/Det här är ett inlägg med en medvetet provokativ rubrik. Som jag skriver nedan är inte dess syfte att debattera "mobbning" som fenomen. Det har heller ingen klar definition av "mobbning" utan det glider lite mellan olika betydelser av ordet. Det är väl mest ett försök att problematisera lite runt frågan utifrån mina personliga erfarenheter./
-----------------------------------------
Det står en del om mobbning numera. Det var en artikel om en tjej som numera tycket att hon var en förfärlig mobbare och har ägnat en del tid åt att söka upp sina offer och be dom om ursäkt. Det är väldigt fint av henne, förvisso.
Själv blev jag intensivt mobbad av (en del av) killarna i min klass i Gubbängsskolan. Det ledde till att jag tydde mig till tjejerna, och ställde mig bland dom under rasterna. Det gav en ganska positiv upplevelse så på sätt och vis kan man säga att den mobbingen ändå ledde till något positivt.
Efter att jag hade flyttade till Kungsholmen andra terminen i ettan blev jag inte längre mobbad av någon i min klass.*. Fast jag numera tycker att jag borde ha blivit det.
För jag var en lillgammalt outhärdlig vuxenidentifierad typ. När en flicka i min klass i Klastorp i ettan eller tvåan ritade på svarta tavlan, något helt oskyldigt, anmälde jag henne mitt under en lektion. Jag tyckte jag var duktig, men blev tillrättavisad av den (i alla fall i det avseendet) förnuftiga lärarinna vi hade. Det kanske räddade mig från att bli mobbad den gången.
Om jag hade blivit det skulle jag nu ha haft en viss förståelse för det.
Eller vad sägs om en dag i mellanstadiet när läraren hade glömt att ge läxor och alla var glada. Jag kunde inte låta bli att räcka upp handen och säga "men magistern har ju glömt läxorna". Nej, jag gillade inte läxor mer än någon annan, jag ville bara ställa mig in. En tjej i klassen gick fram till mig efteråt och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, en vacker dag skulle hon mula mig med en snöboll. Men det var bara ord, hon gjorde det aldrig.
Vad om hon hade gjort det? Jag skulle nog även då numera haft en viss förståelse för det. Och inte ens när det begav sig tror jag att jag skulle ha blivit så upprörd, egentligen.
Missförstå mig inte, det här är inte ett inlägg om mobbning. Det är inte ett försvar för mobbare. Det är inte ett förringade av mobboffers lidanden. Jag talar bara om mig själv, och mina erfarenheter.
Någon gång i slutet av femman började jag fatta hur outhärdlig jag hade varit. Och då började jag se de incidenter som funnits av mobbning med lite andra ögon. När det gått några år och jag hade börjat i sjuan tyckte jag att en mycket stor del av den mobbning jag fått hade framprovocerats av mig själv.
Det tycker jag inte ALLTID på samma sätt nu. Då tyckte jag att jag fick skylla mig själv om killarna hade slagit mig i Gubbängen. För om man säger till alla killar man ser slåss att "ni ska inte slåss, det är fel, ni måste sluta" är det inte så konstigt att man efter ett tag blir slagen själv.
Tyckte jag då. Nu har jag väl blivit mer kritisk till att killar tidigt lär sig att slåss, ser det som en del av utvecklingen av ett manligt våldsideal. Så jag vill inte försvara dom som jag retroaktivt började göra i sjuan.
Men det där med snöbollen. Hon som hotade med det, hon borde ha samlat ihop några och verkligen mulat mig. Ordentligt. Det tycker jag faktiskt. Jag skulle ha förtjänat det. Det skulle inte ha varit mobbning, det skulle ha varit kamratuppfostran. Så tycker jag alltså nu....
Om jag satt där och ville ställa mig in hos läraren genom att få honom att ge mina kamrater de läxor som de så innerligt hade hoppats att de skulle slippa, borde det ha fått konsekvenser. Och det var bara ett av de exempel jag minns. Jag var outhärdlig fram till andra terminen i femte klass.**
Varför skulle just jag komma så lindrigt undan, när jag förtjänade att inte göra det? När det nu har funnits en massa helt oskyldiga som har mobbats till förtvivlan?
-----------------------------------------------------------------------------------
*Däremot av en del killar utanför den, men det var ett minimalt problem
** Då började det ändras, men delar av den gamla arrogansen levde kvar ända fram till slutet av sexan.
Friday, October 9, 2015
Saturday, October 3, 2015
Men killarna i klassen hade ju rätt...
