Chirpy Chirpy Cheep Cheep gånger tre

Jag har tidigare skrivit om en sång av Middle of the Road. Den kom just som tillvaron rämnade under mina fötter i slutet av våren 1971. En transformering av hela mitt liv, och min upplevelse av världen. Skolan slutade, den terapi jag gick i upphörde, och jag blev psykotisk. Och slutade dessutom att lyssna på popmusik.

Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.

Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.

En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet

Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.

Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.

Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.

A Cold Lonely Summer

Jag har tidigare skrivit om hur jag hatade sommaren när jag var barn. Jag uppfattade tillvaron på lantstället som ensam, tråkig, hopplös.

Jag bara hoppades att den skulle gå över snart, så jag skulle få komma tillbaks till stan, skolan, klasskamraterna.

Men sommaren 1967 var lite bättre än de som varit tidigare. För nu hade jag upptäckt popmusik. Jag satt klistrad vid radion så mycket som jag bara kunde. Jag missade inte ett popprogram.

Det var verkligen en händelse som såg ut som en tanke att just denna sommar låg The Hounds version av Sealed With a Kiss på topplistorna.

Handlingen passade mig utmärkt. Mannen som hade tagit farväl av sin flickvän för en "kall, ensam sommar". Men hans hopp stod till att de skulle träffas igen - i september.

Jag behövde ju inte ens vänta till september. 1967 började skolan den 28 augusti, men redan lördagen den 26 åkte vi tillbaks till stan. Och dagen för resan tillbaks till stan efter sommarlovet var alltid en av de lyckligaste dagarna på året. Mycket bättre än julafton...

Den gången var det inte ett aprilskämt

1 april ska man vara försiktig. Man ska inte gå på vad som helst. Så när Anna-Kari i min grundskoleklass måndagen den 1 april 1968 gick fram till mig på skolgården och berättade en fantastisk nyhet trodde jag henne inte.

Hon sa att hon hade varit hemma över skolmaten, och där hört på radio att Lyndon Johnson skulle avgå.

Jag trodde som sagt henne inte. Dels för att det var första april. Dels för att det var för bra för att vara sant. Om det var något jag önskat i flera år var det att LBJ skulle försvinna dit pepparn växer....

Så jag sa ungefär "hihi, tror du att jag inte vet vilken dag det är?". Men då tittade hon mycket allvarligt på mig och sa att - nej, det är inte ett aprilskämt, det är sant. Då trodde jag henne.

Och det var ju sant. Lyndon Johnson hade beslutat att han skulle avgå, eller mer exakt att avstå från att ställa upp för omval i valet 1968. Så alla otroliga saker som man hör 1 april behöver inte vara aprilskämt...

Drömmen om San Francisco

I augusti 1967 passerade Scott McKenzies "San Francisco" Beatles "All you need is love" som etta på tio i topp.

Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.

Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.

Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.

Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt  förknippat med rörelsen. .

Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...

Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .

Myrstacken

När jag var tio år (tror jag att det var) fanns det en myrstack på vår tomt på landet. Jag älskade den. Jag kunde stå timmar och titta på den. Myrornas liv var så spännande.

Jag tog reda på vad jag kunde om myror, jag tyckte det var fascinerande att de byggde en hel stad av det enklaste material. Det var en minicivilisation som aldrig upphörde att fascinera.

Så en dag var det slut. Alla myror var döda. Det luktade fotogen om stacken. Jag var otröstlig och undrade vem som begått detta illdåd.

Jag frågade min far. Han svarade att det kanske var någon granne. Att en granne skulle ta sig in på vår tomt för att hälla fotogen på en myrstack verkade konstigt. Mem jag accepterade väl förklaringen.

Ett år senare - det torde ha varit sommaren 1966 - medgav plötsligt min far att det var han som hade gjort det. Han ville inte ha myror på tomten, sa han.

Jag blev fruktansvärt upprörd. Och min replik blev oerhört hård. Jag sa - med ett så neutralt tonfall jag kunde uppbåda - "På vilket sätt skiljer sig det du har gjort från Hitlers förintelseläger?". Jämförelsen kunde ju te sig absurd, men den avspeglade faktiskt vad jag kände.

Min far tittade på mig, sa inget, och gick därifrån. Och, nej, jag blev inte bestraffad. Jag blev nästan aldrig bestraffad för intellektualiserad opposition. Däremot blev jag ofta bestraffad om jag sa "dumma mamma" eller "dumma pappa".

"Barnsliga" vredesutbrott tolererades inte. Vredesutbrott som tog sig formen av intellektualiserade kommentarer tolererades för det mesta. Det är väl därför jag är så intellektualiserad idag...

Håll dig till höger, Svensson...

Den 3 september 1967 gick Sverige över till högertrafik. Det var en nervös stämning, och många trodde att det skulle bli en oerhörd massa olyckor då folk skulle vänja om sig. Så blev det dock inte.

Jag var tolv år då, och jag upplevde nog denna dag som en stor händelse. Jag var i Gräddö den 2, och åkte tillbaka till Stockholm den 3. Jag förde dagbok då, och så här skrev jag den 2 respektive 3 september.

"2/9    Vackert väder hela dan. Jag var ute 7 timmar. På kvällen såg jag på TV till klockan 11. Det var jätte-pådrag på TV. *All you need is love" är 1:a på Tio i Topp..
3/9   Vi åkte till stan - i högertrafik. Det kändes inte så avigt som jag trodde det skulle kännas. Färden tog 3 timmar. Jag såg på sista 'Fredens nederlag' på kvällen".

Nåväl, det hade röstats fram en högertrafiklåt också. Det bidrag som vann var Telstars Håll dig till höger, Svensson.

Det var ett lite märkligt bidrag, för det handlade inte på något sätt om högertrafikomläggningen, eller om trafik överhuvudtaget. Lyssna gärna och se hur de lyckade med det.

En av verserna handlade om politik, och de lyckades där fiffigt få in frasen "håll dig till höger Svensson" på ett sätt så att det inte alls kunde tolkas som högerpropaganda...

Men i låten repeterades temat om att hålla sig till höger på ett riktigt suggestivt sätt. Så här i efterhand är jag nästan lite imponerad. Det var nog rätt låt som vann.

Helge Lundstedt och en mobbare

Måndagen den 24 augusti 1964 började jag på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ). Den skolan var nog den bästa jag någonsin gått på. Om det har jag ju skrivit tidigare.

Den klassföreståndare vi där hade de tre första åren (från trean till femman) hette Helge Lundstedt. Jag tyckte om honom från den första dagen, och han var faktiskt bra. Jag har faktiskt svårt att hitta NÅGRA dåliga sidor hos honom.

Man kan skriva mycket om honom men här ska jag ta upp när han satte en mobbare på plats.

Jag märkte i och för sig inte mycket av mobbing på LHÖ. På Gubbängsskolan hade jag mobbats av killar i min klass. På Klastorpsskolan av killar utanför min klass. Men från LHÖ kan jag bara komma på ett exempel. Men det var ganska olustigt.

Det var en kille som vårterminen 1965 började förfölja mig på hemvägen. Han var äldre än mig. Han började smygande. Han följde efter mig och började ställa olika frågor. Dessa var hånfulla, men det märkte jag till en början inte.

Den första gången frågade han om jag brukade dricka välling. Det gjorde jag ibland, så jag svarade ja. Då svarade han - med ett mycket hånfullt tonfall - att det märktes. Jag blev förvånad och undrade hur det märktes . Han svarade menande att det syntes på mina tänder.

Sedan fortsatte det. Han kom med hånfulla gliringar var och varannan dag. Aldrig på skolgården, alltid på hemvägen.Jag brydde mig inte så mycket, jag kunde svara för mig. Då började han övergå till fysiskt våld.

Jag gick hem, men han hade en cykel. Efter ett tag började han följa efter mig på cykeln. Och cykla upp på trottoaren och cykla på mig. Gång på gång.

Då fick jag nog. Jag berättade om honom för Helge Lundstedt. Han lovade att han skulle sätta stopp för saken.

Jag fick faktiskt reda på exakt vilken dag och timme han skulle prata med mobbaren. Jag ställde mig utanför ytterporten till den del av skolan där Helge Lundstedt hade sitt arbetsrum. Efter en ganska lång tid kom killen ut. Han tittade snabbt åt mitt håll och skrattade. Sedan gick han lika snabbt iväg.

Dagen efter berättade jag för Lundstedt att pojken hade skrattat när han såg mig. Jag var lite rädd att det betydde att han skulle fortsätta. Helge Lundstedt log mycket vänligt mot mig och sa att om han hade skrattat så måste han ha gjort det av skräck....

Vad hände sedan? Jag märkte snart att killen i fortsättningen tittade nervöst på mig varje gång jag såg honom. Och snabbt förflyttade sig så långt bort han bara kunde.

Jag får aldrig reda på vad som hände vid Lundstedts samtal med mobbaren.  Men vad Lundstedt än hade sagt, var det något som fick en bestående effekt. Jag skulle mycket gärna velat veta vad som egentligen fick denne arrogante och hånfulle mobbartyp att i fortsättningen undvika att ens komma i närheten av mig....

Gubbängsskolan

I augusti 1962 började jag den ”riktiga” skolan på Gubbängsskolan första gången. Mellan hösten 1961 och våren 1962 hade jag gått på en förskola i samma skola. Mina minnen av den är lite vaga, men jag minns att vår ”klassföreståndare” där var en väldigt fin och snäll kvinna. Hon hade en hund, och jag minns att jag en gång gick med henne och hunden på gatan utanför skolan.

