Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
Wednesday, May 30, 2012
Det första val jag röstade i - skolvalet 1970
Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.
Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.
Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.
Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.
Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.
Det var en hårresande läsning.
Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.
Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.
Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.
I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.
Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.
Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.
Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.
Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.
Det var en hårresande läsning.
Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.
Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.
Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.
I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.
Thursday, May 24, 2012
Kiremaj70 - och Savalen
Jag hade en hemsida som heter Kiremaj70. Nu är den nedlagd.
Men här tänkte jag berätta varför den hette Kiremaj70.
I mitten av maj 1970 åkte vår klass, 8d i Rålambshovsskolan i Stockholm, på en bussresa till Savalen i Norge. Klassen var kanske den stora ljuspunkten i mitt liv, trots att jag i själva verket länge var ganska så isolerad i den. Jag umgicks i stort sett med mycket få i den utanför skoltid, men den var ändå det ljusaste som fanns i mitt liv.
Första dagen på skolresan fick vi namnskyltar. Min var upp-och-ner, och det innebar att den också var baklänges. Så någon sa, "Åh, du heter Kire!"
Och sedan blev det mer och mer mitt namn, ända tills skolan slutade nästa vår. Och den perioden kom jag faktiskt in i klassen på ett annat sätt än någonsin förr, i synnerhet på hösten 1970.
Och vad gäller själva Savalenresan blev det på många sätt en av de lyckligasre veckorna i mitt liv.
Därför är namnet Kire laddat med en ljus känsla för mig, det är hoppfullt, känns fint på många sätt.
Därför Kiremaj70, eftersom jag fick detta namn på en skolresa maj 1970 som för mig var helt underbar, och innebar en så stor öppning för mig.
Men här tänkte jag berätta varför den hette Kiremaj70.
I mitten av maj 1970 åkte vår klass, 8d i Rålambshovsskolan i Stockholm, på en bussresa till Savalen i Norge. Klassen var kanske den stora ljuspunkten i mitt liv, trots att jag i själva verket länge var ganska så isolerad i den. Jag umgicks i stort sett med mycket få i den utanför skoltid, men den var ändå det ljusaste som fanns i mitt liv.
Första dagen på skolresan fick vi namnskyltar. Min var upp-och-ner, och det innebar att den också var baklänges. Så någon sa, "Åh, du heter Kire!"
Och sedan blev det mer och mer mitt namn, ända tills skolan slutade nästa vår. Och den perioden kom jag faktiskt in i klassen på ett annat sätt än någonsin förr, i synnerhet på hösten 1970.
Och vad gäller själva Savalenresan blev det på många sätt en av de lyckligasre veckorna i mitt liv.
Därför är namnet Kire laddat med en ljus känsla för mig, det är hoppfullt, känns fint på många sätt.
Därför Kiremaj70, eftersom jag fick detta namn på en skolresa maj 1970 som för mig var helt underbar, och innebar en så stor öppning för mig.
Tuesday, May 22, 2012
Signaturmelodin för ett psykotiskt genombrott
Jag har tidigare skrivit om det psykotiska genombrottet jag fick vid 16 års ålder, våren 1971.
En av de saker det förde med sig var att jag slutade lyssna på popmusik.
Att lyssna på popmusik var annars ett viktigt led i mitt försök från tolvårsåldern och framåt att hitta en identitet, någon form av glädje, och ta steget från en barndom som till minst 90 procent var glädjelös och dyster.
Det var förknippat med en viss rädsla. Jag minns hur nervös jag var när jag sommaren 1967 köpte första numret av Bildjournalen.
Då började jag också skaffa lång hår (vilket jag faktiskt velat ha redan 1961, när jag var sex år, men då fick jag inte!) och bry mig mer om mitt utseende.
Jag hade känslan av att allt detta på något sätt var förbjudet. Men jag drev igenom det, med en viss glädje.
