Allt var liksom i rörelse

Det är titeln på Blå Tågets hyllning till till 1960-talet, gjord 1999.  Den räknar upp en rad händelser och tidsfenomen från just 60-talet.

Alla var knappast sådant som Blå Tåget i någon högre grad torde ha uppskattat - exempelvis nämns LSD ("en droppe syra"), dubbelmaoister, sexliberaler. Andra saker torde de ha uppskattat desto mer - som Vietnamrörelsen, demonstrationer, popmusik, "vänstervridning". För att inte tala om "vilda strejkaktioner".

Sången ger i vilket fall som helst intrycket av ett dynamiskt årtionde, som trots förekomsten av mindre sympatiska drag i grunden var mycket mer hoppfullt än det vi har idag.

Mellan de olika exemplen kommer så de återkommande textraderna:

"60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick/
 uppror och förförelse/ allt var liksom i rörelse"

Melodin är vacker.

Jag har faktiskt inte hört denna Blå Tågets kärleksförklaring till 60-talet förrän idag. Jag blev rörd och berörd när jag hörde den.

Det var synd att 60-talet tog slut. Det kunde gott ha fått fortsätta.

(Jag märker att jag till och med har fått tårar i ögonen när jag  skriver nu.)

Sången kan höras här. Gör det.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

Får man ta hunden med sig in i himlen?

Det är ju en fråga som ställs i sången Änglahund.

Det är förmodligen en fråga som vare sig judendom, kristendom eller islam kan ge något speciellt genomtänkt svar på.

Hinduism, buddhism och jainism kan kanske komma med ett svar i sina komplexa teorier om reinkarnation. I vilket fall som helst torde de inte anse att hundar kan nå Moksha eller Nirvana.

Om hundar kan komma till himlen var en fråga jag tänkte på redan som barn. Jag ställde även frågan till vuxna och fick undvikande svar.

PS. Min utgångspunkt som barn var nog att jag tyckte att hundar var snällare än människor. Därför tyckte jag att det skulle vara outhärdligt och orättvist om människor fick komma till himlen och inte hundar.

Scott McKenzie, San Francisco och blommor i håret

Denna fantastiska sång var nykomling på fjärde plats på Tio i Topp idag för 55 år sedan - 5 augusti 1967.

Jag vet inte om jag hörde den redan denna dag. Jag lyssnade förvisso på Tio i Topp den dagen.. De vuxna var bjudna på en fest hos en granne, och vi fick reda på att barnen inte var inbjudna.

Men efter en kvart eller tjugo minuter in i programmet fick jag reda på att det var ett missförstånd. Barnen var faktiskt inbjudna.

Så jag lämnade radion och gick iväg.

Eftersom jag har för mig att de låtar som testades .spelades först borde jag väl ha hört San Francisco just denna dag.

I vilket fall som helst dröjde det i så fall inte länge innan jag hörde den igen.

Tio i Topp sändes på en lördag och redan dagen efter hade DN en artikel där jag fick reda på lite vad hippies var för något. Mina föräldrar prenumererade på SvD så vi läste normalt sett inte DN. men i Gräddö brukade de köpa DN på söndagarna..

Artikeln ifråga var visserligen inte välvilligt hållen - den hette "Den påtända generationen" och handlade mest om droger. Men den berörde också hippies kärleksbudskap och jag hade redan hört Beatles "All you need is love" - och fattat att den var en del av samma hippiekultur.

Så jag bortsåg från det där otäcka med LSD och tyckte att hippies verkade underbara.

Så resten av sommaren drömde jag vackra drömmar om att jag var i San  Francisco och - vad ska man säga - fick uppleva sann kärlek bland människor med blommor i håret.

Jag var tolv år.

Bild av mig - när jag tar bilder i Savalen

Jag har tidigare berättat om en resa till Savalen i Norge som vi gjorde i åttonde klass, Det var maj 1970. Jag var 15 år. 

Det var nog en av de roligaste resor jag varit med om, vilket väl framgår av min korta beskrivning. Och som gått in i mig så djupt att till och med IP-adressen till denna blogg påverkats av Savalenresan. . 

Vad jag inte berättade om i mitt alltför korta inlägg var att jag hade tagit med en kamera till Savalen för att dokumentera minnen från resan. Av någon outgrundlig anledning kom filmen i kameran bort. Så jag fick inte behålla de episoder som jag hade tänkt dokumentera på detta sätt. 

Men  en klasskamrat tog faktiskt en bild som visade mig när jag tänkte ta en bild. Och det är ju ett dokumenterat minne - det också. 

Och denna bild kom i alla fall inte bort. 