Någon gång denna oktober för 50 år sedan fick jag reda på hur barn kom till världen. Dvs jag fick kunskap om den specifika akt som leder till att barn kommer till världen. Min första reaktion blev: "men då hade ju killarna i klassen rätt"!
Bakgrunden var denna. Någon gång i tredje klass, 1964-65, fick jag av några killar i klassen höra en förskräcklig rövarhistoria. Den gick ut på att det fanns något som kallades "knulla" och som i princip innebar att en man kissade in i en kvinna och att detta kiss nio månader senare blev till ett barn. Det lät inte klokt. Jag tänkte att de måste ta mig för en jubelidiot.
Men de gav inte upp. Efter ett tag hade nästan alla killar enats bakom denna rövarhistoria (jag tror aldrig jag vågade fråga någon tjej!) . Jag blev mer och mer konfunderad.
Under hela första delen av 1965 pågick denna "debatt". Kulmen var, kanske, en klassutflykt i maj 1965. Vi sov på ett vandrarhem, eller nåt. Vi sov där en natt och killarna hade ett eget rum.
På morgonen började den eviga konflikten igen.
Jag förklarade lugnt och tålmodigt att kiss var en avfallsprodukt och inte kunde skapa några barn. De blev lite osäkra, men insisterade på att fenomenet "knulla" ändå existerade, och att de var helt säkra på detta.
Då fick jag en idé. Det fanns ett sätt att slutgiltigt ta reda på sanningen... Så jag sa ungefär så här: "ni säger att det finns något som heter knulla, och att det är det som leder till barn. Jag säger att det inte finns det. Men lärarna borde ju veta. Jag föreslår att vi idag frågar en lärare om saken, lägger fram våra olika åsikter, så får de tala om vem som har rätt".
Resultatet blev spridda flämtningar och ett gallskrik: "NEJ, GÖR INTE DET!" Jag log förnöjt. Här hade jag fått det slutliga beviset på att de ljög. De måste de väl göra, för annars skulle de väl inte vara så rädda för att ta upp frågan med lärarna?
Nu var saken den att jag var extremt lillgammal, och beläst., Jag hade läst hundratals böcker för vuxna om politik. historia, astronomi, fysik. Det är helt otänkbart att jag inte till och från i dessa hade stött på åtskilligt som borde lett till att jag fattat att det låg NÅGOT i den berättelse som jag avfärdade.
I själva verket kan jag idag komma på åtskilliga saker som jag bevisligen redan hade läst, som styrkte grunddragen, om än inte detaljerna, i klasskamraternas story. Dessutom minns jag hur vår lärarinna i tvåan hade berättat lite om att tuppen hade ett rör som han stoppade in i hönan när hon skulle ha barn...
Att jag inte ifrågasatte mitt eget förnekande var alltså inte ren okunnighet; det var på sätt och vis ett bortträngningsfenomen av renaste vatten. Jag VILLE inte veta.
Så, en dag i fjärde klass, i oktober 1965. Jag hade läst en artikel i "Det Bästa". Den handlade om preventivmedel och aborter. Närmare bestämt var den mot det senare och för det förra. Den menade att om det fanns en god tillgång till preventivmedel skulle man kunna undvika aborter. Jag fattade ingenting.
Till sist valde jag att fråga min mor om saken. Så jag ställde frågan om vad det var för skillnad på abort och preventivmedel.
Hon insåg nog att om hon svarade undvikande skulle jag riskera att ganska snabbt kunna ta reda på saken i alla fall. Så hon berättade i korta drag hur saker låg till.
Min första tanke var alltså - "men då hade ju killarna i klassen rätt"! Här hade jag hånat dom för deras rövarhistoria i ett års tid, och så hade de haft rätt hela tiden. Nåja, inte i alla detaljer, det där med kiss stämde ju inte, men ändå....
Så jag insåg nu att det inte alltid var från de vuxna som man fick reda på sanningen. Ibland kunde det vara bra att istället lita på sina jämnåriga, även när de berättade sånt som de vuxna inte vågade säga ett knyst om.
Det var en både omtumlande och nyttig upplevelse.
Bakgrunden var denna. Någon gång i tredje klass, 1964-65, fick jag av några killar i klassen höra en förskräcklig rövarhistoria. Den gick ut på att det fanns något som kallades "knulla" och som i princip innebar att en man kissade in i en kvinna och att detta kiss nio månader senare blev till ett barn. Det lät inte klokt. Jag tänkte att de måste ta mig för en jubelidiot.
Men de gav inte upp. Efter ett tag hade nästan alla killar enats bakom denna rövarhistoria (jag tror aldrig jag vågade fråga någon tjej!) . Jag blev mer och mer konfunderad.
