Ett drama för 54 år sedan

Jag ska skriva om något den här tiden på året 1967 - jag var 12 och skulle just fylla 13.  Jag var  inblandad i nån sorts drama på en psykavdelning på det numera nedlagda Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var en av de intagna där, som regelbundet brukade slå mig.

Personalen ingrep inte - och efteråt kan jag läsa i journalerna att jag klarade verbala angrepp, men inte fysiska. De såg alltså vad som hände och skrev om det i journalen. Men ingrep inte.

Jag har så där i efterhand ingen ilska mot killen som slog mig. Inte alls, Som ni ska se förstår jag nog varföre han gjorde det. Men personalen är svår att ursäkta.  

Men dramat började tidigare.Inte långt efter att jag tagits in var det meningen att en personal skulle ta med de intagna på bio. Och han hade kommit på en idé. Vi skulle gå på en barnförbjuden film.

Men innan jag går vidare vill jag säga något om vilka vi var. Avdelningen bestod av pojkar från 12 år och uppåt. Vår avdelning kallades Psyke 2. På Psyke 1 fanns flickor ur olika åldrar och pojkar från 11 år och nedåt. Jag sörjde bittert att jag hunnit fylla 12. Det skulle vara lugnare med flickor och yngre pojkar.

Men som sagt, personalen ifråga ville ta med oss på en barnförbjuden film, fast de flesta, kanske alla, av oss var under 15.

Alla barnen var förtjusta. Det var ju häftigt. Men då räknade de inte med mig. För jag var en inbiten legalist.

Det står till och med i journalerna att jag inte brydda mig om sociala sedvänjor, men höll hårt på skrivna lagar.

Jag sa att det var fel att ta med oss på någon barnförbjuden film. Det var emot lagen. 

Men jag nöjde mig inte med att säga att jag inte ville gå med. Jag sa att det han tänkte göra alltså var olagligt - och om han gjorde det skulle jag berätta både för mina föräldrar och andra vuxna att Psyke 2 var en avdelning där personalen tyckte att det var OK att bryta mot lagen.

Jag ställde i princip ett ultimatum - gå gärna på barnförbjuden film, men då kommer jag att anmäla er.

Personalen blev väl irriterad - men gav efter för mitt ultimatum.  Men mina medpatienter blev rasande. Att få gå på barnförbjuden film såg väl de flesta som något oerhört häftigt. Och så kom jag där som en glädjedödare och stoppade det-

Det var ganska kort efter detta som en av pojkarna på avdelningen började slå mig. Om jag då satte det i samband med det inställda biobesöket minns jag inte. Men under många år senare har jag sett det som två saker och inte satt dessa i samband med varandra. Men nu är jag ganska säker på att det fanns ett sådant samband. .

Hans fysiska angrepp  höll på i kanske en vecka. Det upphörde innan jag skrevs ut.  Och jag tror att jag vet när det upphörde.

En dag kom pojken ifråga in till mitt rum. Han sade att han hade fått en ask med choklad av någon släkting. Han hade delat med sig till de andra patienterna och nu ville han också bjuda mig. Han sade ungefär så här. "Ja, jag har slagit dig, men jag skulle aldrig kunna drömma om att bjuda alla på choklad men inte dig".

Jag blev alldeles ställd. Och nog lite rörd. Jag minns att jag först tänkte något i stil, med - "det vore väl bättre om det var tvärtom, att du kunde tänka dig atr inte bjuda mig på choklad, men inte att slå mig". Men det sade jag inte.

Men det påverkade ändå min syn på honom. Jag hade tänkt mig honom som en helt amoralisk person som kunde göra allt för att hämnas på de som gjorde saker han inte gillade. Men nu såg jag att också han hade en moral, som han höll på hårt. Den var bara väldigt annorlunda än min. 

Jag skulle aldrig slagit någon. Jag slog inte ens tillbaka när jag blev angripen. Men om jag hade fått en chokladkaka är det troligt att jag skulle ha sparat den för mig själv. Inte bjudit alla på avdelningen, och allra minst de som jag var ovänner med.

Efter det fick jag en form av respekt för honom, som sitter kvar än idag. Jag tyckte och tycker förstås inte att han borde ha slagit mig, men jag insåg att han inte bara var den bråkstake jag trodde, utan att han hade en egen moraluppfattning, som alltså var lika stark som min  - men bara helt annorlunda.

