Igår hade jag bort mina nycklar så jag inte kunde komma in. Både polislås och vanligt lås var låsta. Så idag har en låssmed öppnat dörren och bytt båda låsen. Det kommer att bli dyrt när räkningen kommer. (Telgebostäder betalar låssmeden, och skickar senare räkningen till mig).
En liten lustig sak mitt i bedrövelsen. Jag var tvungen att sova över i Stockholm inatt, och mer konkret blev det hos en kompis som bor i Gubbängen, där jag bodde fram till åttaårsåldern. Inte nog med det, hon bor på samma gata som jag bodde på då.
Så det är första gången sedan februari 1963 som jag sovit i den orten, och vid den gatan. Om man är så intresserad av tidiga minnen och känslor som jag är, är det en verklig upplevelse.
Tuesday, February 28, 2017
Thursday, February 16, 2017
Ett uttalande om könsroller från 1969
Har alltså läst cirka 100 sidor journaler som Gösta Harding skrev när jag gick i terapi hos honom i 13-16-årsåldern. (1968-71).
Det är omtumlande. En tidsresa som nästan slår knock out på mig.
Det finns många direktcitat från mig, det är som att möta sig själv som tonåring. Det kommer nära på ett riktigt hisnande sätt.
Ett exempel från den 30 oktober 1969.
"Pat. tycker det är äckligt att flickor vill älska stora, starka män och att män skall älska små kvinnor."
Om det är bokstavligt rätt citerat är lite tveksamt, men andemeningen är ju ganska klar.
Det bör förstås också påpekas att jag var kortväxt. Men av sammanhanget framgår klart att det inte var den enda orsaken till uttalandet.
Det är omtumlande. En tidsresa som nästan slår knock out på mig.
Det finns många direktcitat från mig, det är som att möta sig själv som tonåring. Det kommer nära på ett riktigt hisnande sätt.
Ett exempel från den 30 oktober 1969.
"Pat. tycker det är äckligt att flickor vill älska stora, starka män och att män skall älska små kvinnor."
Om det är bokstavligt rätt citerat är lite tveksamt, men andemeningen är ju ganska klar.
Det bör förstås också påpekas att jag var kortväxt. Men av sammanhanget framgår klart att det inte var den enda orsaken till uttalandet.
Wednesday, February 15, 2017
Västerbroplanmötet och Gösta Hardings journaler
Att jag nyss lagt ut den gamla posten om kvinnan vid Västerbroplan beror på något speciellt.
Händelsen i april 1970 är en av de händelser i mitt liv som gjort störst intryck på mig. Jag trodde aldrig jag skulle få någon ny info om detta. Mina dagböcker från våren 1970 är borta, så jag tänkte nog att det enda jag någonsin skulle kunna bygga på var min minnesbild.
Men nu har det förändrats lite grann i alla fall.
För några dagar sedan fick jag en avi om en rekommenderad försändelse. Jag såg först inte att det var någon avsändare, så jag fick för mig att det var från min bror. Men just som jag höll på att ringa honom såg jag att det var från... Ericastiftelsen...
Alltså där jag gick i terapi hos Gösta Harding 1968-71.
Jag fattade ingenting. Men jag visste att i samband med den neuropsykiatriska utredning som jag gick igenom för ett tag sedan hade de beställt en massa gamla journaler från olika håll. Så jag ringde den psykolog som hållit i utredningen.
Det visade sig nu att de hade beställt journalerna från Ericastiftelsen. Men tydligen hade de skickats till mig istället. Psykologen verkade lite störd och sa att det måste ha skett ett misstag. Jag svarade att jag tyckte att det i så fall var ett förträffligt misstag, för nu kunde jag läsa materialet först, och sedan kopiera det - så kunde hon få originalet senare....
Nu slumpade det sig också så att jag just då inte hade någon legitimation. Den hade försvunnit och jag väntade på en ny. Så jag kunde inte hämta ut försändelsen med en gång.
Men igår gjorde jag det. Med darrande ben gick jag dit, och trodde nog att det skulle visa sig att det bara var ett meddelande till mig om att journalerna skickats till någon annan. Men nej, det var the real thing.
Så igår kväll satt jag flera timmar på en Subway-restaurang i Södertälje centrum och läste igenom ca 100 sidor.
Det var en hisnande tidsresa. Det var att möta sig själv som tonåring, få refererat vad man själv sa vecka efter vecka, ofta med direktktcitat....
Det finns mycket att säga om detta, men här tar jag endast upp vad som där nämndes om just denna händelse i april 1970.
Från den 28 april 1970 hittar jag denna korta anteckning.