Under hela första delen av 1965 pågick denna "debatt". Kulmen var, kanske, en klassutflykt i maj 1965. Vi sov på ett vandrarhem, eller nåt. Vi sov där en natt och killarna hade ett eget rum.
På morgonen började den eviga konflikten igen.
Jag förklarade lugnt och tålmodigt att kiss var en avfallsprodukt och inte kunde skapa några barn. De blev lite osäkra, men insisterade på att fenomenet "knulla" ändå existerade, och att de var helt säkra på detta.
Då fick jag en idé. Det fanns ett sätt att slutgiltigt ta reda på sanningen... Så jag sa ungefär så här: "ni säger att det finns något som heter knulla, och att det är det som leder till barn. Jag säger att det inte finns det. Men lärarna borde ju veta. Jag föreslår att vi idag frågar en lärare om saken, lägger fram våra olika åsikter, så får de tala om vem som har rätt".
Resultatet blev spridda flämtningar och ett gallskrik: "NEJ, GÖR INTE DET!" Jag log förnöjt. Här hade jag fått det slutliga beviset på att de ljög. De måste de väl göra, för annars skulle de väl inte vara så rädda för att ta upp frågan med lärarna?
Nu var saken den att jag var extremt lillgammal, och beläst., Jag hade läst hundratals böcker för vuxna om politik. historia, astronomi, fysik. Det är helt otänkbart att jag inte till och från i dessa hade stött på åtskilligt som borde lett till att jag fattat att det låg NÅGOT i den berättelse som jag avfärdade.
I själva verket kan jag idag komma på åtskilliga saker som jag bevisligen redan hade läst, som styrkte grunddragen, om än inte detaljerna, i klasskamraternas story. Dessutom minns jag hur vår lärarinna i tvåan hade berättat lite om att tuppen hade ett rör som han stoppade in i hönan när hon skulle ha barn...
Att jag inte ifrågasatte mitt eget förnekande var alltså inte ren okunnighet; det var på sätt och vis ett bortträngningsfenomen av renaste vatten. Jag VILLE inte veta.
Så, en dag i fjärde klass, i oktober 1965. Jag hade läst en artikel i "Det Bästa". Den handlade om preventivmedel och aborter. Närmare bestämt var den mot det senare och för det förra. Den menade att om det fanns en god tillgång till preventivmedel skulle man kunna undvika aborter. Jag fattade ingenting.
Till sist valde jag att fråga min mor om saken. Så jag ställde frågan om vad det var för skillnad på abort och preventivmedel.
Hon insåg nog att om hon svarade undvikande skulle jag riskera att ganska snabbt kunna ta reda på saken i alla fall. Så hon berättade i korta drag hur saker låg till.
Min första tanke var alltså - "men då hade ju killarna i klassen rätt"! Här hade jag hånat dom för deras rövarhistoria i ett års tid, och så hade de haft rätt hela tiden. Nåja, inte i alla detaljer, det där med kiss stämde ju inte, men ändå....
Så jag insåg nu att det inte alltid var från de vuxna som man fick reda på sanningen. Ibland kunde det vara bra att istället lita på sina jämnåriga, även när de berättade sånt som de vuxna inte vågade säga ett knyst om.
Det var en både omtumlande och nyttig upplevelse.
Friday, August 21, 2015
Den 21 augusti 1968
Jag har en smått kuslig förmåga att ofta minnas vad jag gjorde på exakta datum under de senaste 50 åren eller så. Just den 21 augusti minns jag ovanligt bra. Jag kan mycket snabbt berätta vad jag gjorde den 21 augusti 1968, 21 augusti 1969, 21 augusti 1970, 21 augusti 1971, 21 augusti 1972, 21 augusti 1975, 21 augusti 1976, 21 augusti 1978, 21 augusti 1993, 21 augusti 2002, och 21 augusti 2007.
Som synes är minnet av denna dag bäst från och med 1968 fram till 1978, sedan blir det sämre. 1970 förde jag dagbok i augusti, men inte de andra åren under denna period.
21 augusti hade under dessa år ofta en positiv grundton, detta trots vad som hände det första året jag minns denna dag, 1968. Möjligen var det det som hände denna dag som gjort att jag också så lått minns just den dagen tio år framåt från det året.
Positiv grundton? Ja, skamligt, och egocentriskt nog, gällde det på NÅGOT sätt även det första 21 augusti som jag minns klart, nämligen 1968. Det var det år som Sovjet invaderade Tjeckoslovakien. Då var jag 13 år.
