Sunday, September 2, 2018

Anita Lindman spred glädje till många barn

Anita Lindman är död. Hon är nog mest känd för barnprogrammen med Televinken.

Hon spelade mot en marionettdocka, som föreställde ett barn  i kanske sexårsåldern, och som alltså kallades Televinken.

Televinkens röst tillhörde Ola Lundberg, men det hade jag inte en aning om då.

Jag gillade programmen. Jag vet inte riktigt har gammal jag var när jag lyssnade på det, men jag var  mot slutet kanske äldre än dess målgrupp. För jag minns att jag betraktades som barnslig, när jag berättade  i skolan  att jag gillade det.

Däremot hade jag definitivt slutat att se på dem när jag var i trettonårsåldern. Därför minns jag inte det program man kan se på här.

Det sändes den 5 november 1968, och finns på SVTs Öppet Arkiv.

Det var ett mer avancerat program än de jag såg. Dessa utspelades i en TV-studio, där Anita satt vid ett bord och Televinken stod på det. Och de pratade med varandra, rakt av.  Om jag minst rätt.

Det ovan länkande programmet utspelar sig i en lägenhet, och har en mer komplex handling. Något sådant säg jag nog aldrig.

Ja,  programmen var definitivt populära hos många barn. Åren om de flesta som sagt kanske slutade att titta på det i en tidigare ålder än vad jag gjorde. Om jag får döma av mina klasskamraters reaktion när jag oförsiktigt nog berättade att jag fortfarande gillade det...

Tack, Anita, du spred glädje. Må du vila i frid.


Anita Lindman,  Ola Lundberg och Televinken

Sunday, August 26, 2018

Att börja högstadiet för femtio år sedan

Idag för exakt 50 år sedan, måndagen den 26 augusti 1968,  började jag högstadiet. Det kändes som en viktig händelse.

Att börja högstadiet var på sätt och vis ett steg mot att bli vuxen. Det var då man inte längre hade klassföreståndaren som lärare i många olika ämnen, utan man fick mera kunniga speciallärare i flera ämnen  än förut. Det var också då men kunde bli aktiv i elevrådet, och alltså tilläts någon form av åtminstone skendemokratisk  verksamhet.

Om jag minns rätt var det också då man fick förvara sina saker i ett fack i korridoren istället för att ha den i en "egen" pulpetlåda.

Jag hade väntat otåligt på att skolan skulle börja. Somrarna i Gräddö var alltid outhärdliga. Och denna sommar var värre än den förra. Förra sommaren hade jag just upptäckt popmusik och väntade med spänning på varje nytt Tio i Topp och Kvällstoppen. Denna sommar hade Tio i Topp stagnerat, nästan allt som låg där liknade mest av allt Svensktoppen. Och det påverkade också försäljningslistan Kvällstoppen.

Lördagen den 24 åkte vi till stan. Väl hemkommen köpte jag Ny Dag för att se vad de skrev om invasionen i Tjeckoslovakien. Ny Dag kunde man inte få tag på i Gräddö, bara det var en nackdel....

Så till sist -  måndagen den 26. Det var ju upprop, inga lektioner. Men uppropet var ganska så viktigt. För vi skulle få en ny klassföreståndare. Från trean till femman hade vi haft Helge Lundstedt, som väl var den bästa klassföreståndare vi någonsin hade haft.

I sexan hade vi haft en kvinna vid namn Jane*, som väl var... så där.

Men vi visste att nu skulle vi få en ny.

Det var en pirrig väntan. lärarna stod i en rad på ett podium. En av dem visade sig heta Vega -  och såg mest trevlig ut av dem. Så jag hoppades att vi skulle få henne.

Och för en gångs skull tog Murphys lag semester. Vi fick henne.

Förutom att vi började högstadiet höll jag dessutom att glida in i puberteten. Det skapade en ny typ av energi,  och nya typer av känslomässiga upplevelser som man förut knappast ens kunnat föreställa sig.