Psykosen var på många sätt en motreaktion. I maj 1971 slutade jag abrupt att lyssna på popmusik, och slutade totalt att bry mig om mitt utseende. Däremot behöll jag det långa håret, men nu i en helt och hållet ovårdad och otvättad variant.
Någon gång i slutet av maj 1971 lyssnade jag på Kvällstoppen sista gången. Då låg denna sång av Middle of the Road etta på listan. Den gick in i mig, nästan brände sig fast.
För mig blev den det psykotiska genombrottets signaturmelodi. Varje gång jag hör den känns den som att gå tillbaka till dessa omstörtande dagar.
En av de saker det förde med sig var att jag slutade lyssna på popmusik.
Att lyssna på popmusik var annars ett viktigt led i mitt försök från tolvårsåldern och framåt att hitta en identitet, någon form av glädje, och ta steget från en barndom som till minst 90 procent var glädjelös och dyster.
Det var förknippat med en viss rädsla. Jag minns hur nervös jag var när jag sommaren 1967 köpte första numret av Bildjournalen.
Då började jag också skaffa lång hår (vilket jag faktiskt velat ha redan 1961, när jag var sex år, men då fick jag inte!) och bry mig mer om mitt utseende.
Jag hade känslan av att allt detta på något sätt var förbjudet. Men jag drev igenom det, med en viss glädje.
Psykosen var på många sätt en motreaktion. I maj 1971 slutade jag abrupt att lyssna på popmusik, och slutade totalt att bry mig om mitt utseende. Däremot behöll jag det långa håret, men nu i en helt och hållet ovårdad och otvättad variant.
Någon gång i slutet av maj 1971 lyssnade jag på Kvällstoppen sista gången. Då låg denna sång av Middle of the Road etta på listan. Den gick in i mig, nästan brände sig fast.
För mig blev den det psykotiska genombrottets signaturmelodi. Varje gång jag hör den känns den som att gå tillbaka till dessa omstörtande dagar.
Mitt första elevrådsmöte och ett lämpligt åsiktsbyte
Det 1 oktober 1968 var jag på mitt första elevrådsmöte. Det var en betydelsefull händelse för mig. Jag hade utsetts till suppleant för den ordinarie klassrepresentanten - eller det var kanske två klassrepresentanter. Nåväl, den eller de kom inte, och så förblev det. Så jag blev i praktiken klassens representant i elevrådet.
Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.
Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.
Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.
Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.
Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.
I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.
Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.
Men så såg jag det inte då.
Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var efter lektionstid, på eftermiddagen eller möjligen tidigt på kvällen.
Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.
Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.
När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.
Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.
Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.
Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.
Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.
Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.
Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.
I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.
Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.
Men så såg jag det inte då.
Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var efter lektionstid, på eftermiddagen eller möjligen tidigt på kvällen.
Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.
Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.
När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.
Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.
Ett svindlande ögonblick
/Skrivet 8 juli 2011/
Det var någon gång i 11-årsåldern sommaren 1966. Jag tror det var i juli.
Jag stod på gräsmattan framför sommarstugan. Och plötsligt fick jag en hisnande känsla inför framtiden.
Det var inte vad det låter som. Jag tänkte bara på hur det skulle vara om ett halvår, eller var det kanske ett år.
Det var omöjligt att föreställa sig. Ett halvår, eller ett år, föreföll som så oerhört långt in i framtiden. Det var nästan som att jag skulle vara vuxen då. Jag undrade vad som skulle hända, och hur det skulle vara då.
Men tiden går. Ett halvår, eller ett år är inte längre en lång tid.
Om jag hade kunnat se in i framtiden, inte ett år, men längre hade jag nog blivit mer än förskräckt.
Det är lite oklart vad jag verkligen innerst inne föreställde mig skulle bli i framtiden. Men det är helt säkert att det inte på något sätt liknade vad som kom att hända.
Det var någon gång i 11-årsåldern sommaren 1966. Jag tror det var i juli.
Jag stod på gräsmattan framför sommarstugan. Och plötsligt fick jag en hisnande känsla inför framtiden.
