Citerad i Per Gahrtons memoarer

Håller på att läsa Per Gahrtons memoarbok "Motvalls". Det är del ett i hans självbiografi och den kom i år, så någon del två lär inte komma. 

Jag stördes först i att uppläggningen var mer tematisk än kronologisk, vilket förvirrade mig,  men efter ett tag vande jag mig.

Och i det kapitel där Gahrton beskriver motsättningarna i FP/FPU är han både logisk och kronologisk.

Men jag blev lite paff när han på sidan 298 plötsligt nämner mig.  

Så här:

------------------------

Ett välvilligt men efterhand besviket ögonvittne till händelseutvecklingen i FPU hösten 1970 var den då 15-årige Erik Rodenborg som i en blogg 2015 berättar att han efter att han läst flera artiklar av mej i Liberal Debatt blev FPU-medlem. Men han gick bara på ett möte, söndagen  den 27 september 1970:  

 "Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.

 Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen. 'Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning, folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam."

-------------------------

Så långt Gahrtons bok. Har rättat en felstavning av mitt efternamn och en smärre grammatisk ändring Gahrton uppenbarligen av misstag gjort* när han citerade min text. 

Ja, jag visste att han läst på mina bloggar eftersom han vid ett tillfälle kommenterat i en av dem. Men jag hade knappast väntat mig att han skulle citera från dem i sin självbiografi.

-------------------------

 *Fast för att göra Gahrtons skrivning rättvisa är det tveksamt om den kan kallas en grammatisk ändring. För jag hade av misstag skrivit en punkt efter ordet "stämning", men hade sedan liten bokstav i ordet "folkpartikärlek". Så Gahrton hade valet att antingen ändra punkten till ett komma eller ändra till en stor bokstav i ordet efter, om han skulle få en grammatiskt riktig mening. Han valde det senare alternativet.

 

Per Gahrton in memorian

Per Gahrton är död. Jag har aldrig funderat på hur mina känslor skulle bli den dagen jag får reda på att han är död, men det blev en plötslig  känsla av vemod och sorg.

Första gången jag läste om Per Gahrton var i fjortonårsåldern i juni 1969 när jag fick reda på att han hade blivit ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Han ville driva Folkpartiet åt vänster.

Själv sympatiserade jag med VPK, och tyckte att det han ägnade sig åt mest av allt liknade ett kamikazeprojekt.

Men jag var lite imponerad och fick en hel del sympatier för honom.

Sympatierna förvandlades till entusiasm när han i början av 1970 drev igenom att FPU skulle föra en kampanj för barns rätt. Grundtanken i den var att föräldramakten måste minska för att barns rättigheter skulle öka.

En central punkt i  denna kampanj var att barnaga skulle förbjudas.

Jag blev som sagt helt entusiastisk och gick,  till min egen förvåning, och kanske mot bättre vetande, med i FPU i augusti 1970.

Det blev en besvikelse. På det enda möte jag gick på - 27 september samma år - insåg jag att FPU Storstockholm dominerades av trista figurer som mest av allt intrigerade för att få bort Gahrton.

Så jag slutade att gå på deras möten.

Men när det blev känt att Lars Leijonborg skulle utmana Gahrton som ordförande på kongressen i juni 1971 beslöt jag att åka dit. Jag hade väl gått ännu längre åt vänster under mellanperioden och mina inlägg på kongressen var knappast till nytta för Gahrtonfalangen - jag sågs  nog av hans motståndare närmast som en skräckbild av vad som skulle kunna hända om Gahrton inte petades.

Och Gahrton förlorade.

Jag hade sovit för lite, och gått i en konstant nervspänning så när jag fick reda på röstsiffrorna (Gahrton förlorade med endast en röst)  tog det inte lång tid förrän jag bröt samman. När jag kom tillbaks till Stockholm lades jag in på psyket.

Även  om jag i juni 1971 knappast längre var "gahrtonist" sörjde jag hans nederlag. Och även om jag idag står långt från vad Gahrton stod politiskt har jag hela tiden känt respekt för honom.

Och, ja, jag sörjer honom idag.

Essingeskolan

Den sista av de skolor jag gick på i grundskolan var Essingeskolan - i nian. Årskursen 1970-71.

Bilden nedan är inte från den tiden - troligen tog jag den 2014. 

Men den liknar i stort sett hur skolan såg ut när jag gick i den. 

Anledningen till att jag inte varit lika pigg på att göra inlägg om Essingeskolan som om Lärarhögskolans Övningsskola och Rålambshovsskolan är att mina känslor för Essingeskolan är mycket mer ambivalenta. Min period där började bra hösten 1970 - det slutade katastrofalt våren 1971.

Men om jag vill göra en hisnande tidsresa är det nog ovanligt effektivt att åka dit. 

För ca tio år sedan fanns det (vet inte om den finns kvar nu) en pizzeria alldeles bredvid skolan. Jag åkte till skolan några gånger då och fick nästan en chock. Det kändes som igår. Verkligen som igår.

Sedan satte jag mig på pizzerian och hämtade mig från chocken.

Jag kommer nog att göra om det igen.

Auld Lang Syne

Var på återföreningsträff med min gamla grundskoleklass igår, på fredag kväll. Det var väldigt fint....