Även det bidrog till att känslan inför skolstarten höstterminen 1968 var något alldeles speciellt.
-------------------------------------------
* När det gäller nu levande personer skriver jag normalt inte ut hela namnet på dem -  i den här typen av offentliga minnesanteckningar. Detta pga PUL-lagen  och dess efterföljare. När det gäller de som avlidit gäller inte den lagstiftningen, och då händer det ofta att jag skriver ut hela namnet.

Monday, July 23, 2018

Att lägga ut stenar istället för att gråta...

Jag har aldrig gillat att man ska klippa gräsmattor. Och i synnerhet inte sedan sommaren 1961, då jag var sex år.*

På tomten på lantstället i Gräddö fanns det gräs. Det var högt gräs, och jag älskade det. Man kunde krypa i det, men kunde gömma sig i det.

Så en dag kom chocken. Gräset skulle klippas. Jag var chockad, jag var ledsen.

Jag kunde inget göra. Gräset klipptes - av en slåttermaskin, och jag grät hela dan, och halva natten. Det är något jag aldrig kunnat glömma.

Nåväl, åren gick och gräset växte upp igen. Sommaren 1967 kunde man göra gångar i det, där man kunde krypa. Jag lyckades till och med få med mig några andra barn i att göra gångar, och leka att vi var FNL-soldater. Som gömda i gångarna sköt ner USA-soldater... (!!!)

Men nästa sommar var det dags igen. Nu skulle gräset klippas igen. Det var sommaren 1968, och jag var 13 år.

Jag hade väl tagit till mig lite av samma sensmoral som finns i en Ted Gärdestad-sång som kom fyra år senare: "Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl".

Nåja, någon "karl" var jag minst av allt, men jag var som sagt 13 och kände mig som som jag höll på att bli vuxen. Och kom fram till, att , nej, gråta var ingen lösning.

Det innebar inte att jag accepterade det. Jag var fast besluten att sabotera det hela.

Jag hade någonstans fått reda på att en slåttermaskin kunde skadas av att det låg stenar i gräset. Så innan den skulle komma letade jag reda på stenar lite här och var och lade ut i det i det höga gräset.

Syftena var väl två. Dels ville jag skydda gräset, dels ville jag nog ge igen för tårarna jag hade tvingats fälla åtta år tidigare.

Så när slåttermaskinen kom stod jag och tittade på. Min plan både lyckades och inte lyckades. Gräset blev fällt - men jag fick reda på att slåttermaskinens blad faktiskt hade blivit skadade av stenarna.

En av mina föräldrar frågade mig misstänksamt om det var jag som hade lagt ut stenar i gräset. Men nu var jag ju 13, och jag kunde ljuga utan svårighet. Så jag sa med ett mycket lugnt tonfall "nej, varför skulle jag gjort det?".

Jag sov gott den natten. Jag hoppades att det skulle bli dyrt att betala för den nödvändiga reparationen  av slåttermaskinen. Lite borde väl de som 1961 fått mig att gråta en hel dag och en halv natt få betala....
---------------------------------------------------
*Vid närmare eftertanke skulle det också ha kunnat vara sommaren 1960, då jag var fem.

Thursday, April 5, 2018

En minnesförlust - och ett hus

Jag hade en mycket konstig dröm inatt.

Jag drömde att jag plötsligt befann mig ute på stan med endast kalsonger på mig. Jag hade en nästan total minnesförlust.

Det enda jag mindes var att jag hade varit på någon sorts medicinsk undersökning tidigare samma dag.

Jag irrade runt tills jag fann två poliser. Jag berättade för dem om min situation.

De frågade om jag ändå inte kunde minnas var jag bodde. Jag måste befunnit mig vid Hornstull för jag kunde peka på det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken på andra sidan Västerbron.

De sa att det är ett stort hus och det kan vara svårt att börja leta där. Jag sa att jag mindes att jag bodde på nummer 30. Då sa de att det gjorde ju saken enklare.

I själva verket bodde jag i stort sett på Fyrverkarbacken endast mellan åtta och 16 års ålder, mellan 1963-71.

Sedan blev jag psykotisk och bodde inte där mer, med undantag kanske ett och ett halvt år från och med sommaren 1974.

