inte bli...

Jag hoppas faktiskt att  uppsatsen  ligger någonstans där jag tror att den ligger och att jag får tag i den nån gång.

När en angivare fick en tankeställare

De första åren i skolan var jag extremt lojal mot lärarna. Det varade i princip fram till våren 1967, då erfarenhetem av en sadistisk vikarie fick mig att tänka om i grunden.

Men innan dess kunde jag vara helt förskräcklig.

För någon dag sedan kom jag att tänka på en incident i Klastorpsskolan. Där gick jag från och med andra terminen i första klass till och med andra terminen i andra klass.

Vi hade Kally Holmström som lärare. Om henne har jag skrivit ganska så negativt, exempelvis här och här.

Men så idag mindes jag något som fick henne att stiga i min aktning.

Början av incidenten har jag alltid mints. Den är i sig väldigt pinsam. En flicka i klassen, som hette Kristina, hade skrivit något på svarta tavlan när Kally var borta. Minns inte vad, men Kally blev irriterad, och krävde att få veta vem som gjort det.

Ingen svarade med en gång. Men så räckte jag upp handen och sa "jo, det var Kristina som gjorde det".

Jag gjorde det inte av illvilja, i sig. Jag hade inget alls emot Kristina, men jag hade någon form av legalistisk världsbild. Lärarnas regler var viktiga, man måste följa dem, och hjälpa dom att upprätthålla ordningen.

Efter det hade jag inga minnen av vad som hände. Tills igår. Då satt jag och funderade på händelsen och plötsligt mindes jag vad som hände efteråt.

Detta hände. Kally Holmström vände sig till hela klassen och sade ungefär så här. Vänligt, men ganska så bestämt.

"Det hade varit jättebra om Kristina hade berättat att det var hon som gjorde det, men du, Erik, ska inte berätta sånt. Det är inte din sak."

Jag kände mig helt ställd. Jag hade varit beredd på att klasskamraterna skulle bli sura, men att lärarinnan skulle klandra mig hade jag inte väntat. Men det var en tankeställare.

Någonstans skämdes jag nog och det är kanske därför som jag trängde bort kommentaren tills igår.

Men idag  är jag faktiskt lite imponerad av Kally Holmströms taktfulla kommentar...
_____________________________________________________________
TILLÄGG

Förresten vill jag som en liten delförklaring till min tendens till angiveri säga att i klassen jag gick innan (i Gubbängsskolan) blev jag regelbundet slagen på skolgården. Då var jag också "angivare" - jag klagade alltid hos lärarna och försökte få mobbarna fast. Det lyckades inte, och då gömde jag mig bland  flickorna för att inte pojkarna skulle slå mig.

På något sätt tror jag att jag den första tiden i Klastorp fortfarande  hade bilden att det bästa var att lärarna visste allt, att man borde berätta allt för dom, för om man inte gjorde det skulle kaos och laglöshet triumfera. Så i den lätt bisarra världsbild jag hade var en sån sak som att skriva på svarta tavlan utan tillstånd något som i sig inte gjorde något, men som kunde vara första steget till att man började slå varandra...

Den gamla staden

Det här är den första sak jag skrivit som jag har kvar. Jag hade haft bort den och helt glömt bort den men en klasskamrat från grundskolan hittade nummer två av"Klassens Nyheter" inför en återföreningsträff . Det var en klasstidning i trean som kom ut i minst två nummer. I det första (som jag hade kvar) skrev jag inget alls, av någon anledning.

I den andra skrev jag något väldigt kort.

Jag skrev det efter att klassen hade varit i Gamla Stan i mars 1965 och hade fått reda på att man slängde allt avfall på gatan - det fanns (om jag minns beskrivningen rätt) vare sig vattentoaletter eller sopnedkast. Jag var - eller låtsades vara? - förfärad och då skrev jag alltså nedanstående till klasstidningen.

"Den gamla staden

Har ni tänkt på att jämföra den gamla och den nya staden? Det skulle inte vara roligt att bo i ett gammalt hus från 1500-talet. Och att gå på gatorna fulla med slask skulle inte heller vara roligt.

Och att det inte fanns någon ordentlig sjukvård var ingen tröst.

- Det är nog bra att vi lever på 1900-talet ändå."

Annars var det en trevlig utflykt. Efter att ha gått runt och tittat i Gamla Stan fick vi dricka choklad i en restaurang som låg i en källare.

Men själv minns jag att när vi gick på gatorna kunde jag (egendomligt nog) inte låta bli att tänka på vad som hände i Vietnam, så jag var inte totalt koncentrerad...

Jag minns alltså besöket i Gamla Stan mycket väl, men att jag skrev om den bristande renligheten i klasstidningen efteråt hade jag helt glömt.

Bobadilla

De enda gångerna jag någonsin gått på diskotek var i början av 1971.  Det var ett ställe som hette "Bobadilla" som låg i Gamla Stan. Jag var kanske där tre-fyra gånger.