Bakgrunden är denna. Fram till och med 1968 var jag tvungen att vara på landet i Gräddö hela sommaren. Jag åkte dit så fort skolan slutade och stannade där tills skolan började igen. Det var outhärdligt. Alla somrar fram till och med 1968 ägnade jag åt att längta till den dag jag skulle få åka till stan igen. Där hände det i alla fall saker. På landet var det så dött, så tråkigt, så stillastående.
Den 21 augusti 1968 var en onsdag. Det var sista veckan i Gräddö, och den sista veckan hade ofta karaktären av en förväntansfull, men just därför snudd på outhärdlig, väntan inför Den Stora Dagen - lördagen - då man fick sätta sig i bilen och åka hem.
Men just 1968 bröts den outhärdliga väntan av en förvisso otäck händelse. Redan på förmiddagen fick jag höra nyheten. Jag tror radion stod på, och plötsligt hörde jag på nyheterna. Sovjet hade alltså invaderat.
Hur otäckt det än var - och jag tyckte det var otäckt - innebar det ändå att stillaståendet i Gräddö ändå slogs ut, brutalt och effektivt, av att Den Stora Världen knackade på. Det må alltså ha varit otäckt, men det innebär att den enerverande väntan bröts.
Man lyssnade på radio hela dan, jag köpte Aftonbladet på eftermiddagen, på kvällen gick jag till farmor för att se på Aktuellt i TV (som då bara hade en kanal).
Att man befann sig i den gudsförgätna hålan i Gräddö spelade plötsligt ingen roll, nu var det hela värden som hade flyttat in, så att säga.
Och dessutom, även om det var otäckt med att Sovjet invaderade, tyckte jag ändå att vad USA höll på med i Vietnam var så mycket värre. Jag tyckte att Sovjet verkade mer civiliserade än USA. Då Sovjet invaderade Tjeckoslovakien var antalet dödsfall ganska minimalt. Man sköt mycket litet, man bombade inte, man startade inga massavrättnngar, inte ens (vad jag minns) några massarresteringar. Det verkade alltså för mig som om Sovjet var mer civiliserade, även när man utövade förtryck.
Samtidigt fick de svenska kommunisterna en chans att visa hur självständiga de var. Redan den första dagen såg jag i TV hur CH Hermansson till och med - som ende partiledare! - krävde att Sverige skulle avbryta de diplomatiska kontakterna med Sovjet. Det var absurt, så vitt jag fattar krävde man inte detsamma vad gäller USA, trots Vietnamkriget. (Senare lär man ha gjort självkritik, och sagt att det var en överreaktion).
Missförstå mig inte - jag VAR genuint emot att Sovjet invaderade. Jag hade hoppats på Dubceks "socialism med mänskligt ansikte" och jag tyckte att det var sorgligt att Sovjet skulle krossa den möjligheten,
(Därför blev det väl långt senare extra sorgligt att när Östeuropa äntligen slapp Sovjet 1989, skulle det efter en mycket kort tid visa sig att det nu inte längre handlade om "socialism med mänskligt ansikte” utan snarare om "kapitalism med nyliberalt ansikte".)
Vad gäller 21 augusti, är väl den andra dag detta datum jag minns allra bäst den som inträffade tio år senare, 1978, då jag började på Jakobsbergs Folkhögskola, Den dagen minns jag nog timme för timme. Även där var Tjeckoslovakien inblandat, för efter att ha installerat mig på internatet på skolan och ätit mat i skolans matsal åkte jag in till Stockholm för att delta i en demonstration till stöd för Tjeckoslovakien på tioårsdagen av invasionen. Den arrangerades av några små vänstergrupper så den hade definitivt inte någon antisocialistisk agenda...
Som synes är minnet av denna dag bäst från och med 1968 fram till 1978, sedan blir det sämre. 1970 förde jag dagbok i augusti, men inte de andra åren under denna period.
21 augusti hade under dessa år ofta en positiv grundton, detta trots vad som hände det första året jag minns denna dag, 1968. Möjligen var det det som hände denna dag som gjort att jag också så lått minns just den dagen tio år framåt från det året.
Positiv grundton? Ja, skamligt, och egocentriskt nog, gällde det på NÅGOT sätt även det första 21 augusti som jag minns klart, nämligen 1968. Det var det år som Sovjet invaderade Tjeckoslovakien. Då var jag 13 år.
Bakgrunden är denna. Fram till och med 1968 var jag tvungen att vara på landet i Gräddö hela sommaren. Jag åkte dit så fort skolan slutade och stannade där tills skolan började igen. Det var outhärdligt. Alla somrar fram till och med 1968 ägnade jag åt att längta till den dag jag skulle få åka till stan igen. Där hände det i alla fall saker. På landet var det så dött, så tråkigt, så stillastående.