Och jag tror ändå att hela dramat, med alla dess inslag, lärde mig att förstå andra barn bättre. Och dessutom faktiskt stärkte mig. Jag skrevs ut från Psyke 2 med en starkare självkänsla (och troligen en  bättre "social kompetens" med andra barn...)  än när jag togs in.

"Den inre värdigheten"

 /Från mijn huvudblogg 13 januari 2014/

Den 24 juli 2012, liksom den 26 juli samma år skrev jag inlägg om hur jag som 16-åring reagerade på an artikel av Jan Myrdal i Skriftställning 2, där han kritiserade Gösta Harding, som jag då gick i terapi hos. I inlägget från den 26 juli citerade jag utförligt från Myrdals artikel, men citerade den inte i sin helhet.

Men nu ser jag att på Wikipedias uppslagsord om Jan Myrdal  kan man läsa detta: "Jan Myrdal har under senare år kritiserat den nutida tillämpningen av upphovsrättslagstiftningen i Sverige och västvärlden, i samband med detta har han även uttryckt sin önskan att hans publicerade verk ska spridas fritt, även för kommersiellt bruk."

Nu finns det motsägelsefulla uppgifter på nätet om den upphovsrättsliga ställningen för Jan Myrdal-texter, men jag väljer ändå att här utgå från hans egna ord. Så jag publicerar här nedan den text som så djupt grep tag i mig kvällen den 12 mars 1971. Den är faktiskt värd att läsa.

Den inre värdigheten

Det som börjar i ett tryckfel kan sluta i en världsåskådning. Så
här:

Oktobernumret av KONKRET innehåller en lång intervju med
mig om fascismen. Den intervjun gjorde Lars Forssberg med
bandspelare. Den är riktig, jag står för den; utom i ett ord: Mot
slutet av intervjun står ”Värdig.”

”Men det finns också andra sätt att arbeta på: information,
agitation osv. Det viktigaste i Vietnamarbetet, såvitt jag sett, har
varit alla dessa tusentals personer som knackat på dörrar, som
stått i gathörn och på torg med bössor och bulletiner. Det ger en
värdig effekt.”

Det är inpratat på band. Alltså lite slarvigt formulerat. Men
slarv eller inte slarv, kan jag verkligen mena att agitation har en
”värdig” effekt? Att det är de många människornas tålmodiga
agitation som förändrar politiken — det är riktigt. Ty vad som
beslutats uppe i topparna eller efter överläggningar med
representanter — det blir bara apparatpolitik. Först när fotfolket sätter
sig i rörelse tvingas politiska och sociala förändringar fram. Så också
i frågan om Vietnam och svensk politik.

Det är inte ”politiker” som förändrat uppfattning och börjat
handla därefter; det är inte skribenter och diktare som ”öppnat
debatt”; det är folket som sagt ifrån — och då tvingas politiker
och publicister, ämbetsmän och organisationssekreterare att
klamra sig fast vid de nya uppfattningarna för att inte kastas av.

Detta gäller inte bara Vietnam. Detta gäller all politik. Ta en
annan bild:

En skål med riktig mjölk. Låt den stå svalt och friskt.

Mjölksyrebakterierna omvandlar färskmjölken till surmjölk. Om
temperaturen är normal sker detta spontant. Men om vi vill sätta
långmjölk, vad gör vi? Vi fyller skålen och vi tar täte. Men vad
är täte? Gammal långmjölk eller tätörtsslem. Då blir mjölken
lång. Men vi har inte kryddat mjölken lång. Täten bär
lång-mjölksbakterier och all mjölk i skålen blir lång och man kan
inte ur den långa mjölken urskilja den täte som inledde processen.

Så med agitation. De politiskt medvetna, de agiterande, de är
inte ”jordens salt”, de kryddar inte folket. De omvandlar och
omvandlas. Spontant surnar de förhärskande tankarna. Spontant
kommer ingen grundlig förändring. Den politiskt medvetna
agitationen är nödvändig. Men den kommer inte uppifrån som en
krydda, ett smakämne. Den består av dagliga diskussioner på
arbetsplatser, i gathörn, trappuppgångar. Den förändrar folket och
den verkar genom denna förändring; man kan inte skilja på
”agitatorer” och ”folk”; det är mjölken som blir lång. När idéerna
omfattas av massorna blir de mäktigare än någon vätebomb.

Men menar jag att detta är en ”värdig effekt”? Naturligtvis
inte. Värdighet är värdighet inom ett bestämt samhälle. För detta
samhälle blir alltid varje förändring ”ovärdig” ty den är
otillständig, oanständig, opassande.

Jag sade alltså ”väldig” och icke ”värdig”. Tag ett exempel på
värdighet, tag dr Gösta Harding.

