Tuesday, October 7, 2014

Myrstacken

När jag var tio år (tror jag att det var) fanns det en myrstack på vår tomt på landet. Jag älskade den. Jag kunde stå timmar och titta på den. Myrornas liv var så spännande.

Jag tog reda på vad jag kunde om myror, jag tyckte det var fascinerande att de byggde en hel stad av det enklaste material. Det var en minicivilisation som aldrig upphörde att fascinera.

Så en dag var det slut. Alla myror var döda. Det luktade fotogen om stacken. Jag var otröstlig och undrade vem som begått detta illdåd.

Jag frågade min far. Han svarade att det kanske var någon granne. Att en granne skulle ta sig in på vår tomt för att hälla fotogen på en myrstack verkade konstigt. Mem jag accepterade väl förklaringen.

Ett år senare - det torde ha varit sommaren 1966 - medgav plötsligt min far att det var han som hade gjort det. Han ville inte ha myror på tomten, sa han.

Jag blev fruktansvärt upprörd. Och min replik blev oerhört hård. Jag sa - med ett så neutralt tonfall jag kunde uppbåda - "På vilket sätt skiljer sig det du har gjort från Hitlers förintelseläger?". Jämförelsen kunde ju te sig absurd, men den avspeglade faktiskt vad jag kände.

Min far tittade på mig, sa inget, och gick därifrån. Och, nej, jag blev inte bestraffad. Jag blev nästan aldrig bestraffad för intellektualiserad opposition. Däremot blev jag ofta bestraffad om jag sa "dumma mamma" eller "dumma pappa".

"Barnsliga" vredesutbrott tolererades inte. Vredesutbrott som tog sig formen av intellektualiserade kommentarer tolererades för det mesta. Det är väl därför jag är så intellektualiserad idag...

No comments:

Post a Comment