Allt var liksom i rörelse

Det är titeln på Blå Tågets hyllning till till 1960-talet, gjord 1999.  Den räknar upp en rad händelser och tidsfenomen från just 60-talet.

Alla var knappast sådant som Blå Tåget i någon högre grad torde ha uppskattat - exempelvis nämns LSD ("en droppe syra"), dubbelmaoister, sexliberaler. Andra saker torde de ha uppskattat desto mer - som Vietnamrörelsen, demonstrationer, popmusik, "vänstervridning". För att inte tala om "vilda strejkaktioner".

Sången ger i vilket fall som helst intrycket av ett dynamiskt årtionde, som trots förekomsten av mindre sympatiska drag i grunden var mycket mer hoppfullt än det vi har idag.

Mellan de olika exemplen kommer så de återkommande textraderna:

"60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick/
 uppror och förförelse/ allt var liksom i rörelse"

Melodin är vacker.

Jag har faktiskt inte hört denna Blå Tågets kärleksförklaring till 60-talet förrän idag. Jag blev rörd och berörd när jag hörde den.

Det var synd att 60-talet tog slut. Det kunde gott ha fått fortsätta.

(Jag märker att jag till och med har fått tårar i ögonen när jag  skriver nu.)

Sången kan höras här. Gör det.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

Får man ta hunden med sig in i himlen?

Det är ju en fråga som ställs i sången Änglahund.

Det är förmodligen en fråga som vare sig judendom, kristendom eller islam kan ge något speciellt genomtänkt svar på.

Hinduism, buddhism och jainism kan kanske komma med ett svar i sina komplexa teorier om reinkarnation. I vilket fall som helst torde de inte anse att hundar kan nå Moksha eller Nirvana.

Om hundar kan komma till himlen var en fråga jag tänkte på redan som barn. Jag ställde även frågan till vuxna och fick undvikande svar.

PS. Min utgångspunkt som barn var nog att jag tyckte att hundar var snällare än människor. Därför tyckte jag att det skulle vara outhärdligt och orättvist om människor fick komma till himlen och inte hundar.

Scott McKenzie, San Francisco och blommor i håret

Denna fantastiska sång var nykomling på fjärde plats på Tio i Topp idag för 55 år sedan - 5 augusti 1967.

Jag vet inte om jag hörde den redan denna dag. Jag lyssnade förvisso på Tio i Topp den dagen.. De vuxna var bjudna på en fest hos en granne, och vi fick reda på att barnen inte var inbjudna.

Men efter en kvart eller tjugo minuter in i programmet fick jag reda på att det var ett missförstånd. Barnen var faktiskt inbjudna.

Så jag lämnade radion och gick iväg.

Eftersom jag har för mig att de låtar som testades .spelades först borde jag väl ha hört San Francisco just denna dag.

I vilket fall som helst dröjde det i så fall inte länge innan jag hörde den igen.

Tio i Topp sändes på en lördag och redan dagen efter hade DN en artikel där jag fick reda på lite vad hippies var för något. Mina föräldrar prenumererade på SvD så vi läste normalt sett inte DN. men i Gräddö brukade de köpa DN på söndagarna..

Artikeln ifråga var visserligen inte välvilligt hållen - den hette "Den påtända generationen" och handlade mest om droger. Men den berörde också hippies kärleksbudskap och jag hade redan hört Beatles "All you need is love" - och fattat att den var en del av samma hippiekultur.

Så jag bortsåg från det där otäcka med LSD och tyckte att hippies verkade underbara.

Så resten av sommaren drömde jag vackra drömmar om att jag var i San  Francisco och - vad ska man säga - fick uppleva sann kärlek bland människor med blommor i håret.

Jag var tolv år.

Bild av mig - när jag tar bilder i Savalen

Jag har tidigare berättat om en resa till Savalen i Norge som vi gjorde i åttonde klass, Det var maj 1970. Jag var 15 år. 

Det var nog en av de roligaste resor jag varit med om, vilket väl framgår av min korta beskrivning. Och som gått in i mig så djupt att till och med IP-adressen till denna blogg påverkats av Savalenresan. . 

Vad jag inte berättade om i mitt alltför korta inlägg var att jag hade tagit med en kamera till Savalen för att dokumentera minnen från resan. Av någon outgrundlig anledning kom filmen i kameran bort. Så jag fick inte behålla de episoder som jag hade tänkt dokumentera på detta sätt. 