Det ska inte förväxlas med ett annat "Bobadilla" som fanns några år senare, nån annanstans i stan.

Jag tror att det Bobadilla jag gick på låg på Svartmangatan. Jag är inte hundraprocentigt säker, rent teoretiskt kan det ha legat på Själagårdsgatan. Anledningen till att jag inte är säker är att min bror samtidigt brukade gå på ett ställe som hette Klubb Kamelen, som också låg i Gamla Stan.

Jag vet att dessa två ställen fanns på Svartmangatan respektive Själagårdsgatan. Jag är så där 95 procent säker på att det var Bobadilla som låg på Svartmangatan och Klubb Kamelen som låg på Själagårdsgatan. Men det finns en liten chans att det var tvärtom.

Det går lätt att kolla, ska kanske göra det.

Bobadilla fanns i en källare. Det var billigt, men lite dyrare för killar än för tjejer. Jag kände mig en smula diskriminerad, och la en gång en lapp i en förslagslåda på Bobadilla att jag tyckte att det borde kosta lika för båda könen...

I avkrokar i de vindlande källargångarna rökte man ibland hasch. Det gjorde även jag minst en gång.

Jag minns tre låtar som spelades ofta. ""Hanky Panky" , "Soldier Blue" och "My Sweet Lord". Jag var lite imponerad av discjockeyns sätt att prata, eller snarare skrika.

Men vad var Klubb Kamelen då? Det var vad man idag skulle kalla ett New Age-ställe. Där kunde man lyssna på föredrag om övernaturliga ting. Sånt intresserade min bror men inte mig. Inte då.

Fast en gång drog han iväg mig till Klubb Kamelen. Det var faktiskt riktigt trevligt.

På Bobadilla brukade vi gå ett gäng från min klass. Vi hade ganska  roligt där.

Mitt främsta minne från Bobadilla var detta. En gång just som vi skulle gå kom en tjej jag aldrig sett i hela mitt liv fram och kramade mig. Ganska intensivt och ganska så länge. Ända tills en kille, som jag antar var hennes pojkvän, ropade åt henne "Äsch, lägg av med det där, vi ska gå nu". Då gick hon.

Men jag var alldeles lyrisk. Och en tjej i min klass frågade vem hon var. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade en aning.

Men när jag kom hem skrev jag nästan en hel sida i min dagbok om just den händelsen. Jag var som sagt lyrisk.

Jag har kvar mina dagböcker från den perioden men just denna sida har försvunnit. Tråkigt nog.

PS. Har just kollat i Gröngölingsboken, förlåt på nätet. Bobadilla låg på Svartmangatan 27. Så min 95-procentiga gissning var riktig.

Klassträff 19 november 1970

/Från min huvudblogg 19 november 2009/

I kväll denna dag, 1970, hade vi klassträff i nian till minne av vår resa till Savalen våren samma år. När jag tänker efter var nog denna dag en av de mest lyckliga i mitt liv. Så lägger ut min dagbok för denna dag i sin helhet på bloggen.

Det finns några namn här, varav två är smeknamn på lärare. Jag vacklade lite om jag inte skulle ersätta namnen, men eftersom det inte finns några efternamn borde ingen kunna identifieras av någon annan än de som var med.

Jag känner mig alldeles tagen när jag skriver detta…
--------------------
Torsdag 19/11
Om ekonomi på samhällskunskapen. På kvällen hade vi Savalen-träff och visade bilder. Sedan hade vi diskotek, men så småningom tröttnade några av oss (jag t: ex) på det och gick ut i korridoren och sjöng (Moni spelade gitarr) istället. Prüsse blev förvånad över att jag rökte ”för jag (han) hade alltid trott att du (jag) var en principfast man”. Ottis lånade ”It crawled into my hand, honest” /av mig, anm. 2009/ för hon ville lyssna på låten ”Marijuana”. Efter det gick vi hem och sjöng på gatorna och pratade. Ewa J är underbar som människa, medkännande, mänsklig liksom.

Sä här skrev Jan Myrdal om Gösta Harding

Vill gärna komplettera inlägget från den 24 juli.

Jag har fått tag i Jan Myrdals "Skriftställning 2". Den publicerades 1969. Artikeln om Gösta Harding, "Den inre värdigheten", som jag alltså  läste på kvällen den 12 mars 1971, publicerades först i Aftonbladet den 11 november 1968. 

Första delen av artikeln handlar inte alls om Harding. Den handlar om hur Myrdal blev felciterad en gång, det stod "värdig" i texten när han sade "väldig". Han går igenom olika betydelser av ordet "värdig" och menar att det är en politisk term. Det är vissa saker som ses som "värdiga" i ett givet samhällssystem, andra som "ovärdiga".

