Tryptizol

/Från min huvudblogg 30 april 2020. Lägger in den här eftersom den beskriver hur nutiden möter dåtiden på ett, ska vi säga,  biokemiskt sätt..)

I detta inlägg beskrev jag 2009 hur jag efter mycket vånda vid 14 års ålder lyckades ta mig bort från Freuds obehagliga teori om  moralens orsaker. Freud ansåg att moralen och det så kallade överjaget uppstod genom att barnet internaliserade föräldrarnas påbud. Eftersom min egen moral snarare uppstod i en strid med mina föräldrars åsikter tyckte jag inte om teorin - men jag hade svårt att helt befria mig från den,

Jag lyckades till sist i november 1969 och i det ovan länkade inlägget spekulerar jag att detta delvis blev möjligt när jag fick en antidepressiv medicin med namnet Tryptizol:

"Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse."

Alltså en aha-upplevelse av att den från föräldrarna internaliserade moralen var en osjälvständig auktoritetsmoral - men att varje rationell moral ytterst bottnade i empati. 

Någon gång i höst fick jag för mig att försöka få Tryptizol utskrivet igen. Jag trodde inte att det skulle lyckas. Mitt intryck av psykiater hade formats under 70- och 80-talen och då hade jag inte fått intrycket att de var så benägna att godta ett djärvt förslag av en patient om en ny medicinering.

Men jag tog upp idén med en sjuksköterska och hon trodde visst att jag skulle kunna övertyga läkaren.

Den 23 oktober 2019 skulle jag då träffa läkaren. Jag hade som sagt inga större förhoppningar. Jag hade i minnet att en vän till mig en gång hade träffat en psykiater som formulerade sin cyniska filosofi på detta sätt:"Jag brukar se det på det sättet att om en psykpatient hårt driver en viss idé om behandlingen ser jag det som ett uttryck för sjukdomen och brukar då göra motsatsen mot vad patienten tror är bra".

Så jag satt nervös när jag började argumentera. Min argumentering bestod av två delar. Den mest rationella var att medicinen hade gett positiva effekter när jag var 14. Men dessutom fanns en mer, till synes, "irrationell" del av min plädering. Jag hänvisade till mina starka drag av nostalgi, och menade att bara det faktum att jag skulle återuppleva ett kemiskt tillstånd som jag hade varit i när jag var 14, en period som jag hade en stark nostalgisk känsla för,  i sig skulle ha en positiv effekt.,

Det sista var jag rädd att det skulle låta alltför tunt, och psykiatern såg också oroande skeptisk ut.

Nu visade det sig att Tryptizol inte längre finns som varumärke, men det fanns ändå tabletter med samma verksamma substans.

Psykiatern såg som  sagt skeptisk ut, och hon sade något om att ”ja, den  där tabletten är ju ... hmm... lite gammalmodig; den används ju inte så ofta nu.”

Men efter en kvart hade hon låtit sig övertygas.  Så jag fick ett recept på dagers motsvarighet till Tryptizol. Det gav mig en känsla av lättnad. Jag skulle i alla fall få chansen att pröva om min idé höll.

Jag tror faktiskt att detta glädjande accepterande av mitt förslag avspeglar att psykiatrin är lite mer demokratisk än den var på 70- och 80-talen. Att ge efter för den typen av, vad som då sågs som någon sorts ”hugskott”, rakt av, tror jag var extremt ovanligt då. En psykiater skulle nog då kanske ha sagt ungefär att "ja, du upplevde positiva effekter en gång i tiden men jag skriver nog i alla fall ut ett medel som har en del av de positiva effekter du vill ha, men som är bättre i X och Y avseende.” Typ.

Psykiatrin idag har många nackdelar och mycket har inte alls gått till det bättre . Men jag uppfattar som att den ändå på något sätt ofta har en lite större respekt för patientens vilja. Det har visat sig för mig även på annat sätt. När jag vägrade att gå över till den neuropsykiatriska avdelningen gick de efter mycket om och men med på att jag inte skulle tvingas dit.(Nu är den striden nog inaktuell; när man är över 65 hamnar man i en äldrepsykiatrisk enhet...)