Torsdagen 21-12-67 talade han i radio om demonstrationer. Han
lät presentera sig som ”psykiatriker av facket”. Han sade många
sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han
var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten
mellan ”demonstranter” och ”normalbefolkning”. Hade han varit
kunnig — vilket han som fackman borde ha varit — då hade han
vetat att olikheten består i att ”demonstranter” är mer kunniga,
mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade
än motsvarande ”normalbefolkning”.

Han gjorde dock ett inpass som på ett intressant sätt avslöjade
den personliga basen för politiska värderingar. Det är ju så att
ingen av oss kan säga något utan att vi släpper fram de djupaste
personliga ”hemligheter”. Själva ser vi dem inte, de är ”icke
medvetna”, framträder just därför så starkt. Man väljer aldrig ett
exempel ”fritt” man väljer alltid bestämda exempel. Hör här:
”Harding... Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg
med t ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper
kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta
demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit
tysta tåg, t.ex begravningståg där någon stupat i någon strid för
friheten och där en samling människor alltså tyst går fram ...”

Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga
associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan
plötsligt — bryts associationskedjan med ”t.ex” och orden vänder till
begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det
vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja
en död — förnämare till och med än att ha ”stupat i någon strid
för friheten”; sorgen har blivit sitt eget värde, ett värde högre än
det sörjda objektets. Där tränger starka och omedvetna
personliga affekter fram och stör tankegångarna utan att den
talande själv uppmärksammar vad han säger om sig själv.

Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig.
Se än en gång på texten. Märk det patetiska kravet på tystnad:
”... ett tyst tåg ... tyst och stilla går man ... tysta tåg ... tyst går
fram...” Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri
om tystnad. Det år intressant. Det tyder på en stark
aggressionshämning. Därav också valet av ordet ”förnämsta”
i samband med demonstrationer. Det är ju ett ovanligt ord i
sammanhanget. Men det förklaras genom texten: det ångestfyllda
 kravet på ”tystnad” och trånandet efter det ”förnäma”.

Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet.
Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga
inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och
andras död. Heller ingen konkret begravning — se Papandreous
ljudliga, ”ovärdiga”, politiska begravning — utan en drömd
begravning, en drömd död.

Den privata psykologiska bakgrunden är alltså klar; även om de
individuella upplevelser under barnaåren som kan ligga till grund
för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående
betraktaren. Men denna privata konflikt får sociala konsekvenser.
Även ångest och rigiditet är smittosamma. Den djupt aggressiva
drömmen om andras död som kläs i ”förnämhet” är en farlig
dröm. Det visar sig om vi gör den konkret:

Låt oss säga att Sara Lidman råkade bli ihjälklubbad av en
eller annan motdemonstrant eller polis. Sådant kan hända. Visst
skulle det bli en mäktig manifestation vid hennes begravning. De
skulle gå där alla. Olof Lagercrantz och Gerard Bonnier och —
vem vet — till och med ett och annat statsråd. Det skulle kunna
bli den mäktigaste begravningen sedan Strindbergs. Men jag kan
inte se annat än att den levande, den ”ovärdiga”, den icke ”tysta”
Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga
begravningen av Sara Lidman.

Att jag alltså sade ”väldig” och icke ”värdig” har en bakgrund
som inte är privat utan allmän. Hade jag valt ordet ”värdig”
utan att mena ”något med det”, så hade detta haft en privat
bakgrund (mitt individuella psyke), men min omedvetenhet hade
fått sociala effekter.

All agitation kräver medvetenhet och insikt för att bli
verkningsfull. Den omedvetna ångesten stärker blott det bestående.

AB 10-11-68

Tweedle Dee Tweedle Dum

/ Från min huvudblogg 27 juli 2021./

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte längre på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.

THC, narkotika och Nils Bejerot - några personliga reflektioner

Först rekommenderar jag att ni tittar på denna artikel i Flamman .

Jag håller kanske inte med om allt, men nog om det mesta. Det innebär också att jag sent omsider har ändrat mig, i en central fråga som jag har haft (förvisso skiftande) åsikter om sedan 12-årsåldern.. 

Jag tänker börja med cannabis. I artikeln i Flamman kallas den för "en rätt harmlös drog, som står för 45 procent av den illegala droghandeln i Sverige". Jag håller numera i stort sett med om denna beskrivning. Det gjorde jag inte för  ett tag sedan. 