"Pat. mötte härom dagen en kvinna, som sade att hon var nervsjuk och hoppades att träffa honom igen".
Det måste ha handlat om denna händelse, tiden stämmer och jag träffade då nästan inga människor utanför familjen och skolan. Och det är intressant.
I detta korta meddelande finns två saker som inte ingick i den minnesbild jag hade när jag skrev posten. För det första att hon sa att hon var nervsjuk. Det ingick inte i min minnesbild, men när jag tänker efter låter det bekant.
Det andra är mer betydelsefullt. I posten skrev jag att jag hoppades att få se henne igen. I Hardings anteckningar står det hon hoppades att få se mig igen....
Jag blir faktiskt berörd av detta. Om Hardings referat är riktigt visar det att jag hade gjort intryck på henne, och inte endast hon på mig. Ja, det passar mycket bra in att hon sade det. Det förklarar varför minnet av mötet upplevts så positivt och alltid gjort mig så glad. Och varför jag har alltid haft grundkänslan att hon tyckte om mig...
Men som sagt - mannen i bilen sa att hon måste gå in, bilen körde iväg. Eftersom jag endast var femton år måste hon varit äldre än mig, och kanske inte lever idag. Och igår läser jag att alltså att hon sa att hon gärna skulle träffa mig igen....
Det är då som det stora vemodet rullar in.... som det heter i en känd sång.
Händelsen i april 1970 är en av de händelser i mitt liv som gjort störst intryck på mig. Jag trodde aldrig jag skulle få någon ny info om detta. Mina dagböcker från våren 1970 är borta, så jag tänkte nog att det enda jag någonsin skulle kunna bygga på var min minnesbild.
Men nu har det förändrats lite grann i alla fall.
För några dagar sedan fick jag en avi om en rekommenderad försändelse. Jag såg först inte att det var någon avsändare, så jag fick för mig att det var från min bror. Men just som jag höll på att ringa honom såg jag att det var från... Ericastiftelsen...
Alltså där jag gick i terapi hos Gösta Harding 1968-71.
Jag fattade ingenting. Men jag visste att i samband med den neuropsykiatriska utredning som jag gick igenom för ett tag sedan hade de beställt en massa gamla journaler från olika håll. Så jag ringde den psykolog som hållit i utredningen.
Det visade sig nu att de hade beställt journalerna från Ericastiftelsen. Men tydligen hade de skickats till mig istället. Psykologen verkade lite störd och sa att det måste ha skett ett misstag. Jag svarade att jag tyckte att det i så fall var ett förträffligt misstag, för nu kunde jag läsa materialet först, och sedan kopiera det - så kunde hon få originalet senare....
Nu slumpade det sig också så att jag just då inte hade någon legitimation. Den hade försvunnit och jag väntade på en ny. Så jag kunde inte hämta ut försändelsen med en gång.
Men igår gjorde jag det. Med darrande ben gick jag dit, och trodde nog att det skulle visa sig att det bara var ett meddelande till mig om att journalerna skickats till någon annan. Men nej, det var the real thing.
Så igår kväll satt jag flera timmar på en Subway-restaurang i Södertälje centrum och läste igenom ca 100 sidor.
Det var en hisnande tidsresa. Det var att möta sig själv som tonåring, få refererat vad man själv sa vecka efter vecka, ofta med direktktcitat....
Det finns mycket att säga om detta, men här tar jag endast upp vad som där nämndes om just denna händelse i april 1970.
Från den 28 april 1970 hittar jag denna korta anteckning.
"Pat. mötte härom dagen en kvinna, som sade att hon var nervsjuk och hoppades att träffa honom igen".
Det måste ha handlat om denna händelse, tiden stämmer och jag träffade då nästan inga människor utanför familjen och skolan. Och det är intressant.
I detta korta meddelande finns två saker som inte ingick i den minnesbild jag hade när jag skrev posten. För det första att hon sa att hon var nervsjuk. Det ingick inte i min minnesbild, men när jag tänker efter låter det bekant.
Det andra är mer betydelsefullt. I posten skrev jag att jag hoppades att få se henne igen. I Hardings anteckningar står det hon hoppades att få se mig igen....
Jag blir faktiskt berörd av detta. Om Hardings referat är riktigt visar det att jag hade gjort intryck på henne, och inte endast hon på mig. Ja, det passar mycket bra in att hon sade det. Det förklarar varför minnet av mötet upplevts så positivt och alltid gjort mig så glad. Och varför jag har alltid haft grundkänslan att hon tyckte om mig...