Men i augusti 1962 började jag på riktigt. Jag minns att jag var så förvånad av att jag kom för tidigt den första gången. Det är nog det enda jag minns från första dagen.

I övrigt minns jag att jag kunde läsa redan innan jag började, så jag hade en del fördelar i svenskan. Jag minns att lärarinnan var snäll och förstående.

Men framför allt minns jag det drama som så sakteliga började utspela sig mellan mig och en del av killarna i klassen.

Jag blev nämligen mobbad. Jag vet inte riktigt varför, men ett minne jag har kan kanske ge en delförklaring. Jag står på skolgården och ser pojkarna slåss, och jag säger till dom ”så ska man inte göra, man ska inte slåss”. Möjligen var det därför de efter ett tag började slå mig också.

Det värsta var inte att bli slagen, det värsta var när de hindrade mig att gå tillbaka till skolsalen i tid när det ringde. Jag var väldigt ordentlig och mån om att göra som lärarna sa, så jag skämdes när jag inte kom tillbaka i tid.

För min del hade jag två strategier för att bemöta mobbingen. Den första var att vända sig till lärarna och berätta om det. Den strategin misslyckades. Det visade sig nämligen att skolan inte hade några effektiva redskap för att ta itu med mobbning. Det enda som hände var att mobbarna fick en förmaning, och sen var det inte mer med det. De tog igen smäleken på mig senare.

Men det fanns en annan strategi som var mer effektiv. Det var att gömma sig bland flickorna. Flickorna stod för sig, och det krävdes lite mer för att pojkarna skulle våga tränga in bland dem bara för att kunna slå upp mig. Så jag stod och tittade på när flickorna hoppade hopprep och sjöng sånger som jag minns ord från, men inte idag kan placera bland de kända barnvisorna.

En sak minns jag som antyder att jag inte bara passivt stod där. När jag skulle byta skola på vårterminen, familjen skulle flytta till Kungsholmen, minns jag att några av flickorna i klassen var ledsna för att jag skulle flytta. En av dem sa ”men vem ska då försvara oss mot” och sen kom namnet på en pojke i klassen. Minnet är intressant. Uppenbarligen gömde jag mig inte bara hos flickorna, vi verkade ha någon sorts gemensamt försvar mot de bråkiga pojkarna.

Den klass jag kom till på Klastorpsskolan i Kungsholmen var helt annorlunda. Där blev jag aldrig mobbad i klassen, däremot ibland av elever utanför den. På många sätt var den klassen helt underbar.

Men det finns en form av innerlig känsla av gemenskap i minnet av de flickor i Gubbängsskolan som jag gömde mig hos, och som jag tydligen också hjälpte att försvara, i ett gemensamt intresse att klara oss från pojkar som slogs. Jag undrar verkligen hur det skulle ha blivit om jag hade stannat kvar på Gubbängsskolan.

En klassfest att fira

Jag skulle inte kunna tänka mig att fira nationaldagen. Vadå, Gustav Vasa och 1809 års regeringsform?

Det enda jag skulle kunna tänka mig att fira den 6 juni är att det är årsdagen av första gången jag var på en klassfest. Den 6 juni 1967.

Innan dess hade jag hållit mig på min kant och inte velat gå på sådant. Jag var ganska så isolerad från de andra i klassen. Men just i början av juni 1967 hade jag fått hand om penninginsamlingen för att köpa en present till en klassföreståndare som skulle sluta. Och någon kom på att det skulle redovisas på den klassfest som skulle vara på kvällen.

Så jag gick dit. Och till min stora förvåning tyckte jag att det var jätteroligt. Som att dansa till popmusik - och leka "Sanning eller Konsekvens".

Det var en upplevelse jag aldrig glömmer. Dagen efter kändes det som en dröm - så roligt hade det varit.

Så årsdagen av denna kväll skulle jag ju kunna fira på den 6 juni....

Lite personligt om tecknade serier

Under 11-12-årsådern började jag läsa och lyssna på sådant som barn förväntas göra. Innan dess hade jag till stor del varit instängd i en elitistisk egenvärld där ansåg att jag var för fin för den vanliga barnkulturen. Jag läste böcker om forntida historia, nutida historia, astronomi, fysik, filosofi.

Denna syn var inget jag hade skapat själv. Den var definitivt skapad av vuxna, även om jag inte har några klara medvetna minnesbilder över exakt hur den skapades.

Jag har tidigare berättat om hur jag gradvis bröt denna de facto programmering genom att i våren 1966 elvaårsåldern börja läsa Enid Blyton och våren 1967 i tolvårsåldern lyssna på popmusik och läsa Bildjournalen.