Det var inte vad det låter som. Jag tänkte bara på hur det skulle vara om ett halvår, eller var det kanske ett år.
Det var omöjligt att föreställa sig. Ett halvår, eller ett år, föreföll som så oerhört långt in i framtiden. Det var nästan som att jag skulle vara vuxen då. Jag undrade vad som skulle hända, och hur det skulle vara då.
Men tiden går. Ett halvår, eller ett år är inte längre en lång tid.
Om jag hade kunnat se in i framtiden, inte ett år, men längre hade jag nog blivit mer än förskräckt.
Det är lite oklart vad jag verkligen innerst inne föreställde mig skulle bli i framtiden. Men det är helt säkert att det inte på något sätt liknade vad som kom att hända.
Monday, May 21, 2012
En dispyt om pyramider i småskolan
/Skrivet 5 april 2011/
Jag skrev tidigare om Klastorpsskolan, där jag gick i första och andra klass, efter en termin i Gubbängsskolan. . Nu håller jag på att läsa om det gamla Egypten och drar mig till minnes en irriterande dispyt jag hade med vår klassföreståndare om de egyptiska pyramiderna.
Vår klassföreståndare hette alltså Kally Holmström. Hon hade en tendens att bli irriterad på mig. Mycket ofta. Det var ganska ömsesidigt.
En dag berättade hon om hur Israels barn var med och byggde pyramiderna när de var slavar i Egypten. Jag kunde inte låta bli att säga emot.
Jag hade nämligen läst en hel del om Egypten. Det hade börjat med att jag läste Bibeln och sedan hade jag gått över till att läsa historieböcker om samma tidsperiod. Jag hade beställt en massa tjocka böcker från vuxenbibliotek.
Och där framgick det klart att pyramiderna byggdes mer än tusen år innan det ansågs att "Israels barn" var i Egypten. Dessutom stod det förresten inte ett ord i Bibeln om några pyramidbyggen.
Så det var vad jag sade. Hon blev väldigt irriterad. Hon förklarade att jag hade fel, de byggde VISST pyramiderna. Jag insisterade och ville inte alls ge med mig.
En flicka i klassen försökte medla och sa nånting i stil med "men de byggde kanske de FLESTA pyramiderna". Jag bara suckade.
Vad jag däremot aldrig gjorde var att bevisa att jag hade rätt. Jag skulle lätt ha kunnat göra det. Jag skulle ju ha kunnat ta med mig någon av de tjocka böcker jag hade hemma och visa på årtalen, så skulle Kally Holmström blivit ganska så ställd.
Men det vågade jag inte. Jag kände nog på mig att hennes irritation på mig i så fall skulle stiga till oanade höjder.
Jag skrev tidigare om Klastorpsskolan, där jag gick i första och andra klass, efter en termin i Gubbängsskolan. . Nu håller jag på att läsa om det gamla Egypten och drar mig till minnes en irriterande dispyt jag hade med vår klassföreståndare om de egyptiska pyramiderna.
Vår klassföreståndare hette alltså Kally Holmström. Hon hade en tendens att bli irriterad på mig. Mycket ofta. Det var ganska ömsesidigt.
En dag berättade hon om hur Israels barn var med och byggde pyramiderna när de var slavar i Egypten. Jag kunde inte låta bli att säga emot.
Jag hade nämligen läst en hel del om Egypten. Det hade börjat med att jag läste Bibeln och sedan hade jag gått över till att läsa historieböcker om samma tidsperiod. Jag hade beställt en massa tjocka böcker från vuxenbibliotek.
Och där framgick det klart att pyramiderna byggdes mer än tusen år innan det ansågs att "Israels barn" var i Egypten. Dessutom stod det förresten inte ett ord i Bibeln om några pyramidbyggen.
Så det var vad jag sade. Hon blev väldigt irriterad. Hon förklarade att jag hade fel, de byggde VISST pyramiderna. Jag insisterade och ville inte alls ge med mig.
En flicka i klassen försökte medla och sa nånting i stil med "men de byggde kanske de FLESTA pyramiderna". Jag bara suckade.
Vad jag däremot aldrig gjorde var att bevisa att jag hade rätt. Jag skulle lätt ha kunnat göra det. Jag skulle ju ha kunnat ta med mig någon av de tjocka böcker jag hade hemma och visa på årtalen, så skulle Kally Holmström blivit ganska så ställd.
Men det vågade jag inte. Jag kände nog på mig att hennes irritation på mig i så fall skulle stiga till oanade höjder.
Klastorpsskolan
Jag tror det var måndagen den 4 mars 1963 jag började på Klastorpsskolan. Vi flyttade in på Fyrverkarbacken 30 omedelbart efter sportlovet, då vi hade varit på landet. Det var en ovanligt kall vinter - isen mellan Gräddö och den närmaste ön Asken hade frusit, och färjorna kunde inte ta sig fram. Däremot gick det lätt att gå mellan Gräddö och Asken.
Jag minns inte de första dagarna på Klastorpsskolan. Det är en kontrast till Gubbängsskolan. Där minns jag mycket väl första dagen, och att jag var förvånad över att jag kom för tidigt.
Vår lärare i Klastorp hette Kally Homström. Långt senare insåg jag att hon var lite av en kändis. 1938 hade hon skrivit en bok som hette "Nomadskola : en lapplärarinnas upplevelser". Det nämnde hon aldrig.
Hon var inte speciellt bra - tyckte jag. I så fall hade läraren i Gubbängen, Tyra Tjernberg, varit bättre. Och den vi fick på Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) 1964 - Helge Lundstedt - tyckte jag också bättre om. Kally Holmström var tjatig och gnällig och var för övrigt ofta sjuk, så vi hade ofta vikarier.
Den klass jag kom in i på Klastorpsskolan var den som jag gick med ända till nian. Däremot fick vi flytta ofta. Från Klastorp till LHÖ, från LHÖ till Rålambshovsskolan, och från Rålambshovsskolan till Essingeskolan.
En stor skillnad mellan Klastorp och Gubbängskskolan var att på Gubbängsskolan hade jag mobbats av flera av killarna i klassen. På Klastorp och senare LHÖ mobbades jag också, men inte av någon från min egen klass.
Eleverna i Klastorp kom oftare från medelklassen än de som gick i Gubbängsskolan. De var nog ofta mer "väluppfostrade", på gott och ont. Killarna var mindre bråkiga, och - tror jag - skillnaden mellan killar och tjejer var lite mindre uttalad.
Flera i min klass bodde i ett kollektivhus på Wennerbergsgatan 6. Långt senare fick jag höra att det fanns en massa fördomar om barnen från kollektivhuset från föräldrarna som bodde på andra håll. Det låter konstigt, men en av föräldrarna berättade det för mig långt senare.
På något sätt var Klastorp en mellanskola. Jag trivdes inte riktigt där - jag skulle senare trivas oerhört bra på LHÖ.
På Klastorp fanns inget skolbibliotek. Däremot fanns det ett på LHÖ, så jag fick gå dit när jag skulle låna böcker. Det låg nära, men det fanns en ganska så trafikerad gata man måste passera.
Jag har en vag känsla av ett moraliserande klimat på Klastorpsskolan som till större delen försvann när vi kom till LHÖ. Det kan delvis bero på att Helge Lundstedt inte direkt var en moraliserande typ (vilket däremot Kally Holmström var!).
Klastorpsskolan av idag liknar till utseendet mycket hur den såg ut då. Det gör tyvärr inte LHÖ, som idag har upphört, och om jag minns rätt nu är någon form av campus på Lärarhögskolan. Den är ombyggd och förvandlad till oigenkännlighet.
När man skulle gå hemifrån till Klastorpsskolan och tillbaka var man tvungen att gå över en bilväg. Det hade man sluppit i Gubbängen. Jag var ofta nervös för bilarna - rädd för att bli överkörd.