Men som sagt - mannen i bilen sa att hon måste gå in, bilen körde iväg. Eftersom jag endast var femton år måste hon varit äldre än mig, och kanske inte lever idag. Och igår läser jag att alltså att hon sa att hon gärna skulle träffa mig igen....
Det är då som det stora vemodet rullar in.... som det heter i en känd sång.
Möte vid Västerbroplan
/Skrevs den 12 april 2006. Tidigare utlagd på denna blogg den 4 maj 2012. Efter att ha fått ny info om händelsen efter att ha fått ta del av journaler från terapin med Gösta Harding 1968-71 har jag gjort en ändring i texten./
Det händer ibland att en händelse, som för en utomstående kan verka obetydlig, får en stor betydelse för en själv. Detta hände mig en kväll i slutet av april 1970. Jag var 15 år.
Jag var ute på stan. Mera bestämt var jag ute och saboterade tobaksreklam. På den tiden var offentlig tobaksreklam tillåten, och en stor del av reklamen vid busshållplatser och andra offentliga platser var just tobaksreklam. Och några månader tidigare hade jag kommit på att jag ansåg att det var upprörande att tobaksindustrin hade rätt att göra reklam för bevisligen dödliga produkter.
Följaktligen köpte jag en tuschpenna och gick ut på kvällarna och förstörde och målade över tobaksreklamen. Jag målade nästan alltid en bild av en dödskalle på reklamaffischerna men dessutom skrev jag som jag tyckte fyndiga vitsar och ändrade texten. Så till exempel ändrade jag ”Jag har också gått över till Prince” till ”Jag har också gått över till cancer”. Speciellt kul var affischerna för cigarettmärket Minden, för där hade jag kommit på den fyndiga slogan ”Snabbt som vinden dödar Minden”.
Den här kvällen hade jag gjort min runda och var på väg hem. Jag var vid Västerbroplan och hade inte långt kvar till det hus vid Fyrverkarbacken där jag bodde. Då lade jag märke till en bil där det satt en kvinna och en man.
Plötsligt gick kvinnan ut ur bilen. Jag vet inte hur gammal hon var, hon kan ha varit allt mellan 25 och 45. Men vad jag minns var att hennes ansikte var oerhört vänligt, men samtidigt på något sätt härjat. Och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade vem jag var och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Då sa hon att hon själv inte hade något hem. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte att det hade ju jag egentligen inte, jag heller. Men jag minns som sagt inte om jag verkligen sa det till henne eller om det bara blev till en tanke.
Tills sist sa hon att hon gärna ville träffa mig igen.
Då öppnade mannen bildörren. Han verkade irriterad över att hon pratade med mig, och ville att hon skulle sätta sig i bilen så att de kunde köra. Hon satte sig ner, och de körde iväg.
Jag gick långsamt hemåt. Jag var både förvånad och lite rörd av att hon gått ut ur bilen för att prata med mig. Jag undrade över vem hon var. Jag hade känslan att även om hon såg härjad ut och inte hade något hem hade hon det nog bättre än jag. Jag fick känslan av att jag skulle vilja känna henne.
Än idag händer det att jag undrar vem hon var – och vad som hänt med henne sen dess. Men det lär jag ju aldrig få reda på. Om hon lever idag minns hon väl knappast denna händelse. Det måste ju varit som en mycket kort sekund i ett långt liv. För mig är det ett minne som kommer att finnas hos mig, och som jag till och från kommer att fundera över, så länge jag lever.
Det händer ibland att en händelse, som för en utomstående kan verka obetydlig, får en stor betydelse för en själv. Detta hände mig en kväll i slutet av april 1970. Jag var 15 år.
Jag var ute på stan. Mera bestämt var jag ute och saboterade tobaksreklam. På den tiden var offentlig tobaksreklam tillåten, och en stor del av reklamen vid busshållplatser och andra offentliga platser var just tobaksreklam. Och några månader tidigare hade jag kommit på att jag ansåg att det var upprörande att tobaksindustrin hade rätt att göra reklam för bevisligen dödliga produkter.
Följaktligen köpte jag en tuschpenna och gick ut på kvällarna och förstörde och målade över tobaksreklamen. Jag målade nästan alltid en bild av en dödskalle på reklamaffischerna men dessutom skrev jag som jag tyckte fyndiga vitsar och ändrade texten. Så till exempel ändrade jag ”Jag har också gått över till Prince” till ”Jag har också gått över till cancer”. Speciellt kul var affischerna för cigarettmärket Minden, för där hade jag kommit på den fyndiga slogan ”Snabbt som vinden dödar Minden”.