Men i drömmen var jag ändå vuxen, så vitt jag minns. Men jag var säker på att det var just där jag bodde.

Jag ska snart på en ögonoperation som fyller mig med en skräck som är större än något annat jag upplevt i vuxen ålder.

Jag undrar på största allvar om drömmen är en beskrivning av det tillstånd som jag föreställer mig att jag kan hamna i efter den.

Saturday, December 30, 2017

Summer of Love

Om någon säger  ”1917” tänker jag med all säkerhet på ryska revolutionen. Om någon säger ”1967” tänker jag i alla fall med stor sannolikhet på hippies, flower power och "Summer of Love.”

Sommaren för femtio år sedan, alltså. Händelser som jag inte ens var i närheten av i praktiken, men som jag en dag  blev medveten om i början av augusti detta år. Och som sedan förblev en inre verklighet för mig under en lång tid.

Det första som jag fick höra om hippies var att de sades vara för LSD och marijuana. Men ganska snart framkom det att det också handlade om mycket annat.

Lika mycket som LSD förskräckte mig, lika mycket tilltalade detta "andra" mig...

I vanlig popmusik sjöngs om kärlek. Men det var nästan alltid kärlek mellan par, romantisk- sexuell egoistisk tvåsamhet.  Som var målet för sångens trånad...

Den kärlek som talades om i flower power överskred vida detta tema. Det innebar inte alls att de var puritaner, ”platoniker”  eller antisexuella.  Det var de absolut inte. Men de använde ordet "love" på ett mer utvidgat sätt än i sånger som ”She loves you” eller ”PS. I Love you”. . "Love" var för hippies liktydigt också med ickesexuella  kramar. Eller med att ge okända människor blommor. ”Love” var inte endast något för den "tillkommande", utan något universellt. . Något djupt, mycket djupt i mig -  reagerade på detta.

Hippies hade långt hår, både kvinnor och män. Det var ju inte så unikt på sextiotalet, men vad som var var unikt var att kläderna efter ett tag oftast blev väldigt lika hos både män och kvinnor, Färgglatt, fantasifullt, ofta psykedeliskt.

Jag blev både mer och mer fascinerad, och mer och mer förtjust.

"The Summer of Love" skapade musik, av olika typ. Rena frälsningssånger som "San Francisco" och "All You Need is Love". Men också  rent ”psykedelisk” sådan med syftet att sätta människor i en upplevelse som påminde om (åtminstone de mer positiva) aspekterna av en viss typ av drogupplevelse.

Ett tidigt  exempel på en flower-power-sånggrupp var Jefferson Airplane, med sin karismatiska sångare -  Grace Slick. Deras kanske  största hit blev nog ”Somebody to Love”. Syftade ordet "love" i denna sång  endast på den vanliga par-inriktade kärleken - var det helt enkelt en uppmaning till någon att hen borde skaffa en flick-eller pojkvän? Delvis,  kanske,  men på något sätt ger ordet "love"  i denna sång nog också  associationer till en annan  dimension, som går utöver den vanliga popretoriken om parkärlek.

Men en annan av deras hits. White Rabbit, har ju en betydelse som knappast kan missförstås...  Både den och Somebody to Love kan höras här.

"Kärlek", självinsikt (rentav "gnosis”!) och droger fusionerades i en kultur som attraherade och skrämde på en och samma gång.

Det gällde i alla fall mig, Jag fann mig själv inne i en djup önskan att vilja rymma till San Francisco. Innerst inne insåg jag väl att även om det hade varit tekniskt möjligt skulle det knappast slutat så väldigt bra...

Men det var en mycket vacker dröm. Det var en dröm om både kärlek och närhet bortom det traditionellt manliga och kvinnliga. Som pekade mot något annat, nästan kosmiskt. Eller så tyckte jag...

I praktiken föll idyllen i San Franciscos hippiekommuner i mångt och mycket samman redan efter mycket mindre än ett år. Jag läste artiklar i svensk press om hur langare blandande heroin i marijuanan för att få mer fasta klienter. Och annat liknande. Det var sorgligt.