Den 21 augusti 1968 var en onsdag. Det var sista veckan i Gräddö, och den sista veckan hade ofta karaktären av en förväntansfull, men just därför snudd på outhärdlig, väntan inför Den Stora Dagen - lördagen - då man fick sätta sig i bilen och åka hem.
Men just 1968 bröts den outhärdliga väntan av en förvisso otäck händelse. Redan på förmiddagen fick jag höra nyheten. Jag tror radion stod på, och plötsligt hörde jag på nyheterna. Sovjet hade alltså invaderat.
Hur otäckt det än var - och jag tyckte det var otäckt - innebar det ändå att stillaståendet i Gräddö ändå slogs ut, brutalt och effektivt, av att Den Stora Världen knackade på. Det må alltså ha varit otäckt, men det innebär att den enerverande väntan bröts.
Man lyssnade på radio hela dan, jag köpte Aftonbladet på eftermiddagen, på kvällen gick jag till farmor för att se på Aktuellt i TV (som då bara hade en kanal).
Att man befann sig i den gudsförgätna hålan i Gräddö spelade plötsligt ingen roll, nu var det hela värden som hade flyttat in, så att säga.
Och dessutom, även om det var otäckt med att Sovjet invaderade, tyckte jag ändå att vad USA höll på med i Vietnam var så mycket värre. Jag tyckte att Sovjet verkade mer civiliserade än USA. Då Sovjet invaderade Tjeckoslovakien var antalet dödsfall ganska minimalt. Man sköt mycket litet, man bombade inte, man startade inga massavrättnngar, inte ens (vad jag minns) några massarresteringar. Det verkade alltså för mig som om Sovjet var mer civiliserade, även när man utövade förtryck.
Samtidigt fick de svenska kommunisterna en chans att visa hur självständiga de var. Redan den första dagen såg jag i TV hur CH Hermansson till och med - som ende partiledare! - krävde att Sverige skulle avbryta de diplomatiska kontakterna med Sovjet. Det var absurt, så vitt jag fattar krävde man inte detsamma vad gäller USA, trots Vietnamkriget. (Senare lär man ha gjort självkritik, och sagt att det var en överreaktion).
Missförstå mig inte - jag VAR genuint emot att Sovjet invaderade. Jag hade hoppats på Dubceks "socialism med mänskligt ansikte" och jag tyckte att det var sorgligt att Sovjet skulle krossa den möjligheten,
(Därför blev det väl långt senare extra sorgligt att när Östeuropa äntligen slapp Sovjet 1989, skulle det efter en mycket kort tid visa sig att det nu inte längre handlade om "socialism med mänskligt ansikte” utan snarare om "kapitalism med nyliberalt ansikte".)
Vad gäller 21 augusti, är väl den andra dag detta datum jag minns allra bäst den som inträffade tio år senare, 1978, då jag började på Jakobsbergs Folkhögskola, Den dagen minns jag nog timme för timme. Även där var Tjeckoslovakien inblandat, för efter att ha installerat mig på internatet på skolan och ätit mat i skolans matsal åkte jag in till Stockholm för att delta i en demonstration till stöd för Tjeckoslovakien på tioårsdagen av invasionen. Den arrangerades av några små vänstergrupper så den hade definitivt inte någon antisocialistisk agenda...
Monday, July 27, 2015
Farväl till FPU
I förra inlägget var jag just ifärd med att söka medlemskap i FPU. Jag blev medlem, och gick på endast ett möte, söndagen den 27 september 1970. Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.
Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen.
"Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning. folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam. Dessutom fick jag reda på att FPU var för anslutning till EEC och för "fri"radio-TV. Dessutom har mina sympatier denna vecka alltmer flyttats från liberalismen till socialismen. Per Ahlmark var på mötet och han var /i och för sig/ en verkligt skicklig debattör."
Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen.
"Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning. folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam. Dessutom fick jag reda på att FPU var för anslutning till EEC och för "fri"radio-TV. Dessutom har mina sympatier denna vecka alltmer flyttats från liberalismen till socialismen. Per Ahlmark var på mötet och han var /i och för sig/ en verkligt skicklig debattör."
Sunday, July 26, 2015
Dagbok 28/7 - 1/8 1970
Fram till och med sommaren 1968 (då jag var 13) var jag tvungen att vara på lantstället i Gräddö hela sommaren, från och med att skolan slutade tills den började igen. Detta ogillade jag kraftigt....
