Idag för 55 år sedan, 14 mars 1967,, gick denna sång in som nykomling på sjuttonde plats på Kvällstoppen. Jag hade nyss fyllt tolv år. Jag tror inte jag tänkte på den så mycket just då, men senare, någon gång på sommaren samma år, gick den in i mig och grep tag i mig på ett mycket märkligt och intensivt sätt.
Men väl att märka, endast i Jan Malmsjös version. Hootenanny Singers låg nästan samtidigt också på både Kvälls- och Svensktoppen med samma sång, men deras version berörde mig inte alls på damma sätt.
Jag tror numera att jag vet vad det handlade om. Eller rättare sagt, jag tror inte att jag vet - jag vet. Men det håller jag hemligt.
Men den alltså gick in i mig, den berörde min djupaste längtan och även min djupaste sorg.
Jag minns en gång när jag lyssnade på den, i Gräddö just denna sommar. Jag lyssnade intensivt och tagen, och då kom min bror in och ville prata om något. Jag blev rasande och skällde ut honom, och höll nästan på att slå honom. Vilket jag dock dess bättre inte gjorde.
Han tyckte att jag var galen, och det kan jag nog förstå att han gjorde.
Men jag var inte galen. Det var något helt annat det handlade om.
No comments:
Post a Comment