När jag blev långhårig

Den större delen av mitt liv har jag haft ganska så långt hår. Nästan aldrig hår som hängt långt  ner över axlarna, men i alla fall typ Beatlesfrisyr.

Om man tittar på en del bilder av mig från jag var tre hade jag faktiskt långt hår då. Jag ser faktiskt mer ut som en flicka än som en pojke.

Men något år senare började jag klippas korthårig för att jag skulle se ut som en pojke. Jag tyckte inte om det, direkt. Jag tyckte nog lika illa om kortklippt snaggat hår som jag tyckte om kortklippta gräsmattor. Jag förstod  inte varför hår, respektive gräs, skulle behöva vara så kort.

1961, när jag vara sex, försökte jag driva igenom att jag skulle få ha långt hår. Min utgångspunkt var lite lustig. Det var en serie i Allers Familjejournal som hette "Willy på äventyr". Den handlade om äventyr i rymden och just sommaren 1961 handlade det om när "hjältarna" hamnade på en planet som hette Subterra.

Där blev de ett tag fångar hos några "primitiva" grottmän - med ganska så långt hår. Jag fascinerades av dessa och insisterade på att jag ville se ut som dem. Det blev blankt nej.

Den serien dröjde sig dock kvar i minnet, liksom min kamp för att få se ut som grottmännen.

Nästa försök blev mer framgångsrikt. Då var jag klart äldre, och dessutom hade det långa håret slagit igenom som accepterat mode för killar.

Det var sommaren 1967, och jag var tolv. På våren detta år hade jag börjat lyssna på popmusik, och på sommaren hade jag vågat börja köpa Bildjournalen. Så nån gång i juli eller augusti började jag insistera på att få se ut som Beatles, Monkees eller Tages. Alltså långhårig.

Nu var styrkeförhållandena radikalt annorlunda, och det gick egentligen inte att säga nej. Så jag drev igenom det.

Sedan dess har jag väl haft ganska så långt hår större delen av mitt liv. Några gånger har jag roat mig med att klippa det kort (men ALDRIG snaggat!) men det brukar ju växa ut snabbt igen...