Sommaren 1969 lyckades jag tillkämpa mig rätten att bara behöva vara på landet när båda mina föräldrar var där. När någon av dem var i stan (vanligtvis min far) kunde jag välja att vara där istället för på landet.
Men det jag fick göra den sista veckan i juli 1970 (i praktiken blev det endast tisdag till och med fredag) var faktiskt unikt. Då var jag ensam i lägenheten vid Fyrverkarbacken den troligen längsta tiden dittills i mitt liv.
Det jag gjorde i min ensamhet var mest att läsa. Det väsentligaste var att jag läste ett stort antal artiklar Per Gahrton skrev i "Liberal Debatt" mellan 1963 och 1968. Hans typ av ovanligt radikal vänsterliberalism tilltalade mig så mycket så att jag ganska snart efteråt blev medlem i FPU. Något som jag kom att ångra redan första gången jag satte min fot på ett FPU-möte (27 september 1970) och efter dess började jag leta efter min politiska identitet långt mer vänsterut.
Här nedan kommer mina dagboksanteckningar från dessa dagar. På två ställen står det tre punkter (...). Det betyder att något är raderat nu...
"28/7
Väcktes 8. Mamma o pappa skjutsade mig till Norrtälje med bilen och sedan gick jag på bussen 10.45. Kom fram 12.15. Jarlaplan ligger alldeles bredvid där man går på bussen från Harding! Kom hem 1 ca. (Båda klockorna stod). Köpte mjölk och åt sedan Müsli och mjölk. Hämtade förstärkaren, men den var kass - "mono" hörs inget - "stereo" = mono! Ringde till FPU för att få broschyrer. Åt köttbullar till kvällsmat. Gott! Till Stockholms-terassen på kvällen. Hörde på "Sov gott Rose-Marie". Gick hem. /.../ Regnigt när jag gick hem. Soligt tidigare.
29/7
(Onsdag) Åt ostkaka till lunch. Köttbullar till kvällen. Saboterade tobaksreklam (Look) på kvällen. Läste i BLM -48. Har fått brev av Bertil enl. mamma. Lånade Med.För. Tidskr.. 37-54. Läste i dom på kvällen. Slutade ca 1. Somnade då.
30/7
Torsdag. Vaknade halv åtta! Åt ostkaka till lunch. Varm korv till kvällen. Soligt. Lånade "Liberal Debatt" 60-68 (pga Gahrton delvis). Läste i dom till halv tolv /på kvällen, anm. 2015/. Lånade också Kretchmers självbiografi, samt "Press på villovägar", H.H. (Från "Liberal Debatt"!) Per Gahrtons första artikel: från 63 om kvinnlig värnplikt!
31/7
Fredag. Vaknade halv åtta. Läst ut "Liberal Debatt". /... /Åt frukt på kvällen. Gahrton är ju verkligt radikal! Hur kan han stöda folkpartiet? FPU-materialet har kommit (/till/ landet). Läste ut Hans Hederbergs "Press på villovägar". Tobakssabotage på kvällen. Från i förrgår en kvar vid Draken.
1/8
Vaknade 9.Åkte till landet med buss..... "
Här slutar jag avskriften redan på morgonen, då det var de fyra dagarna i Stockholm jag skulle skildra. När jag skriver nu tycker jag nog att jag var en väldigt underlig femtonåring. Jag får chansen att vare helt ensam i stan... och vad gör jag? Läser "Liberal debatt", "Medicinska Föreningens Tidskrift" och en bok med namnet "Press på villovägar"!
Förutom det saboterar jag förstås tobaksreklam (vilket jag började med i februari samma år). Det mest tonårsartade jag gör är väl att gå till Stockholmsterassen (ungefär som Kulturhuset idag!) och lyssna på /International Harvesters/ proggskiva "Sov gott Rose-Marie"!
Lite udda val av aktiviteter som sagt. Men jag minns det som att jag hade väldigt roligt dessa fyra dagar...
Sommaren 1969 lyckades jag tillkämpa mig rätten att bara behöva vara på landet när båda mina föräldrar var där. När någon av dem var i stan (vanligtvis min far) kunde jag välja att vara där istället för på landet.
Men det jag fick göra den sista veckan i juli 1970 (i praktiken blev det endast tisdag till och med fredag) var faktiskt unikt. Då var jag ensam i lägenheten vid Fyrverkarbacken den troligen längsta tiden dittills i mitt liv.
Det jag gjorde i min ensamhet var mest att läsa. Det väsentligaste var att jag läste ett stort antal artiklar Per Gahrton skrev i "Liberal Debatt" mellan 1963 och 1968. Hans typ av ovanligt radikal vänsterliberalism tilltalade mig så mycket så att jag ganska snart efteråt blev medlem i FPU. Något som jag kom att ångra redan första gången jag satte min fot på ett FPU-möte (27 september 1970) och efter dess började jag leta efter min politiska identitet långt mer vänsterut.