Men  en klasskamrat tog faktiskt en bild som visade mig när jag tänkte ta en bild. Och det är ju ett dokumenterat minne - det också. 

Och denna bild kom i alla fall inte bort. 

En sång, en gång, för länge länge sen

Idag för 55 år sedan, 14 mars 1967,, gick denna sång in  som nykomling på sjuttonde plats på Kvällstoppen. Jag hade nyss fyllt tolv år. Jag tror inte jag tänkte på den så mycket just då, men senare, någon gång på sommaren samma år,  gick den in i mig och grep tag i  mig på ett mycket märkligt och intensivt sätt. 

Men väl att märka, endast i Jan Malmsjös version. Hootenanny Singers låg  nästan samtidigt också på  både Kvälls- och Svensktoppen med samma sång, men deras version berörde mig inte alls på damma sätt.

Jag tror numera att jag vet vad det handlade om. Eller rättare sagt, jag tror inte att jag vet -  jag vet.  Men det håller jag hemligt.

Men den alltså gick in i mig, den berörde min djupaste längtan och även min djupaste sorg. 

Jag minns en gång när jag lyssnade på den, i Gräddö just denna sommar. Jag lyssnade intensivt och tagen, och då kom min bror in och ville prata om något. Jag blev rasande och skällde ut honom, och höll nästan på att slå honom. Vilket jag dock dess bättre inte gjorde. 

Han tyckte att jag var galen, och det kan jag nog förstå att han gjorde. 

Men jag var inte galen. Det var något helt annat det handlade om.

"Bibel för barn" - den första julklapp jag minns

Den första jul jag minns än idag är julen 1963.  De tidigare är endast som mörka fält. Jag minns att jag som barn hade några fragment från julen 1962 kvar i mitt medvetande, men dessa fragment försvann sedan. 

Julen 1963 var jag åtta år och skulle snart fylla nio. 

Från denna jul minns jag endast en julklapp. Det var min farmor som gav mig en barnversion av Bibeln., "Bibel för barn". Barnbiblar kunde se ut på olika sätt. Den här bestod mest av direktcitat från den "riktiga" Bibeln, men väl utvalda sådana. 

Det insåg jag med en gång. Vad farmor förmodligen inte visste var att jag våren 1963 hade läst igenom nästan hela "riktiga" Bibeln. Dvs allt med någon form av så att säga action i. Det jag inte läste i Gamla Testamentet  var poesi, vishetslitteratur,, och de delar av profeterna som var allmän förkunnelse. 

I Nya Testamentet läste jag evangelierna och Apostlagärningarna men inte breven. Johannes Uppenbarelse läste jag inte heller. Men där var orsaken att jag var rädd för den. Jag visste inte varför, ,men jag visste att jag definitivt var det. Jag vågade endast läsa några rader mot slutet där det stod ungefär "Jesu nåd, vare med er. Amen."

Men även det jag vågade läsa skrämde mig. Jag hade börjat läsa därför att en vuxen, som inte tillhörde familjen eller släkten, hade sagt till mig att Gud ville att alla skulle älska varandra. Det lät vackert. 

Men ju längre jag läste i Bibeln ju mer besviken blev jag. Syndafloden var ju en mara, men då var jag ändå så pass intellektuellt "vuxen"att jag inte trodde på den. 

Men sedan kom det ena otäcka efter det andra. Det allra otäckaste var Josuas bok, där Gud befallde att "Israels barn"  skulle förinta varenda människa i Kanaan -  med några få undantag, bland annat quislingar som "skökan Rahab"  och hennes släkt. 

Det var kanske det värsta exemplet, men Gamla Testamentet innehöll mycket annat otäckt. Och  även i det nya  som exempelvis sade att en oerhört massa människor skulle plågas i evighet i ett helvete, som skulle präglas av "gråt och tandagnisslan". 

Men nu fick jag alltså "Bibel som barn"  som julklapp. Jag tyckte den var intressant på ett sätt. Jag ville nämligen kolla i hur hög grad den var censurerad. Jag ville alltså veta hur mycket av otäckheterna som också fanns med i barnbibeln. Svaret jag efter ett tag kom fram till var, om jag minns rätt, att allt som barn skulle kunna bli skrämda av var borttaget. 

Jag skulle ju sedan kunna ha tänkt  att det var ju bra att barnen skyddades för otäckheterna i Bibeln. Men det gjorde jag inte alls. 

Jag blev mer och mer upprörd ju längre jag läste. Barnen skulle alltså inte få veta hur hemsk läran i Bibeln var. De skulle istället få en sockersöt version som skulle lura barnen att tro att den var en snäll och kärleksfull lära. 

