Lärarhögskolans övningsskola

Av alla skolor jag gått i gillade jag nog Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) bäst. Den kallades också Fredhällsskolan. Området är numera en del av Lärarhögskolans campus, och byggdes i början av 00-talet om så att det numera är nästan oigenkänligt. Det är synd, då det ju just var den skolan jag trivdes bäst i.

Vår klass flyttade från Klastorpsskolan till LHÖ när vi började i trean. Det var hösten 1964.

Första dagen i den nya skolan torde ha varit måndagen den 24 augusti 1964. Vi tilldelades vårt klassrum och fick träffa vår nya klassföreståndare, Helge Lundstedt. För övrigt den ende man vi hade som klassföreståndare under hela grundskolan.

Det speciella med LHÖ var att det mycket ofta inte var de ordinarie lärarna som undervisade. Vi hade lärarkandidater en stor del av tiden. Nu var lärarkandidater väldigt trevliga att ha, de var unga och inte så auktoritära, och gillade nästan alltid barn. Jag tror att det var ett klart plus.

På sätt och vis var vi i centrum för pedagogiskt experimenterande. Det tog sig bland annat uttryck i att vi hade en typ av specialmatematik med ett fokus på mängdlära. Den var väldigt pedagogisk, och jag gillade den.

Vi hade förstås ett skolbibliotek. Där var jag mycket ofta, milt sagt. Jag lånade de mest udda böcker, eller beställde dem från andra bibliotek. Men våren 1966 började mitt läsval bli lite mer i samklang med min ålder. Då upptäckte jag Enid Blyton, då nästan alla barns favorit och alla skolbibliotekariers stora skräck. Bibliotekarierna försökte få mig att låta bli att låna Blyton. Det var dumt av dem. De borde fattat att det för en 11-åring i grunden var mer sunt att läsa Blyton än att beställa tunga volymer från Stadsbiblioteket om Mesopotamiens historia, eller sånt.

Att komma från Klastorp till LHÖ var på sätt och vis som att komma från en by till den stora världen. På något sätt kände man sig väldigt "modern" på LHÖ, och det gillade jag på sätt och vis. Känslan av att vara i centrum förstärktes möjligen av att vi visste att vår klassföreståndare var ordförande i Svenska Livräddningssällskapet.

Jag var väldigt udda i klassen. Jag umgicks de första åren mest med en kille som var lika intellektualiserad som jag själv, men det var inte det jag ville. Det var de "normala" jag egentligen ville umgås med. Jag hatade nog att betraktas som en intellektuell kuf, och att kallas "professorn".

Skolan var egentligen en ljuspunkt, som på sätt och vis räddade mitt förstånd, men det förstod jag inte själv förrän i slutet av femman. Innan dess försökte jag ofta undvika att gå dit genom att låtsas vara sjuk. Jag blev specialist på att simulera illamående.

Våren 1967 hände något mycket dramatiskt. Klassen upplevde en öppet sadistisk vikarie, och då tog jag för första gången ställning för klassen mot de vuxna, och började känna mig mer som en del av den. Sedan började jag lyssna på popmusik, också en del av min utveckling mot större "normalitet". Och så den 6 juni 1967 gick jag till och med på en klassfest, för första gången. Jag kom hem med en känsla av att det varit en lycklig dröm. Det var så roligt att det inte kunde vara verkligt.

Efter det var allt annorlunda. Om jag inte vågat se mig som barn på många år, vågade jag nu ändå med en ökad tillförsikt se fram mot att jag skulle bli tonåring. Och skolan var inte längre något jag försökte undvika, vilket visade sig i att min frånvaro sjönk mycket drastiskt...