Jag
hittade den via Google efter att jag hade sökt på sökord om en sång
jag mindes från sex-sjuårsåldern. Den heter alltså "Den sista
mohikanen", och visade sig till min förvåning vara gjord av den
svenske rockartisten "Little Gerhard"- och kom 1961. Namnet på den är
taget från en av de mest kända romanerna om "indianer".
Och det är sant att den absolut innehåller diverse fördomsfulla generaliseringar om Amerikas urinvånare. Men det var ju inte därför jag ville lägga ut den.
Att jag överhuvudtaget minns den (jag brukar inte minnas sånger jag hörde på radion från den tiden) berodde på att jag i den åldern i hög grad idealiserade just Amerikas ursprungsbefolkning. Frågan varför är ganska komplex, och jag tänker inte ta upp den här.
Men jag såg "indianerna" som bättre, snällare, klokare och till och med vackrare än "de vita". Om barnen lekte indianer och vita vägrade jag absolut att vara "vit". Om jag inte fick vara indian fick det vara.
Jag brukade måla "indiansk" krigsmålning på ansiktet och frågade en gång en vuxen om hen trodde att det var möjligt att bygga en flotte och paddla till Amerika. Uppenbarligen för att jag ville träffa indianer..
Att det överhuvudtaget heter "indianer" är ju en uppenbar rest från Columbus misstag - han trodde att han hade kommit till Indien 1492. I Sverige har det lett till att vi kallar Amerikas ursprungsbefolkning för "indianer" medan vi kallar de som verkligen bor i Indien för "indier".
Att ett sådant misstag kan påverka språket så länge är ju lite märkligt.
Förresten var min idealisering av "indianer" inte speciellt unik. En idealisering av Amerikas ursprungsbefolkning slog igenom tidigt även hos många som i övrigt hade en negativ inställning till andra ursprungsbefolkningar.
Om
detta kan man läsa i Sten Skånbys avhandling i religionshistoria - "Den
mystiske indianen : Schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur,
forskning och nyandlighet" från 2005.
Eftersom denna avhandling lades fram på samma institution som jag var på, var jag också med på flera av de forskarseminarier där kapitel ur den kommande avhandlingen presenterades. Den idealisering jag hade haft i så tidiga år, satt kvar så mycket att jag på diskussionerna drev en linje som sågs som lite udda.
Jag hävdade att det inte behövdes några socialpsykologiska förklaringar till att förklara en sådan idealisering - den berodde nog snarare på att det fanns mycket goda skäl till att idealisera just Amerikas ursprungsbefolkning. De var helt enkelt värda att idealisera....
Jag tror inte att någon höll med mig, med det möjliga undantaget en man som hade bedrivit fältarbete hos nordvästkustindianerna i Nordamerika. Att den ende på seminariet som verkligen hade träffat "indianer" verkade hålla med mig stärkte nog min känsla av att ha rätt...
Svensk utgåva av en roman från 1826.