Den här kvällen hade jag gjort min runda och var på väg hem. Jag var vid Västerbroplan och hade inte långt kvar till det hus vid Fyrverkarbacken där jag bodde. Då lade jag märke till en bil där det satt en kvinna och en man.
Plötsligt gick kvinnan ut ur bilen. Jag vet inte hur gammal hon var, hon kan ha varit allt mellan 25 och 45. Men vad jag minns var att hennes ansikte var oerhört vänligt, men samtidigt på något sätt härjat. Och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade vem jag var och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Då sa hon att hon själv inte hade något hem. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte att det hade ju jag egentligen inte, jag heller. Men jag minns som sagt inte om jag verkligen sa det till henne eller om det bara blev till en tanke.
Tills sist sa hon att hon gärna ville träffa mig igen.
Då öppnade mannen bildörren. Han verkade irriterad över att hon pratade med mig, och ville att hon skulle sätta sig i bilen så att de kunde köra. Hon satte sig ner, och de körde iväg.
Jag gick långsamt hemåt. Jag var både förvånad och lite rörd av att hon gått ut ur bilen för att prata med mig. Jag undrade över vem hon var. Jag hade känslan att även om hon såg härjad ut och inte hade något hem hade hon det nog bättre än jag. Jag fick känslan av att jag skulle vilja känna henne.
Än idag händer det att jag undrar vem hon var – och vad som hänt med henne sen dess. Men det lär jag ju aldrig få reda på. Om hon lever idag minns hon väl knappast denna händelse. Det måste ju varit som en mycket kort sekund i ett långt liv. För mig är det ett minne som kommer att finnas hos mig, och som jag till och från kommer att fundera över, så länge jag lever.
Monday, January 30, 2017
Cirkeln är sluten
Det är egentligen lite konstigt att jag nu bor i Hovsjö, ett område där den överväldigande majoriteten kommer från Mellanöstern. Det känns lite som deja vu på något konstigt sätt. Men en sorts indirekt deja vu.
När jag började skolan hösten 1962 råkade jag låna en historiebok som hette "Folkens öden och äventyr". Jag blev genast intresserad av forntida historia, och mycket snart fokuserades detta på Mellanöstern.
Det berodde väl delvis på att jag våren 1963 fick för mig att försöka läsa ut hela Bibeln. Jag läste faktiskt det mesta, men hoppade över för barn svårbegripliga poetiska avsnitt eller avsnitt utan "handling". Jag läste alltså inte Psaltaren, Höga Visan, Ordspråksboken, Predikaren, eller breven i Nya Testamentet. Dessutom läste jag inte Uppenbarelseboken, eftersom jag av någon anledning var rädd för den.
Men jag läste det mesta. Och det ledde snart till att jag ville jämföra med nutida historieskrivningar om samma period och region. Så jag började läsa böcker om "Bibelns tid". "Bibelns länder" och sådant.
Jag fördjupade mig mer och mer och till sist beställde jag tjocka böcker om Mellanösterns tidiga historia från större bibliotek.
Speciellt intresserad blev jag av Mesopotamien. Jag fördjupade mig i assyriska och babyloniska kungar, och ville vet allt. En sak som störde mig mycket - minns jag - var att det ofta skrevs om två assyriska kungar, Tiglat Pileser den förste och Tiglat Pileser den tredje. Men aldrig nämndes Tiglat Pileser den andre. Jag var helt engagerad i frågan- om det funnits den förste och den tredje måste det ju funnits den andre.
Jag minns att jag berättade om mina vedermödor för några äldre kvinnor som bodde grannar med oss på mina föräldrars lantställe. De verkade oerhört förbryllade (och lite roade) över att en åtta- nioåring såg detta som en nästan livsavgörande fråga. Till sist fick jag reda på att den andre Tiglat Pileser bara hade regerat något år och inte hunnit göra så mycket.
Assyrierna fascinerade mig, och skrämde mig. Beskrivningen av deras rent hiskeliga krigsföring grep tag i mig. Det känns lite märkligt att jag nu bor på en ort där en mycket stor del av befolkningen anser sig vara ättlingar till de som levde i det dåvarande assyriska riket... Om jag fått veta det 1963-64 skulle jag ha blivit helt fascinerad.
Efter några år började jag läsa om mer nutida historia, och om andra ämnen. Dessutom fick jag för min ålder mer vanliga intressen, som Blytonböcker, serietidningar och popmusik.
Men Mellanöstern fortsatte att fascinera mig. Liksom Mesopotamien.