Om min ena känsla var upprördhet, var den andra nog förakt. Jag föraktade de som ville lura barnen på ett så skändligt sätt....

Idag kan jag väl läsa Bibeln med lite andra ögon. Men min avsky mot partier i Bibeln som skildrar Gud, som, ja, ond, finns kvar.  Och jag tycker fortfarande att barnbiblar av den ovan beskrivna typen är ohederliga.

 

Försättsbladet till en ocensurerad vuxenbibel, från 1910.

 

Ett drama för 54 år sedan

Jag ska skriva om något den här tiden på året 1967 - jag var 12 och skulle just fylla 13.  Jag var  inblandad i nån sorts drama på en psykavdelning på det numera nedlagda Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var en av de intagna där, som regelbundet brukade slå mig.

Personalen ingrep inte - och efteråt kan jag läsa i journalerna att jag klarade verbala angrepp, men inte fysiska. De såg alltså vad som hände och skrev om det i journalen. Men ingrep inte.

Jag har så där i efterhand ingen ilska mot killen som slog mig. Inte alls, Som ni ska se förstår jag nog varföre han gjorde det. Men personalen är svår att ursäkta.  

Men dramat började tidigare.Inte långt efter att jag tagits in var det meningen att en personal skulle ta med de intagna på bio. Och han hade kommit på en idé. Vi skulle gå på en barnförbjuden film.

Men innan jag går vidare vill jag säga något om vilka vi var. Avdelningen bestod av pojkar från 12 år och uppåt. Vår avdelning kallades Psyke 2. På Psyke 1 fanns flickor ur olika åldrar och pojkar från 11 år och nedåt. Jag sörjde bittert att jag hunnit fylla 12. Det skulle vara lugnare med flickor och yngre pojkar.

Men som sagt, personalen ifråga ville ta med oss på en barnförbjuden film, fast de flesta, kanske alla, av oss var under 15.

Alla barnen var förtjusta. Det var ju häftigt. Men då räknade de inte med mig. För jag var en inbiten legalist.

Det står till och med i journalerna att jag inte brydda mig om sociala sedvänjor, men höll hårt på skrivna lagar.

Jag sa att det var fel att ta med oss på någon barnförbjuden film. Det var emot lagen. 

Men jag nöjde mig inte med att säga att jag inte ville gå med. Jag sa att det han tänkte göra alltså var olagligt - och om han gjorde det skulle jag berätta både för mina föräldrar och andra vuxna att Psyke 2 var en avdelning där personalen tyckte att det var OK att bryta mot lagen.

Jag ställde i princip ett ultimatum - gå gärna på barnförbjuden film, men då kommer jag att anmäla er.

Personalen blev väl irriterad - men gav efter för mitt ultimatum.  Men mina medpatienter blev rasande. Att få gå på barnförbjuden film såg väl de flesta som något oerhört häftigt. Och så kom jag där som en glädjedödare och stoppade det-

Det var ganska kort efter detta som en av pojkarna på avdelningen började slå mig. Om jag då satte det i samband med det inställda biobesöket minns jag inte. Men under många år senare har jag sett det som två saker och inte satt dessa i samband med varandra. Men nu är jag ganska säker på att det fanns ett sådant samband. .

Hans fysiska angrepp  höll på i kanske en vecka. Det upphörde innan jag skrevs ut.  Och jag tror att jag vet när det upphörde.

En dag kom pojken ifråga in till mitt rum. Han sade att han hade fått en ask med choklad av någon släkting. Han hade delat med sig till de andra patienterna och nu ville han också bjuda mig. Han sade ungefär så här. "Ja, jag har slagit dig, men jag skulle aldrig kunna drömma om att bjuda alla på choklad men inte dig".

Jag blev alldeles ställd. Och nog lite rörd. Jag minns att jag först tänkte något i stil, med - "det vore väl bättre om det var tvärtom, att du kunde tänka dig atr inte bjuda mig på choklad, men inte att slå mig". Men det sade jag inte.

Men det påverkade ändå min syn på honom. Jag hade tänkt mig honom som en helt amoralisk person som kunde göra allt för att hämnas på de som gjorde saker han inte gillade. Men nu såg jag att också han hade en moral, som han höll på hårt. Den var bara väldigt annorlunda än min. 