Jag gick ungefär ett år och (lite mer än) en halv termin på Klastorp. På LHÖ gick jag fem år (från hösten 1964 till och med våren 1969).
Jag minns inte de första dagarna på Klastorpsskolan. Det är en kontrast till Gubbängsskolan. Där minns jag mycket väl första dagen, och att jag var förvånad över att jag kom för tidigt.
Vår lärare i Klastorp hette Kally Homström. Långt senare insåg jag att hon var lite av en kändis. 1938 hade hon skrivit en bok som hette "Nomadskola : en lapplärarinnas upplevelser". Det nämnde hon aldrig.
Hon var inte speciellt bra - tyckte jag. I så fall hade läraren i Gubbängen, Tyra Tjernberg, varit bättre. Och den vi fick på Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) 1964 - Helge Lundstedt - tyckte jag också bättre om. Kally Holmström var tjatig och gnällig och var för övrigt ofta sjuk, så vi hade ofta vikarier.
Den klass jag kom in i på Klastorpsskolan var den som jag gick med ända till nian. Däremot fick vi flytta ofta. Från Klastorp till LHÖ, från LHÖ till Rålambshovsskolan, och från Rålambshovsskolan till Essingeskolan.
En stor skillnad mellan Klastorp och Gubbängskskolan var att på Gubbängsskolan hade jag mobbats av flera av killarna i klassen. På Klastorp och senare LHÖ mobbades jag också, men inte av någon från min egen klass.
Eleverna i Klastorp kom oftare från medelklassen än de som gick i Gubbängsskolan. De var nog ofta mer "väluppfostrade", på gott och ont. Killarna var mindre bråkiga, och - tror jag - skillnaden mellan killar och tjejer var lite mindre uttalad.
Flera i min klass bodde i ett kollektivhus på Wennerbergsgatan 6. Långt senare fick jag höra att det fanns en massa fördomar om barnen från kollektivhuset från föräldrarna som bodde på andra håll. Det låter konstigt, men en av föräldrarna berättade det för mig långt senare.
På något sätt var Klastorp en mellanskola. Jag trivdes inte riktigt där - jag skulle senare trivas oerhört bra på LHÖ.
På Klastorp fanns inget skolbibliotek. Däremot fanns det ett på LHÖ, så jag fick gå dit när jag skulle låna böcker. Det låg nära, men det fanns en ganska så trafikerad gata man måste passera.
Jag har en vag känsla av ett moraliserande klimat på Klastorpsskolan som till större delen försvann när vi kom till LHÖ. Det kan delvis bero på att Helge Lundstedt inte direkt var en moraliserande typ (vilket däremot Kally Holmström var!).
Klastorpsskolan av idag liknar till utseendet mycket hur den såg ut då. Det gör tyvärr inte LHÖ, som idag har upphört, och om jag minns rätt nu är någon form av campus på Lärarhögskolan. Den är ombyggd och förvandlad till oigenkännlighet.
När man skulle gå hemifrån till Klastorpsskolan och tillbaka var man tvungen att gå över en bilväg. Det hade man sluppit i Gubbängen. Jag var ofta nervös för bilarna - rädd för att bli överkörd.
Jag gick ungefär ett år och (lite mer än) en halv termin på Klastorp. På LHÖ gick jag fem år (från hösten 1964 till och med våren 1969).
Att sabotera tobaksreklam
/Skrivet 28 februari 2011/
I dessa dagar för 41 år sedan höll jag på att sabotera tobaksreklam. Sådan var då tillåten även på offentlig plats. Några år senare förbjöds det på offentlig plats, senare även i andra sammanhang.
Jag kom på idén lördagen den 31 januari 1970. Jag hade fyllt 15 en månad tidigare. Jag gick ut och klistrade upp en sida ur tidningen Mad från oktober 1968 på en affisch med cigarettreklam nära Västerbroplan. På Madsidan stod "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. En dag har det gått för långt." Till en bild av en jättelång cigarett som hölls av en skeletthand.