Det visade sig bland annat i att när jag var med i en vänsterorganisation i slutet av 70-talet som p.g.a. SÄPO-noja ålade sina medlemmar att använda pseudonymer valde namnet - Ishtar, den babyloniska och assyriska kärleksgudinnan.
Och när jag på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1980 fick chansen att föreslå ett projekt, som skulle vara terminen ut, och som skulle dominera skolarbetet, föreslog jag "Mellanösternprojektet". Det fick tillräckligt många anhängare för att bli av, men vår lärare ansåg att "Mellanöstern" var en kolonial beteckning och drev igenom att det istället skulle heta "Västasienprojektet".
Och nu bor jag i en del av Södertälje som i folkmun ibland går under namnet "Mesopotälje". Och där ett av de mest talade språken är en variant av arameiska - det språk som Jesus ska ha talat.
Det är lite hissnande.
Å andra sidan är jag ganska isolerad, där jag bor, vilket väl till stor del är självvalt. Om det hade varit i åttaårsåldern skulle jag nog kastat mig över alla som definierade sig som assyrier och börjat fråga ut dem vad de visste om de forntida assyrierna. Det gör jag inte nu...
Men som sagt, litet av en sluten cirkel är det.
Ishtarporten i Babylon, rekonstruktion
När jag började skolan hösten 1962 råkade jag låna en historiebok som hette "Folkens öden och äventyr". Jag blev genast intresserad av forntida historia, och mycket snart fokuserades detta på Mellanöstern.
Det berodde väl delvis på att jag våren 1963 fick för mig att försöka läsa ut hela Bibeln. Jag läste faktiskt det mesta, men hoppade över för barn svårbegripliga poetiska avsnitt eller avsnitt utan "handling". Jag läste alltså inte Psaltaren, Höga Visan, Ordspråksboken, Predikaren, eller breven i Nya Testamentet. Dessutom läste jag inte Uppenbarelseboken, eftersom jag av någon anledning var rädd för den.
Men jag läste det mesta. Och det ledde snart till att jag ville jämföra med nutida historieskrivningar om samma period och region. Så jag började läsa böcker om "Bibelns tid". "Bibelns länder" och sådant.
Jag fördjupade mig mer och mer och till sist beställde jag tjocka böcker om Mellanösterns tidiga historia från större bibliotek.
Speciellt intresserad blev jag av Mesopotamien. Jag fördjupade mig i assyriska och babyloniska kungar, och ville vet allt. En sak som störde mig mycket - minns jag - var att det ofta skrevs om två assyriska kungar, Tiglat Pileser den förste och Tiglat Pileser den tredje. Men aldrig nämndes Tiglat Pileser den andre. Jag var helt engagerad i frågan- om det funnits den förste och den tredje måste det ju funnits den andre.
Jag minns att jag berättade om mina vedermödor för några äldre kvinnor som bodde grannar med oss på mina föräldrars lantställe. De verkade oerhört förbryllade (och lite roade) över att en åtta- nioåring såg detta som en nästan livsavgörande fråga. Till sist fick jag reda på att den andre Tiglat Pileser bara hade regerat något år och inte hunnit göra så mycket.
Assyrierna fascinerade mig, och skrämde mig. Beskrivningen av deras rent hiskeliga krigsföring grep tag i mig. Det känns lite märkligt att jag nu bor på en ort där en mycket stor del av befolkningen anser sig vara ättlingar till de som levde i det dåvarande assyriska riket... Om jag fått veta det 1963-64 skulle jag ha blivit helt fascinerad.
Efter några år började jag läsa om mer nutida historia, och om andra ämnen. Dessutom fick jag för min ålder mer vanliga intressen, som Blytonböcker, serietidningar och popmusik.
Men Mellanöstern fortsatte att fascinera mig. Liksom Mesopotamien.
Det visade sig bland annat i att när jag var med i en vänsterorganisation i slutet av 70-talet som p.g.a. SÄPO-noja ålade sina medlemmar att använda pseudonymer valde namnet - Ishtar, den babyloniska och assyriska kärleksgudinnan.
Och när jag på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1980 fick chansen att föreslå ett projekt, som skulle vara terminen ut, och som skulle dominera skolarbetet, föreslog jag "Mellanösternprojektet". Det fick tillräckligt många anhängare för att bli av, men vår lärare ansåg att "Mellanöstern" var en kolonial beteckning och drev igenom att det istället skulle heta "Västasienprojektet".
Och nu bor jag i en del av Södertälje som i folkmun ibland går under namnet "Mesopotälje". Och där ett av de mest talade språken är en variant av arameiska - det språk som Jesus ska ha talat.
Det är lite hissnande.