Jag skulle aldrig slagit någon. Jag slog inte ens tillbaka när jag blev angripen. Men om jag hade fått en chokladkaka är det troligt att jag skulle ha sparat den för mig själv. Inte bjudit alla på avdelningen, och allra minst de som jag var ovänner med.

Efter det fick jag en form av respekt för honom, som sitter kvar än idag. Jag tyckte och tycker förstås inte att han borde ha slagit mig, men jag insåg att han inte bara var den bråkstake jag trodde, utan att han hade en egen moraluppfattning, som alltså var lika stark som min  - men bara helt annorlunda.

Och jag tror ändå att hela dramat, med alla dess inslag, lärde mig att förstå andra barn bättre. Och dessutom faktiskt stärkte mig. Jag skrevs ut från Psyke 2 med en starkare självkänsla (och troligen en  bättre "social kompetens" med andra barn...)  än när jag togs in.

"Den inre värdigheten"

 /Från mijn huvudblogg 13 januari 2014/

Den 24 juli 2012, liksom den 26 juli samma år skrev jag inlägg om hur jag som 16-åring reagerade på an artikel av Jan Myrdal i Skriftställning 2, där han kritiserade Gösta Harding, som jag då gick i terapi hos. I inlägget från den 26 juli citerade jag utförligt från Myrdals artikel, men citerade den inte i sin helhet.

Men nu ser jag att på Wikipedias uppslagsord om Jan Myrdal  kan man läsa detta: "Jan Myrdal har under senare år kritiserat den nutida tillämpningen av upphovsrättslagstiftningen i Sverige och västvärlden, i samband med detta har han även uttryckt sin önskan att hans publicerade verk ska spridas fritt, även för kommersiellt bruk."

Nu finns det motsägelsefulla uppgifter på nätet om den upphovsrättsliga ställningen för Jan Myrdal-texter, men jag väljer ändå att här utgå från hans egna ord. Så jag publicerar här nedan den text som så djupt grep tag i mig kvällen den 12 mars 1971. Den är faktiskt värd att läsa.

Den inre värdigheten

Det som börjar i ett tryckfel kan sluta i en världsåskådning. Så
här:

Oktobernumret av KONKRET innehåller en lång intervju med
mig om fascismen. Den intervjun gjorde Lars Forssberg med
bandspelare. Den är riktig, jag står för den; utom i ett ord: Mot
slutet av intervjun står ”Värdig.”

”Men det finns också andra sätt att arbeta på: information,
agitation osv. Det viktigaste i Vietnamarbetet, såvitt jag sett, har
varit alla dessa tusentals personer som knackat på dörrar, som
stått i gathörn och på torg med bössor och bulletiner. Det ger en
värdig effekt.”

Det är inpratat på band. Alltså lite slarvigt formulerat. Men
slarv eller inte slarv, kan jag verkligen mena att agitation har en
”värdig” effekt? Att det är de många människornas tålmodiga
agitation som förändrar politiken — det är riktigt. Ty vad som
beslutats uppe i topparna eller efter överläggningar med
representanter — det blir bara apparatpolitik. Först när fotfolket sätter
sig i rörelse tvingas politiska och sociala förändringar fram. Så också
i frågan om Vietnam och svensk politik.

Det är inte ”politiker” som förändrat uppfattning och börjat
handla därefter; det är inte skribenter och diktare som ”öppnat
debatt”; det är folket som sagt ifrån — och då tvingas politiker
och publicister, ämbetsmän och organisationssekreterare att
klamra sig fast vid de nya uppfattningarna för att inte kastas av.

Detta gäller inte bara Vietnam. Detta gäller all politik. Ta en
annan bild:

En skål med riktig mjölk. Låt den stå svalt och friskt.

Mjölksyrebakterierna omvandlar färskmjölken till surmjölk. Om
temperaturen är normal sker detta spontant. Men om vi vill sätta
långmjölk, vad gör vi? Vi fyller skålen och vi tar täte. Men vad
är täte? Gammal långmjölk eller tätörtsslem. Då blir mjölken
lång. Men vi har inte kryddat mjölken lång. Täten bär
lång-mjölksbakterier och all mjölk i skålen blir lång och man kan
inte ur den långa mjölken urskilja den täte som inledde processen.

Så med agitation. De politiskt medvetna, de agiterande, de är
inte ”jordens salt”, de kryddar inte folket. De omvandlar och
omvandlas. Spontant surnar de förhärskande tankarna. Spontant
kommer ingen grundlig förändring. Den politiskt medvetna
agitationen är nödvändig. Men den kommer inte uppifrån som en
krydda, ett smakämne. Den består av dagliga diskussioner på
arbetsplatser, i gathörn, trappuppgångar. Den förändrar folket och
den verkar genom denna förändring; man kan inte skilja på
”agitatorer” och ”folk”; det är mjölken som blir lång. När idéerna
omfattas av massorna blir de mäktigare än någon vätebomb.