Saken är den att jag två gånger har bytt åsikter om  cannabis, eller för att vara mer exakt Tetrahydrocannabinol (THC), dess verksamma substans.

I tidig tonår var jag för att cannabis skulle legaliseras - utan att veta speciellt mycket om saken. Men det var en ganska så allmän åsikt bland ungdomar då. De som hade prövat hade sällan upplevt något speciellt negativt, och ämnet var ju inte i sig vanebildande 

Jag bytte sedan åsikt - några månader efter att jag hade testa hasch själv (oktober 1970-februari 1971, i genomsnitt tre gånger i veckan). Det skulle ju kunna ses som en hälsosam insikt - när jag väl hade testat insåg jag hur hemskt det var.  

Men jag anser inte längre att det var så. 

Mina första upplevelser av drogen var milt positiva. Det var ingen stormande upplevelse - men milt behaglig. När jag sedan började må sämre i början av december berodde det mest av allt på andra  traumatiska händelser och upplevelser.  Jag tänker här inte gå in på vad de handlade om. 

Vad som sedan inträffade  var en ond cirkel - där det ena ledde till det andra. Det slutliga sammanbrottet inleddes med att min grundskoleklass - som i motsats till familjen hade varit en stabil känsla  av trygghet i nästan nio år -  upphörde när nian slutade. 

Samtidigt  pensionerades Gösta Harding - en terapeut vid Erica-stiftelsen, som jag hade haft stora förhoppningar på ända sedan jag första gången mötte honom i februari 1968. 

Sommaren 1971 stod jag så på ett sätt helt ensam. Händelsekedjor både inom och utom mig som slog sönder mig - som jag inte medvetet insåg, och som ingen annan på något sätt fattade. 

Min standardförklaring till allt som hände blev snart att hasch var farligt. Det var orsaken till allt ont. Jag undvik alla som rökte pipa - det KUNDE ju finnas hasch i pipan. 

Denna standardförklaring behöll jag under årtionden. Men det fanns en hel del som talade för att jag innerst inne inte trodde på den själv. Exempelvis att jag under en period började röka hasch igen våren 1974. Jag kände inte mig det minsta rädd när jag gjorde det. Och i stort sett ledde rökningen i sig inte till ångest och förvirring. Utan upplevelsen var mest av allt milt lustfylld. 

Att jag ändå behöll min personliga myt i årtionden är märkligt. Det hängde inte ihop. 

En av de som hade format den officiella synen på cannabis var socialläkaren Nils Bejerot. Det är allmänt känt att han var en militant motståndare till narkotika. Men mindre känt är att han faktiskt också vid olika tillfällen hävdat att cannabis/THC var mycket värre än andra droger. Detta  tog sig bland annat formen av en liten historia som han då och då berättade. 

Historien var fyndig - och han hävdade inte att den byggde på en sann händelse. Men däremot att den sade något väsentligt om skillnaden mellan cannabis och andra droger. 

Så här lät den. En alkoholist, en opiatmissbrukare och en haschrökare kom till en låst dörr.  Alkoholisten sa: "Låt oss slå sönder dörren". Opiatmissbrukaren sa:  "Nej, det är så jobbigt och jag är trött. Låt oss lägga oss och sova tills någon kommer och öppnar dörren". Men haschrökaren trodde sig ha kommit på  den bästa  idén: "Jag vet hur vi gör. Jag kryper in genom nyckelhålet så kan jag sedan låsa upp den inifrån".

Sensmoralen blev ju - alkoholister kan bli aggressiva, opiatmissbrukare trötta - men haschrökare kan bli fullständigt galna. 

Jag skulle ha haft större förståelse om han hade uttalat sig om LSD. Men jag har ändå genom åren träffat hur många som helst som rökt hasch men aldrig t4räffat på någon som ens mycket avlägset hade uttryckt något som visade en sådan total förvirring. 

Jag har mycket länge insett att min åsikt om hasch som det som kastade mig in i avgrunden sommaren 1971 (4-5 månader efter att jag slutat röka) alltså var en personlig myt, med syftet att undvika besvärliga frågor om mig själv och andra. Men jag har ändå dragit mig för att dra konsekvenserna av det. 

Men nu gör jag det. Förvisso under en viss tvekan. Jag tror att preparat som innehåller THC borde legaliseras. Med det menar jag att förbudet mot innehav, bruk såväl som mot spridning borde upphävas. 

Samma linje tycker jag dock inte bör drivas mot andra typer av narkotika-klassade preparat. Men där  anser jag nog att man borde gå tillbaks till den linje som fanns före den lag som kom 1988, och som skärptes 1993.  1988 förbjöds narkotikabruk, och 1993 skärptes straffen för detta så att det även kunde leda till fängelse. 

