Igår hände...

... något mycket konstigt, mycket oväntat och helt underbart.

Det började med Monkees

En av de större förändringarna i mitt liv började med att jag i tolvårsåldern började lyssna på popmusik. Det var en stor förändring eftersom det i praktiken innebar att bryta ... en programmering.

Jag skriver programmering. Det kan låta extremt men är ganska så adekvat. Jag hade internaliserat uppfattningen att popmusik var skränig musik som man inte borde lyssna på. Eller mer exakt som jag inte vågade lyssna på.

Det var inget som uppkommit spontant. Det var internaliserade vuxenvärderingar. Exakt hur de hade internaliserats vet jag inte, men de var inte i någon genuin mening mina egna.

Popgruppen The Monkees hade en TV-serie. Den var populär i klassen. Alla pratade om hur bra den var. Jag hade en nedlåtande inställning till all popmusik så jag vägrade att se den. Till en början.

Men argumenten från entusiastiska klasskamrater var svåra ett motstå. De sa att serien var väldigt rolig, och jag behövde ju inte bry mig om musiken, jag skulle nog ändå gilla den roliga handlingen.

Så till sist föll jag till föga. Och då upptäckte jag något. Inte bara det att jag faktiskt tyckte att handlingen VAR rolig. Utan att jag också gillade musiken. Till en början med kanske främst seriens signaturmelodi.

Det var som en dörr öppnades. Efter någon månad lyssnade jag regelbundet på Tio i topp, och efter ett tag  också Kvällstoppen. Det sista såg jag som så viktigt att jag slutade att gå på Vargungarnas möten. För de låg på tisdagskvällar, samtidigt som Kvällstoppen.

Men nu var jag inget genomsnittligt barn. Jag brukade regelbundet läsa tidningarnas kultursidor, Och där fick jag reda på att Monkees sågs som obehaglig kommersiell musik. Inte nog med det - de sades inte kunna spela själva.

Det sista var delvis sant, till en början. På de två första LP-skivorna var det studiomusiker som spelade. Men bandet lärde sig ändå ganska snabbt att spela...

Det första var förstås sant, det med. Men vilken popmusik var inte kommersiell? Framförallt var det inget som behövde angå mig. Om jag gillade dem, så gjorde jag det.

Så jag började gilla dom ännu mer, som en sorts protest. Om jag äntligen hade lyckats bryta den programmering som vuxna i min närmiljö hade inplanterat i mig, så tänkte jag då inte bry mig om vad andra vuxna skrev på kultursidor.

Sedan är det en annan sak att det mest strömlinjeformade i musiken efter ett tag tonades ner hos Monkees. De började vägra att acceptera skivbolagets diktat, de började skriva låtar själva. De var förvisso fortfarande både "snälla" och kommersiella, men alltså inte riktigt lika strömlinjeformade. Ett tidigt exempel på en egen komposition (av Micky Dolenz) var en låt som blev kallad Alternate Title efter att skivbolaget vägrade att acceptera den ursprungliga titeln.

Men detta var nog början till Monkees nedgång. De hade inte riktigt kapaciteten att stå på egna ben, och efter ett tag försvann deras låtar från listorna.

Då hade jag redan ersatt dom med andra favoriter - framförallt Beatles. Men även där fick jag problem med vad som skrevs i tidningarna. För den 6 augusti 1967 publicerade DN en stort upplagd artikel om att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band " var reklam för LSD "från omslaget till innerspåret". Aldrig skulle man få ha sina idoler ifred...

Men den ångest den artikeln utlöste  har jag skrivit om på andra ställen....

En skolresa i maj 1968

Tittar i gamla dagböcker.

På torsdag den 30 maj, för 45 år sedan, alltså 1968, var vår (sjätte-)klass och hälsade på Helge Lundstedt, som hade slutat som klassföreståndare våren 1967.(Det var en torsdag då också - 1968 är ett av de år då datum och veckodagar hängde ihop på samma sätt som i år.) Så långt är det klart. Men sammanhanget i övrigt förbryllar mig lite.

