Att lyssna på "Hello, Goodbye" - på Psyke 2

Den första gången jag hörde Beatleslåten "Hello, Goodbye" på radio var på fredagen den första december 1967, idag för 51 år sedan. Då var jag inlagd på Psyke 2 på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (numera nedlagt). Jag hade legat på en medicinavdelning på samma sjukhus i oktober, men då de inte hittade något medicinskt fel lades jag in på psyket i slutet av november.

Det fanns också Psyke 1, där fanns flickor från 12 och uppåt och barn av båda könen under 12.

På Psyke 2 fanns bara killar över 12. En ganska tuff stämning, med andra ord. Jag blev (bland annat) slagen av en alldeles  ovanligt "tuff" kille flera gånger.

Jag tyckte det var tråkigt att jag var 12 och alltså låg över åldersstrecket . Om jag hade varit ett år yngre hade jag fått hamna bland flickor och barn istället. Det skulle jag ha föredragit. Det skulle varit lugnare.

Det som jag gillade bäst var rummet. Jag hade ett eget rum och alldeles ovanför huvudkudden satt en jättelik Beatlesbild på väggen.

Jag tyckte det var häftigt att sova under en Beatlesbild.

Dessutom kunde jag ha lampan tänd eftersom jag hade eget rum. Det fick jag inte ha hemma - förrän jag fick eget rum den 27 maj 1968..

Det  var bra att kunna ha lampan tänd, eftersom jag var mörkrädd....

18. 30 denna fredag sändes Grammofonhörnan av Kersti Adams-Ray. Jag hade en radio på rummet. Jag lyssnade på programmet och hörde till min förtjusning att Beatles nya singel hade kommit - och spelades i programmet.

Den blev etta på Tio i Topp redan dagen efter.


Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus ca 1900. Fast då hette den Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.

Fin version av Beatrice Aurore

Det finns några få sånger som gått mer djupt in i mig än allt annat. Som kan få mig att plötsligt gråta hejdlöst. Det är först de senaste 25 åren som jag har börjat förstå vad det handlar om..

Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.

På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.

Den kan höras här.

Anita Lindman spred glädje till många barn

Anita Lindman är död. Hon är nog mest känd för barnprogrammen med Televinken.

Hon spelade mot en marionettdocka, som föreställde ett barn  i kanske sexårsåldern, och som alltså kallades Televinken.

Televinkens röst tillhörde Ola Lundberg, men det hade jag inte en aning om då.

Jag gillade programmen. Jag vet inte riktigt har gammal jag var när jag lyssnade på det, men jag var  mot slutet kanske äldre än dess målgrupp. För jag minns att jag betraktades som barnslig, när jag berättade  i skolan  att jag gillade det.

Däremot hade jag definitivt slutat att se på dem när jag var i trettonårsåldern. Därför minns jag inte det program man kan se på här.

Det sändes den 5 november 1968, och finns på SVTs Öppet Arkiv.

Det var ett mer avancerat program än de jag såg. Dessa utspelades i en TV-studio, där Anita satt vid ett bord och Televinken stod på det. Och de pratade med varandra, rakt av.  Om jag minst rätt.

Det ovan länkande programmet utspelar sig i en lägenhet, och har en mer komplex handling. Något sådant säg jag nog aldrig.

Ja,  programmen var definitivt populära hos många barn. Åren om de flesta som sagt kanske slutade att titta på det i en tidigare ålder än vad jag gjorde. Om jag får döma av mina klasskamraters reaktion när jag oförsiktigt nog berättade att jag fortfarande gillade det...

Tack, Anita, du spred glädje. Må du vila i frid.


Anita Lindman,  Ola Lundberg och Televinken

Att börja högstadiet för femtio år sedan

Idag för exakt 50 år sedan, måndagen den 26 augusti 1968,  började jag högstadiet. Det kändes som en viktig händelse.

Att börja högstadiet var på sätt och vis ett steg mot att bli vuxen. Det var då man inte längre hade klassföreståndaren som lärare i många olika ämnen, utan man fick mera kunniga speciallärare i flera ämnen  än förut. Det var också då men kunde bli aktiv i elevrådet, och alltså tilläts någon form av åtminstone skendemokratisk  verksamhet.

Om jag minns rätt var det också då man fick förvara sina saker i ett fack i korridoren istället för att ha den i en "egen" pulpetlåda.

Jag hade väntat otåligt på att skolan skulle börja. Somrarna i Gräddö var alltid outhärdliga. Och denna sommar var värre än den förra. Förra sommaren hade jag just upptäckt popmusik och väntade med spänning på varje nytt Tio i Topp och Kvällstoppen. Denna sommar hade Tio i Topp stagnerat, nästan allt som låg där liknade mest av allt Svensktoppen. Och det påverkade också försäljningslistan Kvällstoppen.

Lördagen den 24 åkte vi till stan. Väl hemkommen köpte jag Ny Dag för att se vad de skrev om invasionen i Tjeckoslovakien. Ny Dag kunde man inte få tag på i Gräddö, bara det var en nackdel....

Så till sist -  måndagen den 26. Det var ju upprop, inga lektioner. Men uppropet var ganska så viktigt. För vi skulle få en ny klassföreståndare. Från trean till femman hade vi haft Helge Lundstedt, som väl var den bästa klassföreståndare vi någonsin hade haft.