Jag tror också faktiskt att åtminstone en del av orsakerna till patienternas starkare ställning är det enträgna arbete som RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) drivit under många år....  Det är absolut inte hela delen, men utan RSMH skulle nog det ha sett värre ut nu.
--------------------------------------------------------
PS. Någon har undrat hur det gick med mina förväntningar på den nya medicinen. Jo, jag tar den fortfarande, och det funkar relativt bra. Det finns nu olika varumärken för den. Det billigaste heter Amitriptylin , som också  är namnet på den verksamma substansen. Det är sannerligen inget lyckopiller, men den har även idag  de positiva effekter som den hade 1969-70. . 

Att möta en nazist i tioårsåldern

Det var en gång i början av sommaren 1965. Jag var tio år. Jag satt i min farmors hus på landet (Gräddö). Bredvid mig satt Manfred -  en äldre man som var en nära vän till  mina föräldrar. 

Jag och han pratade politik och jag uppfattade honom som ganska så höger. För att inte skapa något stort gräl berättade jag inte för honom  att min favorittidning var kommunistpartiers tidning  Ny Dag. Och att jag hoppades att FNL skulle segra i kriget i Vietnam. 

Jag satt i själva verket och låtsades att hålla med honom för att det inte skulle bli alltför olustigt. Han hade varit skollärare i min fars klass och det fanns ett nära band mellan dem. 

Men så sa Manfred  något som jag absolut inte kunde låtsas att hålla med om. Något som gav mig en chock. Han sa nämligen att kommunismen styrdes av den sionistiska världskonspirationen. 

Fast jag bara var tio är insåg jag på en sekund vad detta uttalande placerade honom politiskt., Det var nervöst. Här sitter jag bredvid en nazist. En man som är nära vän med mina föräldrar. 

Jag sa - lite vagt - "nä, det tro jag inte på".  Men han svarade "jo, så är det, min vän". Då  kom jag på  ett argument som jag undrade vad han skulle svara på. Nämligen  att Israel står ju på USA:s sida i det kalla kriget, och alltså är motståndare till Sovjet. Hur skulle då sionismen kunna styra världskommunismen? 

Men jag vågade inte argumentera så effektivt så att han skulle kunna bli irriterad. 

Ett tag senare satt jag och pratade med min bror. Jag sa att Manfred uppenbarligen var högerextremist. Längre vågade jag inte gå, och det var tur det. För den skvallerbyttan kunde inte låta bli att referera vad jag sa till mina föräldrar. 

Min far såg allvarligt på mig och sa förebrående "Manfred är höger så klart, men varför  kallar du honom för extremist`?"  Jag svarade,  diplomatisk som jag var, "nja, jag menar väl snarast att han  tillhör.. erhmm, dom mörkblå". Vilket ju var att säga ungefär samma sak. 

Ett rättare ordval skulle väl varit de brunblå, eller så.  Men det hade nog varit oklokt för mig att säga då.

Ett år senare. Sommaren 1966 träffade jag Manfred i tvättrummet vid  Gräddös  bastu Jag tyckte inte om att bada bastu, och dessutom hade jag en skräckslagen tvångstanke - tänk om någon skulle vara elak nog att kasta mig på kaminen?

Nu satt jag i alla fall där, och Manfred var upprörd-. För att Polen vägrade påven att besöka landet. Han var väldigt upprörd, och till sist sa han att det var det värsta han någonsin hört talas om. Då kunde inte ens skräcken för att kastas på kaminen avhålla mig. Dessutom såg faktiskt Manfred för snäll ut för att man skulle kunna tänka sig att han  skulle kunna kasta mig på en kamin.

Jag sa detta. "Nej, det är inte det värsta jag någonsin har hört talas om.  Jag tycker att Hitlers utrotning av judar var värre". Manfred såg mycket förlägen ut och mumlade "men det var ju så länge sedan"... 

1974 ställde jag förresten en direkt fråga  till min mor om Manfred hade varit nazist, och fick svaret "ja". Men det hade jag ju faktiskt insett redan 1965. 

Långt senare kollade jag upp en svensk förteckning över svenska nazister och fann att Manfred hade varit medlem av Svensk Opposition 1941. Det var en organisation som sympatiserade med Nazi-Tyskland, och som just detta år drev en kampanj för att Sverige borde ansluta sig till den tyska "nyordningen" i Europa.  

Att de mest fasansfulla ideologier kunde dyka upp så pass nära  var dock en erfarenhet. Här hade jag läst om koncentrationsläger och gaskammare  i böcker som det kanske inte var meningen att en tioåring skulle läsa. Och så stöter jag på en anhängare till dessa mördare i en soffa i min farmors kök.

Möjligen skulle man kunna säga att världen är liten.