Tuesday, December 1, 2015

Att vara 60 och inte 16

Det är nog vanligare att vilja byta ålder än att vilja byta kön. Däremot är det nog mindre vanligt att mycket starkt uppleva sig ha en annan ålder än den man egentligen har. Och nu syftar jag inte på romantiska diller, som till exempel när Lasse Lönndahl på 60-talet brukade kalla sig "världens äldsta tonåring", en beteckning som var och en som lyssnade på hans mossiga och inte speciellt tonårsmässiga sånger endast kunde fnysa åt.

Men varje gång jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig innerst inte att få se en 16-årings ansikte. Varje gång får jag en chock. Ju äldre jag blir ju större blir chocken.

Varför just 16? Jo, det har en förklaring.

Jag mådde förvisso dåligt innan jag blev 16. Men jag hade ändå en upplevelse av en kropp, och av en tidslinje. Jag åldrades gradvis, och var en del av detta. Det var jag som åldrades, det var min kropp. Som 16-åring förväntade jag mig inte att se en 10-åring i spegeln. Om jag plötsligt hade gjort det skulle jag nog blivit livrädd.

Sedan kom något som jag numera gärna använder ordet Katastrofen för. Det är för övrigt samma ord som palestinier brukar använda som term för staten Israels bildande 1948 - inga jämförelser i övrigt!

Jag tänker inte här spekulera i varför jag blev psykotisk våren-sommaren 1971. Det skulle bara leda till att många skulle ställa sig skeptiska till analysen, och fixera sig vid detta. Det enda jag vill säga är att den förklaring jag använde i åratal, att jag hade rökt hasch några månader årsskiftet 1970/71, i stort sett inte hade något alls med saken att göra. Innerst inne trodde jag heller inte på den, vilket visade sig av att jag våren 1974 inte tvekade att på nytt börja röka hasch under en kort period. Då hände ingen katastrof alls -  i stort sett hände det ingenting,

Men oavsett vad den berodde på - Katastrofen kom våren 1971. Den ledde till den paradoxala upplevelsen av att inte kunna tänka, vilket ju i sig är en självmotsägelse. Men den var ändå oerhört ångestfull. Den ledde också till att jag inte upplevde mig som att jag hade en kropp överhuvudtaget. Det ledde sedan till att jag slutade sköta den, och snart såg hemsk ut och luktade väldigt illa.

Jag förlorade också förmågan att städa, och mitt rum såg snart lika äckligt ut som mig själv.

Men framförallt förlorade jag upplevelsen av en tidslinje, Jag kände inte längre att jag åldrades, allt var en evig nutid, som jag hade ett närmast intellektuellt förhållande till. Varje tidigare datum kändes som om det skulle kunnat vara idag, eller igår. Framförallt var de dagar som föregick Katastrofen en evig nutid. Allt som hände efter det var som en drömlik avvikelse från tidslinjen,

Den rent kroppsliga oförmågan att sköta hygienen varade i stort sett i kanske sju år. När jag började på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1978 började jag till sist duscha varje morgon och regelbundet tvätta mina kläder, vilket jag inte hade gjort på sju år.

Men tidsuppfattningen påverkades inte av det. Jag ser fortfarande mig själv som 16, det är ett konstant tillstånd, Jag får som sagt samma chock varje gång jag ser mig i spegeln. Jag vill inte vara 60 (snart 61) och jag fasar för hur jag kommer att uppleva det om och när jag blir 70. Vågar inte ens tänka på det.

Det här påverkar ju också vardagslivet och dess små händelser. En gång på McDonalds beskrev att barn mig för sin mamma som "den där gubben". Jag fick nästan ett ångestanfall.

Och ibland händer det att snälla ungdomar reser sig i bussen och säger att farbror kan gärna få ta min plats. Jag svarar alltid nej, och säger att du behöver nog sitta lika väl som jag, men jag försöker att låta så vänlig som jag bara kan. De menar ju så väl.

Sedan vänder jag mig snabbt bort och hoppas att de inte ska se att mina ögon tåras.

No comments:

Post a Comment