I sexan hade vi haft en kvinna vid namn Jane*, som väl var... så där.

Men vi visste att nu skulle vi få en ny.

Det var en pirrig väntan. lärarna stod i en rad på ett podium. En av dem visade sig heta Vega -  och såg mest trevlig ut av dem. Så jag hoppades att vi skulle få henne.

Och för en gångs skull tog Murphys lag semester. Vi fick henne.

Förutom att vi började högstadiet höll jag dessutom att glida in i puberteten. Det skapade en ny typ av energi,  och nya typer av känslomässiga upplevelser som man förut knappast ens kunnat föreställa sig.

Även det bidrog till att känslan inför skolstarten höstterminen 1968 var något alldeles speciellt.
-------------------------------------------
* När det gäller nu levande personer skriver jag normalt inte ut hela namnet på dem -  i den här typen av offentliga minnesanteckningar. Detta pga PUL-lagen  och dess efterföljare. När det gäller de som avlidit gäller inte den lagstiftningen, och då händer det ofta att jag skriver ut hela namnet.

Att lägga ut stenar istället för att gråta...

Jag har aldrig gillat att man ska klippa gräsmattor. Och i synnerhet inte sedan sommaren 1961, då jag var sex år.*

På tomten på lantstället i Gräddö fanns det gräs. Det var högt gräs, och jag älskade det. Man kunde krypa i det, men kunde gömma sig i det.

Så en dag kom chocken. Gräset skulle klippas. Jag var chockad, jag var ledsen.

Jag kunde inget göra. Gräset klipptes - av en slåttermaskin, och jag grät hela dan, och halva natten. Det är något jag aldrig kunnat glömma.

Nåväl, åren gick och gräset växte upp igen. Sommaren 1967 kunde man göra gångar i det, där man kunde krypa. Jag lyckades till och med få med mig några andra barn i att göra gångar, och leka att vi var FNL-soldater. Som gömda i gångarna sköt ner USA-soldater... (!!!)

Men nästa sommar var det dags igen. Nu skulle gräset klippas igen. Det var sommaren 1968, och jag var 13 år.

Jag hade väl tagit till mig lite av samma sensmoral som finns i en Ted Gärdestad-sång som kom fyra år senare: "Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl".

Nåja, någon "karl" var jag minst av allt, men jag var som sagt 13 och kände mig som som jag höll på att bli vuxen. Och kom fram till, att , nej, gråta var ingen lösning.

Det innebar inte att jag accepterade det. Jag var fast besluten att sabotera det hela.

Jag hade någonstans fått reda på att en slåttermaskin kunde skadas av att det låg stenar i gräset. Så innan den skulle komma letade jag reda på stenar lite här och var och lade ut i det i det höga gräset.

Syftena var väl två. Dels ville jag skydda gräset, dels ville jag nog ge igen för tårarna jag hade tvingats fälla åtta år tidigare.

Så när slåttermaskinen kom stod jag och tittade på. Min plan både lyckades och inte lyckades. Gräset blev fällt - men jag fick reda på att slåttermaskinens blad faktiskt hade blivit skadade av stenarna.

En av mina föräldrar frågade mig misstänksamt om det var jag som hade lagt ut stenar i gräset. Men nu var jag ju 13, och jag kunde ljuga utan svårighet. Så jag sa med ett mycket lugnt tonfall "nej, varför skulle jag gjort det?".

Jag sov gott den natten. Jag hoppades att det skulle bli dyrt att betala för den nödvändiga reparationen  av slåttermaskinen. Lite borde väl de som 1961 fått mig att gråta en hel dag och en halv natt få betala....
---------------------------------------------------
*Vid närmare eftertanke skulle det också ha kunnat vara sommaren 1960, då jag var fem.

En minnesförlust - och ett hus

Jag hade en mycket konstig dröm inatt.

Jag drömde att jag plötsligt befann mig ute på stan med endast kalsonger på mig. Jag hade en nästan total minnesförlust.

Det enda jag mindes var att jag hade varit på någon sorts medicinsk undersökning tidigare samma dag.

Jag irrade runt tills jag fann två poliser. Jag berättade för dem om min situation.

De frågade om jag ändå inte kunde minnas var jag bodde. Jag måste befunnit mig vid Hornstull för jag kunde peka på det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken på andra sidan Västerbron.

De sa att det är ett stort hus och det kan vara svårt att börja leta där. Jag sa att jag mindes att jag bodde på nummer 30. Då sa de att det gjorde ju saken enklare.

I själva verket bodde jag i stort sett på Fyrverkarbacken endast mellan åtta och 16 års ålder, mellan 1963-71.

Sedan blev jag psykotisk och bodde inte där mer, med undantag kanske ett och ett halvt år från och med sommaren 1974.

Men i drömmen var jag ändå vuxen, så vitt jag minns. Men jag var säker på att det var just där jag bodde.

Jag ska snart på en ögonoperation som fyller mig med en skräck som är större än något annat jag upplevt i vuxen ålder.

Jag undrar på största allvar om drömmen är en beskrivning av det tillstånd som jag föreställer mig att jag kan hamna i efter den.