"Föreningen för Maranatas bekämpande"

/Skrivet 24 januari 2009/

Jag har på ett annat ställe berättat om när jag det första halvåret 1970 saboterade tobaksreklam. Det var dock inte det enda jag gjorde denna händelserika tid.

Jag var som sagt 15 år, och hade åsikter om mycket. En av mina åsikter var att jag tyckte illa om fanatiska sekter. Det fanns inte lika många då som nu, men det fanns en hel del. En av de som jag tyckte som mest illa om var Maranata.

Dels hade de förstås åsikter om sexualmoral som inte brukade uppskattas av tonåringar i tidigt sjuttiotal, men det var värre än så. De ansåg bland annat att popmusik var demoniskt, och jag älskade popmusik.

Men det värsta av allt var nog att de ovanligt hårt försvarade föräldrars rätt att aga barn. Deras ledare Arne Imsen tillhörde dessa pinsamma personer som brukade säga att han hade fått stryk när han var barn och minsann inte tagit skada av det. Jag brukade tänka att allt han sade och gjorde tydde på att han hade helt fel i den andra delen av påståendet.

Så någon dag, jag tror det var i mars 1970, kom jag på att jag ville reta Maranata lite. Jag slog mitt mer eller mindre kloka huvud ihop med en kompis, och vi kom på en rolig idé.

Vi började skriva några flygblad på skrivmaskin. Vi hade ingen kopiator så det blev bara sex stycken, om jag minns rätt. De var lite olika sinsemellan, men grundidén var densamma.

De undertecknades av "Föreningen för Maranatas bekämpande" (FMB). Denna förenings syfte angavs till att bedriva kamp mot "Maranata och annan vidskepelse". I flygbladen stod till och med namnet på föreningens ordförande. Han eller hon (förnamnet skrevs aldrig ut) påstods heta E.R. Odensjö.

Läsaren fick också reda på att FMB hade haft ekonomiska problem, men att ekonomin numera var '"tryggad genom frivilliga bidrag". Föreningens adress var densamma som ordförandens, Strålgatan 112 i Stockholm. Denna adress fanns nu inte i sinnevärlden, men min kompis bodde faktiskt på Strålgatan 12 på Lilla Essingen i Stockholm.

Vi skulle snart ha årsmöte, fick man reda på i flygbladen. Där skulle en psykoanalytiker redogöra för "de omedvetna komplex som ligger bakom Maranatas bildande",

Vi var ganska så nöjda med vad vi gjort. Nu skulle vi agera.

Så vi tog reda på när Maranata hade gudstjänst nästa gång. Det var en kväll, på en lokal som låg på, om jag minns rätt, St. Eriksgatan. Vi gick dit, lätt skräckslagna.

Vi kom in i lokalen. Efter ett tag började en predikan. Det enda jag minns, eller tror att jag minns, från den är när predikanten bemötte kritiker som menade att Maranatas medlemmar var enfaldiga. "Jo, vi är enfaldiga, för Gud älskar de enfaldiga" är min minnesbild av vad han sa. Jag tänkte att jag fick mina fördomar om Maranata bekräftade.

Efter halva tiden reste vi oss. Med självande ben gick vi fram till ett bord som stod centralt placerat. Där lade vi ut fem av flygbladen. Någon sorts funktionär verkade sitta vid bordet men han tittade inte åt vårt håll.

Vi gick snabbt mot utgången. Där ställde en man sig i vägen för oss. Vi fick hjärtat i halsgropen, kan man nog säga. Men han hade inte sett att vi delat ut några lappar, han ville bara att vi skulle frälsas innan vi lämnade lokalen. "En annan gång, vi har bråttom", fick vi fram.

Han gick undan efter en kort stund, och vi kom ut ur lokalen. Sedan gick vi genom tamburen och kom ut. Där tejpade vi upp det sista flygbladet på fönstret, eller möjligen ytterporten, till Maranatas lokal.

Vi tänkte att Maranatas funktionärer och ledare kanske skulle bli lite oroade över att det hade bildats en förening för deras bekämpande. Vi roade oss med att tänka hur de skulle försöka ta reda på mer detaljer. Det skulle nog inte ta lång stund innan de insåg att det var ett skämt, men vi skulle gärna ha velat se deras min när de först såg texten.

Och än idag skulle jag nog vilja veta hur de reagerade när de såg att "Föreningen för Maranatas bekämpande" skulle ha årsmöte. Men det får jag väl aldrig reda på.