Men någonstans i mig finns den dröm kvar som väcktes sommaren 1967. Någonstans lever ett evigt San Francisco i mig. Inte något som finns där idag, och knappast något som någonsin funnits.

Men kanske något någonstans i en annan dimension.

Tuesday, October 17, 2017

Ikväll för femtio år sedan

Som jag skrev tidigare hade jag på fredagen den 13 (!) oktober 1967 lagits in på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var trevligt där. Fram till idag, tidsdag, på kvällen. (1967 liknar detta år genom att veckodagarna ligger på samma datum).

Jag hade blivit förkyld och därför fått ett enkelrum och isolerats från de andra barnen för att inte smitta dem. På kvällen lyssnade jag på Kvällstoppen.

Så plötsligt fick jag en oerhört otäck känsla, en ångestupplevelse som inte går att beskriva. Jag berättade detta för personalen. Jag vet inte vad jag förväntade mig att de skulle göra. Kanske sitta och prata med mig vid sängen, kanske hålla om mig.

Jag hade dock inte kunnat förutse vad som sedan skulle hända.

Det kom in två män. En höll fast mig, den andre gav mig en spruta i stjärten. När medicinen injicerades gjorde det oerhört ont, inte pga sprutan utan när vätskan trängde in,

Sedan släckte de lampan och gick sin väg. Efter en känsla av mardrömslik chock, somnade jag - jag antar att det var sömnmedel i sprutan.

På morgonen efteråt kändes allt overkligt. Denna känsla förstärktes än mer av att den läkare som hade huvudansvaret för mig, en doktor Henriksson, kom in och påstod att de hade kommit på orsaken till varför jag hade ångest. Den berodde på för lågt blodtryck.

Detta underbyggde han med att jag dels skulle ha svimmat när jag var uppe dagen innan, dels att de hade mätt mitt blodtryck och konstaterat just detta.

Jag mindes vare sig att jag skulle ha svimmat eller att de hade sagt något om mitt blodtryck. Jag undrade om det var dom eller jag som var helt förvirrade. Henriksson envisades med att – jo, jag hade svimmat.

Det var inte jag som var förvirrad. Några timmar senare kom doktor Henriksson in och erkände att han hade haft fel. Jag hade inte svimmat. Han hade blandat ihop min journal med en från en annan patient...

Saturday, October 14, 2017

Idag för femtio år sedan...

... gick Juliet med Ola & the Janglers direkt in till tredjeplats på Tio i Topp. Det var en låt från filmen "Ola och Julia", som jag aldrig såg. Det var alltså 1967, och jag var 12 år.

Själv hade jag kvällen innan tagits in på medicin på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (som lades ner något år senare) pga ångestattacker. Att jag först togs in på medicin och inte psyke berodde på att de misstänkte att det fanns en somatisk grund för ångestattackerna. De gjorde alla möjliga tester, men hittade inget.

Själv hade jag en radio vid sängen, och lyssnande på Tio i Topp den dan. Natten hade varit rofylld, det var släckt i salen (det var en stor sal  med många sängar, inte ett enkelrum) men det var en halvöppen dörr till ett personalrum, där man såg lampan. Bra för mig, som var mörkrädd.

På kvällen fick alla barnen vara uppe och se på TV., bland annat sista avsnittet av deckarserien "Tycker ni om ostron?". Jag hade sett de tidigare avsnitten hemma. TV:n hemma hade just fått fel på ljudet, så man kunde bara se bilden. Jag undrade hur de hemma uppfattade en scen med ett skott, som de alltså i motsats till mig inte kunde höra.

Det var en märklig upplevelse att ligga på sjukhus i en stor sal med andra barn. Lite mysigt, på sitt sätt.

Dagen efter var en söndag. Då läste jag en bok som hette "Jennings djurpark". Jag har faktiskt kvar ett dagboksblad från  just den dagen. Tydligen tyckte jag "Jennings djurpark" var väldigt rolig, för jag skrattade så att jag kiknade när jag läste den.

Thursday, October 5, 2017

Frukta intet ont

Det var på kvällen, lördagen den 4 oktober 1969. Som vanligt på lördagar brukade jag titta oå TV. Jag var 14 år.

