Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.
Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg. Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.
Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.
På morgonen den 21 juli väcktes jag av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.
Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...
Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.
Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.
Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.
En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande.
Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....
Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.
Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.
En sak till.
USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här
Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga
