Jag har tidigare skrivit om hur jag hatade sommaren när jag var barn. Jag uppfattade tillvaron på lantstället som ensam, tråkig, hopplös.
Jag bara hoppades att den skulle gå över snart, så jag skulle få komma tillbaks till stan, skolan, klasskamraterna.
Men sommaren 1967 var lite bättre än de som varit tidigare. För nu hade jag upptäckt popmusik. Jag satt klistrad vid radion så mycket som jag bara kunde. Jag missade inte ett popprogram.
Det var verkligen en händelse som såg ut som en tanke att just denna sommar låg The Hounds version av Sealed With a Kiss på topplistorna.
Handlingen passade mig utmärkt. Mannen som hade tagit farväl av sin flickvän för en "kall, ensam sommar". Men hans hopp stod till att de skulle träffas igen - i september.
Jag behövde ju inte ens vänta till september. 1967 började skolan den 28 augusti, men redan lördagen den 26 åkte vi tillbaks till stan. Och dagen för resan tillbaks till stan efter sommarlovet var alltid en av de lyckligaste dagarna på året. Mycket bättre än julafton...
No comments:
Post a Comment