Här nedan kommer mina dagboksanteckningar från dessa dagar. På två ställen står det tre punkter (...). Det betyder att något är raderat nu...
"28/7
Väcktes 8. Mamma o pappa skjutsade mig till Norrtälje med bilen och sedan gick jag på bussen 10.45. Kom fram 12.15. Jarlaplan ligger alldeles bredvid där man går på bussen från Harding! Kom hem 1 ca. (Båda klockorna stod). Köpte mjölk och åt sedan Müsli och mjölk. Hämtade förstärkaren, men den var kass - "mono" hörs inget - "stereo" = mono! Ringde till FPU för att få broschyrer. Åt köttbullar till kvällsmat. Gott! Till Stockholms-terassen på kvällen. Hörde på "Sov gott Rose-Marie". Gick hem. /.../ Regnigt när jag gick hem. Soligt tidigare.
29/7
(Onsdag) Åt ostkaka till lunch. Köttbullar till kvällen. Saboterade tobaksreklam (Look) på kvällen. Läste i BLM -48. Har fått brev av Bertil enl. mamma. Lånade Med.För. Tidskr.. 37-54. Läste i dom på kvällen. Slutade ca 1. Somnade då.
30/7
Torsdag. Vaknade halv åtta! Åt ostkaka till lunch. Varm korv till kvällen. Soligt. Lånade "Liberal Debatt" 60-68 (pga Gahrton delvis). Läste i dom till halv tolv /på kvällen, anm. 2015/. Lånade också Kretchmers självbiografi, samt "Press på villovägar", H.H. (Från "Liberal Debatt"!) Per Gahrtons första artikel: från 63 om kvinnlig värnplikt!
31/7
Fredag. Vaknade halv åtta. Läst ut "Liberal Debatt". /... /Åt frukt på kvällen. Gahrton är ju verkligt radikal! Hur kan han stöda folkpartiet? FPU-materialet har kommit (/till/ landet). Läste ut Hans Hederbergs "Press på villovägar". Tobakssabotage på kvällen. Från i förrgår en kvar vid Draken.
1/8
Vaknade 9.Åkte till landet med buss..... "
Här slutar jag avskriften redan på morgonen, då det var de fyra dagarna i Stockholm jag skulle skildra. När jag skriver nu tycker jag nog att jag var en väldigt underlig femtonåring. Jag får chansen att vare helt ensam i stan... och vad gör jag? Läser "Liberal debatt", "Medicinska Föreningens Tidskrift" och en bok med namnet "Press på villovägar"!
Förutom det saboterar jag förstås tobaksreklam (vilket jag började med i februari samma år). Det mest tonårsartade jag gör är väl att gå till Stockholmsterassen (ungefär som Kulturhuset idag!) och lyssna på /International Harvesters/ proggskiva "Sov gott Rose-Marie"!
Lite udda val av aktiviteter som sagt. Men jag minns det som att jag hade väldigt roligt dessa fyra dagar...
Från psykiatriskt utlåtande om mig från 1967
2013 hade den underläkare som fanns på ungdomskliniken i Långbro när jag var intagen där 1971-73 sänt mig en lunta med hennes anteckningar och annat material om mig från den tiden. Det var snällt av henne, även om jag sen blev lite ledsen att hon omedelbart drog sig tillbaka när jag började ställa följdfrågor om det.
I materialet fanns även en sammanfattning av en journal från Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus från november-decamber 1967, då jag var intagen där. Jag var 12, på gränsen till 13.
Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag för ett tag sedan på nytt läste vad som stod där. Så jag lägger ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-
"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "
Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13. Den låter faktiskt väldigt välvillig.
Nästa avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.
Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"
Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här. Kan bara inte låta bli.
I materialet fanns även en sammanfattning av en journal från Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus från november-decamber 1967, då jag var intagen där. Jag var 12, på gränsen till 13.
Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag för ett tag sedan på nytt läste vad som stod där. Så jag lägger ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-
"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "
Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13. Den låter faktiskt väldigt välvillig.
Nästa avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.
Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"
Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här. Kan bara inte låta bli.
Thursday, April 9, 2015
Chirpy Chirpy Cheep Cheep gånger tre
Jag har tidigare skrivit om en sång av Middle of the Road. Den kom just som tillvaron rämnade under mina fötter i slutet av våren 1971. En transformering av hela mitt liv, och min upplevelse av världen. Skolan slutade, den terapi jag gick i upphörde, och jag blev psykotisk. Och slutade dessutom att lyssna på popmusik.
Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.
Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.
En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet
Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.
Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.
Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.
Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.
Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.
En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet
Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.
Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.
Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.
Wednesday, April 8, 2015
A Cold Lonely Summer
Jag har tidigare skrivit om hur jag hatade sommaren när jag var barn. Jag uppfattade tillvaron på lantstället som ensam, tråkig, hopplös.
Jag bara hoppades att den skulle gå över snart, så jag skulle få komma tillbaks till stan, skolan, klasskamraterna.
Men sommaren 1967 var lite bättre än de som varit tidigare. För nu hade jag upptäckt popmusik. Jag satt klistrad vid radion så mycket som jag bara kunde. Jag missade inte ett popprogram.
Det var verkligen en händelse som såg ut som en tanke att just denna sommar låg The Hounds version av Sealed With a Kiss på topplistorna.
Handlingen passade mig utmärkt. Mannen som hade tagit farväl av sin flickvän för en "kall, ensam sommar". Men hans hopp stod till att de skulle träffas igen - i september.
Jag behövde ju inte ens vänta till september. 1967 började skolan den 28 augusti, men redan lördagen den 26 åkte vi tillbaks till stan. Och dagen för resan tillbaks till stan efter sommarlovet var alltid en av de lyckligaste dagarna på året. Mycket bättre än julafton...
Jag bara hoppades att den skulle gå över snart, så jag skulle få komma tillbaks till stan, skolan, klasskamraterna.
Men sommaren 1967 var lite bättre än de som varit tidigare. För nu hade jag upptäckt popmusik. Jag satt klistrad vid radion så mycket som jag bara kunde. Jag missade inte ett popprogram.
Det var verkligen en händelse som såg ut som en tanke att just denna sommar låg The Hounds version av Sealed With a Kiss på topplistorna.
Handlingen passade mig utmärkt. Mannen som hade tagit farväl av sin flickvän för en "kall, ensam sommar". Men hans hopp stod till att de skulle träffas igen - i september.
Jag behövde ju inte ens vänta till september. 1967 började skolan den 28 augusti, men redan lördagen den 26 åkte vi tillbaks till stan. Och dagen för resan tillbaks till stan efter sommarlovet var alltid en av de lyckligaste dagarna på året. Mycket bättre än julafton...
Wednesday, April 1, 2015
Den gången var det inte ett aprilskämt
1 april ska man vara försiktig. Man ska inte gå på vad som helst. Så när Anna-Kari i min grundskoleklass måndagen den 1 april 1968 gick fram till mig på skolgården och berättade en fantastisk nyhet trodde jag henne inte.
Hon sa att hon hade varit hemma över skolmaten, och där hört på radio att Lyndon Johnson skulle avgå.
Jag trodde som sagt henne inte. Dels för att det var första april. Dels för att det var för bra för att vara sant. Om det var något jag önskat i flera år var det att LBJ skulle försvinna dit pepparn växer....
Så jag sa ungefär "hihi, tror du att jag inte vet vilken dag det är?". Men då tittade hon mycket allvarligt på mig och sa att - nej, det är inte ett aprilskämt, det är sant. Då trodde jag henne.
Och det var ju sant. Lyndon Johnson hade beslutat att han skulle avgå, eller mer exakt att avstå från att ställa upp för omval i valet 1968. Så alla otroliga saker som man hör 1 april behöver inte vara aprilskämt...
Hon sa att hon hade varit hemma över skolmaten, och där hört på radio att Lyndon Johnson skulle avgå.
Jag trodde som sagt henne inte. Dels för att det var första april. Dels för att det var för bra för att vara sant. Om det var något jag önskat i flera år var det att LBJ skulle försvinna dit pepparn växer....
Så jag sa ungefär "hihi, tror du att jag inte vet vilken dag det är?". Men då tittade hon mycket allvarligt på mig och sa att - nej, det är inte ett aprilskämt, det är sant. Då trodde jag henne.
Och det var ju sant. Lyndon Johnson hade beslutat att han skulle avgå, eller mer exakt att avstå från att ställa upp för omval i valet 1968. Så alla otroliga saker som man hör 1 april behöver inte vara aprilskämt...
Saturday, January 17, 2015
Drömmen om San Francisco
I augusti 1967 passerade Scott McKenzies "San Francisco" Beatles "All you need is love" som etta på tio i topp.
Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.
Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.
Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.
Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt förknippat med rörelsen. .
Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...
Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .
Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.
Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.
Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.
Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt förknippat med rörelsen. .
Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...
Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .
Subscribe to:
Posts (Atom)