En halv vecka senare köpte jag en tuschpenna och började systematiskt förstöra all tobaksreklam i min omgivning. Jag åkte aldrig fast, men en gång passerade en bil förbi och en man hötte med näven och skrek att jag skulle sluta. På bilen stod namnet på en reklamfirma.
En annan gång långt senare höll jag på att råka illa ut. Det var Valborg och när jag saboterade tobaksreklam i en telefonkiosk vid Fridhemsplan blev jag av några äldre ungdomar beskylld för att vara ansvarig för en smällare som smällt i närheten. Jag förbättrade inte min ställning när jag sa att jag pratade i telefon och det bevisligen inte var någon i luren när de kollade min story. Men de släppte mig och lät mig gå.
Jag brukade skriva saker som "Jag har också gått över till cancer" och "Snabbt som vinden dödar Minden" och ritade dödskallar. Ibland rev jag ner affischerna.
Det fanns dock ett moraliskt dilemma. Jag var aktiv i elevrådet, och vi krävde rökruta på skolgården. Men jag såg det inte som en motsägelse. Jag ansåg då att ungdomar hade rätt att röka även om det var farligt, men att mäktiga företag inte hade någon rätt att försöka lura folk in i skadliga vanor. Kort sagt: individen skulle ha frihet, företagen skulle hållas kort. Ungefär så tyckte jag.
(Idag tycker jag nog att rökruta på skolan var en ovanligt korkad idé!)
Men det var spännande. En gång träffade jag en som jag då tyckte mycket mystisk kvinna vid Västerbroplan. Detta möte står kvar som ett vemodigt men vackert minne.
Tyvärr har den dagbok jag förde över mina sabotage kommit bort. Det är väldigt synd. Jag skulle gärna vilja gå igenom den idag.
I dessa dagar för 41 år sedan höll jag på att sabotera tobaksreklam. Sådan var då tillåten även på offentlig plats. Några år senare förbjöds det på offentlig plats, senare även i andra sammanhang.
Jag kom på idén lördagen den 31 januari 1970. Jag hade fyllt 15 en månad tidigare. Jag gick ut och klistrade upp en sida ur tidningen Mad från oktober 1968 på en affisch med cigarettreklam nära Västerbroplan. På Madsidan stod "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. En dag har det gått för långt." Till en bild av en jättelång cigarett som hölls av en skeletthand.
En halv vecka senare köpte jag en tuschpenna och började systematiskt förstöra all tobaksreklam i min omgivning. Jag åkte aldrig fast, men en gång passerade en bil förbi och en man hötte med näven och skrek att jag skulle sluta. På bilen stod namnet på en reklamfirma.
En annan gång långt senare höll jag på att råka illa ut. Det var Valborg och när jag saboterade tobaksreklam i en telefonkiosk vid Fridhemsplan blev jag av några äldre ungdomar beskylld för att vara ansvarig för en smällare som smällt i närheten. Jag förbättrade inte min ställning när jag sa att jag pratade i telefon och det bevisligen inte var någon i luren när de kollade min story. Men de släppte mig och lät mig gå.
Jag brukade skriva saker som "Jag har också gått över till cancer" och "Snabbt som vinden dödar Minden" och ritade dödskallar. Ibland rev jag ner affischerna.
Det fanns dock ett moraliskt dilemma. Jag var aktiv i elevrådet, och vi krävde rökruta på skolgården. Men jag såg det inte som en motsägelse. Jag ansåg då att ungdomar hade rätt att röka även om det var farligt, men att mäktiga företag inte hade någon rätt att försöka lura folk in i skadliga vanor. Kort sagt: individen skulle ha frihet, företagen skulle hållas kort. Ungefär så tyckte jag.
(Idag tycker jag nog att rökruta på skolan var en ovanligt korkad idé!)