Å andra sidan är jag ganska isolerad, där jag bor, vilket väl till stor del är självvalt. Om det hade varit i åttaårsåldern skulle jag nog kastat mig över alla som definierade sig som assyrier och börjat fråga ut dem vad de visste om de forntida assyrierna. Det gör jag inte nu...
Men som sagt, litet av en sluten cirkel är det.
Ishtarporten i Babylon, rekonstruktion
Sunday, December 11, 2016
Fint - och underbart
Var på fest med några klasskamrater från min grundskoleklass.
Det var jättefint, och jag tycker att det är underbart att vi har en så bra kontakt, så många år efteråt....
Det var jättefint, och jag tycker att det är underbart att vi har en så bra kontakt, så många år efteråt....
Saturday, October 22, 2016
Dem, de - eller dom?
I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet föreslår gymnasieläraren Henrik Birkebo att orden "dem" och "de" ska avskaffas. Lustigt nog återfann jag just idag ett brev till en svensklärare som jag skrev som femtonåring någon gång 1970, där jag reagerade på att han något år tidigare hade rättat "dom" till "dem" och "de" i en uppsats jag skrivit.
Svenskläraren hade oss i svenska från hösten 1968 till och med våren 1970. Jag tror jag skrev brevet lite senare, typ sensommaren 1970, och hade tänkt skicka det till honom. Vad jag vet är att det aldrig blev av - han fick aldrig brevet. Däremot berättade jag senare, vid något tillfälle, för honom om innehållet i det, och han svarade ungefär att han egentligen tyckte att "dom" var helt OK.
Annars är det väldigt lite som jag har skrivit före 1971 som jag har kvar; det här är ett av de ytterst få undantagen.
Vad gäller sakfrågan är jag inte säker på att jag idag tycker som jag gjorde då. Jag har nog blivit lite mer konservativ i språkfrågor (jag tycker exempelvis definitivt inte att skolan bör acceptera särskrivning)....
-------------------------------------------------------------------------------
Om ett ord
Jag har just nu framför mig en artikel av Åsa Moberg i Aftonbladet. Det är inget speciellt med den - det är en bra artikel. Men det är något med den som - om det "bara" vore en elev som skrivit den - skulle få en svensklärare att se rött: hon skriver alltid "dom". Inte "dem" alltså, utan "dom"!
- Torsdagen den 27 mars 1969 (detta för att vara pedantisk) skrev jag en - ganska dålig - uppsats i svenskan. På sida 1, rad 4 skrev jag "dom". Likaså på sida 1, rad 16. Dessa båda ställen blev rättade till i ena fallet "de", i det andra "dem".
- Alltså: vad som är tillåtet för journalister (och även en del författare) är inte tillåtet för elever.
Det här är i och för sig en struntsak - men det belyser en - enligt min mening - beklaglig tendens i skolans planering. Skolan lär ut gamla förlegade värderingar, som var aktuella när lärarna var unga - ibland inte ens det! Istället borde skolan naturligtvis anpassa eleverna till framtidens samhälle och i värsta fall nutidens (det är ju i framtiden som eleverna ska växa upp), men i vilket fall som helst inte dåtidens.
- Det är ingen tvekan om att "dom" sakta men säkert håller på att tränga ut "dem" och "de" och då borde skolan naturligtvis om inte uppmuntra så i alla fall inte förbjuda "dom".
Vad tycker du? Skriv gärna och tala om det. (Annars kan du väl ringa),
Med vänlig hälsning Erik
Svenskläraren hade oss i svenska från hösten 1968 till och med våren 1970. Jag tror jag skrev brevet lite senare, typ sensommaren 1970, och hade tänkt skicka det till honom. Vad jag vet är att det aldrig blev av - han fick aldrig brevet. Däremot berättade jag senare, vid något tillfälle, för honom om innehållet i det, och han svarade ungefär att han egentligen tyckte att "dom" var helt OK.
Annars är det väldigt lite som jag har skrivit före 1971 som jag har kvar; det här är ett av de ytterst få undantagen.
Vad gäller sakfrågan är jag inte säker på att jag idag tycker som jag gjorde då. Jag har nog blivit lite mer konservativ i språkfrågor (jag tycker exempelvis definitivt inte att skolan bör acceptera särskrivning)....
-------------------------------------------------------------------------------
Om ett ord
Jag har just nu framför mig en artikel av Åsa Moberg i Aftonbladet. Det är inget speciellt med den - det är en bra artikel. Men det är något med den som - om det "bara" vore en elev som skrivit den - skulle få en svensklärare att se rött: hon skriver alltid "dom". Inte "dem" alltså, utan "dom"!
