Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Monday, September 2, 2019
Thursday, August 29, 2019
Knallpulver eller vatten - det är frågan
På ett forum stötte jag på frågan om de som deltog haft knallpulverpistol när de var barn.
Ja, det hade jag men det var nåt jag inte gillade med dem. Och, nej, det berodde inte på att jag var pacifist, för det var jag inte.
Redan som nioåring hoppades jag att FNL (eller Viet Cong, som det först hette i väst) skulle driva ut USA ur Vietnam. Och tidigare än så hoppades jag att den högerextrema terrorgruppen OAS skulle besegras både i Frankrike och Algeriet.
Och det krävde ju vapen... Och att leka krig var därför inte något helt och hållet omoraliskt. Tyckte jag nog..
Nej, det var det där med "pang, du är död". Det var helt hopplöst. Om jag "sköt" någon med knallpulverpistol och sa just dessa ord kunde den andra klara sig hur lätt som helst genom att säga "det är jag inte alls, du missade". Vad svarar man på nåt sånt? "Nej, jag missade inte alls"? Det kunde ju leda till oändliga dispyter.
Hur löser man nåt sånt på allvar.? Jo, genom att "kriga" med vattenpistoler istället. Det var definitivt mitt favoritleksaksvapen.
För då kunde inga såna dispyter uppstå. Antingen blev man blöt eller inte. Om man blev blöt kunde man definieras som "död" (eller åtminstone sårad) och då hjälpte det inte alls att protestera.
Och om man inte blev blöt hade den andra missat. Vad hen än själv trodde.
Så det så.
Ja, det hade jag men det var nåt jag inte gillade med dem. Och, nej, det berodde inte på att jag var pacifist, för det var jag inte.
Redan som nioåring hoppades jag att FNL (eller Viet Cong, som det först hette i väst) skulle driva ut USA ur Vietnam. Och tidigare än så hoppades jag att den högerextrema terrorgruppen OAS skulle besegras både i Frankrike och Algeriet.
Och det krävde ju vapen... Och att leka krig var därför inte något helt och hållet omoraliskt. Tyckte jag nog..
Nej, det var det där med "pang, du är död". Det var helt hopplöst. Om jag "sköt" någon med knallpulverpistol och sa just dessa ord kunde den andra klara sig hur lätt som helst genom att säga "det är jag inte alls, du missade". Vad svarar man på nåt sånt? "Nej, jag missade inte alls"? Det kunde ju leda till oändliga dispyter.
Hur löser man nåt sånt på allvar.? Jo, genom att "kriga" med vattenpistoler istället. Det var definitivt mitt favoritleksaksvapen.
För då kunde inga såna dispyter uppstå. Antingen blev man blöt eller inte. Om man blev blöt kunde man definieras som "död" (eller åtminstone sårad) och då hjälpte det inte alls att protestera.
Och om man inte blev blöt hade den andra missat. Vad hen än själv trodde.
Så det så.
Thursday, August 22, 2019
Svenska MAD
/Från min huvudblogg 30 september 2018//
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik. Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.
Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Sunday, July 21, 2019
Om en resa till månen - och en resa till Hamburg
Månlandningen den 20 juli 1969 är för mig rent personligt förknippad med djup olust. Av åtminstone två skäl.
Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.
Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg. Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.
Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.
På morgonen den 21 juli väcktes jag av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.
Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...
Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.
Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.
Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.
En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande.
Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....
Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.
Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.
En sak till.
USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här
Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga
Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.
Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg. Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.
Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.
På morgonen den 21 juli väcktes jag av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.
Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...
Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.
Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.
Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.
En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande.
Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....
Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.
Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.
En sak till.
USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här
Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga
Friday, February 15, 2019
Att slippa Gräddö - och lyssna på "Midnight Hour"
Ikväll för femtio år sedan - 15 februari 1969 - lyssnade jag på pop-programmet "Midnight Hour" mellan elva och tolv på kvällen. Jag hade kommit hem från familjens lantställe i Gräddö, där vi varit under sportlovet, och var äntligen i stan igen. Jag var nyss fyllda 14.
I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour.
Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.
För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,
Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.
Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.
Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.
Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen. Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar. De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.
Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.
Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...
I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour.
Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.
För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,
Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.
Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.
Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.
Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen. Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar. De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.
Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.
Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...
Subscribe to:
Posts (Atom)