Natten till den 23 april hade jag en mycket märklig dröm - men en både nostalgisk och positiv grundkänsla.
Det var en sorts dubbel tidsresa. Jag hade i drömmen tänkt besöka ungdomskliniken på Långbro sjukhus (där jag var patient 1971-1972) men hamnade också i Gubbängen hösten 1962. Samtidigt.
Syftet var alltså att besöka en klinik som inte finns idag - som en gång faktiskt varit en positiv upplevelse för mig. Det var den första längre period som jag bodde utanför hemmet, och det var en mycket positiv upplevelse.
Men redan i början av det jag minns av drömmen såg det istället ut som på Gubbängsvägen, där jag bodde som barn.
Till sist gick jag till ett hus för att fråga var ungdomskliniken ligger. Jag kommer in i huset och när jag sedan öppnar en dörr kommer jag in i ett bibliotek. Jag uppfattar det genast som det bibliotek som låg i Gubbängsskolan - som jag brukade gå till i första klass i grundskolan.
I biblioteket stod en kvinna. Hon var mycket vänlig,.. Jag frågade var ungdomskliniken låg. Hon pekade på en röd pyramidformad byggnad som syntes i ett fönster och sa att den låg där. Det bör sägas att den inte på något sätt liknade den byggnad som ungdomskliniken en gång låg i.
Hon började sedan av någon anledning tala om Kejneaffären, en komplex rättsskandal på 50-talet, och sa att det väl var en häxjakt på några helt oskyldiga män i toppen av samhällshierarkin. Jag sa att jag var mycket tveksam till den beskrivningen.
Det är i stort sett vad jag minns av drömmen.
Frågan är ju varför ungdomskliniken och Gubbängens skolbibliotek kopplas ihop på detta sätt. Men jag tror att båda har något gemensamt. För även detta bibliotek gjorde att jag kom "utanför" familjen. Inte geografiskt, men intellektuellt.
För den öppnade dörren till en väg av kunskaper som gav mig en helt annan plattform i livet än de jag hade haft tidigare. Och liksom jag idag upplever Långbro ungdomsklinik positivt upplever jag skolbiblioteket i Gubbängen som positivt.
Den tidsresa som jag gjorde i drömmen gjorde jag en gång på sätt och vis i verkligheten. Den 2 maj 1972 (ja, jag minns faktiskt datumet) fick jag ett infall och åkte till Gubbängen, där jag inte bott sedan februari 1963, Det kändes verkligen som en tidsresa.
Jag gick runt och tittade, och plötsligt fick jag ett nytt infall. Jag gick till Gubbängsskolan och så till dess bibliotek. Det var öppet. Jag gick in och tittade runt lite grann. Det kändes nästan magiskt.
Årtionden senare gjorde jag om samma resa. Skolan finns ju kvar, men jag hittade inget skolbibliotek. Om det fortfarande fanns ett sådant låg det numera på en helt annan plats i skolan.
Det tyckte jag var lite tråkigt.
Det där med Kejneaffären var ju lite mystiskt. Men jag tror att jag har en förklaring till det också, men den tar jag inte här.
PS. Som ni märker anser jag att det går att tolka och förstå drömmar. I alla fall många drömmar.