- Torsdagen den 27 mars 1969 (detta för att vara pedantisk) skrev jag en - ganska dålig - uppsats i svenskan. På sida 1, rad 4 skrev jag "dom". Likaså på sida 1, rad 16. Dessa båda ställen blev rättade till i ena fallet "de", i det andra "dem".
- Alltså: vad som är tillåtet för journalister (och även en del författare) är inte tillåtet för elever.
Det här är i och för sig en struntsak - men det belyser en - enligt min mening - beklaglig tendens i skolans planering. Skolan lär ut gamla förlegade värderingar, som var aktuella när lärarna var unga - ibland inte ens det! Istället borde skolan naturligtvis anpassa eleverna till framtidens samhälle och i värsta fall nutidens (det är ju i framtiden som eleverna ska växa upp), men i vilket fall som helst inte dåtidens.
- Det är ingen tvekan om att "dom" sakta men säkert håller på att tränga ut "dem" och "de" och då borde skolan naturligtvis om inte uppmuntra så i alla fall inte förbjuda "dom".
Vad tycker du? Skriv gärna och tala om det. (Annars kan du väl ringa),
Med vänlig hälsning Erik
Friday, September 2, 2016
Att vara rädd för en klocka
Under det senaste året har jag börjat använda armbandsur igen. Detta (i stort sett) för första gången sedan hösten 1969, då jag var 14 år...
Jag fick ett armbandsur några år tidigare. Jag minns inte när, men jag minns alltså när jag gjorde mig av med det.
Det var som sagt någon gång i hösten 1969. Det var en natt då jag sov i den så kallade "gäststugan" i Gräddö. Det var ett hus som låg bredvid den sommarstuga jag hade bott på somrar och helger fram till just 1969.
I sommarstugan delade jag rum med mina syskon, men från och med sommaren 1969 hade jag ett rum i gäststugan, och jag hade inte bara rummet utan hela stugan för mig själv.
Så en veckoslutsnatt denna höst var jag ensam i gäststugan. Jag märkte att jag började bli inte endast irriterad utan även rädd för klockans tickande. Klockor som tickar hade till och från väckt ångest under barndomen, men som tonåring hade jag kommit över det.
Men nu kom det tillbaka.
Jag lade klockan i en byrålåda, men tyckte mig märka att jag svagt, mycket svagt, hörde tickandet ändå...
Så till sist tog jag i desperation och slängde klockan in i en buske utanför dörren.
Sedan var det slut på klockbärande för min del. Någon gång några år senare kom jag på att jag skulle försöka gräva i busken för att hitta klockan - jag var nyfiken på vilket klockslag den stannat på. Jag grävde lite planlöst men hittade den inte.
Numera kan jag inte göra om det, även om jag skulle vilja det, då huset och tomten runt har bytt ägare.
Så jag har varit utan klocka i stort sett hela tiden sedan dess.
Men för lite mindre än ett år sedan råkade jag gå förbi en affär. De sålde armbandsklockor för endast 199 kronor. Jag tänkte att det vore lite kul att återknyta till en vana från 1969 så jag köpte den.
Nu är moderna klockor inte så hållbara, armbandet gick sönder efter ett tag så jag tvingades att köpa en ny.
Det känns i alla fall lite häftigt. Nu behöver man inte ha mobilen påsatt för att snabbt kolla klockan. I dessa dagar är det ju inte så vanligt som det var förut med klockor på offentliga platser...
En skillnad är förstås att dagens armbandsur är elektriska, och de tickar inte. Det skulle nog inte vara ett problem om de gjorde det, för även om jag mot förmodan skulle få upp min klocktickarångest igen på natten, skulle jag ju bara kunna lägga klockan i någon låda i köket så skulle jag definitivt inte höra den från sängen i vardagsrummet...
Nu lär det finnas mekaniska armbandsur än idag, men de lär vara mycket dyrare, så jag kommer nog inte att köpa en för att testa den saken....
Jag fick ett armbandsur några år tidigare. Jag minns inte när, men jag minns alltså när jag gjorde mig av med det.
Det var som sagt någon gång i hösten 1969. Det var en natt då jag sov i den så kallade "gäststugan" i Gräddö. Det var ett hus som låg bredvid den sommarstuga jag hade bott på somrar och helger fram till just 1969.
I sommarstugan delade jag rum med mina syskon, men från och med sommaren 1969 hade jag ett rum i gäststugan, och jag hade inte bara rummet utan hela stugan för mig själv.