Innan dess hade innehav varit förbjudet, men däremot inte bruk. Det kan te sig ologiskt, men det fungerade på många sätt bra. Samhället kunde visa sitt avståndstagande, men lagen ledde inte till att narkomaner som kontaktade vården och berättade om sitt bruk kunde ses som brottslingar. Det enda tillfälle då någon kunde åka fast för innehav var när polisen tog någon på bar gärning - när någon exempelvis hade narkotika i handen, i fickan eller någon annanstans. De som sökte vård behövde inte vara rädda - för man kan ju anta att de sökande inte hade heroin i fickan vid dessa tillfällen. 

För tung narkotika  tycker jag alltså att man kunde gå tillbaks till den lagstiftning som fanns före 1988. Medan THC bör legaliseras.

Detta är vad jag tänker nu. Kanske inte genomtänkt, vad vet jag. Men i alla fall ett försök. 

Nils Bejerot  1968

Från kaos till ordning...

Jag har berättat om min oförmåga att hålla ordning i lägenheten, en oförmåga som de senaste åren fått en motvikt i att jag har fått boendestöd.

Det konstiga är att den senaste veckan har det skett en dramatisk förändring/förbättring i den saken. Ja, dramatisk är verkligen ordet.

Oförmågan att hålla ordning kom plötsligt i juni, eller möjligen juli, 1971. Det fungerade i princip så att jag hela tiden la saker, allt från papper till böcker etc på golv och andra platser utan att riktigt vara medveten om det. Ibland helt omedvetet, ibland vad man skulle kunna kalla randmedvetet. Det var en nästan automatiskt verkande mekanism.

Alla försök att få denna under medveten kontroll har misslyckats. Det har blivit något bättre de senaste åren, men endast något.

Men nu verkar den mekanismen helt ha upphört. Jag har märkt att jag nu har en nästan hundraprocentig medveten kontroll av var jag lägger saker. Det är första gången sedan 1971.

Det känns helt fantastiskt. Det enda tråkiga är att det dröjt ända tills jag fyllt 66 år innan detta mirakel äntligen kom.

Jag har egna teorier om både varför förlusten av denna medvetna kontroll försvann just 1971, och varför den kom tillbaks just 2021 - men de tänker jag inte diskutera här.

Men jag är omtumlad, för att uttrycka det försiktigt. 

------------------------------------------------------------------

Bilden av Jungfrun av Guadalupe nedan har inget klart formallogiskt samband med inlägget. Men jag fick en impuls att den skulle passa bra just här. 

Enkelt är det inte

De senaste åren har jag på Facebook varje vecka lagt upp vad som legat på topplistor för exakt femtio år sedan. Som  till exempel idag: "På sjunde plats på Tio i Topp idag ör femtio år sedan 26 juni 1971 - Ringo Starrs "It don´t come easy'".

Fram till månadsskiftet maj- juni minns jag också i stort sett vilka låtar det var, och vilka artister som framförde låtarna. 

Men när detta har passerats är det något helt annorlunda. När jag exempelvis  kollade upp idag för femtio år sedan insåg jag att jag visst i vissa fall kände igen låten när jag kollade dem, men att jag inte haft någon aning om vem som sjöng,  vad låten hette eller att den legat på en lista. 

Tidigare handlade det om viss typ av nostalgi - av typen att jag både kände igen låten, visste vem som gjorde den, och även minns  vilken tid i mitt liv när jag hört den,  Medan det från och med juni alltså handlar om låtar jag ibland känner igen  - men inte vet så mycket mer om. 

Juni 1971 var en månad då allt blev annorlunda - gamla intressen raderades ut och det enda som egentligen fanns kvar var politik. Det var inte alls en nödvändig följd av ett politiskt engagemang - det  var en följd av en jag-inskränkning där jag plötsligt inte fick något nöje av sådana saker son  varit viktiga för mig tidigare.-

Och detta i sin tur var någon sorts  resultat av en serie av besvikelser och trauman som kom just vid den tidpunkten. De mest uppenbara var väl att min grundskoleklass - det som då var det mest centrals nätverket i mitt liv - upplöstes och att samtidigt den terapeut jag gick hos pensionerades. Men det fanns också annat, som kanske var viktigare, som jag inte kommer att gå in på här. 

Jag brukar förresten använda ordet Katastrofen om denna tidpunkt.

Men om jag alltså förut la ut  låtar för femtio år sedan av en viss typ an nostalgiska skäl, fortsätter jag tydligen - och det nog av en ny typ av nostalgiska skäl. Nämligen tanken "Det här skulle jag nog ha lyssnat på och känt igen om inte Katastrofen hade kommit."

Lite av att som etr substitut uppleva något som jag inte kunde fortsätta att uppleva i juni 1971. Men som substitut är det förstås ganska klent. 

Nedan: Ring Starr 1964

Ett minne av Gagarin

På förstasidan i SvD idag för sextio år sedan  - 13 april 1961.   

"Jorden runt på 108 minuter

Jubel och fest på Moskvas gator

Gastkramande drama då Sovjets rymdman togs ner till jorden"

Det var alltså om Jurij Gagarins rymdfärd - den första människan i rymden. Det är den tidigaste  världshändelse jag minns.

På förskolan (kallad  "lekskola") jag gick på hade den kvinna som ledde denna klippt ut artiklar från olika tidningar som vi fick titta på.  

När jag kom hem frågade jag min mor om hon visste att det hade hänt en stor sak. Det visste hon inte, sa hon. Då skrev jag "RAKET" på ett papper.

Hon låtsades missförstå och sade "skrev du racket?" .Dels ville hon nog retas, men dessutom tror jag att hon var betydligt mindre glad över vad som hänt än jag. Hon var antisovjetisk och var nog oroad för att Sovjets makt skulle öka.

Några sådana tankar hade jag inte. Jag var alltså sex år då.

 

Nedan: Jurij Gagarin i Helsingfors 1961.

  

Den siste mohikanen

Igår la jag ut denna låt på Facebook men drog tillbaks den eftersom jag var rädd att någon skulle uppleva den som kränkande. 

Jag hittade den via Google efter att  jag hade sökt på sökord om en sång  jag mindes från sex-sjuårsåldern. Den heter alltså "Den sista mohikanen",  och visade sig till min förvåning  vara gjord av den svenske rockartisten "Little Gerhard"-  och kom 1961. Namnet på den  är taget från en av de mest kända romanerna om "indianer".

Och det är sant att den absolut innehåller diverse fördomsfulla generaliseringar om Amerikas urinvånare. Men det var ju inte därför  jag ville lägga ut den. 

Att jag överhuvudtaget minns den (jag brukar inte minnas sånger jag hörde på radion från den tiden) berodde på att jag i den åldern i hög grad  idealiserade just Amerikas ursprungsbefolkning. Frågan varför är ganska komplex, och jag tänker inte ta upp den här.  

Men jag såg "indianerna" som bättre, snällare, klokare och till och med vackrare än "de vita". Om barnen  lekte indianer och vita vägrade jag absolut att vara "vit". Om jag inte fick vara indian fick det vara. 

Jag brukade måla "indiansk" krigsmålning på ansiktet och frågade en gång en vuxen om hen trodde att det var  möjligt att bygga en flotte och paddla till Amerika. Uppenbarligen för att jag ville träffa indianer.. 

Att det överhuvudtaget heter "indianer" är ju en uppenbar rest från  Columbus misstag - han trodde att han hade kommit till Indien 1492. I Sverige har det lett till att vi kallar Amerikas ursprungsbefolkning för "indianer" medan vi kallar de som verkligen bor i Indien för "indier". 

Att ett sådant misstag kan påverka språket så länge är ju lite märkligt. 

Förresten var min idealisering av "indianer" inte speciellt unik. En idealisering av Amerikas ursprungsbefolkning slog igenom tidigt även hos många som i övrigt hade en negativ inställning till andra ursprungsbefolkningar. 

Om detta kan man läsa i Sten Skånbys avhandling i religionshistoria - "Den mystiske indianen : Schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet" från 2005. 

Eftersom denna avhandling lades fram på samma institution som jag var på, var jag också med på flera av de forskarseminarier där kapitel ur den kommande avhandlingen presenterades. Den idealisering jag hade haft i så tidiga år, satt kvar så mycket att jag på diskussionerna drev en linje som sågs som lite udda. 

Jag hävdade att det inte behövdes några socialpsykologiska förklaringar till att förklara en sådan idealisering - den berodde nog snarare på att det fanns mycket goda skäl till att idealisera just Amerikas ursprungsbefolkning. De var helt enkelt värda att idealisera.... 

Jag tror inte att någon höll med mig, med det möjliga undantaget en man som hade bedrivit fältarbete hos nordvästkustindianerna i Nordamerika. Att den ende på seminariet som verkligen hade träffat "indianer" verkade hålla med mig stärkte nog min känsla av att ha rätt...  

 

Svensk utgåva av en roman från 1826. 

Tryptizol

/Från min huvudblogg 30 april 2020. Lägger in den här eftersom den beskriver hur nutiden möter dåtiden på ett, ska vi säga,  biokemiskt sätt..)

I detta inlägg beskrev jag 2009 hur jag efter mycket vånda vid 14 års ålder lyckades ta mig bort från Freuds obehagliga teori om  moralens orsaker. Freud ansåg att moralen och det så kallade överjaget uppstod genom att barnet internaliserade föräldrarnas påbud. Eftersom min egen moral snarare uppstod i en strid med mina föräldrars åsikter tyckte jag inte om teorin - men jag hade svårt att helt befria mig från den,

Jag lyckades till sist i november 1969 och i det ovan länkade inlägget spekulerar jag att detta delvis blev möjligt när jag fick en antidepressiv medicin med namnet Tryptizol:

"Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse."

Alltså en aha-upplevelse av att den från föräldrarna internaliserade moralen var en osjälvständig auktoritetsmoral - men att varje rationell moral ytterst bottnade i empati. 

Någon gång i höst fick jag för mig att försöka få Tryptizol utskrivet igen. Jag trodde inte att det skulle lyckas. Mitt intryck av psykiater hade formats under 70- och 80-talen och då hade jag inte fått intrycket att de var så benägna att godta ett djärvt förslag av en patient om en ny medicinering.

Men jag tog upp idén med en sjuksköterska och hon trodde visst att jag skulle kunna övertyga läkaren.

Den 23 oktober 2019 skulle jag då träffa läkaren. Jag hade som sagt inga större förhoppningar. Jag hade i minnet att en vän till mig en gång hade träffat en psykiater som formulerade sin cyniska filosofi på detta sätt:"Jag brukar se det på det sättet att om en psykpatient hårt driver en viss idé om behandlingen ser jag det som ett uttryck för sjukdomen och brukar då göra motsatsen mot vad patienten tror är bra".

Så jag satt nervös när jag började argumentera. Min argumentering bestod av två delar. Den mest rationella var att medicinen hade gett positiva effekter när jag var 14. Men dessutom fanns en mer, till synes, "irrationell" del av min plädering. Jag hänvisade till mina starka drag av nostalgi, och menade att bara det faktum att jag skulle återuppleva ett kemiskt tillstånd som jag hade varit i när jag var 14, en period som jag hade en stark nostalgisk känsla för,  i sig skulle ha en positiv effekt.,

Det sista var jag rädd att det skulle låta alltför tunt, och psykiatern såg också oroande skeptisk ut.

Nu visade det sig att Tryptizol inte längre finns som varumärke, men det fanns ändå tabletter med samma verksamma substans.

Psykiatern såg som  sagt skeptisk ut, och hon sade något om att ”ja, den  där tabletten är ju ... hmm... lite gammalmodig; den används ju inte så ofta nu.”

Men efter en kvart hade hon låtit sig övertygas.  Så jag fick ett recept på dagers motsvarighet till Tryptizol. Det gav mig en känsla av lättnad. Jag skulle i alla fall få chansen att pröva om min idé höll.

Jag tror faktiskt att detta glädjande accepterande av mitt förslag avspeglar att psykiatrin är lite mer demokratisk än den var på 70- och 80-talen. Att ge efter för den typen av, vad som då sågs som någon sorts ”hugskott”, rakt av, tror jag var extremt ovanligt då. En psykiater skulle nog då kanske ha sagt ungefär att "ja, du upplevde positiva effekter en gång i tiden men jag skriver nog i alla fall ut ett medel som har en del av de positiva effekter du vill ha, men som är bättre i X och Y avseende.” Typ.

Psykiatrin idag har många nackdelar och mycket har inte alls gått till det bättre . Men jag uppfattar som att den ändå på något sätt ofta har en lite större respekt för patientens vilja. Det har visat sig för mig även på annat sätt. När jag vägrade att gå över till den neuropsykiatriska avdelningen gick de efter mycket om och men med på att jag inte skulle tvingas dit.(Nu är den striden nog inaktuell; när man är över 65 hamnar man i en äldrepsykiatrisk enhet...)

Jag tror också faktiskt att åtminstone en del av orsakerna till patienternas starkare ställning är det enträgna arbete som RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) drivit under många år....  Det är absolut inte hela delen, men utan RSMH skulle nog det ha sett värre ut nu.
--------------------------------------------------------
PS. Någon har undrat hur det gick med mina förväntningar på den nya medicinen. Jo, jag tar den fortfarande, och det funkar relativt bra. Det finns nu olika varumärken för den. Det billigaste heter Amitriptylin , som också  är namnet på den verksamma substansen. Det är sannerligen inget lyckopiller, men den har även idag  de positiva effekter som den hade 1969-70. . 

Att möta en nazist i tioårsåldern

Det var en gång i början av sommaren 1965. Jag var tio år. Jag satt i min farmors hus på landet (Gräddö). Bredvid mig satt Manfred -  en äldre man som var en nära vän till  mina föräldrar. 

Jag och han pratade politik och jag uppfattade honom som ganska så höger. För att inte skapa något stort gräl berättade jag inte för honom  att min favorittidning var kommunistpartiers tidning  Ny Dag. Och att jag hoppades att FNL skulle segra i kriget i Vietnam. 

Jag satt i själva verket och låtsades att hålla med honom för att det inte skulle bli alltför olustigt. Han hade varit skollärare i min fars klass och det fanns ett nära band mellan dem. 

Men så sa Manfred  något som jag absolut inte kunde låtsas att hålla med om. Något som gav mig en chock. Han sa nämligen att kommunismen styrdes av den sionistiska världskonspirationen. 

Fast jag bara var tio är insåg jag på en sekund vad detta uttalande placerade honom politiskt., Det var nervöst. Här sitter jag bredvid en nazist. En man som är nära vän med mina föräldrar. 

Jag sa - lite vagt - "nä, det tro jag inte på".  Men han svarade "jo, så är det, min vän". Då  kom jag på  ett argument som jag undrade vad han skulle svara på. Nämligen  att Israel står ju på USA:s sida i det kalla kriget, och alltså är motståndare till Sovjet. Hur skulle då sionismen kunna styra världskommunismen? 

Men jag vågade inte argumentera så effektivt så att han skulle kunna bli irriterad. 

Ett tag senare satt jag och pratade med min bror. Jag sa att Manfred uppenbarligen var högerextremist. Längre vågade jag inte gå, och det var tur det. För den skvallerbyttan kunde inte låta bli att referera vad jag sa till mina föräldrar. 

Min far såg allvarligt på mig och sa förebrående "Manfred är höger så klart, men varför  kallar du honom för extremist`?"  Jag svarade,  diplomatisk som jag var, "nja, jag menar väl snarast att han  tillhör.. erhmm, dom mörkblå". Vilket ju var att säga ungefär samma sak. 

Ett rättare ordval skulle väl varit de brunblå, eller så.  Men det hade nog varit oklokt för mig att säga då.

Ett år senare. Sommaren 1966 träffade jag Manfred i tvättrummet vid  Gräddös  bastu Jag tyckte inte om att bada bastu, och dessutom hade jag en skräckslagen tvångstanke - tänk om någon skulle vara elak nog att kasta mig på kaminen?

Nu satt jag i alla fall där, och Manfred var upprörd-. För att Polen vägrade påven att besöka landet. Han var väldigt upprörd, och till sist sa han att det var det värsta han någonsin hört talas om. Då kunde inte ens skräcken för att kastas på kaminen avhålla mig. Dessutom såg faktiskt Manfred för snäll ut för att man skulle kunna tänka sig att han  skulle kunna kasta mig på en kamin.

Jag sa detta. "Nej, det är inte det värsta jag någonsin har hört talas om.  Jag tycker att Hitlers utrotning av judar var värre". Manfred såg mycket förlägen ut och mumlade "men det var ju så länge sedan"... 

1974 ställde jag förresten en direkt fråga  till min mor om Manfred hade varit nazist, och fick svaret "ja". Men det hade jag ju faktiskt insett redan 1965. 

Långt senare kollade jag upp en svensk förteckning över svenska nazister och fann att Manfred hade varit medlem av Svensk Opposition 1941. Det var en organisation som sympatiserade med Nazi-Tyskland, och som just detta år drev en kampanj för att Sverige borde ansluta sig till den tyska "nyordningen" i Europa.  

Att de mest fasansfulla ideologier kunde dyka upp så pass nära  var dock en erfarenhet. Här hade jag läst om koncentrationsläger och gaskammare  i böcker som det kanske inte var meningen att en tioåring skulle läsa. Och så stöter jag på en anhängare till dessa mördare i en soffa i min farmors kök.

Möjligen skulle man kunna säga att världen är liten.