En sång, en gång, för länge länge sen

Idag för 55 år sedan, 14 mars 1967,, gick denna sång in  som nykomling på sjuttonde plats på Kvällstoppen. Jag hade nyss fyllt tolv år. Jag tror inte jag tänkte på den så mycket just då, men senare, någon gång på sommaren samma år,  gick den in i mig och grep tag i  mig på ett mycket märkligt och intensivt sätt. 

Men väl att märka, endast i Jan Malmsjös version. Hootenanny Singers låg  nästan samtidigt också på  både Kvälls- och Svensktoppen med samma sång, men deras version berörde mig inte alls på damma sätt.

Jag tror numera att jag vet vad det handlade om. Eller rättare sagt, jag tror inte att jag vet -  jag vet.  Men det håller jag hemligt.

Men den alltså gick in i mig, den berörde min djupaste längtan och även min djupaste sorg. 

Jag minns en gång när jag lyssnade på den, i Gräddö just denna sommar. Jag lyssnade intensivt och tagen, och då kom min bror in och ville prata om något. Jag blev rasande och skällde ut honom, och höll nästan på att slå honom. Vilket jag dock dess bättre inte gjorde. 

Han tyckte att jag var galen, och det kan jag nog förstå att han gjorde. 

Men jag var inte galen. Det var något helt annat det handlade om.

"Bibel för barn" - den första julklapp jag minns

Den första jul jag minns än idag är julen 1963.  De tidigare är endast som mörka fält. Jag minns att jag som barn hade några fragment från julen 1962 kvar i mitt medvetande, men dessa fragment försvann sedan. 

Julen 1963 var jag åtta år och skulle snart fylla nio. 

Från denna jul minns jag endast en julklapp. Det var min farmor som gav mig en barnversion av Bibeln., "Bibel för barn". Barnbiblar kunde se ut på olika sätt. Den här bestod mest av direktcitat från den "riktiga" Bibeln, men väl utvalda sådana. 

Det insåg jag med en gång. Vad farmor förmodligen inte visste var att jag våren 1963 hade läst igenom nästan hela "riktiga" Bibeln. Dvs allt med någon form av så att säga action i. Det jag inte läste i Gamla Testamentet  var poesi, vishetslitteratur,, och de delar av profeterna som var allmän förkunnelse. 

I Nya Testamentet läste jag evangelierna och Apostlagärningarna men inte breven. Johannes Uppenbarelse läste jag inte heller. Men där var orsaken att jag var rädd för den. Jag visste inte varför, ,men jag visste att jag definitivt var det. Jag vågade endast läsa några rader mot slutet där det stod ungefär "Jesu nåd, vare med er. Amen."

Men även det jag vågade läsa skrämde mig. Jag hade börjat läsa därför att en vuxen, som inte tillhörde familjen eller släkten, hade sagt till mig att Gud ville att alla skulle älska varandra. Det lät vackert. 

Men ju längre jag läste i Bibeln ju mer besviken blev jag. Syndafloden var ju en mara, men då var jag ändå så pass intellektuellt "vuxen"att jag inte trodde på den. 

Men sedan kom det ena otäcka efter det andra. Det allra otäckaste var Josuas bok, där Gud befallde att "Israels barn"  skulle förinta varenda människa i Kanaan -  med några få undantag, bland annat quislingar som "skökan Rahab"  och hennes släkt. 

Det var kanske det värsta exemplet, men Gamla Testamentet innehöll mycket annat otäckt. Och  även i det nya  som exempelvis sade att en oerhört massa människor skulle plågas i evighet i ett helvete, som skulle präglas av "gråt och tandagnisslan". 

Men nu fick jag alltså "Bibel som barn"  som julklapp. Jag tyckte den var intressant på ett sätt. Jag ville nämligen kolla i hur hög grad den var censurerad. Jag ville alltså veta hur mycket av otäckheterna som också fanns med i barnbibeln. Svaret jag efter ett tag kom fram till var, om jag minns rätt, att allt som barn skulle kunna bli skrämda av var borttaget. 

Jag skulle ju sedan kunna ha tänkt  att det var ju bra att barnen skyddades för otäckheterna i Bibeln. Men det gjorde jag inte alls. 

Jag blev mer och mer upprörd ju längre jag läste. Barnen skulle alltså inte få veta hur hemsk läran i Bibeln var. De skulle istället få en sockersöt version som skulle lura barnen att tro att den var en snäll och kärleksfull lära. 

Om min ena känsla var upprördhet, var den andra nog förakt. Jag föraktade de som ville lura barnen på ett så skändligt sätt....

Idag kan jag väl läsa Bibeln med lite andra ögon. Men min avsky mot partier i Bibeln som skildrar Gud, som, ja, ond, finns kvar.  Och jag tycker fortfarande att barnbiblar av den ovan beskrivna typen är ohederliga.

 

Försättsbladet till en ocensurerad vuxenbibel, från 1910.