Våren 1970 utnämnde USA en ny ambassadör i Sverige. Han hette Jerome Holland och blev i Sverige nog mest känd för de ägg som med jämna mellanrum kastades på honom.
Det började i Glanshammar den 28 april 1970. Holland var på besök, det blev demonstrationer och hans Cadillac träffades av ägg. Regeringen rasade och Olof Palme talade om "lymlar". FNL-gruppernas sånggrupp gjorde en riktigt fin sång om händelsen, som senare också spelades in av Fria Proteatern.
Det var den första, men inte den sista äggkastningen mot Holland. Det kom fler. En av dem var faktiskt också jag med på.
Nej, jag kastade inga ägg själv men jag deltog i en demonstration mot Holland, där det kastades ägg. Jag var 16 år.
Det var den 12 mars 1971. På något sätt hade FNL-grupperna fått reda på att Holland skulle besöka US Trade Center den dan. Så när han kom var ganska så många demonstranter samlade. Jag var en av dem.
Jag vet inte om jag kände till att någon skulle kasta ägg. Om jag hade gjort det skulle jag inte ha haft några invändningar. Som jag såg det var att kasta ägg på en representant för en regering som lät sina flygplan fälla napalmbomber på barn en mycket modest handling. För att uttrycka det lite försiktigt.
Och, nej, jag tänker inte alls säga nu att jag då var ung och omogen. Och att jag nu tycker att det var dumt att kasta ägg mot Holland. För det tycker jag inte alls. Det var i högsta grad adekvat att göra det.
När äggen väl var kastade kom polisen. Med hästar. Att bli jagad av ridande polis längs gatorna var en helt ny upplevelse. Jag blev i alla fall inte gripen, och jag minns inte om någon annan blev det. Men jag minns en äldre kvinna som inte hade något med saken att göra, som höll på att ridas omkull av en av poliserna. Hon var mycket upprörd.
Efteråt gick jag tlll ett bibliotek på Hantverkargatan. Det kallades F6 och har numera flyttat till S:t Eriksgatan. Där fick jag tag i en bok av Jan Myrdal - "Skriftställning 2". Jag gick hem, lade mig i sängen och började läsa den.
En av artiklarna i denna samlingsvolym hette "Den inre värdigheten". Till min förvåning handlade den om Gösta Harding,
Ja, jag gick i terapi hos Gösta Harding vid Ericastiftelsen. Jag hade gradvis börjar bli mer och mer skeptisk till honom.
Nu visade det sig att Harding hade intervjuats efter Vietnamdemonstrationen i Stockholm den 20 december 1967. Även där hade det blivit bråk med polisen - efter att demonstrationen av någon anledning i sista stund hade förbjudits.
Harding hade fördömt demonstranterna . Han hade antytt att de hade psykiska problem. Han ville att om man ändå nödvändigtvis skulle demonstrera skulle det ske "värdigt". Ja, han verkade till och med vara emot att man skrek slagord. Om man demonstrerade borde man gå fram "lungt och tyst". Det var vad han sade.
Det vare en underlig känsla att just komma från demonstrationen och sedan läsa detta. Min misstänksamhet mot Harding blev ju på sätt och vis bekräftad. På ett lite oväntat sätt.
Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag minns när jag ligger i sängen och just har tagit del av Jan Myrdals helt lysande demaskering av min terapeut. Och nästan ryser över den skoningslösa logik Myrdal använder för att bemöta de förvirrade och reaktionära utgjutelserna från den man jag hade gått i terapi hos i tre år.
Den kvällen somnade jag med mycket motstridiga känslor.
PS.
Två dagar senare, den 14 mars, har vi möte med aktionsgrupp 2 i Kungsholmens FNL-grupp. För en gångs skull är det jag som skriver protokollet. Där skriver jag så här:"Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!"
No comments:
Post a Comment