Men menar jag att detta är en ”värdig effekt”? Naturligtvis
inte. Värdighet är värdighet inom ett bestämt samhälle. För detta
samhälle blir alltid varje förändring ”ovärdig” ty den är
otillständig, oanständig, opassande.

Jag sade alltså ”väldig” och icke ”värdig”. Tag ett exempel på
värdighet, tag dr Gösta Harding.

Torsdagen 21-12-67 talade han i radio om demonstrationer. Han
lät presentera sig som ”psykiatriker av facket”. Han sade många
sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han
var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten
mellan ”demonstranter” och ”normalbefolkning”. Hade han varit
kunnig — vilket han som fackman borde ha varit — då hade han
vetat att olikheten består i att ”demonstranter” är mer kunniga,
mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade
än motsvarande ”normalbefolkning”.

Han gjorde dock ett inpass som på ett intressant sätt avslöjade
den personliga basen för politiska värderingar. Det är ju så att
ingen av oss kan säga något utan att vi släpper fram de djupaste
personliga ”hemligheter”. Själva ser vi dem inte, de är ”icke
medvetna”, framträder just därför så starkt. Man väljer aldrig ett
exempel ”fritt” man väljer alltid bestämda exempel. Hör här:
”Harding... Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg
med t ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper
kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta
demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit
tysta tåg, t.ex begravningståg där någon stupat i någon strid för
friheten och där en samling människor alltså tyst går fram ...”

Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga
associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan
plötsligt — bryts associationskedjan med ”t.ex” och orden vänder till
begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det
vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja
en död — förnämare till och med än att ha ”stupat i någon strid
för friheten”; sorgen har blivit sitt eget värde, ett värde högre än
det sörjda objektets. Där tränger starka och omedvetna
personliga affekter fram och stör tankegångarna utan att den
talande själv uppmärksammar vad han säger om sig själv.

Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig.
Se än en gång på texten. Märk det patetiska kravet på tystnad:
”... ett tyst tåg ... tyst och stilla går man ... tysta tåg ... tyst går
fram...” Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri
om tystnad. Det år intressant. Det tyder på en stark
aggressionshämning. Därav också valet av ordet ”förnämsta”
i samband med demonstrationer. Det är ju ett ovanligt ord i
sammanhanget. Men det förklaras genom texten: det ångestfyllda
 kravet på ”tystnad” och trånandet efter det ”förnäma”.

Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet.
Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga
inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och
andras död. Heller ingen konkret begravning — se Papandreous
ljudliga, ”ovärdiga”, politiska begravning — utan en drömd
begravning, en drömd död.

Den privata psykologiska bakgrunden är alltså klar; även om de
individuella upplevelser under barnaåren som kan ligga till grund
för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående
betraktaren. Men denna privata konflikt får sociala konsekvenser.
Även ångest och rigiditet är smittosamma. Den djupt aggressiva
drömmen om andras död som kläs i ”förnämhet” är en farlig
dröm. Det visar sig om vi gör den konkret:

Låt oss säga att Sara Lidman råkade bli ihjälklubbad av en
eller annan motdemonstrant eller polis. Sådant kan hända. Visst
skulle det bli en mäktig manifestation vid hennes begravning. De
skulle gå där alla. Olof Lagercrantz och Gerard Bonnier och —
vem vet — till och med ett och annat statsråd. Det skulle kunna
bli den mäktigaste begravningen sedan Strindbergs. Men jag kan
inte se annat än att den levande, den ”ovärdiga”, den icke ”tysta”
Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga
begravningen av Sara Lidman.

Att jag alltså sade ”väldig” och icke ”värdig” har en bakgrund
som inte är privat utan allmän. Hade jag valt ordet ”värdig”
utan att mena ”något med det”, så hade detta haft en privat
bakgrund (mitt individuella psyke), men min omedvetenhet hade
fått sociala effekter.

All agitation kräver medvetenhet och insikt för att bli
verkningsfull. Den omedvetna ångesten stärker blott det bestående.

AB 10-11-68

Tweedle Dee Tweedle Dum

/ Från min huvudblogg 27 juli 2021./

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte längre på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.