Men det var spännande. En gång träffade jag en som jag då tyckte mycket mystisk kvinna vid Västerbroplan. Detta möte står kvar som ett vemodigt men vackert minne.
Tyvärr har den dagbok jag förde över mina sabotage kommit bort. Det är väldigt synd. Jag skulle gärna vilja gå igenom den idag.
Lärarhögskolans övningsskola
Av alla skolor jag gått i gillade jag nog Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) bäst. Den kallades också Fredhällsskolan. Området är numera en del av Lärarhögskolans campus, och byggdes i början av 00-talet om så att det numera är nästan oigenkänligt. Det är synd, då det ju just var den skolan jag trivdes bäst i.
Vår klass flyttade från Klastorpsskolan till LHÖ när vi började i trean. Det var hösten 1964.
Första dagen i den nya skolan torde ha varit måndagen den 24 augusti 1964. Vi tilldelades vårt klassrum och fick träffa vår nya klassföreståndare, Helge Lundstedt. För övrigt den ende man vi hade som klassföreståndare under hela grundskolan.
Det speciella med LHÖ var att det mycket ofta inte var de ordinarie lärarna som undervisade. Vi hade lärarkandidater en stor del av tiden. Nu var lärarkandidater väldigt trevliga att ha, de var unga och inte så auktoritära, och gillade nästan alltid barn. Jag tror att det var ett klart plus.
På sätt och vis var vi i centrum för pedagogiskt experimenterande. Det tog sig bland annat uttryck i att vi hade en typ av specialmatematik med ett fokus på mängdlära. Den var väldigt pedagogisk, och jag gillade den.
Vi hade förstås ett skolbibliotek. Där var jag mycket ofta, milt sagt. Jag lånade de mest udda böcker, eller beställde dem från andra bibliotek. Men våren 1966 började mitt läsval bli lite mer i samklang med min ålder. Då upptäckte jag Enid Blyton, då nästan alla barns favorit och alla skolbibliotekariers stora skräck. Bibliotekarierna försökte få mig att låta bli att låna Blyton. Det var dumt av dem. De borde fattat att det för en 11-åring i grunden var mer sunt att läsa Blyton än att beställa tunga volymer från Stadsbiblioteket om Mesopotamiens historia, eller sånt.
Att komma från Klastorp till LHÖ var på sätt och vis som att komma från en by till den stora världen. På något sätt kände man sig väldigt "modern" på LHÖ, och det gillade jag på sätt och vis. Känslan av att vara i centrum förstärktes möjligen av att vi visste att vår klassföreståndare var ordförande i Svenska Livräddningssällskapet.
Jag var väldigt udda i klassen. Jag umgicks de första åren mest med en kille som var lika intellektualiserad som jag själv, men det var inte det jag ville. Det var de "normala" jag egentligen ville umgås med. Jag hatade nog att betraktas som en intellektuell kuf, och att kallas "professorn".
Skolan var egentligen en ljuspunkt, som på sätt och vis räddade mitt förstånd, men det förstod jag inte själv förrän i slutet av femman. Innan dess försökte jag ofta undvika att gå dit genom att låtsas vara sjuk. Jag blev specialist på att simulera illamående.
Våren 1967 hände något mycket dramatiskt. Klassen upplevde en öppet sadistisk vikarie, och då tog jag för första gången ställning för klassen mot de vuxna, och började känna mig mer som en del av den. Sedan började jag lyssna på popmusik, också en del av min utveckling mot större "normalitet". Och så den 6 juni 1967 gick jag till och med på en klassfest, för första gången. Jag kom hem med en känsla av att det varit en lycklig dröm. Det var så roligt att det inte kunde vara verkligt.
Efter det var allt annorlunda. Om jag inte vågat se mig som barn på många år, vågade jag nu ändå med en ökad tillförsikt se fram mot att jag skulle bli tonåring. Och skolan var inte längre något jag försökte undvika, vilket visade sig i att min frånvaro sjönk mycket drastiskt...
Subscribe to:
Posts (Atom)