Så här står det i min dagbok från det året. . "Vi åkte till magister Lundstedt. Vi spelade teater, hade aktuell timme osv. Roligt."

Helge Lundstedt var vår klassföreståndare mellen hösten 1964 och våren 1967. Han såg nog vår klass som en av hans mer lyckade. Han hade något som hette "Aktuell timme" då vi varje vecka fick prata om aktuella nyheter i Sverige och världen. Han var förresten också ordförande i Svenska Livräddningssällskapet. Som lärare var var han nog ovanligt bra.

Nu minns jag lite mer om dagen än det jag skrev i dagboken . Vi spelade inte teater och hade aktuell timme hemma hos Lundstedt (även om vi kort besökte honom hemma också) utan i en stor sal där det satt en massa människor och tittade på. Det måste varit i en skolaula, men jag fattar inte riktigt sammanhanget. Var det lärarkandidater som tittade på? Jag tror att Lundstedt ville demonstrera vad vi hade sysslat med när han var klassföreståndare, och speciellt det där med Aktuell timme ville han demonstrera. Jag minns att jag fick gå upp och berätta om studentprotesterna mot UKAS!
Men i vilket sammanhang var det?

Det roligaste var kanske bussresan till och från. I bussen var radion på och konstigt nog minns jag att en gång spelades Mona Wessmans "Gå och göm dig Åke Tråk" ! På något sätt har jag sedan dess förknippat den resan med den sången.

Bildjournalen återbesökt

Vad var egentligen BJ för tidning och hur påverkade den mig?

Jag har varit på Kungliga Biblioteket och tittat igenom årgångarna 1967 och 1968 av ungdomstidningen Bildjournalen (BJ). Det var väl vad man brukar kalla en "nostalgitripp", men det var lite mer än så

Att läsa BJ, liksom att lyssna på popmusik, var vid den tiden för mig i hög grad en revolt mot familjen. Och en längtan till en tillvaro som var glad och inte dyster, hoppfull och inte ångestfull. Ungefär som mannen som tittade in till de glada människorna bakom det lysande fönstret i Lovecraft-novellen The Outsider...

Så jag läste artiklarna och tittade på bilderna av glada tonåringar och deras idoler. Jag började i sommaren 1967, och fortsatte till BJ lades ner sommaren 1969. Men det var nog 1967 som läsupplevelsen var starkast.

Att läsa igenom BJ igen är en upplevelse. Och väcker upp minnen. Ett sådant var en bild av Davy Jones och hans flickvän Lynne Randell från BJ 22/11 1967. Jag har alltid mints bilden, men jag mindes inte alls att den kom från BJ. Däremot visste jag att jag då tyckte att det såg så sött och romantiskt ut så jag klippte ut bilden och lade den som bokmärke i en skolbok . Nu vet jag alltså varifrån den kom....

En bild som jag inte alls har mints genom åren var av skådespelaren Mary Maude, som spelade i en deckarserie som på svenska kallades "Deckare UPA". Men nu, när jag bläddrade i BJ den 16/10 1968 och såg den igen, kände jag omedelbart igen den. Och blev alldeles tagen. Något i hennes utstrålning, och/eller något inom mig, grep mig 1968. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av bilden, men sedan har jag glömt att den fanns. När jag nu kände igen den var det nästan som en chock...

Men annars - i mina inte riktigt lika unga ögon idag ser jag kanske BJ som en bitvis ganska pinsam tidning. En kommersiell produkt, där medelålders journalister försökte ställa sig in hos tonåringar för att tidningens ägare skulle bli rikare. Eller?

Kanske inte helt och hållet. Journalisterna var ju inte tonåringar, men en del av dem, som Håkan Sandén, var uppenbarligen genuint intresserade av popmusik. Tidningen hade dessutom mitt i sin "töntighet" en obestridlig charm.

Och, som sagt, jag minns mycket i den. Jag kan till och med minnas specifika formuleringar i artiklar....

Och nu förstår jag plöstligt varför jag plötsligt fick för mig att låna Sigmund Freuds Drömtydning på biblioteket i december 1967. För någon vecka innan hade BJ haft en artikel om just - drömtydning. Fast förstås av en helt annan typ än Freuds...

Tiden förändras - som bekant. Vad som definitivt är nytt nu är ju att jag kan se sammanhang som jag inte tänkte på då. Exempelvis hur oerhört mansdominerad popkulturen var. Det handlade i tidningen nästan alltid om manliga musiker och om en (vanligtvis) ung kvinnlig publik. De manliga musikerna fanns på idolbilder. En del av dem var så stora att man måste vika ut dem. De kallades dock inte "utvikningsbilder", för det var en term förbehållen FIB/Aktuellts och de andra herrtidningarnas mjukporrbilder. Så i BJ fick det heta "elefantbilder".

Men mansdominansen var som sagt massiv. Av alla idolbilder var minst 19 av 20 på män. Efter ett tag kom det några bilder på kvinnliga artister, som Supremes. Men det var oerhört sälllan.

En annan iakttagelse som jag gör nu är hur BJ förändrades politiskt 1968. BJ var ju inte en "politisk" tidning, men det fanns en underliggande politisk agenda i den. 1967 kan den nog beskrivas som "vänsterborgerlig*" eller nåt. Man fick intryck att redaktörerna var folkpartister. På insändarsidorna pågick en evig debatt om kriget i Vietnam, där de USA-vänliga till en början var i majoritet.
'
1968 hände efter ett tag något dramatiskt. Tidningen började fyllas med en helt ny typ av artiklar. Intervjuer med amerikanska vietnamdesertörer. En intervju med em ung fransk arbetare, som deltagit i majrevolten. En intervju med en svensk anonym "revolutionär" som var med i Vänsterns Ungdomsförbund som beskrev hur han blev kommunist. Och - hör och häpna! -en intervju med FNL-aktivisten och den aktiva KFML:aren Åsa Hallström som i slutet av intervjun till och med ocensurerat fick ta upp nödvändigheten att bygga ett marxist-leninistiskt parti.....

Och de USA-vänliga insändarna upphörde förresten nästan helt....

Något hade definitivt hänt i tidsandan. På mycket kort tid.

Nu var BJ i en viss mening "politiskt korrekt" redan innan våren 68. Den var klart emot rasism, för jämställdhet mellan könen, mot diskriminering. Artiklarna om "könsroller" utgick som en självklarhet att kvinnor och män skulle vara jämställda. Däremot kan man nog säga att de ofta inte verkade inse att de i praktiken inte var det. Man presenterade en bild om hur det borde vara, men man bekämpade inte det som var.

BJ lades ner 1969, ungefär samtidigt som konkurrenten Hej!, som hade startats hösten 1968. Jag minns att jag var sur på Hej!, som jag trodde hade konkurrerat ihjäl BJ. Men det var nog inte den främsta förklaringen.

Den vänstervåg som BJ försökte anpassa sig till 1968 hade nog en del i saken. För många ungdomar tedde sig nog BJ. efter ett tag som ett sätt att stänga in dem i en artificiell tonårsvärld med popmusik som minsta gemensamma nämnare. Dessutom kom den svenska popmusiken in i en sorts kris 1968. I BJ finns nästan patetiska artiklar där kända popmusiker vädjar till publiken att fortsätta att gå på konserter för att "rädda popmusiken". Publiken svek popartisterna .

Nischen för en tidning som BJ minskade. Den popsagovärld som tidningen stod för utmanades av en annan verklighet.

Fast själv blev jag ledsen när den lades ner. Det skrev jag också då - i ett brev till en sympatisk brevvän som jag hade skaffat genom just Bildjournalen. Henne fortsatte jag att skriva till fram till 1971.

Då hade min egen tillvaro drastiskt förändrats. Till det sämre.

"Det är ju tur att nån gör det"...

På grundskolan, från och med tredje klass och under åren i mellanstadiet. spreds ett rykte att jag gillade en tjej i min klass. Ryktet var helt riktigt.

Fast det bästa ordet vore nog "beundrade". För det var vad jag gjorde. För mig var hon både klok, vacker, god, förnuftig - och snäll.

Jag beundrade henne på avstånd, vi ingick inte i samma kretsar och vi umgicks inte. Men hon betydde väldigt mycket för mig. Om hon sa något vänligt kunde jag bli överlycklig, om hon sa något negativt (vilket hon i och för sig  nästan aldrig gjorde) blev jag nedstämd.

Många visste att jag gillade henne. I synnerhet bland killarna. Då och då tog en del av dem upp saken. Då blev det verkligen pinsamt. 

En dag satt vi i matsalen. Jag kan ha varit tio eller elva. Hon och jag och några killar satt vid ett bord. 

Då vänder sig en av killarna till henne och säger "Vet du om att Erik gillar dig?" Jag känner mig som om jag vill sjunka till jordens medelpunkt. Nu var katastrofen ett faktum. Eller kanske ändå inte. 

Hon ser inte alls besvärad ut. Hon säger bara "Ja, det är ju tur att nån gör det", med en svag, men ändå tydlig betoning på ordet nån.

Jag blir så glad. Hon KUNDE ju ha sagt "men jag gillar inte honom"... Då skulle jag blivit ledsen och det fattade hon nog. Det finns människor som inte bryr sig om att andra blir ledsna, men hon tillhörde definitivt inte den kategorin.

Min beundran för henne växte. Den dan räddade hon ju mig från en verkligt pinsam situation.

Jag blev också glad på ett djupare plan. Jag hade innerst inne en självbild av mig själv som smutsig, och besudlad på något sätt. Så när jag såg att hon inte alls såg äcklad ut, och till och med lät som hon tyckte att det var någon positivt med att jag gillade henne blev jag glad. Mycket glad.

När jag blev långhårig

Den större delen av mitt liv har jag haft ganska så långt hår. Nästan aldrig hår som hängt långt  ner över axlarna, men i alla fall typ Beatlesfrisyr.

Om man tittar på en del bilder av mig från jag var tre hade jag faktiskt långt hår då. Jag ser faktiskt mer ut som en flicka än som en pojke.

Men något år senare började jag klippas korthårig för att jag skulle se ut som en pojke. Jag tyckte inte om det, direkt. Jag tyckte nog lika illa om kortklippt snaggat hår som jag tyckte om kortklippta gräsmattor. Jag förstod  inte varför hår, respektive gräs, skulle behöva vara så kort.

1961, när jag vara sex, försökte jag driva igenom att jag skulle få ha långt hår. Min utgångspunkt var lite lustig. Det var en serie i Allers Familjejournal som hette "Willy på äventyr". Den handlade om äventyr i rymden och just sommaren 1961 handlade det om när "hjältarna" hamnade på en planet som hette Subterra.

Där blev de ett tag fångar hos några "primitiva" grottmän - med ganska så långt hår. Jag fascinerades av dessa och insisterade på att jag ville se ut som dem. Det blev blankt nej.

Den serien dröjde sig dock kvar i minnet, liksom min kamp för att få se ut som grottmännen.

Nästa försök blev mer framgångsrikt. Då var jag klart äldre, och dessutom hade det långa håret slagit igenom som accepterat mode för killar.

Det var sommaren 1967, och jag var tolv. På våren detta år hade jag börjat lyssna på popmusik, och på sommaren hade jag vågat börja köpa Bildjournalen. Så nån gång i juli eller augusti började jag insistera på att få se ut som Beatles, Monkees eller Tages. Alltså långhårig.

Nu var styrkeförhållandena radikalt annorlunda, och det gick egentligen inte att säga nej. Så jag drev igenom det.

Sedan dess har jag väl haft ganska så långt hår större delen av mitt liv. Några gånger har jag roat mig med att klippa det kort (men ALDRIG snaggat!) men det brukar ju växa ut snabbt igen...

Gröna ögon i natten

Den första barnförbjudna film jag såg på bio efter att ha blivit 15 var "Gröna ögon i natten". Eller som den hette i original- "Eye of the cat".

Nåja, det är inte riktigt sant. Den första jag såg var en dötråkig sexualupplysningsfilm som hette "Kärlekens språk". Men den räknas inte, den var som sagt dötråkig - och komplett ointressant.