Så kommer han till intervjun med Gösta Harding. Han inleder avsnittet så här:

"Ta ett exempel på värdighet, ta dr Gösta Harding".

Han fortsätter:

"Torsdagen 21-12 -67 talade han i radio om demonstrationer. Han lät presentera sig som 'psykiatriker av facket'. Han sade många sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten mellan 'demonstranter' och 'normalbefolkning'. Hade han varit kunnig - vilket han som fackman borde ha varit - då hade han vetat att olikheten består i att 'demonstranter' är mer kunniga, mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade än motsvarande 'normalbefolkning'".

Sedan diskuterar Myrdal ett konkret avsntt ur intervjun, som han anser antyder den personliga basen för Hardings värderingar.

Efter några egna reflektioner citerar han Harding direkt från radiointervjun:

"Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg med t. ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit tysta tåg, t. ex begravningståg där någon stupat i någon strid för friheten och där en samlimg människor alltså tyst går fram"....

Myrdal kommenterar:

"Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan plötsligt - bryts associationskedjan med 't.ex' och orden vänder till begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja en död - förnämare till och med än att ha 'stupat i någon strid för friheten'; sorgen har bivit sitt eget värde, ett värde högre än det sörjda objektet. Där tränger starka och omedvetna personliga affekter fram...".

Och vidare: "Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig. Se än en gång på texten. Märk det patetiska  kravet på tystnad: '...ett tyst tåg... tyst och stilla går man... tysta tåg... tyst går fram'...´ Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri om tystnad. Det är intressant. Det tyder på en stark aggressionshämning..."

Det är ju en nästan infamt elak polemik mot en psykoanalytiker, men det blir snart värre.

"Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet. Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och andras död. Heller ingen konkret begravning... utan en drömd begravning, en drömd död."

Gösta Harding var ju ordförande i Psykoanalytiska Föreningen. Här fick han finna sig i att psykoanalyseras offentligt i en av Sveriges största tidningar....

Myrdal fortsätter, helt skoningslöst: "Den privata psykologiska bakgrunden är klar; även om de individuella upplevelser under barndomen som kan ligga till grund för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående betraktaren"

Han fortsätter sedan med att slå fast att "den djupt aggressiva drömmen om andras död som kläs i 'förnämhet' är en farlig dröm".

Han tar ett exempel. Anta att Sara Lidman skulle slås ihjäl av en motdemonstrant. Det skulle bli en stor, mäktig "värdig" demonstration vid hennes begravning. Kända personer skulle delta. Det skulle med andra ord bli precis den typ av demonstration som Harding ville ha...

Men, fortsätter Myrdal: "jag kan inte se annat än att den levande, den 'ovärdiga', den icke 'tysta' Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga begravningen av Sara Lidman".

När jag kommit så långt rös jag ordentligt. Jag hade i minst två års tid haft en välgrundad känsla att Gösta Harding egentligen inte letade efter sanningen - hans syfte var inte att jag skulle få reda på något riktigt och verkligt  - det egentliga syftet var att jag skulle anpassas. Så för mig bekräftade Myrdals ord på ett nästan kusligt sätt min egen inre bild av Gösta Harding.

Det var en fantastiskt omskakande upplevelse. Men också kuslig - och ångestskapande. 

Jerome Holland, äggkastning - och Gösta Harding

Våren 1970 utnämnde  USA en ny ambassadör i Sverige. Han hette Jerome Holland och blev i Sverige nog mest känd för de ägg som med jämna mellanrum kastades på honom.

Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.

Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.

Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.

Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.

Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.

Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung  och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.

När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.

Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.

En av artiklarna i denna samlingsvolym  hette "Den inre värdigheten".  Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,

Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.

Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm  den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.

Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.

Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.

Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.

Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.

PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"

När jag önskade att det aldrig vore sommar

Som barn hatade jag sommaren. För det var då man måste åka från stan och bo i sommarstugan på landet. Och det var då skolan var stängd.

Sommaren var en enda väntan. Väntan på att den äntligen skulle ta slut och man fick komma tillbaka till stan. För då  slapp man att vara ensam med familjen i en liten håla.

Dagen jag åkte tillbaka till stan mot slutet av augusti var alltid som julafton. Jag väntade på den dagen med en innerlig intensitet.

Sommaren 1966 var jag elva år. Då kom jag, någon gång i juli, på att jag skulle göra en kalender. Eller rättare sagt skriva ner alla datum som var kvar tills jag skulle få åka tillbaks till stan. Och stryka dem ett efter ett, dag efter dag.

Ju färre datum som fanns kvar på listan ju gladare blev jag. Och till sist var det bara några få kvar.

Och så kom glädjedagen - då man kunde sätta sig i bilen och påbörja resan hem till stan. Och sedan var det mindre än två timmars bilresa fram till dess att det verkliga livet kunde börja igen - och den tröstlösa sommarparentesen äntligen var över.