6 juni 1967 var dagen för den första klassfest jag var på. Jag var tolv år och det var i sjätte klass. Det har jag skrivit om tidigare.
Vad jag inte skrivit om är väl detta.
Bakgrunden var min oerhörda beundran för en tjej i min klass. Man kan kalla det beundran, eller kanske barndomförälskelse.
Det var ju före puberteten, före sexualiteten. Det var en innerligt varm känsla av just beundran, som i alla fall hade funnits sedan våren 1965. Den fick mig till och med att säga att jag gillade ett fotbollslag, vars initialer hade vissa likheter med hennes smeknamn. Trots att jag inte var ett skvatt intresserad av fotboll.
På klassfesten började man dansa. Jag satt i ett hörn och visste inte vad jag skulle göra. Då kom några ska man kanske säga tankeläsande killar fram till mig. De tog tag i mig och ledde mig fram till henne och sa "Erik vill dansa med dig". Jag blev dödsförskräckt och tänkte att hon skulle säga "men vad får er att tro att jag vill dansa med honom?"
Men det gjorde hon inte, Hon svarade "javisst". Och sedan dansade vi. Det kändes nästan som om himmelrikets port hade öppnats.
Det är det utan undantag mest starka, och mest positiva, minne jag har från hela skoltiden...
Så nu kan man också förstå varför jag aldrig har en tanke på Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform den dagen. Det finns ju något mycket finare att minnas och tänka på då.
No comments:
Post a Comment