Klockan 22.25 började en film som på svenska hette "Frukta intet ont". Det var en övernaturlig thriller av ett slag som vad jag vet inte hade tagit del av förut.

Den var otäck. Det var jag inte den ende i min ålder som tyckte. Många tonåringar som såg den samma dag har efteråt kunnat berätta om hur nästan vettskrämda de blev.

En man som står under någon sorts kombinerad hypnotisk och ockult påverkan köper en spegel åt sin fru. Det visar sig att det inte är vilken spegel som helst.

I spegeln bor en demon som först visar sig för mannen ifråga (i hans backspegel!) och får honom att köra ihjäl sig. Sedan börjar den uppenbara sig på natten för hans fru - i just den köpta spegeln - och hon tror att det är hennes döde man. Mannen som framträder i spegeln är klädd i svart och ger ett vederbörligt skrämmande intryck.

Änkan börjar i sin förvirring planera att ge sig in i spegeln - för att gifta sig med det väsen som hon tror är hennes döde man.

Efter en serie kusliga episoder krossas spegeln till sist (av filmens hjälte!) och dess magi upphör då att verka.

Filmen hade även många andra fängslande bottnar, som jag inte ska ta upp här. Men de var sammantaget sådana att de förstärkte filmens skrämmande intryck. En upplevelse som  jag idag minns som om den var igår. .

Den sändes mellan 22.25 och 24.00. Den slutade alltså precis vid midnatt. Då gick jag in i mitt rum. Vid sängens ena ände stod en stor spegel. Jag minns än idag hur jag medvetet såg till att jag inte ens en enda sekund skulle få titta in i spegeln...

Filmen fanns under en period i sin helhet på You Tube, men upphovsrättsnissarna verkar nu ha stoppat den. Men trailern kan ses här.

Tuesday, October 3, 2017

Mot okänt land i oktober 1967

Det var i oktober 1967. Jag var tolv år. Jag mådde dåligt. Jag hade ångestanfall. Mitt liv höll på att förändras. Det var som att ha börjat på en resa. Jag hade känslan av att jag flydde från något, men jag visste inte riktigt från vad. Och till något, men varthän visste jag ännu mindre.

Mitt i all detta kom denna sång. Den gick upp på Kvällstoppens elfte plats idag för femtio år sedan. Den skulle sedan hamna mycket högre, och stanna kvar länge.

Den handlade också om någon som flyr från något. Här får lyssnaren i alla fall reda på från vad. Dess berättarjag reser också till något,  men vart får ingen reda på.  Och han vet det inte själv. Men han drömmer.

"Ingen var varför jag reser eller var min färd går fram, under flykten från ett minne och en ring". 

Det gick på flera sätt rakt in i mig.

Efter ett tag skaffade jag grammofonskivan. Och spelade den ofta, och tänkte intensivt på orden.

Dessa grep alltså tag i mig. Djupt.

Saturday, September 30, 2017

Att stjäla Je t'aime... moi non plus

Etta på Kvällstoppen den 30 september 1969 var denna sång.

Det var dock något speciellt med detta. För som enda låt någonsin i Kvällstoppens  historia spelades denna inte  upp när programmet sändes. Man bara berättade att den var etta.

Varför? Jo, Sveriges Radio hade förbjudit att spela den. med motiveringen att den var oanständig...

Själv var jag 14 år och hade hört den många gånger eftersom jag hade snott (!) den på ett varuhus vid Fridhemsplan. Så länge kom jag dock inte att behålla den.

En tjej i min klass var angelägen om att få  den, men vågade tydligen inte köpa den i affären. Så hon ville köpa den av mig. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en dag. Så en kväll ringde hon på dörren, lämnade snabbt över pengarna och fick skivan i handen. Och skyndade sig snabbt därifrån.

Det var rikigt spännande. Man kände sig som om man hade gjort något riktigt olagligt, och strikt taget var det ju så också. Jag hade stulit skivan vilket hon visste om, så hon var ju i så fall hälare.  ;-)

Å andra sidan var vi båda under 15, och kunde inte dömas för brott, så det hade ju ingen större betydelse... :-)