Så en veckoslutsnatt denna höst var jag ensam i gäststugan. Jag märkte att jag började bli inte endast irriterad utan även rädd för klockans tickande. Klockor som tickar hade till och från väckt ångest under barndomen, men som tonåring hade jag kommit över det.
Men nu kom det tillbaka.
Jag lade klockan i en byrålåda, men tyckte mig märka att jag svagt, mycket svagt, hörde tickandet ändå...
Så till sist tog jag i desperation och slängde klockan in i en buske utanför dörren.
Sedan var det slut på klockbärande för min del. Någon gång några år senare kom jag på att jag skulle försöka gräva i busken för att hitta klockan - jag var nyfiken på vilket klockslag den stannat på. Jag grävde lite planlöst men hittade den inte.
Numera kan jag inte göra om det, även om jag skulle vilja det, då huset och tomten runt har bytt ägare.
Så jag har varit utan klocka i stort sett hela tiden sedan dess.
Men för lite mindre än ett år sedan råkade jag gå förbi en affär. De sålde armbandsklockor för endast 199 kronor. Jag tänkte att det vore lite kul att återknyta till en vana från 1969 så jag köpte den.
Nu är moderna klockor inte så hållbara, armbandet gick sönder efter ett tag så jag tvingades att köpa en ny.
Det känns i alla fall lite häftigt. Nu behöver man inte ha mobilen påsatt för att snabbt kolla klockan. I dessa dagar är det ju inte så vanligt som det var förut med klockor på offentliga platser...
En skillnad är förstås att dagens armbandsur är elektriska, och de tickar inte. Det skulle nog inte vara ett problem om de gjorde det, för även om jag mot förmodan skulle få upp min klocktickarångest igen på natten, skulle jag ju bara kunna lägga klockan i någon låda i köket så skulle jag definitivt inte höra den från sängen i vardagsrummet...
Nu lär det finnas mekaniska armbandsur än idag, men de lär vara mycket dyrare, så jag kommer nog inte att köpa en för att testa den saken....
Thursday, August 18, 2016
Några udda recensioner från 1968
Om det fanns någon tidning, förutom Bildjournalen, som jag förknippar med tidig tonår är det Svenska Mad. Jag upptäckte den i trettonårsåldern, och föll genast för den.
Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.
Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.
Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.
Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.
De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.
Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.
Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.
Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.
De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Wednesday, July 20, 2016
Denna bloggs karaktär
Denna bloggs karaktär har varit lite oklar. Den har framförallt handlar om personliga minnen från perioden fram till sommaren 1971, men det har funnits en hel del undantag.
Nu har jag bestämt för att renodla det.
Den här bloggen kommer från och med nu enbart att handla om just personliga minnen, tankar och funderingar om och från perioden före juni 1971. Det går en klar gräns i mitt liv just denna månad. Jag slutade skolan, och jag blev psykotisk. Det blev en helt ny tillvaro.
En annan sak bör sägas som denna blogg. Den fokuserar på positiva minnen. Det finns en del undantag, men det mesta handlar om positiva saker, framförallt, men inte enbart. relaterade till min grundskoleklass.
En annan sak som bör nämnas är att den endast handlar om vad jag vill kalla för alltid-minnen. Med ett enda undantag har jag inte med några minnen som inte funnits där hela tiden. Det beror inte på att jag delar Dan Josefsssons syn på återkallade minnen - det beror på att om jag skrev om återkallade minnen skulle det bli saker som helt strider mot bloggen karaktär.
Det som tidigare fanns här om perioden efter juni 1971, kommer att föras över till en ny blogg, som jag just nu håller på att skapa.
Nu har jag bestämt för att renodla det.
Den här bloggen kommer från och med nu enbart att handla om just personliga minnen, tankar och funderingar om och från perioden före juni 1971. Det går en klar gräns i mitt liv just denna månad. Jag slutade skolan, och jag blev psykotisk. Det blev en helt ny tillvaro.
En annan sak bör sägas som denna blogg. Den fokuserar på positiva minnen. Det finns en del undantag, men det mesta handlar om positiva saker, framförallt, men inte enbart. relaterade till min grundskoleklass.
En annan sak som bör nämnas är att den endast handlar om vad jag vill kalla för alltid-minnen. Med ett enda undantag har jag inte med några minnen som inte funnits där hela tiden. Det beror inte på att jag delar Dan Josefsssons syn på återkallade minnen - det beror på att om jag skrev om återkallade minnen skulle det bli saker som helt strider mot bloggen karaktär.
Det som tidigare fanns här om perioden efter juni 1971, kommer att föras över till en ny blogg, som jag just nu håller på att skapa.
Subscribe to:
Posts (Atom)