En annan sak jag började våga göra våren 1966 var att läsa tecknade serier. Med "tecknade serier" menar jag här då inte Kalle Anka, som jag hade läst sedan 1960, utan sådana som Stålmannen, Stålpojken, Läderlappen (dvs Batman), Fantomen, Nya Seriemagasinet och Gigant.

Nu hade jag till och från tittat i sådana tidigare. Jag hade till exempel i början av 1962 börjat läsa ett avsnitt i Stålpojken, Stålpojkens mardrömmar, och fått en sådan ångest av det att jag inte vågade läsa klart (det gjorde jag inte förrän 1973, då jag hittade numret i en nyööpnad butik som sålde gamla tecknade serier).

Men våren 1966 började jag läsa serier systematiskt. Min mycket låga veckopeng gick efter ett tag mycket ofta till att köpa serietidningar, och framförallt då serier med superhjältar. Och de man inte kunde köpa kunde man ju låna av kompisar.

Sommaren 1966 kom en ny sådan, med namnet "Demonen". Den hette på engelska "Daredvil" och var så vitt jag förstår en av de första av Marvel Comics karaktärer som kom till Sverige. Jag började köpa varje nummer av den, och meningen var att jag skulle få en komplett samling. Men jag tröttnade redan efter något halvår, och gav bort dem till min bror - i utbyte mot något som jag inte minns.

Precis som när det gällde andra saker, fick jag ett behov att rättfärdiga mitt nya intresse. Och då hade jag tur - för just sommaren 1966 kom en rad TV-program och tidningsartiklar som drev linjen att tecknade  serier egentligen var intressanta kulturprodukter, och inte det skräp som de tidigare ofta setts för.

Vad tycker jag nu? Ja, när det gäller Blyton, pop och Bildjournalen tycker jag ju numera att det var ett mycket stort framsteg när jag började intressera mig för dessa...

När det gäller superhjältesserier (för det var alltså nästan enbart dessa det handlade om) är jag lite mer ambivalent. Visserligen var det i sig ett framsteg när jag som barn bröt en fix programmering, som förbjöd mig att ens titta i sånt som många andra barn slukade. Men när det just gäller superjhältesserier tycker jag nog så här i efterhand att mitt oerhörda intresse var lite, på något sätt betänkligt.

Det var ju inte att bryta med den tidigare elitismen. Förut hade jag kunnat läsa om assyriska storkonungar, nu om Stålmannen. Det var mindre elitistiskt i ett avseende - nu blev jag ett av tusentals andra barn som läste om hjälten från Krypton - men handlingen i själva serien var ju desto mer elitistisk...

Hemma hade vi den USA-imperialistiska propagandatidningen Det Bästa ur Readers Digest.. Någonstans i en undagömd vrå hade jag hittat ett gammalt nummer från femtiotalet av denna,  och där stod det om Fredric Wertham. En psykolog i USA som 1954 hade gett ut en bok, "Seduction of the Innocent", där han hade varnat för att serietidningar hyllade våld, de facto glorifierade brott, och spred en fördomsfull människosyn.

Jag fnös åt detta - jag hade ju hittat en ny spännande genre och ville inte att vuxna igen skulle lägga näsan i blöt.

Men idag undrar jag om inte det låg lite i vad han sa. Jag har aldrig läst honom i original, men han influerade uppenbarligen Nils Bejerot, vars bok "Barn - serier - samhälle" också kom ut 1954. Bejerot tillägnade till och med Wertham sin bok.

Bejerots bok kan förresten läsas i PDF-fil här.

Bejerot var 1954 medlem i Sveriges Kommunistiska Parti (som han lämnade 1956, i protest mot nedslåendet av Ungernrevolten), och bokens kritik mot seriegenren kom ofta från vänster. Så mycket att den f.d. kommunisten Ture Nerman, som 1954 hade hunnit bli en varm anhängare av USA, hävdade att kritik av amerikanska serier i sig var en del av en kommunistsk komplott för att underminera den fria världen,

Bejerot finner, föga förvånande, obehagliga drag i många serier - elitism, övermänniksoideal, våldsdyrkan, reaktionär kvinnosyn, inslag av rasism, och så vidare. Det är ett tag sedan jag läste boken, men den verkar värd att läsa om.

Om den hade kommit i dag hade nog de stora tidningarnas kultursidor genast utdefinierat den som ett uttryck för - "moralpanik". Dvs de skulle använt ett av modeorden för dagen, som brukar användas för att stereotypt avfärda människors oro för allehanda obehagliga saker. Vare sig det nu handlar om satanism, tecknad barnporr, våldsfilmer eller black metal-musik. För att nu bara ta fyra exempel.

Men för att återgå till mitt nyvunna intresse som elvaåring. Jag tror nu inte att jag direkt tog skada av att läsa superhjältesserier, men så här efteråt tycker jag kanske att det hade varit bättre om jag hade hittat något annat spännande att läsa istället.