Jag fyllde 15 den 31 december 1969. Jag hade inte mycket fickpengar, så den andra gången jag kunde gå på bio var inte förrän en lördagskväll i slutet av mars 1970.

Och då blev det alltså "Gröna ögon i natten".

Jag minns att jag upplevde den som bra och väldigt spännande. Men,  förutom kalkonen "Kärlekens språk" hade jag tidigare inte sett något annat än barntillåtna filmer på bio (med undantag av att jag i 14-årsåldern lurade vakten och såg If... - en bisarr film om en pennalistisk engelsk internatskola) så jag hade inte mycket att jämföra med.

"Gröna ögon i natten" handlade om en man som planerade illdåd mot en kvinna för att komma åt hennes egendom. Saken var bara den att han hade kattfobi - och kvinnan hade en massa katter... Som verkade agera väldigt medvetet mot den ondskefulle mannen. Om jag minns rätt dog han av skräck för alla katterna i slutscenen.  Det var ju rätt åt honom och ingen i publiken sörjde väl honom.

Jag minns när jag åkte hem på tunnelbanan efter att ha sett den. Det var en märklig känsla av att ha fått en helt ny erfarenhet. Jag kände mig lite upprymd - men framförallt väldigt glad över "äventyret".

Det känns faktiskt oerhört vemodigt att skriva om det nu.

"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp

/Skrevs 10 juli 2012./

Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.

Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.

Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.

Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.

Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.

Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.

På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.

Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.

Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.

Om jag skulle gå igenom gamla nummer  av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.

Men då var den viktig. Som sagt. Och att  en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.

Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning  var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.

Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.

Jag tror  nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.

Tio i topp-boken - alla nostalgitrippars moder

/Skrevs 13 juni 2012./

Jag har just varit på bibliotek och lånat "Tio i topp,  med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing), Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!

Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra  Klas Burling medverkar.

Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.

Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.

Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.

Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.

För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.

Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...

PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....

Mitt ointresse för idrott

Handlingen i Svensson, Svensson - i nöd och lust börjar ju med att ett äktenskap håller på att krascha på grund av mannens fanatiska idrottsintresse.

Själv har jag nästan aldrig varit intresserad av idrott. Jag försökte lite i barndomen men inte ens då var det mer än halvhjärtat.

Det enda indrottsevenemang jag någonsin följt från början till slut var nog fotbolls-VM 1966. Då var jag elva år. Jag minns inte idag vem som vann men jag minns att Nordkorea kom förvånansvärt högt.

Däremot sa jag mig vara AIK:are (och säger nog fortfarande, om någon frågar). Men jag visste inte ett skvatt om AIK. Anledningen till att jag sade mig vara AIK:are var egentligen att förkortningen AIK hade likheter med förkortningen (tillika smeknamnet) på en tjej i min klass som jag beundrade. Så jag kunde skriva "jag gillar AIK" i mina skolböcker utan att någon behövde veta vad det stod för.

Jag tyckte inte heller om att spela själv. När jag ändå spelade fotboll ville jag vara målvakt, för då slapp man springa. Problemet var bara att ingen annan än jag (och möjligen motståndarlaget) ville att jag skulle vara målvakt. Anledningen till det var nog att jag ofta blev rädd för bollen när den kom, så jag försökte springa undan för den.  Vilket kanske inte var helt lyckat.

Fast jag brukade senare gilla att titta på konståkningstävlingar - och backhoppning. Det senare vet jag inte riktigt  varför.

Men när det var VM (eller EM?) i damfotboll för kanske tio år sen eller så lyckades jag uppbåda ett intresse. Jag till och med hejade på Sverige, vilket jag annars aldrig brukar. Då kom Sverige tvåa, Tyskland kom etta.

Som sagt jag brukade aldrig heja på Sverige när jag motvilligt råkade se på en match. På de större tävlingarna, som EM, VM och OS, brukade jag alltid hålla på de länder som jag av politiska skäl gillade.

Så jag kan nog förstå att Lena Svensson i den ovan nämnda filmen inte stod ut med Gustavs idrottsintresse...