Sunday, August 24, 2014

Helge Lundstedt och en mobbare

Måndagen den 24 augusti 1964 började jag på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ). Den skolan var nog den bästa jag någonsin gått på. Om det har jag ju skrivit tidigare.

Den klassföreståndare vi där hade de tre första åren (från trean till femman) hette Helge Lundstedt. Jag tyckte om honom från den första dagen, och han var faktiskt bra. Jag har faktiskt svårt att hitta NÅGRA dåliga sidor hos honom.

Man kan skriva mycket om honom men här ska jag ta upp när han satte en mobbare på plats.

Jag märkte i och för sig inte mycket av mobbing på LHÖ. På Gubbängsskolan hade jag mobbats av killar i min klass. På Klastorpsskolan av killar utanför min klass. Men från LHÖ kan jag bara komma på ett exempel. Men det var ganska olustigt.

Det var en kille som vårterminen 1965 började förfölja mig på hemvägen. Han var äldre än mig. Han började smygande. Han följde efter mig och började ställa olika frågor. Dessa var hånfulla, men det märkte jag till en början inte.

Den första gången frågade han om jag brukade dricka välling. Det gjorde jag ibland, så jag svarade ja. Då svarade han - med ett mycket hånfullt tonfall - att det märktes. Jag blev förvånad och undrade hur det märktes . Han svarade menande att det syntes på mina tänder.

Sedan fortsatte det. Han kom med hånfulla gliringar var och varannan dag. Aldrig på skolgården, alltid på hemvägen.Jag brydde mig inte så mycket, jag kunde svara för mig. Då började han övergå till fysiskt våld.

Jag gick hem, men han hade en cykel. Efter ett tag började han följa efter mig på cykeln. Och cykla upp på trottoaren och cykla på mig. Gång på gång.

Då fick jag nog. Jag berättade om honom för Helge Lundstedt. Han lovade att han skulle sätta stopp för saken.

Jag fick faktiskt reda på exakt vilken dag och timme han skulle prata med mobbaren. Jag ställde mig utanför ytterporten till den del av skolan där Helge Lundstedt hade sitt arbetsrum. Efter en ganska lång tid kom killen ut. Han tittade snabbt åt mitt håll och skrattade. Sedan gick han lika snabbt iväg.

Dagen efter berättade jag för Lundstedt att pojken hade skrattat när han såg mig. Jag var lite rädd att det betydde att han skulle fortsätta. Helge Lundstedt log mycket vänligt mot mig och sa att om han hade skrattat så måste han ha gjort det av skräck....

Vad hände sedan? Jag märkte snart att killen i fortsättningen tittade nervöst på mig varje gång jag såg honom. Och snabbt förflyttade sig så långt bort han bara kunde.

Jag får aldrig reda på vad som hände vid Lundstedts samtal med mobbaren.  Men vad Lundstedt än hade sagt, var det något som fick en bestående effekt. Jag skulle mycket gärna velat veta vad som egentligen fick denne arrogante och hånfulle mobbartyp att i fortsättningen undvika att ens komma i närheten av mig....

2 comments:

  1. Ja, det låter ju onekligen som ett exempel på en lärare som tog sitt ansvar - något som tyvärr inte alltid inträffar när elever blir mobbade. Eftersom du beskriver honom som en i alla avseenden bra lärare så får man väl förmoda att hans allvarliga samtal med din mobbare var av det slaget att det skulle tåla granskning av inspekterande myndigheter. Det finns ju gott om vettiga och legitima sätt att tydligt förklara för en mobbare att han gått för långt och att det motverkar hans intressen om han inte backar.

    ReplyDelete
  2. Jag tror alltså inte alls att Helge Lundstedt gjorde något skräckinjagande otäckt. . Jag tror däremot att han var oerhört upprörd. och visade detta på ett mycket eftertryckligt sätt. Det räckte nog....

    ReplyDelete